2.7 KOOPERATION PÅ SVENSKA
I Sverige uppstod den första vågen av kooperativa företag decennierna efter 1850. Den genererades både av de nya produktionsförhållandena och av den omreglering av det
ekonomiska livet, som bl a omfattade laga skiftet 1827, skråväsendets avskaffande 1846 och näringsfrihetslagstiftningen 1864. Förebilderna hämtades från ekonomiskt mer avancerade länder som England, Frankrike och Tyskland men det folkliga företagandet hade också inhemska rötter. Det tidiga kooperativa företagandet kretsade kring hushållningssällskapen och de liberala arbetareföreningarna. De förstnämnda, som tillkom under 1800-talets första hälft, hade bedrivit samköp i egen regi och förde denna tradition vidare bl a i Lagunda och Hagunda häraders varuanskaffningsbolag, som var ett av de första företagen att registreras enligt 1848 års aktiebolagslag. Man främjade också producentägda företag efter schweizisk modell inom den expanderande mejerihanteringen. Arbetareföreningarna, av vilka de första bildades 1850–51 efter tysk förebild, introducerade på 1850-talet arbetar- och hantverkarägda företag av fransk och engelsk typ men övergick från 1865 till att främja det breda kooperativa självhjälpsprogram för hantverkare och industriarbetare, som utvecklats av Hermann Schulze-Delitzsch i Tyskland. Båda organisationskomplexen kännetecknades av en långtgående decentralisering och svag intern samordning. Kontakterna var glesa och tillfälliga.
Representationsreformen 1865 medförde att riksdagen i högre grad än tidigare blev den drivande kraften i den process, som omvandlade agrarsamhället till industrisamhälle. Flera av de ledande förespråkarna för kooperationen tog också säte och stämma där årtiondena efter 1865. Några som Ljungberg, Hamilton och Sparre hade deltagit redan i ståndsriksdagarna och i tvåkammarriksdagen tillkom exempelvis landshövdingarna Almqvist, Fåhraeus och
Asplund, framträdande representanter för arbetareföreningarna som S A Hedlund, Julius Mankell, Adolf Hedin, Abraham Rundbäck och Olof Wikström, lanthushållare som Hugo Hamilton, C A Mannerskantz och Julius von Schwerin samt Lantbruksakademins sekreterare Johan Arrhenius. Av dessa kom Rundbäck, Sparre, Mankell, Mannerskantz, Asplund och Hedlund att tillhöra riksdagen under lång tid. Under perioden 1865–94 valdes ungefär 25 ledande kooperatörer in i riksdagen av vilka 15 1865–74. Därefter minskade rekryteringen även om t ex L O Smith, Johan Leffler och Axel Wästfelt gjorde kortare gästspel. Fördelar man den kooperativa riksdagsrepresentationen på lantbruket och arbetareföreningarna får man
64
relationstalet 3:2. Trots att det sålunda fanns kvalificerade personella resurser togs inga
initiativ för att placera kooperationen på riksdagens agenda under tvåkammarriksdagens första intensiva reformdecennier. Några anspråk på statsmakterna framfördes inte, tvärtom varnade man i flera fall för risken att associationerna kunde råka under statens inflytande.
En fråga, som till följd därav hamnade på undantag gällde de nya företagens särart och behov av regelverk. Analysen av och debatten om kooperationens rättsliga ställning var - med ett par undantag - obefintlig. De folkägda företagens identitet blev därför osäker vilket inte minst det skiftande namnskicket vittnar om. Många anknöt under omgivningens tryck eller av andra orsaker till den enda juridiskt reglerade företagsformen medan andra föredrog en friare tillvaro utanför det officiella regelverket vilket medförde att företagen kom att ha olika juridisk status beroende på om de var registrerade eller inte. För de registrerade företagen, vilkas stadgar eller bolagsordningar måste godkännas av myndigheterna, förelåg risk för tvångsanpassning till aktiebolagsformen till förfång för den egna särarten och för
möjligheterna att fullt ut utnyttja kooperationens potential. En annan konsekvens var att de oregistrerade företagen, som i de flesta fall endast var lokalt verksamma helt saknas i det officiella källmaterialet. Eftervärldens bild av utvecklingen blir skev och ofullständig.
