Ljungberg, Krook och landsbygden

2.3.1.6 Ljungberg, Krook och landsbygden

Även om arbetareföreningarnas intresse koncentrerades på städer och tätorter glömde man inte helt bort landsbygden. I sin rapport ”Om föreningsväsendet bland de svenska arbetarne” för 1868 framhåller Ljungberg vikten av ”de allmogeföreningar, som i flera trakter i Norrland bildat sig för att med samlade penningtillgångar och förenade arbetskrafter drifva industriella företag, som förut varit enskilda kapitalister förbehållna.” Ljungberg vet berätta att man nu vid egna sågverk bearbetade sitt virke, som man därefter – delvis på egna kölar – exporterade utomlands. Dessa föreningar hade också under nödåren 1867–68 tagit hem tusentals tunnor spannmål och när läget varit som svårast lämnat köparna betalningsanstånd. Men

potentialerna var enligt Ljungberg mycket större och han pläderade varmt för vidareförädling av böndernas skogsprodukter.

Andra välsignelsebringande företag var enligt Ljungberg bymejerier och samköps-föreningar. De senare borde inriktas på rena nödvändighetsvaror för att motverka alltför stor skuldsättning. För att underlätta befolkningens försörjning förordade han också slöjdskolor på landsbygden liksom förbättringar av trädgårdsskötseln.

I en uppsats i ”Framtiden – tidskrift för fosterländsk odling” 1868 ägnade Ljungberg några sidor åt att reflektera över kooperationen och landsbygden i anslutning till

konstaterandet att associationsväsendets strävan att ”decentralisera den industriella

34

förmögenheten” medfört att ”tillverkningsföreningar af mångahanda slag blifvit bildade äfven på landsbygden och i handteringar, som förr ansetts större kapitalister förbehållna såsom t ex i sågverksrörelse och skeppsbyggeri.” Ljungberg menade dock att självhjälpen hade ännu vidare användningsområden bland lantbefolkningen och pekade på nyttan av förskotts-föreningar av tysk modell för kortare krediter, magasinsförskotts-föreningar för gemensam lagring och försäljning på lokala marknader och för export, mejeriföreningar, råämnes- och förbruknings-föreningar för samköp av förnödenheter och maskiner och förbruknings-föreningar för dikning och

dränering, försäkring och försäljning av hemslöjd, skogs-, trädgårds- och ladugårdsprodukter.

Alla erfarenheter och möjligheter att på självhjälpens väg förbättra landsbygdens villkor borde kort sagt tas till vara.

I ett samhällsperspektiv ansåg Ljungberg att föreningsväsendet kunde motverka dåliga vanor och medverka till att höja den medborgerliga bildningsnivån. Som exempel pekade han på ett initiativ, som 1867 tagits inom Sydöstra Hälsinglands hushållningsgille för att

åstadkomma ”enkelhet i klädedrägt och lefnadsvanor samt inskränkning i bruket af kaffe, cigarrer, vin och andra öfverflödsartiklar.” Ambitioner att stärka nykterheten fanns också i bl a Sundsvall och Gävle. På utbildningsområdet förordade Ljungberg främst praktiskt inriktade yrkesskolor och läroverkstäder av kontinental typ. Även föreläsningar i ämnen där allmogen saknade nödvändiga kunskaper framhölls som ett billigt och effektivt medel att höja

folkbildningen. Till folkhögskolorna ställde sig Ljungberg tveksam av det skälet att den svenska ekonomin inte tillät att de kunde byggas ut i tillräckligt antal. Biblioteksverksamhet - gärna i samverkan med andra - borde däremot eftersträvas.

Ett annat viktigt mål var samarbete för att tillvarata föreningsväsendets intressen och undvika statligt förmyndarskap. Avskräckande exempel på sådant fanns i Frankrike, Belgien, Italien och Tyskland. I Sverige hade Sällskapet för arbetareföreningars främjande ambitioner att hålla samman associationsväsendet men saknade resurser för uppgiften.

