Om de brittiska öarnas öl under tidig medeltid synas få och ofullstän-diga uppgifter finnas.
Säkert är att öl bryggdes i England redan på 700-talet (antagligen tidigare) och att det kunde vara bittert, vilket måste tillskrivas någon bitter växttillsats. Sannolikt var det sämre än åtminstone en något senare tids grutöl på kontinenten. Alcuin, den store klassikern vid Karl den stores hov, klagade under en tvåårig vistelse i England på 790-talet över den usla drycken: >>Ve mig, döden bor i kruset!>>, >>and bitter beer rageth in our bellies>>.1 Men han var också van vid >>förträffligt och klart vin». För övrigt kunde nog före humlens slutliga genombrott även kontinentens öl vara en dryck som lärda män med förfinad smak hade svårt att fördraga. Det hade i varje fall de lärda irländarna i Liege om-kring mitten av 800-talet. En okänd irländsk skolar sade sig vid denna tid inte kunna härda ut med dåligt bröd och >>avskyvärt öh>, och biskop Sedulius fann det öl han måste dricka >>verkligt rysligt>>, >>ett rovdjur i en människas inälvor>>.2
Uppenbarligen funnos på de brittiska öarna i gammal tid - något bestämdare kan tillsvidare ej sägas - både en oblandad jäst maltdryck och ett med växtämnen smaksatt öl. W. K. Sullivan3 tror att på Irland 61 - motsvarande anglosax. ealu, senare eng. ale - var en ren maltdryck, cuirm däremot (nämnt redan av Dioskorides och Athenaios) ett med bittra eller aromatiska örter bryggt öl. Härtill kommer en sort med honung sötat öl (braccat m.fl. namn), en motsvarighet till svensk mölska (jfr ovan s. 30). Han anser att fynd nära bostäder av stora mängder vattenklöver (Menyanthes trifoliata) tyda på att denna växt på Irland tidigt begagnades till smaksättning av öl; senare bruk i England gör
1 Helen Waddell, The Wandering Scholars, 1927 (och senare uppl.), s. 41.
• A.a., s. 59, 60.
3 I: Eug. O'Curry, On the Manners and Customs of the Ancient Irish, 1873.
Introduction by W. K. Sullivan ( = vol. I), s. 371 ff. Jfr även P. W. Joyce, A Social History of Ancient Ireland, 3d ed., 1920, II, s. 116 ff.
7 - 598932 Nils von Ho/sten
detta ganska sannolikt, ehuru det nog också kan tänkas att växten använts som foder. Att med någon bitter växt smaksatt öl var rätt vanligt på de brittiska öarna visas av en av Sullivan anförd dikt från tiden före 1100, där många irländska ölsorter prisas och det talas om >>the Saxon ale of bitterness>>.
Sullivan nämner (s. 378) utan belägg ett iriskt >>beor Loch-lannach>>.
Lochlann (fjordlandet) var som bekant under vikingatiden ett namn först på Norge, senare även på Danmark; drycken kallades också längre fram >>Norse>> eller >>Danish beer>>. Han identifierar den utan närmare motivering med ett iriskt bärvin och med senare tiders >>bog-berry wine>>;
bären böra enligt detta namn ej, som han antar, ha varit blåbär och odon utan tranbär, vilket också Joyce (a. a., s. 122), som ej har påträffat något belägg i gammal irisk litteratur, tydligen menar. Drycken använ-des troligen både av de norska (eller danska, ordens betydelse var rätt vag) inkräktarna och av irer som lärt sig konsten att brygga den.
När nu denna dryck beor (beoir) å ena sidan hade ett klart nordiskt ursprung, å andra sidan sannolikt innehöll tranbär, ligger en slutsats snubblande nära: beor Lochlannach var den (mjöd-)öl-bärvindryck med tranbär och pors som är känd från dansk brons- och järnålder (se ovan s. 20) eller en variant därav.1
Under senmedeltiden blevo starka utländska kryddor omtyckta, och kryddat öl blev vanligt.