Registreringsfrekvensen har format historien.
Arbetareföreningarna och Ljungbergs främjandesällskap förordade av allt att döma aktivt aktiebolagsformen för de folkägda företagen. Det var till betydande del denna
bolagskooperation, som låg bakom den kraftiga ökning av bolagsbildningen, som inträffade från 1860-talets mitt. Åren 1849–64 registrerades endast 161 aktiebolag, 1865–79 däremot 1703. Av de senare utgjorde bolagskooperationens sammanlagda andel ca 40 procent och bondeföretagens ungefär 15. Också för hushållningssällskapen tycks bolagsformen ha framstått som den naturliga, vilket bolagiseringen av handelsföretagen och mejerirörelsen efter 1870 och engagemanget i slakterinäringen är tydliga exempel på. Inställningen till företagsformen var i övrigt oreflekterad och pragmatisk, vilket utomstående iakttagare som Karl Petersen också noterade och någon nämnvärd diskussion förekom inte. Den ende, som vid denna tid tycks ha intresserat sig för frågan var Abraham Rundbäck, som medvetet kopplade samman företagens form och innehåll och på ideologiska och praktiska grunder dömde ut bolagsformen. Han påtalade också de svenska handelsbolagens internationellt sett avvikande karaktär. Värt att notera är att t o m Viktor Almqvist, som i övrigt tog intryck av Rundbäck, registrerade sitt handelsföretag i Umeå som bolag och han fick många efterföljare.
Detsamma kan sägas om såg- och kvarnbolagen av vilka de flesta tillkom som en reaktion mot trycket från de privata skogsbolagen. Sin utpräglade antikapitalism till trots tycks Sidén inte ha ägnat frågan om företagsformen någon uppmärksamhet. Hans företag tillkom före Rundbäcks, var möjligen influerat av Almqvist och i övrigt format utifrån genuina och särpräglade lokala behov. Att den organisatoriska potentialen inom skogsnäringen vida översteg antalet registrerade företag visas av att näringen 1861 redovisade 59 ång- och 4933 vattensågar.
Att det fanns en medvetenhet om de folkägda företagens särart och egenvärde visas emellertid av Ljungbergs och Krooks uppskattning av de landsbygdsbaserade handelsbolagen och mejerierna liksom av försöket att sprida förenings- och folkbanker till landsbygden 1865 och 1870. Denna medvetenhet tycks emellertid mera ha grundats på en prioritering av själva ägandet än på insikt om vikten av artegna grundsatser och arbetsformer. Hammarskjöld konstaterade 1890 att den ekonomiska föreningen till skillnad från aktiebolaget var avsedd för människor, vilka genom ”sekundär” samverkan vid sidan av sin huvudsysselsättning strävade efter att förbättra sin ekonomiska ställning. Därför måste föreningarnas rättsliga ställning regleras och medlemmarnas ansvar för deras förbindelser fastställas. Eftersom både
hushållningssällskapen och arbetareföreningarna förbisåg detta faktum isolerades de folkägda
65
företagen från den internationella utvecklingens huvudfåra, vilket medförde en allvarlig tempoförlust vid etableringen av den kooperativa rörelsen i Sverige.
För lantbruksföretagen blev 1870-talet avgörande dels genom tillkomsten av ca 200 bolagskooperativa handelsföretag dels genom bolagsanpassade mönsterstadgar för
bymejerierna. För perioden 1865–79 såg nybildningen av registrerade bolagskooperativa landsbygdsföretag inom de tre huvudgrupperna ut som följer:
1865-69 1870-74 1875-79 Antal Procent Handelsbolag 31 108 22 161 67 Såg- och kvarnbolag 6 11 25 42 18 Mejeriföretag 2 22 13 37 15 Antal 39 141 60 240 Procent 16 59 13 100 För handelsbolagen framstår 1870–74 som de avgörande etableringsåren. I fråga om mejeriföretagen inleddes 1870-talet med misslyckandet att bilda ett mejeribolag i
mäaarprovinserna för att konkurrera med Lidholms stormejeri och med fallissemangen i länsbolagen i Västerbotten och Jämtland med därefter innebar årtiondet en viktig
etableringsperiod för lokala bolagsmejerier. Den stora expansionen inträffade emellertid först 1885-94 samtidigt som de danska andelsmejerierna introducerades i Sverige. Även för såg- och kvarnbolagen var 1870-talet en viktig utvecklingsperiod. Då lades också grunden för bolagskooperativa företag inom slakterinäringen, torvhanteringen och försäkringsområdet.