Ljungberg var starkt engagerad i landsbygdens hemslöjd – särskilt den kvinnliga – och förordade samköp av råvaror och gemensamma försäljningslokaler. Han publicerade en skrift i frågan och i ett anförande i Lantbruksakademin 1872 underströk han vikten av upplysning och bildande av hemslöjdsföreningar. I det sistnämnda avseendet framstod Danmark som föredöme. Avgörande var dock att utställningsverksamheten intensifierades och att slöjd- undervisningen etablerades i folkskolorna där inte minst praktiska övningar borde stå i centrum.

Folkägda industriföretag betraktades på många håll utomlands som den mest avancerade föreningsformen och Ljungberg ägnade därför de producentägda ångsågarna i Norrland betydande uppmärksamhet. I översikten för 1867 namngav han nio sådana företag – alla i Västerbotten – vilka tillverkade och exporterade sågade trävaror, bedrev

inköps-verksamhet och förvaltades på ett föredömligt sätt. Ljungberg ansåg denna typ av producentkooperation särskilt lämplig för mindre skogsägare. I översikten för 1869

presenterade han utförligt Skellefteå ångsågsaktiebolag, som var det största företaget av denna typ och som bildats 1865 med 900 delägare. Bolaget hade byggt arbetarebostäder för 26 hushåll, ägde magasin, flottningsutrustning, pråmar, bogserbåt och en mjölkvarn. Man drev samköpsverksamhet och planerade att ägna sig åt boskapsskötsel. Ett liknande företag fanns i Byskeälvens dalgång. Ljungberg presenterade i det sammanhanget också Medelpads

skeppsbyggeribolag – en förening för fartygsbyggnad startad 1868 med 65 delägare.

Folkbankerna var en annan central punkt på arbetareföreningarnas agenda. Ljungberg redovisade dessa men noterade även att man på många mindre orter organiserade

verksamheten enklare i form av lånehjälpfonder, sparkassor, förskottsföreningar, pantlåne-fonder m m. Han förordade vidare kapital- och ränteförsäkringspantlåne-fonder för understöd till äldre.

35

Försök att starta jordbruksbanker hade enligt Ljungberg strandat på lantbrukets behov av långa lån och därmed behov av att binda insättningar under motsvarande tid. I översikten för 1869 kunde han dock meddela att lantbruksriksdagen ställt sig positiv till folkbanker och att Älvsborgs läns norra hushållningssällskap där landshövdingen och ledamoten av Lantbruks-akademin Erik Sparre var ordförande beslutat främja sådana.

Ett annat område, som engagerade Ljungberg var mejerihanteringen där efterföljansvärda förebilder fanns i Schweiz och USA. Ljungberg konstaterade att bymejerierna var att rekommendera i Sverige.

En genomgång av de översikter Ljungberg publicerade 1867–69 visar att nästan halva utrymmet upptogs av material och frågeställningar med omedelbar eller nära

landsbygdsanknytning.

I fråga om arbetareföreningar tycks allmänna sådana ha bildats i södra Sverige men utbredningen var av allt att döma större i Norrland där verksamheten hade ”en praktisk inriktning.” Ljungberg redovisade 1867–69 utan anspråk på fullständighet åtminstone 35 landsbygdsbaserade inköpsföretag, de flesta i Svealand och Norrland och i vissa fall kombinerade med sågar. Därutöver ägnade han särskild uppmärksamhet åt företaget i Örsundsbro och åt Rundbäcks förening i Växjö. 104

Ljungbergs översikter presenterade inte bara den stads- och tätortsbaserade arbetareföreningsrörelsen utan belyste också en agrar föreningsrörelse i vardande. Den förhållandevis stora uppmärksamhet, som kom landsbygden till del kan te sig naturlig med tanke på tidens demografiska och näringsgeografiska förhållanden men var troligen också en följd av personliga preferenser – Ljungberg var ledamot av Lantbruksakademin sedan 1852.

Översikterna redovisade dagsläget och dominerades av inköps- och träföretag men Ljungberg pekade också ut framtida utvecklingsområden och framhöll behoven av utbildning och reformerade levnadsvanor.

