DE EKONOMISKA DOKTRINERNA

1.2.2.4 Hantverket

Ett annat utflöde av städernas ekonomiska hegemoni var strävanden att flytta landsbygdens hantverkare till städerna. Efter kontinentala förebilder förbjöds under 1500-talets andra hälft allt hantverk inom en mils anstånd från närmaste köpstad (den s.k. frihetsmilen), en radie, som ibland utsträcktes till två mil eller till ett eller flera härader. Undantag gjordes stundom - som t ex 1604 - för ”menige mans torvelige gärningsmän” som skräddare, skomakare, skinnare och grovsmeder och för ur kronans synpunkt viktiga verksamheter som vapensmidet i Hälsing-land. För det senare anlades faktoristaden Söderhamn 1620. Karl IX hade också planer på att sammanföra lanthantverkarna i särskilda samhällen.

I samband med de omfattande hantverksreformerna 1621-22 avsåg Axel Oxenstierna att utöka stadshantverkets monopolräjong till fyra mil med rätt för hantverkarna att ge sig ut på landet och arbeta åt allmogen. De köpingar, som samtidigt inrättades skulle också utgöra hantverkscentra med samma privilegieområde som moderstadens och med hantverkare, som hade burskap i dennas skrån i form av särskilda ”bondeämbeten.” Hantverkssamhällena - de s.k. fläckarna - hade förebilder i bl a Nordtyskland och skulle ha monopol på allt hantverk inom ett bestämt område och tillåtas arbeta även på landsbygden. Under 1600- och 1700-talen tillkom ett tjugotal sådana stadsfilialer - eller lydköpingar som de också kallades - som senare kompletterades med friköpingar utan stadsanknytning. Någon lagstiftning om lanthant-verket kom emellertid aldrig till stånd.

Det förindustriella hantverket i sin klassiska form kodifierades i 1720 års skråordning och skråväsendet behöll sitt grepp över det småskaliga hantverket hela 1700-talet. Skråna hade betydande politisk makt och därför stå emot kritiken mot deras rätt att förbjuda etable-ring av näetable-ringsidkare utanför deras kontroll. Försöket 1724 att tillåta s.k. frimästare fick t ex uppges efter bara sju år. Antalet hantverkare fördubblades från 15 000 1750 till 30 000 1850 trots en stundom besvärande konkurrens från de statsunderstödda manufakturerna. 18

1.2.3 DE EKONOMISKA DOKTRINERNA

1.2.3.1 Merkantilismen

Merkantilismen utformades i Frankrike av Jean Baptiste Colbert, som under 1600-talet intog ledande ställningar i landets finansförvaltning, näringsliv och lagstiftning. Doktrinen, som 1776 av Adam Smith döptes till merkantilism, innebar ett systematiskt försök att göra stads-politiken till statspolitik. De merkantilistiska politikerna sökte stärka statsmakten genom planhushållning. Statliga industriföretag byggdes upp, en handelsflotta upprättades, handeln reglerades och kolonier underordnades moderlandet. Enligt merkantilisterna måste ett land ha positiv handelsbalans. Målet var att maximera exporten och minimera importen. Man tvekade inte att offra en blomstrande hemmamarknadsindustri till förmån för en som arbetade för export.

Främjandet av industriföretag - manufakturer - var en annan kärnpunkt i doktrinen. I England gjordes vissa försök att skydda jordbruket i konkurrensen med den framväxande

29

industrin men i Frankrike blev den manufakturvänliga politiken en utmaning mot jordbruks-intressena, vilket i sinom tid gav upphov till en reaktion i form av den fysiokratiska rörelsen.

Andra karakteristika var utveckling av kommunikationer och handelsförbindelser jämte nya tillverkningsmetoder, industrier, produkter, företagsformer och ökad produktion.

Merkantilisterna skilde mellan produktivt och improduktivt arbete. Jordbrukare, industri-idkare och köpmän ansågs produktiva medan utövare fria yrken som läkare, präster, mäklare och småhandlare betraktades som improduktiva. Man eftersträvade en politik, som förde över arbetskraft till de produktiva sektorerna.

Frankrike gick längst i strävandena att styra och kontrollera den inhemska ekonomin.