Av landsbygdsbolagen var handelsbolagen formade efter arbetareföreningarnas koncept med den skillnaden att landsbygdsföretagen i regel var kombinerade inköps- och försäljningsföretag. De konkurrerade förutom med privathandlarna även med
hushållningssällskapens och lantbruksklubbarnas inköpsverksamhet och med de samköp, som skedde inom mejeriföretagen. Dessa marknadsaktörer begränsade utrymmet för
inköpsföreningar av den typ, som föreslagits av Rundbäck och som efter tysk förebild senare tillkom i bl a Falköping, Tierp, Nyed och Örebro län. De bolagskooperativa mejeriföretagen var i några län nära knutna till hushållningssällskapen medan de på andra håll var mera fristående. Också de bolagskooperativa slakterier, som tillkom kring 1890 stod sällskapen nära. Genombrottet för andelsmejerierna kom under 1890-talet då den danska modellen stödd av framstående krafter i Skåne och av utrustningsfabrikanter som Separator slog igenom. Såg- och kvarnföretagen tycks liksom brännerier, stärkelsefabriker, torvföretag, maskinsamverkan o l ha utvecklats utan påverkan från arbetareföreningar eller
hushållningssällskap. Bolagsformens starka ställning redan kring 1870 framgår också av att företagsdiskussionerna vid de tidiga mötena med hushållningssällskapens ombud där Sparre, Almqvist och Arrhenius spelade ledande roller genomgående rörde sig kring bolagsbildande.
Jämför man landsbygdens registrerade handelsbolag med Påhlman-Sjölins siffror för det totala antalet inköpsföretag 1865–79 – där landsbygdsbolagen ingår – blir bilden följande:
1865-69 1870-74 1875-79 Summa Samtliga inköpsföretag Antal 165 137 64 366 Procent 45 37 18 100 Landsbygdsbolagen Antal 31 108 22 161 Procent 19 67 14 100
66
Siffrorna ger alltså vid handen att landsbygdsbolagen utgjorde 44 procent av
total-populationen, att starten var snabbare i städerna och bruksorterna där 45 procent tillkom 1865–
69 mot endast 19 procent på landsbygden och att den senare hämtade in detta relativa försprång 1870–74. Fördelas företagen på landsdelar blir procentandelarna följande:
Götaland Svealand Norrland Summa Samtliga inköpsföretag 23 36 41 100 Landsbygdsbolagen 8 35 57 100 Koncentrationen till Norrland är påtaglig i båda populationerna men särskilt bland
landsbygdsföretagen liksom de låga andelarna för Götaland. Av landsbygdsbolagen fanns inte mindre än 119 eller 74 procent i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län. Av sågarna och kvarnarna fanns 31 eller 74 procent i Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län medan mejeribolagens tyngdpunkter låg i Skåne och Västergötland.
Undersökningen av bolagskooperationen har visat att aktiebolagsformen under 1800-talets andra hälft inte var synonym med ett renodlat privatkapitalistiskt företagande utan i betydande omfattning användes också av bönder, hantverkare och industriarbetare.
Undersökningen har också avslöjat att det bondeägda företagandet både startade tidigare och hade större omfattning än man förut antagit. Det har funnits bolagskooperativa handels-, mejeri-, såg- och försäkringsföretag åtminstone sedan 1865 och torv-, bränneri- och stärkelsebolag sedan början av 1870-talet medan de första slakterierna tillkom 1888-89.
Pådrivare var oftast – men inte genomgående – hushållningssällskapen. Bl a tycks kvarn- och sågbolagen utgöra ett undantag.
