PORS OCH ANDRA
HUMLEERSÄTTNINGAR OCH ÖLKRYDDOR I ÄLDRE
TIDER
Bog Myrtle (Myrica galej and Other Substitutes for Hops in Former Times
AV
NILS VON HOFSTEN
I DISTRIBUTION
A.-B. LUNDEQUISTSKA BOKHANDELN, UPPSALA EJNAR MUNKSGAARD, K0BENHAVN
Svenska Bryggareföreningen
UPPSALA 1960
AL~IQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI AB
Inledning
I samband med en undersökning över de växter och djur som omtalas i eddadikterna har författaren kommit att intressera sig för äldre tiders smaktillsatser till öl; öl spelar nämligen en ganska stor roll i dessa dikter, och detta öl kan ej ha varit ett humleöl. En begränsning till Norden och
>>eddatiden» har därvid varit varken lämplig eller möjlig, och undersök- ningen har svällt ut så att ett särskilt arbete blivit nödvändigt. Fram- ställningen begränsas till ölets smaksättning med bittra och aromatiska örter och med kryddor. Några andra frågor rörande det fornnordiska ölet ha behandlats i ett annat arbete.1 Mjöd har berörts blott i förbi- gående.
Den historiska undersökningen får en intressant anknytning till nu- tiden genom ett par uppgifter från senaste tid och framför allt genom en av fil. dr Evald Sandegren utförd experimentell undersökning, vars resul- tat framläggas i en bilaga (Evald Sandegren, Jämförande försök med pors och humle).
Detta arbetes tryckning har möjliggjorts genom ett frikostigt anslag från Svenska Bryggareföreningen, som ansett det vara av intresse att det utges till föreningens sjuttiofemårsjubileum 1960. Svenska Bryggare- föreningen kan härigenom i realiteten betraktas som medutgivare av denna skrift. För det intresse den framstående kännaren av mältningens och brygdens historia i Sverige disponenten Sten Simonsson, Södertälje, i detta sammanhang har visat framför jag mitt varma tack. Jag är honom dessutom mycket förbunden för lån av avskrifter av uppteckningar i Nordiska museet och av några böcker ur hans välförsedda bibliotek.
1 N. von Hofsten, Eddadikternas djur och växter. Kungl. Gustav Adolfs Akad.
Skrift. 30, 1957.
storl. Nedtill till vänster honax (blommande), till höger hanax; nat. storl.
Motiv för tillsättning av örter till maltdrycker
En väsentlig orsak till att man vid ölbrygd till vörten eller vätskan satt bittra och aromatiska örter och kryddor - i Europa tidigast pors och många andra växter, efter hand företrädesvis eller uteslutande humle - är uppenbarligen att man fann att en jäst maltdryck krävde någon sådan tillsats för att bli smaklig. Ehuru t. ex. det bittra öl vilket, som vi senare skola se, redan på 700-talet användes i England nog inte skulle tilltala vår smak, skulle vi dock sannolikt finna ett öl utan varje smaktillsats sämre och alldeles odrickbart. Vi tycka ju, och våra förfäder ha sedan mer än tjugo generationer tyckt, att öl skall vara litet bittert och samtidigt aromatiskt; det finns ingen anledning att tro annat än att människorna ännu tidigare hade ungefär samma smak och försökte tillfredsställa den så gott de kunde. Medeltidens och de närmast följande århundradenas kraftigt kryddade öl är ett utslag av ett djupt rotat (och i detta fall onaturligt stegrat) behov av drycker med stark smak. Ett annat motiv för tillsättande av bittra örter och vissa kryddor var att göra ölet hållbarare och fördröja dess surnande; detta framhålles ofta uttryckligen av gamla ölförfattare, bland annat såsom ett skäl att be- gagna malört. När det talas om att >>bota>> surt eller förskämt öl, var det väl dock, utom när kalk o. dyl. tillsattes, i verkligheten ofta fråga om att dölja en dålig smak genom kraftig inblandning av malört eller kryddor, som ju användes mycket för att göra skämt kött mera ätbart. Slutligen funnos i många fall medicinska skäl för tillsats av växter. Dessa skäl voro troligen ej de ursprungligen bestämmande men ha ofta anförts, alltsedan den heliga Hildegard på 1100-talet förklarade att tillsats av pors gjorde öl hälsosamt och av medicinska skäl rekommenderade tillsats av >>grusz>> och askblad. Under senare tid finnes en nästan omärklig övergång mellan öl med tillsats av en eller flera smakgivande läkeörter och för rent medicinskt bruk avsett örtöl. Flera växter, bland annat malört, ha använts av samtliga här angivna skäl.