Man sökte därför att både stimulera tillkomsten av manufakturer och reglera produktionen.

Genom skattefrihet, subventioner, belöningar, privilegier m m främjade staten uppkomsten av nya industrier och expansionen av gamla. Affärsmän utnämndes till hovleverantörer, en titel som inte bara gav dem rätt att sälja till kungahuset utan även ökade företagets prestige. I samråd med skråna drog Colbert upp riktlinjer för produktionen och upphöjde dem till lag.

Han in-rättade en kår av lokala inspektörer med uppgift att övervaka tillämpningen av

bestämmelserna och rapportera till de centrala myndigheterna. I branscher, som saknade skrån inrättades sådana tvångsvis. Regleringssystemet styrde förhållandet mellan mästare och gesäller, bestämde tillverkningsmetoder och varukvaliteter och föreskrev märkningen av de färdiga produkterna. Colbert lyckades emellertid endast uppnå en begränsad efterlevnad av påbuden. Efter Colbert blev merkantilismen ännu mer byråkratisk och rigid.

Koloniernas uppgift var enligt doktrinen att öka moderlandets rikedom. De skulle tjäna som råvaruleverantörer och marknader för industrivaror. Att i kolonierna starta företag, som kunde konkurrera med moderlandets, var förbjudet. Den engelska navigationsakten föreskrev att varor från kolonierna måste fraktas på engelska kölar och stod modell för bl a det svenska produktplakatet 1724. Missnöjet med Englands merkantilistiska kolonialpolitik var en starkt bidragande orsak till de amerikanska koloniernas frigörelse 1776. Även Frankrike och Spanien förbehöll sig ensamrätten till handeln med sina kolonier.

För utrikeshandeln använde sig särskilt England och Holland av privilegierade komp-anier som Moskovitiska, Virginia, Ostindiska och Hudson Baykompkomp-anierna. Samarbetet mellan dessa och deras regeringar var mycket intimt.

I England var de ekonomiska regleringarna aldrig lika omfattande som i Frankrike. De flesta försvann dessutom tidigt. Efter revolutionen 1688 blev landets verkliga härskare godsägarna och köpmännen och dessa betraktade frihet från regleringar som viktigare än statlig styrning och kontroll. Under slutet av 1600-talet övergick den engelska staten till mer indirekta styr-metoder och omvärderade vissa av merkantilismens idéer. Man ifrågasatte handelsbalans-teorin, statligt reglerade löner och räntor och undrade om inte frihandel vore att föredra fram-för utrikeshandelsmonopol. Samtidigt växte sig insikten allt starkare om att det inte var ädla metaller utan mängden varor och tjänster, som utgjorde ett lands verkliga rikedom.

Inte heller i Holland och Spanien blev regleringssystemen lika omfattande som i dok-trinens ursprungsland. Holland koncentrerade sig på att säkra sitt monopol på handeln med Ostindien medan man hemmavid tillämpade en relativt liberal näringspolitik. Också Spanien strävade efter monopol på handeln med sina amerikanska kolonier och dess politik avsåg även att hålla utländska köpmän och varor borta från moderlandet.

Merkantilismens mål var nationell maktökning. Eller för att citera Eli F Heckscher:

”Medan medeltida tänkande fann målet för all mänsklig verksamhet vara själarnas frälsning och medan den ekonomiska liberalismen eller laissez-faire- doktrinen eftersträvade indi-vidernas timliga välfärd, betraktade merkantilistiska statsmän och författare undersåtarna som medel till ett ändamål och ändamålet var statsmakten som sådan.” Tom Söderberg

30

karakteriserade den på följande sätt: ”Det rådde en merkantilistisk kult av handeln och av städerna som dess tempel. Gentemot landsbygden gjorde man det mesta - väl inte allt - för att gynna städerna. Lagen, myndigheterna och borgarna själva förfäktade högt uppdrivna krav på landsbygdens avhållsamhet från köpenskap, seglation och hantverk.”

