Start med oklar färdriktning

Den tidiga mejerihanteringen i Sverige utvecklades till följd av en omfattande internationell kontaktverksamhet, som omspände både den organisatoriska och tekniska sidan. Som det viktigaste föregångslandet framstår Schweiz där byysterierna, som var en organisatorisk nyskapelse från 1820-talet möjliggjorde en osttillverkning av tidigare okänd omfattning och kvalitet. Schweiziska yrkesmän spred därefter kunnandet till bl a Tyskland, Norge och Sverige. Först med denna kunskapsimport var Norge. I alla tre länderna var det äldre sammanslutningar, som introducerade och understödde mejerihanteringen. I Schweiz var främjaren Ekonomiska Sällskapet, I Norge Sällskapet för Norges väl, I Sverige

25

Lantbruksakademin och hushållningssällskapen och i Tyskland de regionala lantbrukar-förbunden.

I Sverige bedrevs främjandet längs tre linjer. Den första handlade om upplysning och utbildning. De organisatoriska principerna för de schweiziska bymejerierna publicerades 1860 av två hushållningssällskap och därefter i 1863 års utvecklade form genom P G Westbergs reserapport 1868. Det är dock sannolikt att enskilda personer i branschen varit informerade tidigare. Det står emellertid klart att man i Sverige åtminstone efter 1860 var fullt informerad om mejerihanteringens utveckling och organisation i de ledande länderna. Denna infor-mationsinsats följdes av en aktiv utbildningsverksamhet av länsmejerister och andra, som anställdes av hushållningssällskapen och genom att elevplatser inrättades vid mejerierna.

Den andra främjandelinjen handlade om etableringskrediter, som lämnades på i stort sett samma villkor över hela landet och var avgörande när det gällde att omsätta idéerna i praktisk verksamhet. Den tredje, som innebar direkta engagemang i företagsetableringar, användes endast undantagsvis och då i områden där de ledande inom sällskapen visade särskilt stort intresse. På riksplanet svarade Lantbruksakademin för en viktig kunskaps-förmedling genom resestipendier m m för studier av den internationella utvecklingen, genom en omfattande publiceringsverksamhet och genom att ta upp mejerinäringens organisations-frågor vid bl a lantbruksmötena. I fråga om det s.k. mälarprojektet 1870 tog man t o m initiativ till att starta ett företag, ett initiativ, som kanske delvis kan förklaras av att sekreteraren Johan Arrhenius tillhört kretsen kring von Kraemer, Almqvist och Örsundsbroföretaget.

Sverige svarade självt för tekniska innovationer genom P U Gussander och J G Swartz. Särskilt den senares ismetod blev mycket använd i Europa och gav i sin tur upphov till en organisatorisk förnyelse genom systemet med hantering i flera led, som medförde förbättrad distribution av konsumtionsmjölk och bl. a tilldrog sig de ledande tyska

mejerimännens uppmärksamhet efter kvinnoprotesterna 1873–74. Med tanke på hur stort det danska inflytandet inom svensk mejerihantering under senare perioder ansetts vara, är det värt att notera att landet före 1885 spelade en helt underordnad roll. Unander konstaterade

exempelvis 1872 att några bymejerier egentligen inte existerade i Danmark. 93

Uppgifterna om den tidiga mejeristatistikens otillförlitlighet har bestyrkts av denna undersökning. Trots detta har det varit möjligt att ge en fördjupad bild av näringens pionjärtid.

Ett resultat är att leverantörägda mejerier funnits betydligt längre och i avsevärt större omfattning än man tidigare antagit. Tidpunkten för det första bondeägda mejeriet har flyttats drygt två decennier bakåt och antalet mångdubblats. Ett annat resultat är att det funnits länkar mellan von Kraemers företag i Örsundsbro och den tidiga mejerirörelsen i form av lands-hövdingen i Västerbotten Viktor Almqvist och akademisekreteraren Johan Arrhenius.

Bymejerirörelsens kvantitativa omfattning i Sverige är emellertid svår att fastställa men 1860–79 översteg antalet mejerier sannolikt 100 av vilka 35–40 registrerades som aktiebolag.