Värt att notera är att Ljungberg när han definierade den agrara föreningssektorn till skillnad från ifråga om hantverkar- och arbetarkooperationen saknade internationella

förebilder. Det fanns ännu inga banbrytare av Rochdalepionjärernas eller Schulze-Delitzschs kaliber. Raiffeisens rörelse i Tyskland befann sig ännu i sin linda och var av allt att döma obekant för Ljungberg. Hans enda internationella referens gällde The Agricultural and Horticultural Cooperative Society, som grundats i England av Edward Owen Greening 1867 och i huvudsak var en inköpsorganisation av Rochdalemodell utan eget organisationskoncept.

Urvalet av lantbrukskooperativa verksamhetsområden var hans eget om än påverkat av Schulzes idéer i fråga om samköpsföretagen och folkbankerna där han dock insåg lantbruk-arnas särskilda behov av långfristigare krediter än andra grupper. Bymejerierna kände han från deras ursprungsländer men också från Sverige även om han varken redovisade deras

omfattning eller hushållningssällskapens insatser. Producentägda sågverk överensstämde väl med produktionsföretagens centrala ställning i Schulzes system. Kooperativ frukt- och grönsaksförsäljning och avyttring av slöjdalster förekom på flera håll i Europa och även i fråga om utbildningsfrågorna fanns utländska förebilder. Ljungbergs koncept representerade därför ingen avgörande eller originell insats men det kan noteras att han uppenbarligen inte tagit intryck av försöken med kooperativa kolonier i t ex England och USA.

En annan framträdande medlem av arbetareföreningsrörelsen var redaktören Axel Krook i Göteborg, som bidrog med en skriftlig rapport om Sverige vid den internationella kooperativa kongress, som hölls i London 1869. I denna redogjorde han för den allmänna utvecklingen under de närmast föregående decennierna och för arbetarklassens situation. Han beskrev också den verksamhet, som bedrevs av arbetareföreningarna i Norrköping och Göteborg och redogjorde för planerna på att starta folkbanker, bostadsföreningar och försäljningsmagasin. För de lägre klasserna på landsbygden framstod enligt Krook

36

utbildningsfrågan, som den mest angelägna. Men Krook framhöll också att en betydande konsumentkooperation höll på att växa fram på landsbygden och att den på sikt skulle förbättra de ekonomiska förhållandena där. Fick man dessutom till stånd folkbanker skulle möjligheterna att göra statare, torpare och andra obesuttna till jordägare öka betydligt.

Självhjälp och kooperation var bäst ägnade att komma till rätta med svårigheterna. 105 2.3.1.7 Geijer, Bremer och Hedlund

Redan omkring 1830 hade Gejer intresserat sig för Saint-Simons utopiska socialism och dess kritik mot liberalismens laissez-faireattityd i ekonomiska och sociala frågor. I sina Minnen från 1834 skrev han att de kooperativa sällskapen i England var ”kärnor till små industriella samhällen vars medlemmar endast arbeta för varandra för att åtminstone äga något stöd i en åt handelskonkurrensens blinda skiften överlämnad värld. Det är en av nödvändighet framkallad ny samhällsbildning i den närvarande civilisationens öken.”

Efter sitt avfall 1838 kom Geijer att på allvar intressera sig för det fria föreningslivets roll i samhällsutvecklingen. Han talade om medborgerliga nätverk, som förädlade egen-intresset till allmänintresse och banade väg för demokratin. Geijer betraktade näringsfriheten som nödvändig för industrialismens utveckling men ansåg samtidigt att den ekonomiska friheten måste balanseras av en ansvarsmedveten samhällsanda på kristen grund. Han tänkte sig att associationerna i industrisamhället skulle överta skrånas roll som medborgarskolor och politiska basorganisationer. År 1844 talade han om föreningarna som "den nya statens

anryckande hjälptroppar” och om att ”de små kapitalerna, sammanlagda och rätt förvaltade, borde verka såsom de stora, och till alla deltagares vinst.” Under intryck av de tidiga

vindstötarna inför 1848 års händelser vidgades perspektivet: associationerna skulle underifrån formera en makt för att genom medborgarinitiativ förstärka demokratin. 106