1.2.3.2 Fysiokraterna

Som ett resultat av att merkantilisterna eftersatte jordbruket vann agrarianismen d v s intresset för denna näring terräng i Frankrike under 1700-talets första hälft. Jordbrukets tillbakagång var inte avsiktlig, tvärtom uttalade sig merkantilisterna ofta med respekt och sympati om näringen. Men deras politik förutsatte låga livsmedelspriser, särskilt på spannmål vartill kom att varuskatterna minskat köpkraften starkt. En grupp författare, som hävdade jordbrukets särställning bland välståndskällorna, krävde reformer inom den ekonomiska politiken. I deras värld var liberalism, agrarianism och politik nära sammanflätade. Kraftigast protesterade en grupp kallad fysiokraterna med Jacques Turgot, Dupont de Nemours och Francois Quesnay som ledande. De betraktade jorden som den primära källan till rikedom- ”jordbruk och handel äro samhällets båda bröst”- och deras viktigaste skrift blev Quesnays ”Tableau économique”

som kom ut 1758.

Fysiokraterna delade tidens föreställning om en ”naturlig ordning” där människornas mellan-havanden styrdes av automatiskt verkande lagar. Modellen var naturvetenskapen och de lagar, som bl a Newton och den nya engelska lantbruksvetenskapen uppenbarat. Enligt fysiokraterna fanns ingen principiell motsättning mellan människa och natur. De menade sig vara sam-hällets naturlagar eller naturliga ordning på spåren. När denna kartlagts gällde det att anpassa samhället efter naturlagarna och att uppnå en naturlig harmoni genom krafternas fria spel. Honnörsorden var frihet, egendom och säkerhet. Förutsättningarna för samhällsharmoni var att medborgarna genom kostnadsfri undervisning fick kunskap om naturlagarna, att yttrande- och tryckfrihet garanterades och att rättskipningen var självständig och oberoende.

För en sådan åskådning framstod såväl både Rousseaus lära om samhällskontrakt som merkantilis-mens regleringar och näringstvång som naturvidriga konstruktioner.

Mänsklighetens välfärd var beroende av nettoproduktens storlek och denna bestämdes av det kapital, som användes för jordens odling. Enligt fysiokraterna borde de styrande undvika alla åtgärder, som kunde försvåra eller hämma investeringar i jordbruket. De förordade ekono-misk frihet och hävdade att spannmålsexporten skulle släppas fri och de statliga monopolen avskaffas eftersom de fördyrade produktionen och minskade netto-produkten. Goda priser för lantbrukets produkter förutsatte en fri marknad.

Näst Quesnay var Turgot den mest berömde medlemmen av den fysiokratiska skolan.

Han presenterade dess idéer i systematiserad form. Eftersom han innehade höga ämbeten i statsförvaltningen blev doktrinen genom honom känd bland de främsta makthavarna. Turgot ut-nämndes 1774 till finansminister men eftersom hans reformverksamhet skaffade honom många fiender stannade han endast två år på denna post. Bl a släppte han den franska spannmålshandeln fri, avskaffade varuskatterna och upphävde skråna.

Trots att de fysiokraternas idéer användes i radikala syften var de inga revolutionärer.

De för-svarade privategendomen och ägde själva i flera fall betydande förmögenheter. De önskade reformer under ledning av en upplyst monarki. Men de försköt nationalekonomins fokus från varuutbytet till produktionen och gav den karaktären av vetenskap. De engelska ekonomer med Adam Smith i spetsen, som några årtionden senare utformade industri-samhällets liberala ekonomiska doktrin, övertog och förde väsentliga delar av det fysiokratiska idégodset vidare.

31 1.2.3.3 Doktrinerna i Sverige

1600-talets svenska stadsgrundande blev med få undantag föga framgångsrikt och upphörde under 1700-talet så gott som helt. Efter 1720 slog merkantilismen igenom både hos de s.k.