Hur många mejerier, som ägdes och drevs av lantbrukare respektive privatpersoner eller som var lantbrukarägda men utarrenderades till enskilda mejerister kan knappast avgöras. Huvud-tendensen med lantbrukarägda företag i norr och privatägda i söder är emellertid klar. Ett skäl till denna fördelning var att de ivrigaste förespråkarna för lantbrukarägda bymejerier under de här åren verkade i landets norra delar och särskilt i Västerbotten. Viktor Almqvist, Fredrik Cederborgh, Ferdinand Unander, H F Rossing och Axel Wästfelt var de ledande namnen. Av dessa hade särskilt Cederborgh och Unander genom resor och personliga kontakter

förstahandskännedom om utvecklingen på kontinenten. Deras insatser fick också kraftigt genomslag i Jämtland medan ledande företrädare i Västernorrland förordade privata uppköpsmejerier. Ett annat skäl var att herrgårdsmejerierna var betydligt vanligare och viktigare i södra och mellersta Sverige. Försöken i början av 1870-talet i Västerbotten och Jämtland att i enlighet med H F Rossings idé samla bymejerierna i länsomfattande

26

mejeribolag innebar en innovation, som emellertid misslyckades till följd av prisstegringen under högkonjunkturen inom skogsnäringen. Men också bristande sammanhållning och kvinnornas motstånd mot att släppa ifrån sig mjölkhanteringen spelade in. Läget för den lantbrukarägda mejerirörelsen blev därför mycket kritiskt under 1870-talets senare år.

Problemen ledde till en omstart och en återgång till lokala mejeriföretag. Särskilt påtaglig var denna utveckling i Västerbotten, Jämtland och Västernorrland, som i mitten av 1880-talet tillsammans redovisade ca 90 mejerier, vilka alla drevs i bolagsform och av allt att döma fungerade som kombinerade by- och uppköpsmejerier. Det verkar vidare uppenbart att de bymejerier, som tillkom från denna tid konsekvent tillämpade bolagsformen, vilket före-skrevs i den mönsterbolagsordning, som publicerades av E O Mångberg och Gustaf Liljhagen.

Tidigare hade man, vilket också den tyske iakttagaren Karl Petersen framhöll, inte diskuterat företagsformen lika intensivt som i Tyskland. Av de mejerier, som startade före 1870

registrerades endast två – Gillberga och Millesvik i Värmland – som aktiebolag och under 1870-talet tillkom ytterligare 35.

Det är under sådana omständigheter naturligtvis tveksamt att över huvud taget tala om en samlad bymejerirörelse med gemensamma riktlinjer och arbetssätt. Möjligen finns en viss täckning för beteckningen under 1860- och det tidiga 1870-talet men efter 1875 måste den betraktas som en regional företeelse begränsad till Mellannorrland.

Den tidiga mejerirörelsen uppvisade också betydande inslag av privata företag.

Föregångsman var H A Lidholm och Mälareprovinsernas mejeriaktiebolag, som med sin verksamhet i Svealand och norra Götaland utgjorde en barriär mellan de lantbrukarägda bymejerierna i norr och de privatägda i söder. Andra betydande privatmejerier fanns i bl a Dalarna, Västergötland, Göteborgsområdet och Skåne. Vid periodens slut dominerade denna företagstyp uppenbarligen branschen.

De organisationsprinciper, som tillämpades i Schweiz och introducerades i Sverige var moderna och framåtsyftande. Stadgarna var tydliga och väldisponerade. Den lika rösträtten pekade framåt även om den kanske snarare hämtats från den traditionella schweiziska lokal-demokratin. De förtroendevaldas mandat och uppgifter definierades på ett sätt som påminner om senare tiders befattningsbeskrivningar. Mottagningsplikt och leveransskyldighet var stadgefästa, den förra dock under förutsättning att råvaran var fullgod. Man tog också mot avgift eller reducerad betalning emot mjölk från icke-medlemmar, vilket säkerligen var ekonomiskt välbetänkt. Principerna för överskottsbetalningen var inte alltid klart angivna i stadgarna men tycks genomgående ha skett efter mängden levererad mjölk.