I William Langlands berömda allegoriska dikt Piers the Plowman från 1360-talet frestas Glutton på sin väg till mässan av en >>brewestere>>
(bryggerska och krögerska, den vanliga benämningen blev snart >>ale-wife>> ); han frågar om hon har >>hot spices>> i sitt öl (ale), och när hon svarar att hon har peppar, pionfrön (piones, pyonye; frön av Pmonia officinalis brukades som krydda), (vit)lök och för fastedagar fenkol (fenel-seed), kan han inte motstå lockelsen.2 Vitlök i öl förefaller oss minst sagt egendomligt men är nog inte diktarens påhitt; vi skola snart få andra exempel på engelsmännens i äldre tider excentriska smak i fråga om ölkryddor.
1 Alex. Bugge (a. a. 0lskikker, s. 36) anser att det irländska ordet beoir kan tyda på att nordmännen lärde irerna att brygga öl. Att de sannolikt lärde sig att brygga Lochlanndrycken visar naturligtvis ej att de inte förut hade en annan ölliknande dryck.
2 William Langland, The Vision of Piers the Plowman. Redan i den äldsta texten (A) 1362-70, Passus V (ed. Skeat, 1867; även Knott and Fowler, 1952); senare i Text B; detta avsnitt återges i original och fri modernisering av Frank A. King, Beer hasa _History, 1947, s. 35 och 170.
Även i ett ännu märkligare, något yngre diktverk från samma år-hundrade talas om kryddat ale. Chaucer har i Canterbury Tales1 en rad,
>>and notemug to putte in ale», som visar att öl kryddades med muskot-nöt; de föregående versradernas >>Lycorys>> (liquorice, lakritsrot), >>cete-wale>> (setwall, ingefära) och >>clowe-gilofre>> (clove, gillyflower = krydd-nejlikor) betyda säkert att även dessa kryddor begagnades. Det var alltså här fråga om ett starkt kryddat humlefritt öl. Dickenmann2 fram-håller att öl smaksatt med starka kryddor säkert, även att döma av ett annat ställe hos Chaucer, var omtyckt icke minst av kvinnor samt att öl sötat med honung tydligen var vanligt i England under hela medel-tiden.
Enligt ett recept från 1300-talet på s.k. bragot (bragget, braccat, jfr ovan) bestod denna dryck i detta fall av ale och honung med tillsats av kanel, peppar (vanlig eller långpeppar), galingale (galangarot), krydd-nejlikor och ingefära. Ett recept från 1500-talet upptog nästan detsamma och dessutom muskotnöt och muskotblomma (mace.)3 Kryddnejlikor och muskotnöt tyckas både under medeltiden och senare ha varit mycket omtyckta ölkryddor.
Salzman har givetvis rätt i att medeltidens >>ale>> var mycket olikt vad som nu kallas så. När han förklarar att drycken >>i verkligheten var ett slags tjock söt vört>>4, gäller detta dock endast för okryddat ale, icke för det starkt kryddade eller bittra ale som tydligen var långt ifrån sällsynt (se ovan). Man undrar nog också om ej den lämnade definitionen ger ett överdrivet intryck av en tjock vätska; engelsmännen drucko väl ändå öl i någon mån för att släcka sin törst.
Efter humlens införande kort före år 14005 bryggdes även humleöl,
1 Chaucer, Canterbury Tales, 1950 ff. (ed. Skeat, IV, s. 191); jfr 3378.
2 Joh. Jak. Dickenmann, Das Nahrungswesen in England vom XII. bis XV.
Jahrhundert, 1904 (Diss. Halle), s. 47.
3 Thomas Wright, Provinc. Dialects. Haven of Health, 1584. Se Bickerdyke, ned. a. a., s. 379.
• Victoria Rist. Count., Sussex II (1907): Salzman, Industries, s. 260. Salzman, Engl. Industries of the Middle Ages, new ed. 1923, s. 285 (uttalandet något modi-fierat).
