Bondeägda handelsföretag

2.4.4.1 Landsbygden och näringsfriheten

Handeln i Sverige var länge underkastad bestämmelser, som gav städerna en privilegierad ställning. Före 1846 kunde ingen ordnad varuförsäljning äga rum på landsbygden och även den förordning om skråväsendets upphävande, som då utfärdades, gynnade städerna. Bl a fick man inte hålla öppen salubod inom tre mils omkrets från närmaste stad. År 1851 tillkom en förordning, som gjorde rättigheten att hålla öppen bod beroende av kommunalstämmans beslut. Näringsfrihetsförordningen 1864 undanröjde alla hinder och därefter utvecklades lanthandeln raskt.

Uppsvinget var ekonomiskt betingat. Industrin växte, kommunikationerna byggdes ut och befolkningen började anpassa sig till det nya näringslivet. Lokala marknader påverkades alltmer av det nationella och internationella varuutbytet. Lanthandeln framstod därför som ett attraktivt område för många, vilket resulterade i en övertalig handelsmannakår. 124

Bland lantbrukarna uppstod ett utbrett missnöje med handeln med spannmål. Det gällde såväl priser som kvaliteter och förnödenheter och tanken att ordna handeln i egen regi låg därför nära till hands. Förebilder fanns utomlands både bland arbetare och bönder och började vid mitten av 1860-talet bli kända i Sverige. Klagomålen över de ur lantbrukets synpunkt oefterrättliga förhållandena nådde snart också hushållningssällskapen. Starkast var kritiken i de västsvenska spannmålsområdena, som tidigast berördes av efterfrågan på den engelska marknaden och den handel, som till följd därav organiserades av privata företag i Göteborg och Uddevalla. Särskilt stark blev kritiken vid ett möte vid Ranten i Falköping, som Skaraborgs hushållningssällskap sommaren 1871 ordnat tillsammans med de båda Älvsborgs-sällskapen. Mötet blev inledningen till en omfattande aktivitet både på köpar- och

säljarsidorna och sällskapen blåste liv i sina inköpsnämnder i avdelningarna.

Bland dem, som tog allvarligt på klagomålen var Sigge Flach, en reformivrare inom Skaraborgssällskapet som drev mönsterjordbruk på sina gårdar Prinshaga och Ökull. Han skrev till en bekant på Jylland för att ta reda på hur samarbetet lagts upp där eftersom

undermåliga kvaliteter sades inte förekomma på Jylland. Svaret - daterat den 1 januari 1872 - meddelade att de danska kollegorna 1869 efter engelskt mönster bildat ”Landsforeningen i Jylland til Indköp av kunstig Gödning”, som endast saluförde kontrollerade varor. Förebilden var en förening, som 1868 bildats av lantbrukare i Lincolnshire. År 1869 tillkom ytterligare en dansk förening på Bornholm och 1870–71 fen föreningar till. Därutöver startade en rad

konsumtionsföreningar inköp av konstgödsel. Föreningarna samlade in beställningar och förskottslikvider inklusive kostnadsersättning två gånger om året. Slutlikviden måste vara erlagd 14 dagar före leveransen, i annat fall tillföll förskottet föreningen.

Att få till stånd något liknande i Sverige visade sig emellertid betydligt svårare än Sigge Flach hade trott. Vid ett uppföljande möte föreslogs att de tre sällskapen skulle bilda en - dock inte fristående - storförening för förmedling av kontrollerade gödselmedel.

49

Skaraborgssällskapet avvisade emellertid förslaget eftersom ”konkurrensen i den allmänna försäljningen och den ordnade handelns eget wälförstådda intresse utgör det säkraste korrektivet mot afsättning af en underhaltig vara”. Bakgrunden var att de tre sällskapens reaktioner vid Rantenmötet hade fått de västsvenska importörerna och återförsäljarna att börja kontrollanalysera sina konstgödselmedel och kraftfodervaror.

Rundbäcks vädjan till sällskapen att ta sig an inköpsfrågorna förklingade också ohörd.

