Skogen får värde

2.5 SÅG- OCH KVARNBOLAGEN

2.5.1 Skogen får värde

Vid 1800-talets mitt inleddes den svenska trävaruepoken. Exporten växte och eftersom större delen av landets skogar var i bondehand öppnades oanade möjligheter för tiotusentals bönder.

Även lantbrukare, som själva inte hade så stora skogstillgångar kunde göra goda förtjänster på huggning och körning. Under 1840-talet började trävarubolagen skriva kontrakt med bönderna angående skogsavverkningen. Kontrakten löpte ofta på 50 år – som var den lagstadgade

53

maximitiden – men kunde också gälla kortare tid. Skogsägarna erhöll i regel en kontant engångssumma men det hände också att en del av vederlaget utgick i årliga penning- eller naturaavgälder. Enbart under tiden 1859–68 drogs en tredjedel av hemmanen i Jämtland in i sådana transaktioner, som var vanliga även i Gävleborgs och Västernorrlands län men förekom mera sällan i övre Norrland. Det visade sig snart att ersättningarna var alltför låga i förhållande till de vinster, som kunde göras. Vidare utformades ofta kontrakten så att

bönderna fick svårt att fylla sina behov av husbehovsvirke. För att begränsa dessa olägenheter bestämdes 1889 att upplåtelse av avverkningsrätten endast fick gälla 20 år och 1903

inskränktes denna tidrymd ytterligare till 5 år.

Redan innan dessa åtgärder vidtogs hade trävarubolagen emellertid börjat köpa hela hemman. Utvecklingen påskyndades av 1889 års reform, som gjorde det mindre lönsamt att enbart förvärva avverkningsrätten. Följden blev en kraftig förskjutning av

egendomsfördelningen. Under perioden 1885–1900 steg bolagens och enskilda sågverksägares andel av den privat ägda jorden i Dalarna och Norrland från 16 till 22,5 procent. Utvecklingen var främst koncentrerad till Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Västernorrlands län.

Totalt beräknades minst 12 000 bönder ha lämnat hemmansägarnas krets. Söderut var

förändringarna mindre. År 1905 ägde bolagen 9,6 procent av all jord i landet mot 4,1 procent två årtionden tidigare.

Därmed hade den s.k. Norrlandsfrågan uppstått. Denna hade många aspekter. Ur trävaruhanteringens synpunkt var det en fördel att inga hinder fanns för rätten att förvärva bondejord. Ur skogsvårdssynpunkt restes heller inga invändningar eftersom bolagen ansågs sköta jorden lika bra som bönderna eller bättre. Ur jordbrukets synpunkt ställde sig däremot saken annorlunda. De bolagshemman, som förvaltades direkt av bolagen eller förvandlades till tjänsteboställen hotades inte av vanvård. Det normala var emellertid att skötseln överläts åt en arrendator – vanligen den tidigare ägaren – som vid försäljningen förbehållit sig rätten att sitta kvar på livstid. Det kapital han erhållit vid avyttringen kunde då komma jordbruket till godo.

Men arrendatorns barn blev oftast mindre intresserade av jordbruksarbete när deras arvsrätt gått förlorad och brukaren själv förlorade intresset för nyodlingar och andra förbättringar, som endast var räntabla på längre sikt. Ofta försummade han jordbruket för skogsarbete i bolagets tjänst. Ännu påtagligare blev förändringen om bolaget tvingades skaffa en ny brukare, som var främmande för traktens agrara förhållanden. Ur samhällets synpunkt innebar utvecklingen att självständiga hemmansägare ersattes av arrendatorer med en osäker och beroende ställning.

Även hemmansägarna fick ibland sin position försämrad när bolagen och deras arrendatorer begärde laga skifte i oskiftade byar.

Det var naturligtvis inte att förvänta att relationerna mellan bönderna och bolagen under sådana förhållanden skulle vara utan friktioner. Motsättningarna var ofta starka och man har t o m talat om ett bolagshat bland allmogen. Också många socialt ansvarskännande

personer ur andra samhällsgrupper reagerade mot bolagens framfart. Det var därför bara naturligt att dessa motsättningar tog sig konkreta uttryck, särskilt i de mest utsatta områdena.