5 Humle importerades i varje fall från år 1400 (Salzman, a. a. Sussex, s. 261; a. a.
1923, s. 295). Humleöl importerades ännu tidigare. Ar 1391 utfärdades en förord-ning, som reglerade priser på vin och öl (London Calendar of Letter Books, H., s. 365). Här upptogos två sorters humleöl, Estrichbeer och Hoppyngbeer. Den förstnänmda sorten ( = eastern beer) var importerad, kanske från Danzig; den sist-nämnda var kanske, som King (s. 47) tar för givet, bryggd i England, i så fall utan
>>beer>> (eller egentligen >>hopped beer>>1, under större delen av 1400-talet dock övervägande av inflyttade flamländska och holländska bryggare.
Till en början synes humleöl huvudsakligen ha importerats.
Någon motsvarighet till kontinentens >>grut>> och till striden mellan denna kryddblandning och humle är, som förut betonats (s. 73), ej be-kant från England. Humlen bekämpades dock länge och ännu häftigare än i Tyskland, men striden stod på en annan front; motståndet kom från anhängarna av den gamla engelska folkdrycken ale och hade sina rötter såväl i allmän konservatism och misstro mot >>välska seder>> som i yrkesintressen. Humle och beer betraktades länge allmänt med oblida ögon. Särskilt hårt fördömdes användning av humle i ale, och man höll i det längsta på att denna dryck skulle vara okryddad; när den var kryddad, var ju gärdet i viss mån redan uppgivet. 1471 förbjöds bruk av humle och >>gawl» i Norwich (se ovan s. 18); 1519 ålades bryggarna i
tvivel på importerad humle. Samme författare uppger att humleöl importerades redan under Edward III för drottning Philippa av Hainault (död 1369).
I ett nyligen av The Times utgivet »Beer in Britain Supplement» (April 29, 1958) säges i en intressant populär artikel av C. L. Shaw att bittert (humlat) beer infördes från kontinenten ungefär 150 år innan Shakespeare nämner ale och beer (således omkring år 1440). Mr Shaw har vänligen meddelat att detta syftar på att beer synes ha blivit en vanlig och regelbundet använd dryck först på 1430-talet; den äldsta förordningen rörande beer, ett kungligt brev, utfärdades 1436, och den äldsta definitionen av beer som en humlad maltdryck härrör från 1440.
1 Det är ej riktigt att som Wilkinson (a.a.), Salzman (a.a. 1923, s. 294 och ned.
a.a. 1926, s. 98) och andra säga att England fick >>beer>> först med humleölets in-förande omkring år 1400 eller i slutet av 1300-talet. Under anglosaxisk tid fanns utom ale (ealu) en dryck >>beor», som åtminstone ibland synes ha varit en öl-bärvin-dryck eller en mjödlik honungsöl-bärvin-dryck (se ovan s. 98 och Wright's Vocab., jfr Arnold, a.a., s. 360 f.). Under de följande århundradena fram till humleölets införande var eller blev beer en öldryck. F. King talar i sin ovan anförda, intressanta men stundom rätt röriga bok (s. 15-37) ofta om »ale and beern, delvis med stöd av gamla uppgifter (visserligen utan önskvärda litteraturbelägg), men klargör ej skillnaden. Beer synes emellertid åtminstone ofta ha betecknat ett med bittra örter eller kryddor smaksatt öl, men sådant kallades, som vi ha sett, även ale, och någon sträng åtskillnad synes således ej ha gjorts. Under striden omkring humlen var beer van-ligen ett namn på humleöl, men det kom snart att beteckna en humlestarkare och dyrare dryck än ale. (Den i Oxf. Engl. Diet. givna definitionen på beer som »formerly distinguished from al9 by being hopped>> är alltför kategorisk.) Längre fram i tiden blev beer ett generellt namn på öl, omfattande dels ale - ljust öl av åtminstone numera växlande styrka (mild, light, pale ales) - dels mörkt beer av olika slag (porter, stout, lager). [Se bl.a. Chambers' Cyclopredia, 1786 (art. Ale), Hackwood (ned. a.a., s. 45 f.), King (a.a., s. 54), Encycl. Brit.]