Under perioden 1865–94 registrerades ungefär 750 bolagskooperativa
landsbygdsföretag. Av dessa var 318 mejeribolag och 232 handelsföretag, vilka utgjorde 43 respektive 31 procent av samtliga. Vidare fanns 92 kvarn- och såg- och 47 försäkringsföretag (12 respektive 6 procent), 13 torvbolag och 20 slakteri-, trösk-, bränneri- och stärkelsebolag (5 procent) och ytterligare ett 20-tal företag (3 procent). Av de registrerade bolagen hörde 236 eller 32 procent hemma i Götaland, 190 eller 25 procent i Svealand och 317 eller 43 procent i Norrland. Det finns alltså fog för bedömningen att Norrland var ledande under denna
kooperativa pionjärperiod.
Antalet oregistrerade företag är omöjligt att ange men borde utifrån de skattningar, som kunnat göras av landsbygdsföretagens registreringsfrekvens ha utgjort ca 50 procent av de registrerade eller ungefär 375 stycken. Bland dessa kan nämnas ett drygt 60-tal bymejerier från åren 1860–75, vilka ökar antalet bondemejerier till ca 380 vartill skall läggas en okänd andel av de 322 andelsmejerier, som startades eller ombildades fram till 1895. Många av dessa företag var kortlivade men några uppgifter om ”medellivslängden” har inte gått att få fram.
Den bondeägda bolagskooperationen var främst koncentrerad till Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. Detta
”bolagsbälte” svarade för 429 företag eller 58 procent av samtliga. Huvuddelen var handels- och såg- och kvarnbolag men regionen hade tack vare bymejeriernas starka ställning också 45 procent av mejeriföretagen. De exportinriktade slakteriföretagen hörde däremot hemma i Götaland och Svealand.
Organisatoriskt rörde sig bolagskooperationen kring hushållningssällskapen och arbetareföreningarna men dessas decentraliserade struktur och svaga samordning lämnade stort spelrum för individuella insatser. Inom hushållningssällskapen gällde detta framförallt
67
landshövdingarna, som fungerade som ordförande. Under pionjärperioden kan man rent av tala om en ”landshövdingekooperation” med förgrundsfigurer som Robert von Kraemer i Uppsala, Viktor Almqvist och Axel Wästfeldt i Umeå och Gustaf Asplund i Östersund.
Vidare gjorde tjänstemän som Johan Arrhenius i Lantbruksakademin, Fredrik Cederborgh, Ferdinand Unander, H F Rossing, E O Mångberg och C Cavallin inom hushållningssällskapen betydelsefulla insatser liksom privatpersoner som Johan Sidén och Abraham Rundbäck. Inom arbetareföreningarna var de mest engagerade S A Hedlund, C E Ljungberg, Axel Krook och Olof Wikström, vilken förlorade en förmögenhet på den tidiga kooperationen.
Av ”uppsalakotteriet” kring Geijer och von Kraemer återstod efter 1865 främst landshövdingarna Almqvist och Sparre och Lantbruksakademins inflytelserike sekreterare Johan Arrhenius. Periodens intressantaste kooperatörer ur lantbrukets synpunkt var utan tvekan Viktor Almqvist och Abraham Rundbäck. Almqvist förde traditionen från Örsundsbro och von Kraemer vidare och blev en centralgestalt främst när det gällde bymejerierna i
Västerbotten. Hans länsmejeribolag var dock tillskapat efter H A Lidholms
privatkapitalistiska modell. I fråga om handelsföreningen i Umeå tog han dock Rundbäcks förening i Växjö som förebild med den modifikationen att den också var tänkt att bedriva försäljningsverksamhet. Almqvist var också engagerad i en rad andra lantbruksekonomiska projekt som exempelvis ett tjärbränningsbolag (1868), samköp av konstgödsel inom
hushållningssällskapet (1872), och undervisning i ”korgflätning, borstbindning, tofflors och mattors förfärdigande”. Man undersökte även möjligheten att öppna en försäljningslokal för hemslöjdsalster i Umeå. Därtill kom hans stöd till Sidéns ångsågsbolag. Även företag utan direkt förbindelsen med jordbruket blev föremål för diskussioner inom sällskapet som
exempelvis bolagsordningen för ett skeppsbyggeribolag (1869), Västerbottens pärlfiskebolag (1870) och ett salteribolag (1871). Det senare efter kontakt med prosten A J Lyth, som 1866 grundat det fiskarägda Herta på Gotland.