Ett ekonomiskt verktyg blev de folkägda såg- och kvarnbolagen. 128 2.5.2 Skellefteå Ångsågsaktiebolag

2.5.2.1 Företaget

I de översikter över föreningsväsendet, som Ljungberg utarbetade under 1860-talets senare år, var han mycket mån om att få med alla de produktionsföretag, som rimligen kunde komma ifråga och det var med särskild tillfredsställelse han beskrev de norrländska ”folkbolagen”,

54

som drev sågverksrörelse. De skilde sig från övriga företag inom branschen genom att rikta sig till hela befolkningen inom sina verksamhetsområden.

Ledande bland dessa var ångsågsbolaget i Skellefteå, som bildades 1865. En av bolagets ledande män lämnade några år senare en redogörelse för hur det gick till vid starten.

Resurserna var knappa men andan god och deltagarna arbetade med nit och intresse. ”Den lilla arbetsskaran, som dagligen tillväxte, arbetade så länge den första matsäcken räckte, en del tillsköto timmer, en del verktyger och hela den kontanta tillgången kunde ej uppnå 5 000 rdr.

Men varje arbetare lämnade alltid ett större värde än han förtärt och anläggningen tillväxte med sådan raskhet och sparsamhet samt ingav så stort förtroende, att matsäckarne ånyo kunde fyllas. Redan första hösten var allmänna tanken om företaget så god, att nästan envar, som ägde något, lämnade sitt namn. På samma sätt som en nybyggare med sina friska armar och med sin matsäck på ryggen begiver sig åstad i en vildmark för att på välsignelsen av sitt arbete byga sin framtid, alldeles på samma sätt påräknades välsignelse av vårt förenade arbete och av denna tillämpning av de små krafternas förening har Skellefteå ångsågsbolag uppväxt. Dess grundvalar äro: enighet och oegennytta”.

Bolaget stod delvis främmande för kooperationens principer: röstning skedde efter aktier och vinsten fördelades efter insatskapitalet. Att Ljungberg ändå räknade detta och övriga folkbolag som produktionsföreningar berodde på att de inte var avsedda att drivas som vanliga affärsföretag utan inriktades på att i vid mening främja befolkningens väl. Man sökte därför få så stor anslutning som möjligt och hade 1869 900 delägare, ”en brokig samling av bönder, torpare, nybyggare, drängar, pigor, lappar samt några präster och andra folkvänliga personer”. Ljungberg meddelade att ”trots alla strider och svårigheter föreningen framgångs-rikt bestått sina första prov, ägde en betryggad sågtimmerstillgång av omkring 120 000 standards årligen, hade 12 enkla ramar med maskiner av 118 hästars kraft, beräknade för 400 000 standards årlig tillverkning av 300 000 rdrs värde”.

Vidare hade man arbetarebostäder för 26 hushåll, byggnad för maskinist, mekanisk verkstad med svarv, hyvel och ”överflöd på handverktyg”. Dessutom ägde bolaget

timmermagasin och flottningsredskap, tretton pråmar och en liten bogserbåt samt hade en mjölkvarn under byggnad. Vid sidan om sågverksdriften i Klemnesnäs anskaffade bolaget livsmedel och tycks därvid ha samarbetat med Skellefteå arbetareförening. Man avsåg också att ägna sig åt boskapsskötsel.

Trots hård konkurrens med övriga sågverksbolag gick rörelsen bra under några år men i början av 1870-talet hade antalet delägare sjunkit till omkring 500. Bolaget existerade dock ännu något tiotal år. 129

I den bolagsordning, som fastställdes den 8 december 1865 angavs ändamålet vara att

”sprida kunskap och tävlan om en klok hushållning med skogarna”, att genom att anlägga en ångsåg vis Skellefteälvens utlopp ”tillgodogöra och förädla den skadade skogen och den mogna i mån av återväxten”, att ”realisera andra skogseffekter” till fördel för bolaget, orten och aktieägarna samt att ”inom gränsen för denna verksamhet även förena rörelse med livsmedel”. Företaget var alltså en hybrid av skogs- och handelsföretag och som sådant uppenbarligen unikt i landet, någon förebild är i varje fall inte känd. Gustaf Renhorn, som beskrivit Sidéns person, uppger också att idén var hans egen.