äldre mössorna och särskilt under det franskorienterade hattpartiets kvartssekel vid makten 1740-65 då systemet tillämpades synnerligen rigoröst i Sverige. Produktplakatet infördes efter engelsk förebild 1724 och konventikelplakatet, som förbjöd enskilda andakter 1726 och kompletterades med en religionsstadga 1735. Jonas Alströmer fick sitt första tillstånd att driva textilmanufaktur i Alingsås 1724. Den fick status av pionjärföretag och hade vid Alströmers bortgång 1761 1500 anställda. Exemplet följdes av bl a Barnängens klädesfabrik i Stockholm, som sysselsatte 1300 anställda 1745. Andra företag tillverkade papper, glas, porslin, tobak, socker m m. År 1767 fanns i Stockholm 433 fabriker, som producerade över 60 olika sorters varor. Som mest syselsatte manufaktursystemet 17 000 personer av vilka 80 procent kvinnor.

För jordbruket konstruerades bl a sånings- och frörensningsmaskiner. Manufakturerna

engagerade utöver Alströmer kända namn som Christopher Polhem och Emanuel Swedenborg men eftersom projektet var grundat mer på teori än på realitet och beroende av statliga stöd, misslyckades det på längre sikt. Under 1730-talet grundades efter merkantilis-tiskt föredöme också Ostindiska kompaniet 1731 med monopol på all svensk handel öster om Godahopps-udden, Levantinska kompaniet 1738 för handeln på Medelhavet och ett kortlivat västindiskt kompani 1745. Ledande i dessa företag var bl a grosshandlarna Niclas Sahlgren, Abraham Grill, Jonas och Patrik Alströmer, Tomas och Anders Plomgren.

Lagstiftningen förnyades av Gustaf Cronhielm genom 1734 års lag. Enligt tidens sed inrättades vidare akademier som Vetenskapsakademin 1739, Vitterhetsakademin 1753, Musikaliska akademin 1771 och Svenska akademin 1786. För praktiska regleringsändamål tillkom Jern-kontoret 1747, Tabellkommissionen 1756 och storskiftet 1757. För tillförlitlig information om befolkningsutvecklingen inrättades en statistik 1749 och Anders Berch, som blev landets förste professor i ekonomi och var övertygad merkantilist, uppskattade Sveriges försörjnings-potential till 24 miljoner människor. Inom vetenskapen gjordes framstående insatser av Linné och hans lärjungar jämte Anders Celsius, Torbern Bergman, Pehr

Wargentin, Christopher Pohlhem, Emanuel Swedenborg, Axel Fredrik Cronstedt och Samuel Klingenstierna. Folk-undervisningen var emellertid eftersatt - 1760 fanns skolor bara i 165 (7 procent) av landets 2216 församlingar.

De merkantilistiska regleringarna ingrep också i privatlivet. Förbuden var legio och angiveriet utbrett. Kläder och dräktskick reglementerades, täckvagnar och deras användning likaså. Import av de flesta frukter, likörer, viner, tyger, vagnar, möbler och konstföremål var förbjuden, kaffe och tobak var hårt beskattade, antalet gäster och rätter vid middagar maxime-rade - allt för att förbättra handelsbalansen och stödja den inhemska industrin. Frihetstiden såg därför också - mestadels misslyckade - försök att odla vin, tobak, mullbärsträd för silkes-maskar, potatis, ananas, kaffe, the m m. Regleringssystemet, som kulminerade under 1760-talet, befordrade en mentalitet av puritanism, avundsjuka och angiveri som satte varaktiga spår men alstrade också ett folkligt motstånd.

Följden blev en stark kritik mot det merkantilistiska systemet. Subventionerna till manufakturer och andra mindre bärkraftiga företag ansträngde finanserna hårt. Upplåning och inflation blev följden, oredan i finanserna omfattande och - efter pommerska kriget 1757-62 - total. Krisen förvärrades av att den ekonomiska politiken fick karaktären av ekonomisk dok-trinstrid. Tidigare hade både hattar och mössor präglats av merkantilistiska tänkesätt men under 1750-talet kom de s.k. yngre mössorna att under intryck av agrarvänliga stämningar i Europa alltmer reagera mot de ekonomiska regleringarna och hattarnas kostsamma

subsidie-32

politik. Man lanserade ett program präglat av sparsam hushållning, byråkratikritik, ständer-styre och fredsvilja. Mössorna hade stora framgångar vid 1765-66 års riksdag och genomförde i rask takt en rad reformer under ledning av fysiokratiskt inspirerade personer som Anders Nordencrantz, Anders Chydenius, Carl Fredrik Scheffer och Johan Liljencrants, bl a av-skaffades bottniska handelstvånget och infördes tryckfrihet. Den uppdrivna reformtakten skrämde motståndarna och tvingade mössorna bort från makten 1769 men då hade avveck-lingen av merkantilismen redan inletts även om det dröjde till mitten av 1800-talet innan en friare syn i ekonomiska frågor helt slog igenom i Sverige. Tilläggas kan att Gustav III:s revo-lution och 1772 års författning hade klara fysiokratiska förtecken och att självaste