Shrewsbury vid böter att ej använda >>that wicked and pernicious weed, hops>>.1
Från slutet av 1400-talet utgjorde dock både ale- och beerbryggarna officiellt erkända skrån, båda dryckerna hade tydligen sina vänner, och vad som bekämpades var övervägande, ehuru icke uteslutande, bruket i ale av humle och även andra växttillsatser - det är härigenom vi få en anknytning till vårt egentliga ämne. Efter petitioner 1442, 1464 och 1483 till Londons Lord Mayor av ale- och som det förefaller en gång beer-bryggarnas skrå förbjöds tillsättande av humle till ale, och endast bryggarna av beer fingo begagna denna växt - en förordning som dock icke alltid åtlyddes. 1484 förbjöds uttryckligen att till ale sätta >>any hoppes, herbes or other like thing>>. Om allt detta och mycket annat se särskilt L. F. Salzmans värdefulla kulturhistoriska arbeten2 och en un-derhållande och rätt pålitlig bok i journalistisk stil av J. Bickerdyke3 ,
dessutom Arnold (a.a., s. 375) och en redan nämnd bok av King. Enligt en ofta, bland annat av Morton4 , Pierp. Johnson (a.a., s. 231) och Braun-gart (a.a. Der Hopfen, s. 81) återgiven uppgift ingåvo Londons borgare 1528 eller som det ibland säges långt tidigare en petition till parlamentet mot >>the wicked weed called hops>>, som förstörde dryckens smak och var en fara för folket; Bickerdyke har dock som det förefaller rätt övertygande visat att denna uppgift ej är bestyrkt (jfr dock ovan om Shrewsbury).
Många uppgifter om förbud mot bruk av humle äro säkert missvisande.
Så förbjödo enligt bl.a. Hackwood5 Henrik VI och Henrik VIII bryg-garna att begagna humle; ett 1531 utfärdat förbud gällde dock en-dast de kungliga (ale)bryggarna.6 För övrigt dracks under hela medel-tiden och därefter enorma kvantiteter hembryggt ale. Varje >>religious house>>, varje herresäte och många mindre gårdar hade sitt eget brygghus, och i varje by funnos bryggare och >>ale-wives>> (Salzman 1907, a.st., 1926, s. 98). Detta öl smaksatte man som man ville, före 1500-talet dock säkert sällan eller aldrig med humle.
1 Vict. Hist. Count., Shropshire I, 19: J. Randall, lndustr., s. 422. Åven Salzman, Engl. Industr., s. 297.
2 Sussex, s. 260 ff. Engl. lndustr., s. 285 ff. Åven English Life in the Middle Ages, 1926, s. 76, 98.
3 John Bickerdyke, Curiosities of Ale and Beer, 1886, s. 67 ff.
4 J. C. Morton, Cyclopedia of Agriculture Il, 1855, s. 43.
5 F. W. Hackwood, Inns, Ales, and drinking Customs of old England, 1910, s. 45.
(En intressant och rolig bok, dock utan källhänvisningar.)
6 Se Götting. Anz. v. gelehrt. Sach. 1778_ I, s. 323. Åven Salzman, a.a. 1923, s. 298.
I konservativa kretsar levde misstron mot humle kvar länge. Den ansedde läkaren Andrew Boorde (Borde) förklarade 1542 icke blott att de som tillsätta något annat än jäst förfalska sitt ale (>>doth sofysticat theyr ale>>) utan också att beer (bere) är en >>drynke fora Dutch mall», som därav får både ansikte och buk uppsvällda, men som sedan någon tid brukas mycket i England >>to the detryment of many Englysshe mell».1 Ånnu 1742 uttalade W. Ellis, en kännare av engelsk ölbrygd till vilken vi snart återkomma, att humle trotts framkalla blåssten ända tills Quincy (i början av århundradet, ej i skrifter som jag har sett) och andra ansågo sig kunna visa att humlestarkt öl mindre än svagare hade denna verkan.2
Det anses att det >>ale>> Shakespeare på flera ställen talar om var humle-fritt, och detta är nog sannolikt men visar icke att humlat >>beer>> var en sällsynt dryck på 1590-talet eller att humle aldrig sattes till >>ale>>. Det är väl ej heller säkert att Shakespeare, som också nämner beer3, gjorde någon sträng skillnad mellan benämningarna eller att det >>ale>> han talar om nödvändigtvis tänktes vara sött och okryddat.4
