Produktionsföretagen

I 1860-talets propaganda framställdes produktionsföretagen som den högsta formen av kooperativ samverkan och förväntades radikalt förbättra arbetarbefolkningens tillvaro. Det första företaget av detta slag var sannolikt ”Carl Johans mekaniska verkstads

arbetareförening” i Göteborg, som bildades våren 1865 av tio arbetare vid Keillers verkstad.

Medlemmarna fick en bestämd veckolön och vid årets slut fördelades överskottet. Föreningen hade vid årets slut åtta anställda och två år senare hade medlemsantalet stigit till 19, vilket antyder att de anställda blivit delägare.

Liknande verkstadsföreningar bildades i Stockholm och Norrköping hösten 1865. Ett stort företag i Norrköping var Arbetareaktiebolaget, som tillverkade yllevävnader men efter inre stridigheter tvangs i konkurs. Utöver detta fanns i staden två snickeriföreningar, en mekanisk verkstad, en pianofabrik och ett plåtslageri. I Mora bildades ett ”mekaniskt fabriksbolag” för tillverkning av ur, sy- och stickmaskiner, lås och jaktgevär, i Stockholm tillkom en målare- och en silverarbetareförening, i Uppsala startade målarna och murarna en gemensam produktionsförening medan skräddarna bildade en egen sådan, i Kristianstad tillkom en byggnadsproduktionsförening och i Åmmeberg ett kooperativt bryggeri. Samtliga startade 1866–67.

Upplysningarna om produktionsföreningarna är få och otillförlitliga eftersom dessa företag hade så få medlemmar att några offentliga meddelanden eller berättelser inte behövdes. Dock minskade nybildningen starkt efter 1868. Med ledning av de spridda uppgifterna har antalet företag uppskattats till ca 50. De flesta var jämförelsevis små.

Som främsta orsak till företagens misslyckande uppgavs nästan alltid osämja och bristande inbördes förtroende. Man hade svårt att rekrytera styrelse och ledningen hade problem med auktoriteten eftersom arbetarna underskattade deras arbete och menade att de inte gjorde skäl för sig. Många företag hade också för litet rörelsekapital. 115

41 2.3.5 Folkbankerna

Folkbankerna tillhör de outforskade företeelserna i Sveriges kooperativa historia. Någon tillförlitlig sammanställning av antalet banker och deras lokalisering föreligger veterligen inte.

En genomgång av det officiella källmaterialet ger emellertid vid handen att 27 folkbanker registrerades under perioden 1867–96. Därutöver har 4 oregistrerade påträffats. Av dessa fanns 16 i Götaland, 8 i Svealand och 7 i Norrland. De flesta – 16 stycken – tillkom under 1870- talet. Folkbankerna utgjorde en heterogen samling. Några hörde hemma i stora städer som Stockholm, Göteborg, Örebro, Norrköping, Gävle och Sundsvall, andra omfattade ett härad eller t o m ett landskap medan andra åter fanns i småstäder, mindre samhällen eller på landsbygden. Av de 31 banker, som lokaliserats under perioden fanns sex i större och nio i mindre städer, tre hade ett landskap eller del därav och fyra ett härad som verksamhetsområde, fem fanns i mindre tätorter och fyra på landsbygden. Utanför de större städerna var

folkbankerna geografiskt koncentrerade till ett bälte omfattande norra Småland, södra Västergötland, mellersta Halland och södra Dalsland (11 banker), Bergslagen (6 banker) och Jämtland - Medelpad (4 banker).

Ett försök att sprida folkbankerna till landsbygden gjordes vid hushållningssällskapens ombudssammanträde 1870 då landshövdingen Erik Sparre i Vänersborg motionerade i frågan.

En kommitté tillsattes och avgav ett utlåtande där man redogjorde för de tyska folkbankerna och deras principer. Kommitterade ansåg dessa vara synnerligen nyttiga men uttryckte tvivel om deras lämplighet på landsbygden där näringsidkarna enligt deras uppfattning var alltför geografiskt spridda. Man föreslog dock att hushållningssällskapen skulle sprida kännedom om folkbankerna och dela ut de skrifter om dessa, som tagits fram av Ljungberg och hans

Sällskap. Man föreslog också att sällskapen skulle meddela rådgivning till intresserade, som planerade att starta folkbanker. I övrigt underströk man att dessa måste bygga på frivillighet och självverksamhet och därför inte skulle påverkas eller stödjas utifrån. Det kan tilläggas att folkbankerna i Tyskland hade 32 procent lantbruksmedlemmar 1895 även om få föreningar var lokaliserade på landsbygden.

Om detta ledde till att några folkbanker bildades på den svenska landsbygden är osäkert men banker med vidsträckta geografiska och blandade sociala upptagningsområden fanns i mellersta Norrland och i landsbygdsdominerade områden som Östra härad i Småland, Kind i Västergötland, Valbo i Dalsland och mellersta Halland. Lokala folkbanker på

landsbygden fanns i Bergsjö i Hälsingland, Fellingsbro i Västmanland och Högsby och Stengårdshult i Småland. Vidare fanns banker i mindre städer och orter med nära

landsbygdskontakter som Avesta-Grytnäs, Nora, Eksjö, Gränna, Tranås, Ulricehamn, Folkärna och Hallsberg. Det finns alltså visst fog för att hävda att folkbankerna – om än i begränsad utsträckning – hade betydelse för landsbygdens kreditförsörjning. Det kan tilläggas att lantbrukarna 1869–70 utgjorde åtta procent av arbetareföreningarnas medlemskår.