Denna passivitet medförde att den omfattande rörelse av landsbygdsbaserade handelsföretag, som utvecklades under perioden 1865–94 kom att stå arbetareföreningsrörelsen nära och att anknytningen till de internationella förebilder inom spannmåls- och förnödenhetshandeln, vilka fr. a utvecklades i Tyskland av F W Raiffeisen och Wilhelm Haas fördröjdes. En annan följd blev att merparten av landsbygdens handelsföretag – Rundbäcks invändningar till trots – kom att använda sig av aktiebolagsformen och måste letas fram ur det källmaterial, som finns om bolagen enligt de kriterier för folkägda företag, som redovisats i avsnittet om bolagslagen och de medlemsägda företagen. 125

2.4.4.2 Handelsbolagen

För 30-årsperioden 1865–94 ger det officiella källmaterialet totalt 232 registrerade

landsbygdshandelsbolag när företagen från städer, industri- och bruksorter undantas. Av dessa bildades 139 eller 60 procent under 10-årsperioden 1865–74. Motsvarande siffror i Påhlman-Sjölins undersökning av det totala antalet folkägda handelsföretag är 514 företag av vilka 301 eller 59 procent tillkom 1865–74. Av Påhlman-Sjölins företag startades 32 procent redan 1865–69 mot endast 13 i fråga om landsbygdsbolagen.

När man jämför de båda företagspopulationerna är det viktigt att komma ihåg att de 232 landsbygdsföretagen ingår som en 45-procentig delpopulation i Påhlman-Sjölins material.

Andelen 45 procent är lägre än Påhlman-Sjölins egen skattning av landsbygdsföretagen, vilken var 52 procent och ansågs liggs i underkant. Skillnaden, som uppgår till ca 35 företag, kan både bero på att urvalskriterierna tillämpats olika och på att Påhlman-Sjölin inkluderat företag, som inte registrerats eller inte använt sig av bolagsformen och följaktligen inte återfinns i det officiella källmaterialet.

Antalet lokala oregistrerade inköpsföreningar, som i denna undersökning kunnat beläggas före 1895 är 12 men mörkertalet är stort eftersom ett antal ideella lantbruksklubbar och inköpsnämnder inom hushållningssällskapen bedrev samköp som sidoverksamhet.

Medräknas de 12 inköpsföreningarna – vilket krävs för jämförbarhet med Påhlman-Sjölins undersökning – blir antalet landsbygdsbaserade handelsföretag alltså 244, vilket motsvarar 47 procent av Påhlman-Sjölins population.

Landsbygdsbolagen koncentrerades till Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands och Jämtlands län vilka tillsammans svarade för 157 företag eller 69 procent och den första 10-årsperioden för hela 76 procent. Flest bolag hade Jämtlands län med 38 därefter följde Västernorrland med 34 och Kopparberg med 33. Norrland stod för 118 bolag eller 51 procent av samtliga medan motsvarande siffror för Svealand var 77 eller 33 procent av vilka 60 hörde hemma i Värmlands och Kopparbergs län. Allmogeägda handelsbolag saknades helt i Jönköpings, Gotlands, Blekinge och Göteborgs och Bohus län och var över huvud taget sällsynta i Götaland, som endast uppvisade 37 stycken eller 16 procent av

samtliga. Också i mälarlänen var typen sällsynt: 9 bolag eller 4 procent. En annan skillnad var att företagen i dessa områden i allmänhet tillkom senare än vad som var fallet längre norrut.

Västerbotten och Norrbotten svarade för 21 eller 9 procent av företagen av vilka två tredjedelar startat före 1875.

50

Av de 12 lokala inköpsföreningar, som identifierats fanns inte mindre än 9 i Örebro län medan Skaraborgs, Uppsala och Värmlands län uppvisar vardera en förening.

Örebroföreningarna faller väl in i det geografiska mönstret för handelsföretagen genom sin nära anknytning till de företagstäta Värmlands och Kopparbergs län och höjer länets andel till 7 procent.