Bokföring, bokslut och revision var moderna bortsett från arbetsfördelningen mellan de förtroendevalda med ordföranden som kassaförvaltare, sekreteraren som räkenskapsförare och kassören som inkasserare och utbetalare. Systemet med hembud av andelar visar att man var klar över skillnaden mot aktiebolaget.

Mjölkprovningen och påföljderna för undermålig eller förfalskad råvara vittnar om kvalitetsmedvetande och sinne för likabehandling av leverantörerna. Principen om intern konfliktlösning och dess utformning kan förefalla originell men framstod säkerligen som naturlig i ett bondesamhälle som det schweiziska.

Det är osäkert i vilken utsträckning de schweiziska principerna tillämpades inom den tidiga svenska bymejerirörelsen. Några tecken på målmedveten lansering via exempelvis hushållningssällskapen eller lantbruksmötena finns inte men det verkar ändå troligt att den schweiziska modellen haft betydelse under introduktionsfasen. Vändpunkten blev av allt att döma krisen för bymejerierna vid mitten av 1870-talet och misslyckandena för länsmejerierna i Västerbotten och Jämtland. I den mönsterbolagsordning, som troligen utarbetades av Fredrik Cederborgh och senare publicerades av E O Mångberg och Gustaf Liljhagen, återstod

egentligen bara möjligheten för leverantörerna att få del i överskottet och det interna

27

skiljenämndsförfarandet. Vissa olikheter dikterades av aktiebolagsformen medan frånvaron av bestämmelser rörande råvarukvaliteter, kvalitetskontroll, hembud av aktier m m är svårare att förklara och nästan förutsätter någon form av kompletterande verksamhetsföreskrifter. Ett sådant ”kontrakt” ingicks på H F Rossings initiativ 1871 mellan delägarna i Flarkens mejeri, som råkat i svårigheter. Huvudpunkterna var att ägarna skulle leverera all överskottsmjölk till mejeriet mot en fastställd kontant ersättning men utan rätt till efterlikvid, att delägare, som inte tog kontant betalning skulle gottgöras vid årsbokslutet med rätt till efterlikvid baserad på leveranserna, att styrelsen hade rätt att köpa mjölk av utomstående till samma pris, som ägarna fick, att återtag av vassla till fastställt pris fick göras till ett belopp högst motsvarande

ersättningen för leveranserna och att den ved, som behövdes skulle anskaffas av styrelsen.

Det är onekligen anmärkningsvärt att 1863 års schweiziska regelverk för aktiebolagsmejerier, som P G Westberg redogjorde för 1868 och som innefattade dessa frågor, inte tycks ha satt några spår i den svenska bolagsordningen. 94

Bolagsmejeriernas hårdaste kritiker var K F Lundin, som helt dömde ut dem som bas för en modern och konkurrenskraftig mejerinäring p.g.a. att intressemotsättningarna mellan ägare och leverantörer omöjliggjorde kvalitetsbaserad råvaruförsörjning, effektiv förädling, rationell betalning, tillräcklig kapitalbildning och nyttiggörande av biprodukterna. Systemet missgynnade ärliga och kvalitetsinriktade producenter och mindre leverantörer och

uppmuntrade fusk, oärlighet och pytsåkeri och måste därför ersättas av producentägda företag.

Kritiken var förintande och påminde delvis om de synpunkter Abraham Rundbäck framfört på de folkägda handelsbolagen 20 år tidigare.

. NOTER

54. Svenska Mejeriernas Riksförening 1932-1942 s 9 ff.

55. Juhlin-Dannfelt, Merman: Kungl. Lantbruksakademien 1813-1912 I s 343 ff; Do II s 131 ff; Rosengren, L F: Mejerihanteringen i Skåne s1.

56. Gussander, P U: Fullständig underrättelse om bästa sättet att erhålla den högsta nu kända vinsten af mjölken (Stockholm 1851, även Gävle 1852) s 5 f.

57. Swartz, J G: Om distriktsmejeriers inrättande.(Lantbruksakademins tidskrift 1864) s 33 ff;

Tidskrift för svenska landtbruket och dess binäringar 1864 s 7 ff.