Företaget riktade sig till ”skogsdisponerande” hemmansbrukare och lantmän inom Skellefteälvens flodområde och till ”andra helst i orten boende personer”. Det sistnämnda uppenbarligen i sin egenskap av handelsföretag. Aktiekapitalet uppgick till minst 100 000 rdr fördelat på 1 000 aktier à 100 rdr. Ingen fick äga mer än 40 aktier och ingen fick för egen del eller genom fullmakt rösta för mer än 100 aktier på bolagsstämman. Bolaget kunde dessutom efter stämmobeslut lösa in aktier, som genom försäljning eller arv övergått till nya ägare,

55

vilket innebar ett skydd mot ”fientliga övertaganden”. I styrelsen, som bestod av sju ledamöter med en förvaltare som verkställande, hade varje ledamot en röst. Vinsten fördelades efter aktieinnehav. 130

2.5.2.2 Johan Sidén - en pionjär för skogsägarsamverkan

Initiativtagare var sågverksförvaltaren Johan Sidén, född i Nätra 1829. Efter en tid i

Gästrikland flyttade Sidén till Skellefteå som förvaltare vid Lejonströms sågverk. Denna plats lämnade han 1864 för att förverkliga idéer, som han mer och mer börjat omfatta. Han hade sett hur liten inkomst bönderna fick av sina skogar och ville genom en producentförening ”i vilken ingen träpatron skulle få inträde” ändra på detta förhållande.

I mars 1865 inbjöd han till aktieteckning för en ångsåg vid Skellefteälvens mynning.

Uppslutningen blev stark bland bönderna men krafter sattes också omedelbart igång för att stjälpa företaget. Allmänhetens förtroende rubbades dock inte. ”Samtliga fjällgubbarna anse honom för en bland de bättre bland herremännen, för att icke säga den bäste”, skrev t ex kommunal-nämndsordföranden i Arvidsjaur.

Konstituerande stämma hölls i Hedensbyn den 10 juni. Bolagets namn blev Skellefteå Ångsågs Aktiebolag och Sidén blev förvaltare med en årslön av 2 500 rdr.

I Ursviken i Klemensnäs köptes ett lämpligt industriområde och våren 1866 var anläggningen färdig. Maskinen var en gammal ångbåtsmaskin och Sidén, som var en

framstående mekaniker tog själv del i monteringen. År 1868 fördubblades sågens kapacitet då ett andra såghus uppfördes. Senare startade Sidén också en bolagsbod för medlemmar och arbetare.

Men det stod strid om Sidén och hans verk. Undermineringsarbetet resulterade i att Sidén 1875 ersattes som förvaltare av sin måg O W Wahlberg. Han anlade då ett nytt sågverk i Byske, vilket dock snart upphörde.

Själv framstår Sidén i sina brev som en intensiv och rastlös idealist med stort socialt engagemang, uppslagsrikedom och arbetsförmåga. Plutokratin, byråkratin och ibland även ordningsmakten utmålas som hans svurna fiender och tecknas i mörka färger. Hans motvilja – för att inte säga hat – mot det ocker och rofferi, som han kunde iaktta bl a i samband med nödåren 1867-68 stod inte hans tyske samtida Raiffeisens efter. Sidén avled 1889. 131

2.5.2.3 Sidénbolagets kooperativa miljö

Axel Gjöres har betecknat Skellefteå ångsågsaktiebolag som det ledande av de norrländska folkbolagen och tillade att det "torde ha uppstått utan någon som helst påverkan från vare sig Sällskapet för arbetareföreningars befrämjande eller annat kooperativt intresserat håll”. Han ansåg att folkbolagen hade vissa sociala ambitioner men att de på det hela taget stod

främmande för kooperativa tankegångar. Bedömningen är knappast korrekt. Bortsett från att ångsågsbolaget inte var mindre kooperativt än de flesta folkägda företag vid den här tiden så visar Sidéns korrespondens att han hade kontakt med åtminstone tre kända kooperatörer. 132

Den förste var Viktor Almqvist, pionjären från Örsundsbro, som 1864–72 var landshövding i Västerbotten och där bl a drev fram den tidiga mejeriindustrin. Jord- och skogsfrågorna stod i centrum för Almqvists gärning som landshövding, han stödde aktivt avvittringsverksamheten och fick i riksdagen fram en norrländsk skogskommitté, som han själv blev ordförande i. Att bevara bondeägandet av skogen var kärnpunkten i hans

strävanden.