Av Påhlman-Sjölins 514 företag fanns 136 eller 26 procent i Götaland, 179 eller 35 procent i Svealand och 199 eller 39 procent i Norrland. Fördelningen var alltså jämnare än landsbygdsföretagens främst genom att Götalands andel var klart större och Norrlands klart mindre. De fem största länen dominerar inte heller lika starkt men hade ändå 262 eller 51 procent av företagen. Skillnaderna antyder en starkare ställning för aktiebolagsformen inte minst på landsbygden i landets mellersta och norra delar, vilket möjligen kan tillskrivas myndigheternas agerande och influenser från de privatägda bruks- och träindustriföretagen.

Påhlman-Sjölin framhåller att konsumtions- och hushållningsföreningar och andra handelsföretag var vanligare i mellersta och södra Sverige.

Kännetecknande för landsbygdens handelsföretag var att de stadgemässigt reglerade inköp av förnödenheter till lantbruket och försäljning av produkter därifrån. Sådana

bestämmelser fanns exempelvis hos bolagen i Ovansjö, Rörshyttan, Åre, Arbrå, Hedens by, Lögdeå, Nordmaling, Offerdal, Norrala, Regnsjö och Tjellmo. Företaget i Ovansjö, som bildades 1868, skulle verka för ”tillgång på allmänna förnödenhetsvaror af god beskaffenhet till möjligast billiga pris samt verka för ekonomisk, sedlig och intellektuell förkofran … så snart omständigheterna sådant medgifva genom uppköp af ortens produkter såsom jern, bräder m m bereda för dem förmånlig afsättning.” De var till skillnad från stads- och

bruksföreningarna kombinerade handelsföretag. Några, som t ex Rolfstorps handelsaktiebolag i Halland, drevs i anslutning till mejerier. Andra karakteristiska drag var att man satte

aktiernas nominella värde relativt lågt – som regel i intervallet 5–100 kronor – och att man tillämpade lika rösträtt eller begränsade antalet röster både personligen och via fullmakter.

2.4.4.3 Registrerade och oregistrerade företag

När det gäller relationen mellan registrerade och oregistrerade företag kan en jämförelse mellan Påhlman-Sjölins material och den statistik, som redovisas i Van der Hagen-Cederschiölds förteckning över svenska aktiebolag med begränsad ansvarighet ge viss vägledning.

Enligt Påhlman-Sjölins undersökning tillkom under perioden 1865–80 373 arbetar- eller folkägda företag. Siffran inkluderar såväl föreningar som sanktionerade och icke-sanktionerade bolag. Van der Hagen-Cederschiölds förteckning över aktiebolag med

begränsad ansvarighet redovisar för samma period 314 handels- och hushållsföreningsbolag av vilka 239 kan betecknas som bolagskooperativa. Siffrorna antyder alltså att 64 procent av Påhlman-Sjölins företagspopulation registrerats.

Av de 239 bolagskooperativa företagen hos Van der Hagen-Cederschiöld kan 162 eller 68 procent klassificeras som landsbygdsföretag. Med tanke på att de båda källorna redovisar olika företagspopulationer kan andelen landsbygdsföretag därför antas ligga i intervallet 52 - 68 procent.

Av Påhlman-Sjölins företag fanns 87 eller 23 procent i Götaland, 134 eller 36 procent i Svealand och 151 eller 41 procent i Norrland medan motsvarande siffror för de registrerade handelsbolagen var 23 eller 10 procent, 96 eller 40 procent och 120 eller 50 procent. Den mest iögonenfallande skillnaden är att andelen registrerade bolag var mycket låg i Götaland och mycket hög i Norrland medan Svealand intog en mellanställning. Påhlman-Sjölins siffror för hela perioden 1865–94 ger en modifierad bild av samma tendens med en väsentligt jämnare

51

fördelning mellan landsdelarna dock med fortsatt övervikt för Norrland. Jämförelsen visar alltså att inslaget av oregistrerade eller föreningsdrivna företag var störst i Götaland, något som styrks av de liberala arbetareföreningarnas geografiska fördelning. Arbetareföreningarna ansågs nämligen benägna att driva sina inköpsföretag oregistrerade eller som sektioner inom föreningarna. Av de 121 föreningar, som tillkom 1865–81 hörde inte mindre än 63 eller 52 procent hemma i Götaland, 37 eller 31 procent i Svealand och 21 eller 17 procent i Norrland.