När Fredrika Bremer läst Geijers Minnen tog hon kontakt och åren 1837–38 umgicks de personligen. Bremer var entusiastisk över Geijers avfall. Hon knöts till Malla Silfverstolpes litterära kotteri i Uppsala tilldelades under Geijers direktörskap Svenska akademins stora guldmedalj 1844. Sommaren 1846 gjorde Bremer en resa i Rhendalen och kom då i kontakt med de tankeströmningar, som utmynnade i händelserna 1848. Samtidigt företog Geijer en av henne delvis finansierad resa till bl a Bryssel, Weimar, Dresden och Berlin. Före Geijers död i april 1847 diskuterade de ”kapitalistens frivilliga resignation att icke taga högsta vinst eller ränta för sig” och avstämde säkerligen också sina reseintryck från kontinenten. 107

Tanken på självförsörjande lokalsamfund spelade en viktig roll under första hälften av 1800-talet. Flera av de tongivande pionjärerna som Robert Owen, William King, Charles Fourier och Etienne Cabet förespråkade kooperativa kolonier eller jordbruksbyar där produktionsresurserna skulle ägas gemensamt. Man räknade med tämligen stora enheter.

Owens kommuniteter förutsattes bestå av 800–1200 personer med 250–500 ha jord till sitt förfogande och Fouriers falangstärer av 400 familer eller ca 1800 personer. Fourier beräknade att ett genomförande i global skala skulle resultera i ca 3 miljoner falangstärer.

Sådana projekt var emellertid svåra att förverkliga med de ägo- och arronderings-strukturer, som fanns i Europa. Owens kommunitetstanke praktiserades visserligen både i Skottland och England men det var i New Harmony i Indiana, som det stora försöket gjordes 1825–27. Också Fouriers och Cabets idéer förverkligades i USA. Mest framgångsrika var fourieristerna, som under 1840-talet drev ett 40-tal falangstärer med egen tidning och egna konvent. Cabet och hans anhängare grundade 1848 en koloni, som fanns kvar ännu på 1890-talet.

Även många religiösa grupper grundade samhällen baserade på gemensamt ägande.

Mest kända var de s.k. shakers, kväkarna i Pennsylvania och mormonerna i Utah. Ett svenskt

37

exempel var erik-jansarnas Bishop Hill i Illinois, som startade 1846 och verkade nästan 15 år.

De religiösa kolonierna existerade i allmänhet längre än övriga men kolonirörelsen, vilken totalt beräknas ha omfattat ca 200 gemenskaper, var i längden för svag för att kunna påverka utvecklingen. Den försvagades också av interna ideologiska stridigheter, ledarskapsproblem och generationsmotsättningar liksom av rent praktiska svårigheter, som bottnade i att medlemmarna ofta var romantiska svärmare, som ville återvända till naturen utan att kunna hantera såg, hammare och yxa. Med Homesteadlagarna, expansionen västerut och industrial-iseringen rycktes grunden för kolonisternas småskaliga ekonomiska blandsamhällen undan och markägandet i USA privatiserades på samma sätt som i Europa. 108

I Sverige följde Fredrika Bremer med intresse utvecklingen av de utopiska lokal-samhällena särskilt de socialistiska. I romanen syskonliv från 1848 skapade hon

ideal-samhället Nya Birka symboliskt lokaliserat till Björkö i Mälaren, den plats där kristendomen först fick fäste. Boken publicerades samtidigt som revolutionen bröt ut i Frankrike, vilken Bremer knöt stora förhoppningar till. I Sverige krävde liberalerna reformer och kravaller utbröt i Stockholm.

Nya Birka beskrivs som en falangstär men var också inspirerat av gröna industri-samhällen som det amerikanska Lowell. Skildringen är utopisk i den meningen den frammanar en vision av ett lyckligt samhälle, byggt på kristen socialism och jämställdhet mellan könen.