Almqvist hade uppenbarligen nära kontakt med tiden kooperativa strömningar och strävanden. Han publicerade skrifter av bl a Ljungberg i sällskapets tidskrift och informerade om arbetareföreningarnas verksamhet, han introducerade Rundbäcks skrift i Norrland och han stödde aktivt företag, som kunde vara till nytta för olika medborgargrupper inom länet. Han utgjorde länken mellan de periodens två stora kooperativa aktörer: hushållningssällkapen och arbetareföreningarna. Däremot bidrog han inte till idéspridningen genom eget skriftställeri.
Almqvists kooperativa engagemang var ett utflöde av hans allmänt utvecklingsoptimistiska inställning. Som landshövding drev han på laga skiftets och avvittringsverkets genomförande, verkade för förbättrad lantbruksundervisning, växelbrukets spridning, dikning av frostlänta marker m m. Som riksdagsman 1867–72 och ordförande i norrländska skogskommittén vände han sig mot den expanderande skogsindustrins rovdrift på skogsbestånden och arbetade för att tillförsäkra Norrlands bönder ett skogsinnehav, som tryggade deras existens och för en
industri byggd på ett uthålligt skogsbruk.
Almqvist avled vid 55 års ålder i december 1872. Hans minnestecknare Bertil Boethius skrev: ”För Almqvist framstod den jordbrukande befolkningen som det element, vilket måste betrygga Norrlands lyckliga och sunda utveckling”. Särskilt minnesvärda var hans insatser under nödåren 1867–68 då han utverkade stora ekonomiska stöd, vilka fördelades genom hushållningssällskapets försorg. Till Almqvists minne inrättades 1878 en fond för
”jordbrukets, näringarnes och slöjdens uppmuntran i länet”.
Abraham Rundbäck var den akademiske praktikern och teoretikern, vilken som bondson betraktade landsbygden som kooperationens naturliga tillväxtområde och därför riktade sig till hushållningssällskapen. Han var veterligen den ende svenske kooperatör, som personligen träffade föregångsmannen Schulze-Delitzsch men hans skrift avslöjar en bred kooperativ orientering, som också omfattade andra länder, främst England. Däremot tycks han
68
inte ha känt till Raiffeisen, vilket kan förklaras av att denne ännu befann sig i början av sin kooperativa karriär. Med undantag för Almqvist och sällskapet i Västerbotten tycks
Rundbäcks skrift inte ha avsatt några spår inom hushållningssällskapen även om antalet samköpsföretag, som tillämpat hans riktlinjer säkerligen varit större än man tidigare antagit och av allt att döma haft en viss koncentration till mindre samhällen i nordöstra Götaland.
Rundbäck var den ende av 1860-talspropagandisterna, som relaterade företagsformen till delägarnas förutsättningar och behov och därav drog slutsatsen att kooperationen i Sverige liksom i England och Tyskland behövde en egen lagstiftning och att den engelska modellen var överlägsen när det gällde samköpsföretag. Den svenska varianten med handelsbolag hade enligt Rundbäck alltför stora brister för att kunna bestå i längden och var dessutom en
internationell kuriositet. Gjöres höga uppskattning av Rundbäcks kunskaper och analyser är välgrundad liksom hans förmodan att den tidiga kooperationen i Sverige blivit både kvalitativt och kvantitativt starkare om Rundbäcks idéer tagits som rättesnöre.