Bryter man ner siffrorna på länsnivå framstår Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands som i särklass företagstätast med sammanlagt 199 eller 53 procent av Påhlman-Sjölins företag och 163 eller 68 procent av de registrerade

handelsbolagen. Västra Svealand och södra och mellersta Norrland var de tidiga handelsföretagens verkliga styrkebälte.

År 1881 var 124 eller 52 procent av de bolagskooperativa företagen fortfarande i verksamhet. Av dessa fanns 7 procent i Götaland, 39 i Svealand och 54 i Norrland. Någon motsvarande uppgift om företagens ”överlevandefrekvens” finns inte hos Påhlman-Sjölin. 126 2.4.4.4 En svensk linje Näringsfrihetens införande 1864 innebar en omvälvning i landsbygdens marknadsförhållanden och ett större behov av att kunna påverka varornas priser och kvaliteter. Under den följande 30-årsperioden grundades minst 244 lantbrukarägda handelsföretag av vilka 95 procent var aktiebolag och i många fall uppenbarligen tillkomna under påverkan av arbetareföreningarna.

Hushållningssällskapen stod så gott som helt utanför denna utveckling och den uppmaning att grunda föreningsbaserade landsbygdsföretag, som fr a Abraham Rundbäck riktade till

sällskapen hörsammades inte. Handelsbolagen var av allt att döma internationellt unika och innebar att Sverige isolerades från utvecklingen främst i Tyskland, som gick i spetsen för utformandet av bondeägda handelsföretag.

Geografiskt hörde de landsbygdsbaserade handelsbolagen främst hemma i västra Svealand och södra och mellersta Norrland och uppvisade en ännu starkare koncentration till denna region än arbetareföreningarnas företag. Uppenbarligen finns här ett samband med de initiativ till handelsföretag i större skala, som togs i Jämtland, Västernorrland och Gävleborg 1867–69. Däremot var andelen handelsbolag påfallande låg i Götaland. Värt att notera är också att landsbygdsbolagen inte enbart var ämnade som inköpsföretag utan att man också

genomgående hade ambitionen att samla in och sälja de produkter, som det lokala lantbruket producerade. En notabel skillnad i förhållande till Påhlman-Sjölins undersökning var att landsbygdsbolagen utgjorde 68 procent av de registrerade bolagskooperativa företagen men endast 52 procent av det totala antalet handelsföretag. Man var av allt att döma mer benägen att använda sig av bolagsformen på landsbygden än i städerna och bruksorterna.

Det kooperativa upplysningsarbete, som påbörjades 1865 fick delvis fel inriktning och fullföljdes inte. Okunnigheten om ekonomi var utbredd och till detta kom propagandans starka betoning av rörelsens sociala sida. På många håll hävdade man att rörelsen främst var till för de sämre ställda men samtidigt betonades vikten av att ledningen låg i händerna på de bildade klasserna. Kraven på medlemmarna sköts i bakgrunden och propagandan fick en

socialhjälpsanstrykning, som skapade passivitet i de breda lagren. En annan svaghet var att man inte ägnade någon uppmärksamhet åt lagstiftningsfrågorna.

Rundbäck beskrev handelsbolagen som en specifikt svensk företeelse väsensskild från de engelska och tyska föreningarna. Medan de engelska sålde till alla utan undantag till gängse priser och fördelade överskotten bland medlemmarna i förhållande till deras inköp, riktade sig de tyska enbart till medlemmarna och sålde till lägsta möjliga priser. Genom att vinsterna på så sätt direkt tillföll medlemmarna försummades kapitaluppbyggnaden i

52

föreningarna. De svenska handelsbolagen förutsatte att aktiekapitalet regelbundet erlades med vissa belopp och att överskotten fördelades efter aktieinnehavet även om vissa modifieringar förekom. Rundbäck menade att dessa företag inte fungerade till de obemedlade klassernas bästa eftersom ”de fattiga äro större konsumenter än kapitalister”. Därtill kom att de i likhet med de tyska saknade sparkassefunktion.