Hur starkt genomslaget för 1848 års idéer var i radikala högreståndskretsar var, visas av att man i det fashionabla Marstrand badsäsongen 1849 proklamerade den ”Badiska republiken” ”med de radikalaste tendenser, jemlikhet, röd färg, emancipation på alla kanter, riksdagar, tidningar m m.” Fredrika Bremer var republikens sekreterare och förste minister var greven Erik Sparre, elev till Geijer och senare legendarisk landshövding i Vänersborg.

Regeringsorgan var tidningen Havskatten och ”landshövdingar, rektorer, grevar, grevinnor och konsuler kappades om att vara mest revolutionära.”

För Fredrika Bremer blev detta ”sommarnöje” upptakten till en tvåårig resa för studier av utopiska lokalsamhällen och andra kristna inrättningar i USA och England, en resa, som bl a avsatte två reseskildringar Hemmen i den nya världen och England om hösten 1851. I USA gästade hon bl a trädgårdsarkitekten Andrew Jackson Downing och de kristna socialisterna Marcus och Rebecca Spring. Förutom Lowell, som Downing skapat, besökte Fredrika Bremer den kända North American Phalanx, som Marcus Spring grundat och som hon skildrade tämligen ingående, shakersamhället New Lebanon samt kvinnorättskonferenser och kvinno-akademier.

Hemresan 1851 gick via världsutställningen i London. Den största uppmärksamheten ägnade emellertid Fredrika Bremer industrialismen, socialismen och arbetarrörelsen. Intrycken publicerade hon i Aftonbladet och i rapportboken England om hösten 1851. Frihandeln och arbetarföreningarna tilldrog sig störst intresse och hon sammanträffade med kristna socialister och kooperatörer som Charles Kingsley och Frederick Denison Maurice. Bremer besökte arbetarbostäder, producent- och konsumentföreningar och kvinnoinstitutioner och befästes i sin tro på självhjälpen, kooperationen och den kristna socialismen. Däremot var Fredrika Bremer uttalad motståndare till kommunismen, som var på modet i vissa kretsar. Eller som hon själv uttryckte det: ”den kristliga, den sanna socialismen är den falska socialismens och kommunismens starkaste motståndare, dess vissa besegrare. Där kommunismen spökar i tankarnas skymning, där uppträder socialismen likt Tor emot trollen.” 109

S A Hedlund höll 1852 ett föredrag om arbetareassociationer i Stockholms bildningscirkel. Med arbetareassociationer avsåg han producentkooperativa företag med sociala inslag av de typer som utvecklats i Frankrike och England. Med hänvisning till

Fredrika Bremers artiklar i Aftonbladet och med hänvisning till franska och engelska exempel

38

förordade Hedlund av ekonomiska och sociala skäl arbetarägda företag. Fördelarna var främst att det demokratiska självstyret med dess kombination av rättigheter och skyldigheter,

delaktigheten i företagets överskott och inflödet av idéer från arbetarna befordrade

medborgerlighet och samhällsanda. Dessutom satsade arbetarkooperativen mer än andra på utbildning, bibliotek och arbetsmiljö. I Sverige lade dock enligt Hedlund både 1846 års fabriks- och hantverksordning och 1848 års aktiebolagslag hinder i vägen för

arbetarkooperativa företag och behövde därför modifieras. Han inskärpte att denna företagstyp krävde kunniga, solidariska och skötsamma delägare. Flit, kunskap, samarbetsanda och

rättvisa var grundstenarna i de arbetarägda företagen. 110 2.3.2 De folkägda handelsföretagen

Det mest påtagliga resultatet av arbetareföreningarnas kooperativa propaganda blev de folkägda handelsföretagen. Början gjordes i Stockholm 1865 och under de följande åren tillkom en rad företag såväl i städer och industriorter som på landsbygden. Kulmen inträffade 1867–69 då 159 företag startades. Under 30-årsperioden 1865–94 bildades enligt Påhlman-Sjölins undersökningar totalt 514 folkägda handelsföretag av vilka 301 eller 59 procent under den första tioårsperioden, 109 eller 21 procent under den andra och 104 eller 20 procent under den tredje. Påhlman-Sjölin framhåller själva att antalet företag sannolikt varit högre eftersom många ”verkade i det tysta utan att anmäla sig eller på annat sätt väcka uppmärksamhet.”