1 Andrew Borde, A Dyetary of Health (1542). Early Engl. Text Soc., Extra Ser. X, 1870, s. 256.
2 Nya undersökningar, utförda vid Institutet för maltdrycksforskning i Stock-holm av J. Ek och B. Josephson, ha visat att öl har en icke blott urindrivande utan också natriumutdrivande verkan. (Se B. Josephson, Om inverkan av öl på njur-funktionen. Meddel. nr 6 fr. Inst. f. maltdrycksforskn., Stockh. 1955.) Ehuru det icke är humlen som har denna effekt och humleersättningar naturligtvis ej beröras, ha dessa undersökningar så stort allmänt intresse att det synes befogat att nämna dem. Jfr även en förut anförd skrift (Meddel. nr 5).
3 Ale och alehouse (som ibland mera allmänt betyder värdshus) omtalas i tretton dramer, sammanlagt mer än tjugo gånger (även ale-wife). Small beer nämnes tre gånger, double beer en gång. Ölfatet i Hamlets dödgrävarscen är en beer-barrel.
• Så enligt C. L. Shaws ovan nämnda artikel. En intressant uppgift i denna är att ale var nästan dubbelt så >>kraftigt>> - det förefaller oklart vad detta innebar - som den elisabetanska tidens »double beer>>. I varje fall ansågs beer böra vara svagare, ty under drottning Elisabets regering utfärdades förordningar, som förbjödo bryggande av starkt beer och därigenom gynnade ale bryggarna. Drottningen själv drack dock beer >>SO strong as there was no man durst toucht it>>. Mr Shaw har väl-villigt meddelat att dessa förordningar aldrig ha publicerats men återfinnas i Records of the City of London Corporation and the Brewers' Company.
När prins Henry i Henr. IV, 2:a delen (II, 2) talar om »small beer», ställes detta av artikelförfattaren i motsats till att ale var >>a dish fora king>> (En vintersaga IV, 2).
Det väsentliga är emellertid ordet >>small»; när prinsen gör den retoriska frågan om det inte är simpelt av honom att längta efter >>small beer>>, svagdricka, är detta en metafor för >>söka tarvligt sällskap». Ordalagen i landstrykarens visa i En vintersaga
Det var icke blott under medeltiden som engelsmännen älskade ett starkt kryddat öl. Även de som under övergångstiden undveko humle i ale synas ofta ha velat ha drycken kryddad - vilket vi nog numera finna rätt begripligt. Så säges Henrik VIII ha varit >>a great lover of spiced ales>>. Också humleölet, beer, kryddades. Enligt en i Holinsheds krönika 1587 återgiven beskrivning1 sattes till det öl (beere) som brygg-des i författarens hem »arras>> (sannolikt violrot, av Iris germanica eller florentina) och krossade >>baiberries>> (lagerbär, inte alls Myrica, allra minst en amerikansk art, som Maurizio föreslår); det tillägges att somliga i stället med sämre resultat använde spansk peppar (paprika).
I England har i själva verket från denna tid till långt in på 1800-talet funnits en nästan oöverskådlig mängd av hemlagade drycker, som kallats ale eller beer och utgjorts av öl, med eller länge oftare utan humle, vartill under eller efter bryggningen satts kryddor, andra drycker eller annat.
De omtalas utförligt av Bickerdyke (kap. 14). Ett >>hälsoöl» vart.ex. en dekokt av »nästan alla trädgårdens växter>>, kokade i >>small beer».