58. Rosengren s 2 f; Tidning för Landthushållning 14/1856 s 105 och 37/1856 s 290 ff.

59. Berättelse öfver förhandlingarne vis åttonde Allmänna svenska landtbruksmötet i Jönköping 1858 s 270 ff; Tidskrift för svenska landtbruket 1858 s 76; Tidning för landthushållning 1861 s 579 ff.

60. Östergötlands läns hushållningssällskaps handlingar 1860 s 172 ff; Västmanlands läns hushållningssällskaps handlingar 1860 s 99 ff; Schött, H: Östergötlands läns

hushållningssällskaps historia II s325 ff; Tidning för Landthushållning 1860 s 625 ff;

Tidskrift för landtmanna- och kommunalekonomin 3/1860 s 145 ff , 4/1860 s 193 ff och 3/1861 s 129 ff.

61. Hedén, Hjalmar: Västernorrlands läns kungl. hushållningssällskap 1805-1904 s 117 ff;

Västernorrlands läns kungl. hushållningssällskaps handlingar 1862 s 342 ff; Tidskrift för svenska landtbruket 1861 s 194 ff.

62. Hasund, H: Det kgl. Selskap for Norges vel 1809-1909 II s 383 ff; Norske Melkeprodusenters Landsforbund 1881-1956 s 119 ff.

63. Kjellén, Rudolf: Skaraborgs läns kungl. hushållningssällskap II s 70 ff; Andersson,

Theophil: Värmlands läns kungl. hushållningssällskaps historia 1803-1903 s 222; Jonsson, J V: Örebro läns kungl. hushållningssällskaps historia 1803-1902 s 125 f; Schött, H:

28

Östergötlands läns kungl. hushållningssällskaps historia II s 326 ff; Skaraborgs läns

hushållningssällskaps tidning jan.1862 s 10, mars 1863 s 10 f, juni 1864 s 115, maj 1865 s 85 och juni 1867 s 122.

64. Enander, Bo: Västerbottens läns hushållningssällskaps historia 1814-1914 s 109 f och 121 ff; Unander, Ferdinand: Försök med mejerier i Westerbottens län s 10 ff; Mångberg, E O:

Om bymejerier s 4; Kalender över svenska lantbruket 1908 s 196.

65. Rosengren s 5.

66. Gefleborgs läns kungl. hushållningssällskap 1814-1914 s 109 ff; Lantbruksakademins tidskrift s 35 ff; Fattiglänet blir bördig bygd - Hallands läns hushållningssällskap 1812-1912 s 29.

67. Enander s 109 f; Unander s 8; Mångberg s 3 f.

68. Enander s 121 ff, 139, 143, 150 ff och 158; Mångberg s 4 f; Västerbottens läns

hushållningssällskaps tidskrift 1869:1 s 7 ff, 1870:2 s 29, 1871:2 s 20 och 39 och 1874 s 39 69. Unander s 9 och 11; Mångberg s 4 och 8 f. ff.

70. Kardell, S J: Jämtlands läns kungl. hushållningssällskap 1817-1917 s 115 ff; Bönder i Jämtland och Härjedalen s 36 ff; Åsling, Nils G; Ur den jämtländska mejerihanteringens historia (Jämten 1954) s 138 ff; Jemtlands läns kongl. Hushållningssällskaps handlingar i sammandrag 1870-75 s 67.

71. Cederborgh, Fredrik: Om jordbruket och boskapsskötseln i Norrland. Lantbruksakademins tidskrift 1867 s 361 ff; Västernorrlands län. En statistisk skildring utarbetad på

föranstaltande af komiterade för länets deltagande i Allmänna konst- och

industriutställningen i Stockholm 1897 (Hernösand 1897) s 42 ff; Meddelanden från Lantbruks-stryelsen 77 (1901) s 42 f.

72. Berättelse öfver förhandlingarne vid tionde Allmänna svenska landtbruksmötet i Carlstad 1862 (Karlstad 1863) s131 ff.