Att ångsågsbolaget låg väl i linje med Almqvists strävanden och att han också verkat för bolagets framgång visar Sidéns brev, som fortlöpande redovisar dess utveckling och

56

kritiserar dess vedersakare. Inför landshövdingen framhåller Sidén i anslutning till statens påbud om reglering av skogshushållningen att ”det finnes ej mer än en väg …och den ligger i principen att överflytta sågverkshanteringen på befolkningen”. Almqvist och Sidén

samarbetade också nära inom nödårshjälpen 1867–68. 133

Sidéns andra kooperativa kontakt var Axel Krook i Göteborg. Krook var i åtta år ordförande i Göteborgs arbetareförening och tillsammans med S A Hedlund ledande i Göteborgs Folkbank i mer än ett decennium. Inom arbetareföreningen startade han bl a en sjuk- och begravningskassa, en byggnadsfond och en handelsrörelse. Åren kring 1870 hade han klara riksambitioner både för den kooperativa verksamheten och för sin tidning Arbetaren där han torgförde sina idéer. Brevväxlingen mellan Sidén och Krook gällde Arbetaren, som Sidén betecknade som ”gagnlös” och som han av ideologiska skäl inte ville åta sig att sprida.

Inför Krook utvecklade Sidén sin strid ”på lif och död mot ortens plutokrati” samt Norrlands utsatta läge. Något hjärtligare förhållande skribenterna emellan tycks inte ha uppstått. 134 En lokal kooperatör, som Sidén hade komplicerade relationer till, var ordföranden i Skellefteå södra arbetareförening C E Hjelm. Deras förhållande tycks länge ha varit mindre gott men i början av 1869 signalerades en omsvängning. Hjelms förening drev flera

konsumentkooperativa företag och hade vittgående planer på ett varuutbyte med kooperativa sammanslutningar både i södra Sverige och i andra länder. Närmandet till Hjelm kunde också varit förestavat av vissa ekonomiska problem i det sidénska bolaget. I ett brev till

styrelsemedlemmen och kyrkoherden Johannes Mörtsell i Malå i januari 1869 skrev Sidén att

”ett närmande emellan mig och Hjelm för Skellefteå södra arbetareförening har inträffat och afser att gruppera kringliggande folkföreningar till gemensamt stöd och sätta oss i beröring med södra Sverige och det nordliga Europas folkassociationer. Du vet att denna plan varit länge påtänkt …”.

Gjöres påstående om Sidéns ideologiska och organisatoriska isolering är följaktligen överdrivet även om resultaten av de omfattande samverkansprojekten uteblev. I själva verket går det en rak linje från pionjärerna i Örsundsbro till Sidéns skogsbolag. Med Krook och arbetareföreningsrörelsen var samarbetet mestadels mindre gott. 135

Sidéns position i den närmast geografiska omgivningen är inte lätt att fastställa. Till en början tycks han ha räknat med att snabbt få efterföljare och våren 1866 meddelade han att

”associationsprincipen sprider sig som en präriebrand”. I Bureå hade en verksamhet startat och vidare befann sig ”Kåge, Byske och Åby Elfvarnes Flodområde i stark svallning – ej vattnets men förståndets”. Hur många företag, som verkligen kom till liksom Sidéns medverkan i dessa är emellertid osäkert – 1869 nämner Sidén för Krook att 7–8

produktionsföreningar upphört p.g.a. felaktiga principer. Ett företag där han som sakkunnig anförtroddes att hjälpa till med uppbyggnaden av en såg var bolaget i Byske, som

konstituerades den 13 april 1869 och vars vidare öden förefaller nära knutna till både

Skellefteåbolaget och Sidén personligen. Ett annat företag, som uppges ha arbetat efter Sidéns principer var Medelpads

Skeppsbyggeribolag, som startade 1865. 136

Stimulerad av exemplet från Skellefteå bildade befolkningen liknande bolag också i Kusmark, Klöverfors, Norrlångträsk, Lillkågeträsk, Djupvattnet, Finnfors, Kauleberget, Svanfors och Svanström. Företagen i Norrlångträsk och Lillkågeträsk bildades båda 1867 som andelssågar men anskaffade också livsmedel till sina medlemmar. Verksamheten där fick dock aldrig samma omfattning som i Skellefteå. 137

Tillkomsten av Skellefteåbolaget måste ses mot bakgrund av de norrländska

skogsböndernas betryckta läge till följd av skogsbolagens uppköps- och arrendepolitik. Redan härigenom var det ett unikt inslag i 1860-talets kooperativa rörelse. Till skillnad från

arbetareförenigarnas strävanden riktade det sig primärt till landsbygdens och lantbrukets

57

befolkning, vilket visar att Sidén agerade utifrån en verklighet, som var vitt skild från storstadsliberalernas.