Rundbäck var emellertid främst skolman och politiker. Med början 1870 tillbringade han drygt två decennier i riksdagen där han de första åren var kollega med Almqvist. Båda lämnande tidigt den kooperativa arenan. Almqvist avled 1872 och Rundbäck fortsatte i riksdagen där undervisningen, indelningsverket, grundskatterna och tullarna upptog hans intresse. Därmed förlorade den spirande lantbrukskooperativa rörelsen sina främsta
företrädare i ett kritiskt skede av sin utveckling utan att några likvärdiga efterföljare fanns till hands.
Johan Arrhenius samarbetade nära med von Kraemer främst som sekreterare i Uppsala läns hushållningssällskap 1846–56 och som utredare av och därefter rektor för Ultuna
lantbruksinstitut 1847–62. Som utgivare av lantbrukslitteratur och särskilt som redaktör för Tidskrift för lantmanna- och kommunalekonomin 1845–61 var han en central opinionsbildare i agrara ämnen. Sekreterarposten i Lantbruksakademin, som han innehade åren 1862–81, gjorde Arrhenius till ”landets obestritt främste auktoritet på lanthushållningens område” och gav honom möjlighet att både inom akademin och vid lantbruksmötena föra upp
samverkansfrågorna på agendan, vilket också skedde vid ett antal tillfällen. Han följde varuanskaffningsbolaget i Örsundsbro på nära håll, engagerade sig starkt för bymejerierna i Norrland och var säkerligen också involverad i akademins planer på ett mejeribolag för mälarprovinserna 1870. Som sekreterare i akademin fick han under perioden 1882–1902 två kooperativt intresserade efterföljare i Ferdinand Unander, som gjort sina lärospån hos Almqvist i Västerbotten, och professorn Christian Lovén, som lanserade bl a Johan Leffler och Johan von Engeström och intresserade sig för spannmålshandeln. Sammantaget innebar detta att föreställningen om samverkans betydelse för lantbrukets modernisering var starkt förankrad i Lantbruksakademins ledande skikt under 1800-talets fyra sista decennier.
Tillsammans med hushållningssällskapen fungerade den på samma allmänt främjande sätt som motsvarande organisationer i Schweiz, Tyskland och Norge. Men någon organisatorisk medelpunkt för lantbrukets bolagskooperation blev den inte.
BOLAGSKOOPERATTVA MEJERIFÖRETAG STARTADE 1 865-94.
186s-69 1870-74 t875-79 1880-34
11
Källor: Civildepartementets arkiv: Bolagsordningar 1848-93; Register över bolagsordningar l14g-77.
Anmålningar att bolag startat verksamhet 1874-90; Uppgifter angående aktieboåg 1881;1 8g5 års bolagskommittes arkiv; Van der Hagen - Cederschiöld: Svenska aktiebolag l848-85; Samling av anmälnin gar till akti ebolagsre gi stret och andra ftiretagsre gister I g g g-96.
Appendix 1.
LANDSBYGDSKOOPERATTVA I{ANDELSFORETAG STARTADE 1 865-94.
1865-69 1870-74 187s-79 1880-84 188s-89 1890-94
2
Kållor: Civildepartementets arkiv: Bolagsordningar 1848-93; Register över bolagsordningar 1848-77.
Anmälningar att bolag startat verksamhet 1874-90; Uppgrfter angående aktiebolag 1881; 1885 års bolagskommittes arkiv; Van der Hagen - Cederschiold: Svenska aktiebolag 1848-81; Samling av anmålningar till aktiebolagsregistret och andra foretagsregister 1 88 8-96.
BOLAGSKOOPERATTVA KVARN- OCH SÄGFORETAG STARTADE 1 865-94.
1865-69 1870-74 1875-79 1880-84 1885-89 1890-94 Odat.
Antal
procent111
Källor: Civildepartementets arkiv: Bolagsordningar 1848-93; Register över bolagsordningar 1848-77;
Anmälningar att bolag startat verksamhet 1874-90; Uppgifter angående aktiebolag 1881; 1885 års bolagskommittes arkiv; Van der Hagen - Cederschiöld: Svenska aktiebolag 1848-1881; Samlingar av anmålningar till aic,tiebolagsregistret och andra företagsregister 1888-96.
BOLAGSKOOPERATTVA LANDSBYGDSFÖRETAG STARTADE 1 865-94.