Alla delade emellertid inte Rundbäcks negativa syn på aktiebolagsformen. Hösten 1869 diskuterade sällskapet i Örebro frågan om det svenska lantbruket var betjänt av ”bolag bildade af jordbrukare för försäljning af jordbrukets alster, för förädlandet af mjölk och för uppköp af lefnadsförnödenheter”. Inledare var häradshövdingen C Stenberg, som förordade både mejeri-, uppköps- och försäljningsföreningar. I fråga om mejeriföretagen åberopade Stenberg schweiziska förebilder, vilka också överförts till USA, Norge och Ryssland. För konsumtionsföreningarna var Rochdaleföretaget och dess engelska efterföljare mönstret men han nämnde också Schulze-Delitzschs lagerföreningar i Tyskland.

Trots att Stenberg genomgående talade om föreningar förordade han att de bondeägda företagen skulle grundas på aktier ”hela, halfva, fjerdedels och till och med åttondels” för att dra till sig så många delägare som möjligt. Han tänkte sig också att man skulle inrätta filialavdelningar. Aktieteckningen skulle ge rörelsekapital i starten, vilket efterhand kunde ökas genom vinstfonderingar. För en lyckosam utveckling i övrigt krävdes redbarhet, arbetsamhet och sparsamhet. Stenbergs anförande trycktes i sällskapets kvartalsskrift 1870 och blev därmed känt bland länets lantbrukare. Hans rekommendationer i fråga om

företagsformen kom att anammas på många håll under de följande årtiondena. 127 NOTER

118 Gjöres 1919 s 89 ff, 95 och 101 ff; Gjöres 1929 s 19 f och 22 ff; Påhlman-Sjölin s 143 och 207.

119 Rundbäck s 39 f, 41 f och 44; Gjöres 1919 s 90 ff; Gjöres 1929 s 24.

120 Rundbäck s 46, 48, 57 ff, 60 f, 70 och 101 f; Gjöres 1919 s 93 ff; Gjöres 1929 s 31 f.

121 Rundbäck s 64 ff, 82 ff, 89 f och 105 f; Gjöres 1919 s 95 ff; Gjöres 1929 s 32 f.

122 Gjöres 1929 s 17; Enander s 125 ff och 144; Påhlman 1937 s 465 ff; Ljungberg 1868 s 12; Påhlman-Sjölin s 220.

123 Gjöres 1919 s 105; Gjöres 1929 s 17; Påhlman-Sjölin s 69, 73 ff och 84 ff.

124 Gjöres 1919 s. 112 ff.; Påhlman-Sjölin s. 16 f., 20 ff. och 204 ff.; Sjölin 1960 s.19.

125 Osterman 1982 s. 27 f. och 70 ff.; Kristensen, M. K.: Dansk Andelsgödningsforretning 1901 - 1926 (1926) s. 15 ff.

126 Påhlman-Sjölin s. 214 och 216 f. samt Bilaga 2, 3 A och 3 B; Van der Hagen-Ceder- schiöld tabell 1.

127 Örebro läns hushållningssällskaps kvartalsskrift 1870:2 s 12 ff.

2.5 SÅG- OCH KVARNBOLAGEN

2.5.1 Skogen får värde

Vid 1800-talets mitt inleddes den svenska trävaruepoken. Exporten växte och eftersom större delen av landets skogar var i bondehand öppnades oanade möjligheter för tiotusentals bönder.

Även lantbrukare, som själva inte hade så stora skogstillgångar kunde göra goda förtjänster på huggning och körning. Under 1840-talet började trävarubolagen skriva kontrakt med bönderna angående skogsavverkningen. Kontrakten löpte ofta på 50 år – som var den lagstadgade