Det andra viktiga särdraget var att bolaget var ett kombinerat produktions- och inköpsföretag, där den senare funktionen kan tyda på viss påverkan av den

samköpspropaganda, som bedrevs av Ljungberg och hans sällskap. Mot en sådan påverkan talar emellertid att Sidén bildade sitt bolag så tidigt att det är tveksamt om propagandan från Stockholm hunnit nå hans hemort. Å andra sidan finns indikationer på att

samköpsverksamheten var ett senare tillskott i bolaget.

En annan möjlighet är att Sidén fått idén från Almqvist, som tillträdde som

landshövding året innan bolaget bildades. Källorna tiger om detta men visar att Sidén och Almqvist stod i nära kontakt och att den förre var angelägen om att förse landshövdingen med stadgar och annan information om bolaget. Att Almqvist under sådana förhållanden skulle underlåtit att förmedla sina erfarenheter från Örsundsbrobolaget förefaller inte sannolikt. För en sådan erfarenhetsöverföring talar t ex att Skellefteåbolaget hade samma kombinerade karaktär som Örsundsbroföretaget om än anpassat till de speciella förhållanden, som formade tillvaron för den norrländska landsbygdsbefolkningen.

2.5.3 Allmogeägda såg- och kvarnbolag 1865-94

Sidéns bolag var inte unikt även om det sannolikt var det första i sitt slag och var starkt präglat av sin upphovsmans kynne och idéer. Av de tio företag, som nämnts som efterföljare finns emellertid bara bolaget i Byske representerat i Civildepartementets register över

bolagsordningar och i den redovisning av aktiebolag 1849–81, som sammanställts av Van der Hagen-Cederschiöld. Förhållandet kan vara speciellt för Västerbotten men kan också indikera att endast en mindre del av de allmogeägda träföretagen registrerades hos myndigheterna.

En genomgång av bolags- och handelsregistren ger vid handen att det under perioden 1865–94 intogs åtminstone 92 sådana företag, oftast i form av kombinerade såg- och

kvarnbolag. De flesta tillkom 1875-79 (25) och 1890-94 (23). Geografiskt var företagen koncentrerade till Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, vilka tillsammans hade 74 bolag eller 82 procent av samtliga. Flest företag fanns i Kopparberg och Västerbotten med 19 vardera följda av Västernorrland med 17. Att Västerbotten med fog kan betraktas som föregångslän visas av att 7 av de 17 bolag, som tillkom under den första tioårsperioden hörde hemma där.

Ett bondeägt kraftkombinat fanns enligt uppgifter till 1885 års bolagskommitté i Äggfors i Mörsil i Jämtland, vilket försåg såg, hyvel, kvarn och spinneri med vattenkraft.

Företaget, som leddes av riksdagsmannen Gustaf Eriksson, var inte formellt registrerat men hade anmälts till Undersåkers häradsrätt. Andra betydande bondeägda sågar fanns i Transtrand (1876), Valla (1879), och Stackmora i Dalarna (1878), i jämtländska Gällö, i Vallsta (1883) i Hälsingland där den kände riksdagsmannen Olof Jonsson i Hof var den ledande, i Ljusdal (1876), Norrala (1878), Alunda i Uppland (1875) och Skällarbyn i Värmland (1881). De fåtaliga företagen i landets södra delar tycks i högre grad ha varit koncentrerade på kvarnverksamhet.

Hur många allmogeägda företag av det här slaget, som funnits är omöjligt att fastställa utan mycket omfattande undersökningar men det är tämligen riskfritt att påstå att de varit betydligt fler än det knappa hundratal, som redovisats här. Det är också riskfritt att hävda att de spelat en roll som föregångare till 1900-talets skogsägarrörelse.