Utom förut nämnda tillsatser (muskotnöt osv.) brukades grains of paradise (>>paradisfrö>>, frukter av Amomum melegueta), koriander, saff-ran, frön av vild morot, Borago officinalis2, China root (Smilax Chinm), gullvivor (Cowslip ale), halm (Melissa), >>grotes>> (krossade korn av något slag?, grout??), citroner, citronskal, fläderbär, björnbär, av ej vegetabi-liska ämnen honung, socker, ambra och mysk, t. o. m. grädde, smör, ägg, köttsås och torkade (roasted) äpplen (sådana i en berömd dryck kallad Lambs-wool). >>Buttered ale>> var mycket omtyckt under 1600-talet; det dracks bl.a. av Samuel Pepys, som han berättar i sin dagbok. Ett berömt öl var Hypocras3 , som skall ha varit smaksatt med konjak, peppar, inge-fära, lök, paradiskorn, ambra och mysk.
Engelsk >>mum>> (mumma), som dracks särskilt på 1600-talet och om-talas bl.a. av Pepys, var åtminstone ofta ett otroligt rikligt kryddat öl.
Det skall ha haft sitt ursprung i den länge berömda tyska ölsorten
>>Braunschweiger Mumme>>, som dessutom importerades, men hade av allt att döma ingen likhet därmed. Chambers, Krunitz, Bickerdyke (a. a., s. 173) och Arnold (a. a., s. 298) återge ett recept från 1682 på en
få nog inte heller pressas för starkt. Shakespeare talar även om •>small•> och t. o. m.
>>smallest ale».
1 Holinshed's Chronicles, I, 1587: W. Harrison, Descr. and Hist. of Britain, s. 170.
2 John Evelyn, Acetaria, 1699.
3 Enligt Walter Scott (Waverley II, ch. 1) omtalat redan av Lindsay of Pitscottie (Chronicles, före 1565?).
mumma, som var ett maltöl (mest vete, även havre och bönor) utan humle men med en rad växttillsatser: innerbark av gran, gran- och björk-kvistar, Cnicus benedictus, rosa solis (Drosera rotundifolia), burnet (Sanguisorba officinalis), betony (Betonica officinalis), mejram, avens (Geum urbanum), penny-royal (Mentha pulegium), fläderblommor, vild timjan, kardemumma, lagerbär (och utom allt detta två ägg!). Chambers, som tror att receptet är tyskt1, förklarar att engelska bryggare i stället för granbark använda kardemumma, ingefära och sassafrasbark samt även tillsätta bark av valnötsträd, madder (Rubia tinctorum), sandelträ och elecampane (Inula helenium). Hackwood (a.a., s. 100) meddelar ett likalydande citat, vari tillägges (annan uppl. eller äldre källa?) att somliga göra drycken av >>strong beer and spruce beer>> och att man när en hälso-dryck avses ibland tillsätter watercresses (Nasturtium officinale), brooke-lime (samma växt?), wild parsley (kanske Aethusa cynapium, fordom en läkeört) och pepparrot. Uppräkningen har liksom den före-gående intresse genom att visa vilken mängd smakämnen som stundom begagnades. Om ibland också humle tillsattes, måste den ha haft en rätt underordnad betydelse. Walter Scott talar i en roman med motiv från slutet av l 700-talet2 om >>mum>> som ett slags vid denna tid för en yngre generation okänt ale, bryggt på vete och bittra örter. På ett annat ställe nämnes kvassiaöl (>>strong ale . . . none of your W assia Quassia decoctions>>).
Under 1700-talets senare hälft användes enligt Johann Beckmann3 lakritsrot till smaksättning av engelsk porter. Denna rot hade gamla anor som ölkrydda (Chaucer); Beckmann uppger t. o. m. att den be-gagnades i så stor omfattning till den nya drycken porter att importen kraftigt steg.
Under 1800-talets början hade bryggerinäringen starkt utvecklats,
Under 1800-talets början hade bryggerinäringen starkt utvecklats,