Juridiskt betraktades folkbankerna som solidariska bankbolag och fick en tillsynslag samtidigt med sparbankerna 1892. Lagen skärptes 1903, vilket fick till följd att

folkbanksrörelsen splittrades. När de solidariska bankbolagen avskaffades 1934 återstod endast en handfull folkbanker. Som organisatoriskt rättesnöre fungerade hela tiden den äldsta folkbanken i Örebro från 1867.

Åtskilligt tyder emellertid på att antalet folkbanker varit högre än det officiella

materialet ger vid handen. För det första förelåg före 1897 ingen registreringsplikt för banker och bolag. För det andra bedrevs bankverksamhet ofta inom ramen för arbetareföreningarna i form av kombinerade spar-, låne- och förskottskassor av informell natur. Ljungberg

rapporterade att sådana ”vanligen” förekom och nämnde särskilt initiativ i Alingsås, Lidköping och Sölvesborg. Hans eget sällskap rekommenderade i sina skrifter att

42

hushållningsbesparingsföreningar skulle kombineras med sparkassor och att borgensföreningar för billiga krediter skulle bildas bland hantverkarna.

Omfattningen av denna verksamhet är omöjlig att ange men med tanke på att det under perioden 1865–95 bildades 140 arbetareföreningar är det sannolikt att antalet folkbanker i vid bemärkelse varit betydligt högre än de 27, som valt att registrera sig hos myndigheterna. Hos Påhlman-Sjölin, vilka 1944 undersökte arbetareföreningarna, kan man utläsa att folkbanker, som inte registrerades bl a tillkom i Hedemora, Trollhättan och Sonstorp i Östergötland. 116 2.3.6 Andra kooperativa företag

Arbetareföreningarna intresserade sig också för sjukkassor och organiserade sådana. En särskild slags sjukkassor, som blev mycket populära på 1870-talet, var de s.k. hundramanna-föreningarna där medlemsantalet alltså var begränsat. Antalet sjuk- och understödskassor, som under andra hälften av 1800-talet bildades i anslutning till arbetareföreningar var ca 225 medan hundramannaföreningarna uppgick till ungefär 440. Kassorna betraktades som en viktig del av föreningarnas verksamhet men eftersom medlemmarna var förhållandevis unga och sjukfrekvensen låg fick kassorna stora fonder. För att göra dessa räntebärande inrättade man pantlåneverksamhet med lägre räntenivå än den offentliga. Det fanns vidare exempel på föreningar, som ordnade pensionsliknande understöd åt äldre medlemmar.

Arbetareföreningarna byggde vidare egna samlingslokaler för bibliotek, föreläsningar, teaterföreställningar m m, vilka blev samlingspunkter också för annat föreningsliv. Man intresserade sig också för bostadsfrågorna. Ljungberg och andra propagerade för

bostadsföreningar, vilket bl a ledde till att föreningarna i Stockholm, Göteborg och Norrköping startade fristående bostadsföretag. Därmed blev arbetareföreningarna också pionjärer för bostadskooperation i Sverige.

Idén kom från England där de första Building Societies hade inrättats i slutet av 1700- talet. De var genuina självhjälpsinitiativ för att skaffa tomtmark och bygga hus. Medlemmarna byggde upp en gemensam grundfond. Genom att spara regelbundet avancerade medlemmen till husköpare eller hyresgäst och blev genom löpande amorteringar ägare till bostaden. I Norden blev Arbejdernes Byggeforening, grundad 1865 vid Burmeister och Wains varv i Köpenhamn, av stor betydelse. Denna låne- och byggnadsförening hade 1892 byggt över 900 hus för 8 000 personer och medlemsantalet uppgick till det dubbla. Under trycket av

bostadsbristen bildades föreningar i Göteborg 1872, i Stockholm, Norrköping och

Helsingborg året därpå och senare även i Uppsala och Västerås. De nådde sin största numerär – ca 150 – under 1880-talet. Den viktigaste – Arbetarnas byggnadsförening i Göteborg – hade som syfte att genom självhjälp samla kapital och ”åt föreningens uppföra bostäder till

uthyrning och framtida egendom”. Till grund för verksamheten låg bl a en av Hjalmar Wallqvist på initiativ av Lorénska stiftelsen genomförd undersökning av arbetarnas bostadsförhållanden i Göteborg. Man byggde bl a 24 s.k. landshövdingehus i Annedal och skapade därmed en första mönsterstadsdel för arbetare.

Inspiratörer var C E Ljungberg och Sällskapet för arbetareföreningars bildande. En annan eldsjäl var överläraren vid Gymnastiska Centralinstitutet Truls Johan Hartelius, som främst åberopade de danska exemplen medan Ljungberg framhöll föreningarna i

Storbritannien.

Det utbredda missbruket av alkohol ledde till att föreningen i Stockholm 1875 startade en restaurangrörelse för att servera närande mat i trevliga lokaler utan att tillhandahålla alkohol. Två restauranger öppnade 1877 men företaget måste upphöra efter kort tid p.g.a.

kapitalbrist.

43

Många av de ovannämnda företagen drevs i bolagsform. Van der Hagen-Cederschiölds förteckning redovisar för 1865–81 16 bostadsföretag, 9 pant- och 6 folkbanker, siffror, som av allt att döma ligger under det antal, som verkligen kom till stånd. 117