73. Berättelse öfver elfte Allmänna svenska landtbruksmötet i Malmö 1865 s 169 ff.

74. Förhandlingarna vid det tolfte Allmänna svenska landtbruksmötet i Stockholm 1868 s 37 75. Juhlin-Dannfelt: Kungl. Lantbruksakademien 1913 -1912. Senare delen s 132 f. ff.

76. Blomgren, E A: Om inrättande af bymejerier och i följd deraf omreglering af

fäbodeväsendet i Helsingland. Lantbruksakademins tidskrift 1865 s17ff; Södermark do 1868 s 37 ff, Arrhenius, Johan: Om jordbruket i Norrland, dess nuvarande ståndpunkt och dess framtida utsigter. Do 1867 s 365 ff

77. Skaraborgs läns hushållningssällskaps tidning okt. 1870 s 111 ff, okt 1871 s 194 f, april 1872 s 61 ff, nov. 1872 s 244 och okt. 1873 s 180. Shött, H: Östergötlands

hushållningssällskap II s 329; Meddelanden från Lantbruksstyrelsen 77 (1901) s 67 f.

78. Meddelanden från Lantbruksstyrelsen 36 (1897) s 111 ff (särskilt § 1,2,3,8,10,15,16,22 och 24) och s 117 f; Mångberg s 5.

79. Förslag 1890 s 129 f 131 ff och 137 ff.

80. Lundin, K F: Om andelsmejerier (Stockholm 1890) s 3 ff, 6 ff, 14 ff, 22 ff, 30 ff och 34 ff.

81. Westberg, P G: Lantbruksakademins tidskrift 1867 s 259 ff.

82. German Dairy Industry s 25 ff; Fleischmann, Wilhelm: Das Molkereiwesen s 146 ff.

83. Lantbruksakademins tidskrift 1862 s 376 f, 1866 s 277 ff, 1868 s 259 ff, 1870 s 69 ff, 1872 s 47 ff, 108 ff, 151 f, 158 ff och321 ff, 1877 s 175 ff och 217 ff; Juhlin-Dannfelt;

Carl: meddelanden rörande mejerihanteringen 1873.

84. Lantbruksakademins tidskrift 1868 s 276 ff.

85. Schatzmann, R: Die Weide- und Milchwirtschaften von Schweden, Dänemark, Holstein und Holland (1870).

29

86. Boysen, Karl - Fleischmann, Wilhelm - Petersen, Karl: Studien uber das Molkereiwesen.

Reiseschizzen aus Dänemark, Schweden und Finnland (1875) s 7 f, 11 ff, 21 f och 109 ff.

87. Fleischmann, Wilhelm: Das Molkereiwesen. Ein Buch fur Praxis und Wissenschaft (1876) s146 ff, 550 ff och 1064 ff.

88. Van der Hagen-Cederschiöld: Svenska aktiebolag med begränsad ansvarighet (1875) s 141 ff; Do 1882 s 89 ff och 200 ff; Florén, Harry: Värmlands mejeriförbund 1932-1957 (1957) s 5;

89. Juhlin-Dannfelt: Kungl. Lantbruksakademien II s 133 ff; Örebro läns hushållningssällskaps kvartalsskrift 1870:3 s 22 ff; Lundin, K F: Svenska

mejerihanteringens utveckling och mejeritillverkningens centralisering (1900) s 9 f; Fyrtio år med Mjölkcentralen s 44.

90. Liljhagen, Gustaf: Några meddelanden rörande den svenska mejerihanteringen 1890-1900 s 88 ff; Hedén: Västernorrlands läns hushållningssällskap 2 122 f; Meddelanden från Lantbruksstyrelsen 1891:5 s 22 f, 1897:36 s och 1901:77 s 88ff; Förteckning öfver mejerier 1890 s 8 ff och 1895 s 7 ff.

91. 1885 års bolagskommittés arkiv, RA; Kalender över svenska lantbruket 1908 s 5.

92. TfL 1894 s 555 ff och 640; Landtmannen 1894 s 316 ff och 417 ff.

93. Lantbruksakademins tidskrift 1872 s 159; Böggild, Bernhard: Maelkeribruget i Danmark s 592.

94. Västerbottens läns hushållningssällskaps tidskrift 1871:2 s 36 ff.