De flesta företagen hörde hemma i mellersta och norra Sverige, 199 eller 39 procent i Norrland, 179 eller 35 procent i Svealand och 136 eller 26 procent i Götaland. Länsligan toppades av Västernorrland med 70, följt av Gävleborg med 59, Kopparberg med 49, Värmland med 45 och Jämtland med 39 företag. Tyngdpunkten låg alltså i västra Svealand och södra och mellersta Norrland. Lokalt fördelade Påhlman-Sjölin 21 procent av företagen på städer, 27 procent på industriorter och 52 procent på landsbygd men påpekade samtidigt att landsbygdens andel var i underkant eftersom ett antal landsbygdsföretag ”var skrivna” i tätorterna. När det gällde företagsformen förekom såväl aktiebolag och föreningar som kombinationsformer av dessa. 111

En översikt av de folkägda handelsföretagen lämnade sekreteraren Hjalmar Hammarskjöld i en bilaga i det förslag till bl a en lag om ekonomiska föreningar, som avlämnades 1890. Framställningen grundades på en rundfråga till länsstyrelserna

kompletterad med uppgifter ur det nyupprättade handelsregistret. Hammarskjöld räknade med minst 400 konsumtionsföreningar av vilka bortåt hälften var registrerade aktiebolag. Rörelsen var svag i städerna – särskilt i de större – men stark i bruks- och sågverksdistrikten i Dalarna och Norrland. Medlemmarna var huvudsakligen kroppsarbetare men ibland också lantbrukare och fiskare. Föreningarna stod öppna även för kvinnor. Antalet medlemmar per förening tycks ha legat i intervallet 120–170. Stor vikt lades vid nykterhet och ”oklanderlig vandel.”

Maltdrycker och sprit uteslöts ofta ur sortimenten.

Föreningarna kritiserades av myndigheterna för oskicklig ledning och omfattande kredithandel. De föreningar, som fungerade som delningslag handlade i regel endast med medlemmar medan butiksföreningarna ofta sålde även till utomstående, som emellertid inte fick återbäring. Föreningarnas ändamål var ofta ideella t ex ”arbetsklassens höjande” men man arbetade också praktiskt med sparkassor, kreatursförsäkring och avsättning av ortens

produkter. Många oregistrerade företag – delningslagen dock undantagna – hade stadgar, som stadfästs av länsstyrelsen.

Namnskicket var växlande. Benämningar som handelsförening, hushållsförening, uppköpsförening, förbruksförening, proviantförening, konsumtionsförening, arbetareförening, arbetarring, handelsbolag, aktiebolag och aktieförening användes utan närmare specificering.

39

Mindre än hälften av företagen hade anmält sig till handelsregistret och många hade sina handelsrättigheter registrerade på enskilda personer.

Antalet aktier var i regel opreciserat och överlåtelse till utomstående begränsades av föreskrifter om hembud och inlösen. Ibland ersattes aktierna av delaktighetsbevis och motböcker. Nya medlemmar antogs vanligen av styrelsen och uteslutning eller suspension kunde ske p.g.a. ofullgjorda skyldigheter eller olämpligt uppförande. Medeltalet

styrelseledamöter var sju, vilka var oarvoderade utom i de fall de fullgjorde

tjänstemannauppgifter. Lika rösträtt var regel även i aktiebolagen. Revisorerna hade en stark ställning och i en del föreningar hade medlemmarna ständig inspektionsrätt över ekonomin.

Skiljemän tillsattes för att lösa interna tvister.

Medlemmarna var skyldiga att åta sig uppdrag, utföra vissa sysslor och bidra med

Medlemmarna var skyldiga att åta sig uppdrag, utföra vissa sysslor och bidra med