Vetenskapsakademin var ett forum för dessa idéer. Näringsfrihetsförordningen 1864, som bl a blev landsbygdens ekonomiska Magna Charta hade då förberetts av en lång rad frigörande delreformer, som spände över ett brett spektrum av områden.

På det ekonomiska området frigavs spannmålshandeln 1775 och1780, reformerades marknadsväsendet 1801, ursträcktes frihandeln till kreatur, viktualier m m 1815, mildrades förbuden mot landsköp 1789 och 1810, avlöstes landtullen och accisen 1809-10, frigavs kreaturs- och viktualiehandeln 1815, påbjöds laga skifte 1827, frisläpptes brödhandeln 1828, och tackjärnshandeln 1835, avskaffades skråväsendet 1846, infördes en aktiebolagslag 1848, togs husbehovsbränningen bort 1855, avreglerades järnhanteringen 1859 och infördes

näringsfriheten 1864. Därefter återstod av regleringsverket endast bestämmelser om marknader och gårdfarihandel. För att idka handel krävdes endast att man var konfirmerad, var myndig, hade god frejd och elementära kunskaper i skrivning och räkning. Efter

näringsfriheten anslöts Sverige till det europeiska frihandelssystemet 1865. Politiskt infördes en departementalreform 1840, kommunallagarna 1862 och ersattes ståndsriksdagen av tvåkammarriksdagen 1865. Det gamla fysiokratiska kravet på allmän folkundervisning tillgodosågs genom folkskolans till-komst 1842 och folkhögskolans införande 1868. På religionens område avskaffades kyrkoplikten 1855, förbudet mot privatandakter 1858 och öppnades riksdagen och stats-förvaltningen för icke-protestanter 1870. Inom rättsväsendet avskaffades spö- och risstraffet 1855, husagan 1858, landsförvisningsstraffet 1860 och

humaniserades strafflagen 1864. Kravet på landshövdingepass för inrikes resor togs bort 1860.

För att underlätta handeln infördes kronan som myntenhet 1875. Industriproduktionen effektiviserades och standardiserades genom att decimalsystemet och svensk normaltid antogs 1878. Inom lant-bruket främjades utvecklingen genom Edward Nonnens lantbruksinstitut på Degeberg 1834, införandet av de allmänna lantbruksmötena 1846 och de statliga lantbruks-instituten vid Ultuna 1848 och Alnarp 1862. Därtill kom viktiga fristående institutioner som hushållningssällskapen, Lantbruksakademien, hypoteksbankerna och de ömsesidiga försäk-ringsbolagen samt en begynnande samköpsverksamhet av lantbruksförnödenheter, de första bymejerierna och bondeägda handels-, mejeri- och träförädlingsföretag. År 1880 var samhället omreglerat, doktrinskiftet genomfört och övergången till en liberal marknadsekonomi

fullbordad. 19

1.2.3.4 Den tidiga landsbygdsindustrin

Jordbrukets omvandling skapade förutsättnigar för hemindustriell produktion i större skala på landsbygden (s.k. protoindustrialisering) under 1800-talets första hälft. Den förutsatte att de arbetande växlade mellan jordbruks- och industriarbete och byggde på regional och lokal specialisering. Ett exempel var Sjuhäradsbygdens bomullsvävning, som drevs på förlagsbasis och vars produkter distribuerades via knallarnas gårdfarihandel till främst Stockholm och Bergslagen. År 1834 anlades i Rydboholm utanför Borås landets första mekaniserade

33

bomullsväveri med Sven Eriksson som huvudman. Det var en mönsteranläggning för sin tid med svensktillverkad maskinutrustning. Väveriet växte fram i anslutning till Erikssons förlagsverksamhet, som omfattade 900 väverskor och fram till 1870-talet fanns kvar som komplement till fabriksrörelsen. Knallarnas vidsträckta distributionsnät garanterade före-tagets avsättning och lönsamhet. Andra regioner med inriktning på textilproduktion - särskilt linnelärft - var Hälsingland och Ångermanland. Avsättningen låg i böndernas händer genom de slädlag, som vintertid organiserades för resor till marknaderna i Stockholm och Mellan-sverige. Denna handel gick emellertid tillbaka under 1800-talets andra hälft p.g.a. kon-kurrensen från textilindustrin.

I Närke utvecklades landsbygdens skotillverkning för försäljning på städernas fri-marknader. Därefter tillkom skomakeri i förlagsmässiga former i Kumla och Örebro. I

Dalarna uppstod en avsaluslöjd för metall- och lädervaror och i delar av Småland och Halland fanns en betydande möbeltillverkning, yllevävning och trikåstickning. Andra landsbygds-baserade industrier, som i takt med den begynnande mekaniseringen började drivas i större skala var kvarnar, sågar och tegelbruk för vilka ångkraften blev en starkt utvecklings-främjande faktor.

Landsbygdens protoindustri skapade utrymme för lönearbete och jämnade vägen för fortsatt industrialisering bl a genom arbetsvandringar. Dessa satte äldre arbetskraftsregleringar under tryck och skapade därmed en arbetsmarknad. Men hemindustrin kunde också utgöra ett hinder för utvecklingen och konkurrera om arbetskraften. Många betraktade rentav denna landsbygdsbaserade protoindustri som en specifikt svensk modell och ett alternativ till de engelska fabriksstädernas fattigdom, bostadsnöd, tristess och naturförstöring. 20

1.2.3.5 Näringsfrihet och självhjälp 1846

Skråväsendets upphävande gav upphov till ett omfattande skriftställeri av skiftande innehåll och halt. För ett av de mest framsynta inläggen svarade professorn i administrativ rätt och nationalekonomi i Lund Jakob Lundell 1846. Hans arbete på drygt 270 sidor behandlade hant-verkets och skråväsendets uppkomst, organisation och regelverk och näringsfrihetens inför-ande i Sverige och utomlands. Bokens avslutinför-ande kapitel tog upp arbetets organisations-problem i den nya avreglerade ekonomin och kritiken om att näringsfriheten och konkurren-sen skulle försämra arbetarnas ekonomiska och sociala villkor. Enligt Lundell erbjöd en återgång till den gamla ekonomin ingen lösning på dessa problem. Korrektivet var i stället ett ökat utrymme för associationer som medel för arbetets organisering.

Lundell granskade vad Frankrike som ledande nation åstadkommit på området och för-kastade därvid både ”communisternas råa omstörtningsplaner” och Saint Simons och Fouriers teorier, som förutsatte en övergång till nya och oprövade ekonomiska system. Socialisterna erbjöd mer reformistiska lösningar i form av Burets yrkeskorporationer med obligatoriskt medlemskap för lokal, regional och nationell lönesättning och Louis Blancs statsägda nationalverkstäder med centralt fastställda löner. I dessa fördelades överskotten i tre potter, som gick till medlemmarna, till understöd till vanföra och till investeringar och nyanställ-ningar för att bygga ut systemet. Målet var att på sikt avskaffa konkurrensen.

Lundell menade att Blancs verkstäder medförde risker för toppstyrning och ineffek-tivitet och innebar att lönesättningen inte relaterades till den ekonomiska utvecklingen. Det var ett system, som lät sig ”lättare uppgöras än verkställas.” Han ansåg att de associationer och syndikat, som dittills bildats var alltför traditionella, passiva och influerade av skråna.

Lundell menade att Blancs verkstäder medförde risker för toppstyrning och ineffek-tivitet och innebar att lönesättningen inte relaterades till den ekonomiska utvecklingen. Det var ett system, som lät sig ”lättare uppgöras än verkställas.” Han ansåg att de associationer och syndikat, som dittills bildats var alltför traditionella, passiva och influerade av skråna.