Till dessa skäl kommer i några fall ytterligare ett, näppeligen för val av en växt men till att dess bruk blivit mer eller mindre allmänt och populärt, nämligen dess berusande verkan. Man skilde naturligtvis härvidlag inte mellan alkoholens effekt och en därtill adderad giftverkan
av vissa växttillsatser utan talade blott om >>ett starkare öl» och om ett efter rikligt öldrickande >>kraftigare rus>>. Sådana växter äro pors, skvattram och (i Norden) rölleka. Åven några stundom begagnade starkt giftiga växter och växtsubstanser skulle kunna nämnas.
Något som man alltid måste komma ihåg, när det i litteraturen talas om ett öls genom narkotiska eller giftiga tillsatser rusande verkan, är att öl i forna tider ofta dracks i stora mängder. Här skall endast en an- tydan rörande Norden göras. Eli F. Heckscher framhåller i sitt bekanta verk att människorna i Sverige på Gustav Vasas tid >>sköljde ned oceaner av öl»; en kanna (motsvarande åtta halvbuteljer) om dagen betraktades som ett minimikrav för både män och kvinnor, och denna kvantitet överskreds ofta väsentligt. I Danmark ansågs vid samma tid varje vuxen behöva minst 5 >>Potter>> (närmare 6 liter), helst 8-10 Potter, öl om dagen.1 Man glömmer dock alltför ofta att de uppgifter som finnas äro grundade på utspisningsstater o. dyl.;2 den fattiga lantbefolkningen fick säkert nöja sig med en blygsammare kvantitet och ett svagt dricka. Den i varje fall betydande och i stora kretsar enorma ölkonsumtionen sammanhängde med att den till övervägande del ettersalta animala föden väckte en ständig och våldsam törst. Antagligen gjorde ölet det också, som Heck- scher tror, lättare att få ned en ofta fördärvad och oaptitlig föda, och detta gäller väl speciellt om ett mycket bittert eller starkt kryddat öl.
Det kan tilläggas att vanan vid omåttlig öldrickning troligen höll i sig rätt länge även sedan saltkonsumtionen (redan på 1600-talet) börjat minska och maten blivit smakligare, och mycken salt föda har för övrigt ätits ända fram mot vår egen tid.
Under medeltidens senare del rådde tydligen ungefär samma förhållan- den som på 1500-talet. Om äldre tid är föga bekant (jfr Gmns nedan anf. arb.). Under vikingatiden och föregående och närmast följande tid kan endast en tämligen begränsad mängd salt ha införts till Norden och framställts där genom inkokning av havsvatten (Norge) och bränning av tång (Danmark). Åven oavsett detta måste ölförbrukningen på grund av den begränsade tillgången på korn ha varit vida mindre än på 1500- talet. När männen vid gästabud drucko stora kvantiteter, var det för att släcka en i ordets olika betydelser mera normal törst.
1 Eli F. Heckscher, Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasal, 1935, s. 87 f., 96 f. Troels-Lund, Dagligt Liv i Norden (Udg. 1908-10) V, s. 27 ff.
2 Härtill kommer att, som Sven Ulric Palme nyligen framhållit, räkenskapsnoti- ser om öl åt slottsfolk m. m. ofta gälla inte löntagaren ensam utan en hel familj (Historiskt om alkohol; Sv. Nykterhetsfrämjandet, Alkoholkunsk. 4, 1959).
I det följande talas ofta om smaktillsatser utan att de övriga skäl för användning av en växt som ha funnits eller kunna ha funnits i varje särskilt fall påpekas. För undvikande av långrandiga utläggningar be- gagnas ordet ölkryddor ibland, när intet missförstånd är möjligt, icke i sin inskränkta mening utan kollektivt om smakämnen och kryddor; en gräns är för övrigt ofta svår att draga.
När redan i detta arbetes titel talas om humleersättningar, inlägges däri ej den betydelse som ligger i ordet surrogat. Alfa Olsson1 har alldeles rätt i att så länge humle inte användes eller var normal tillsats, utgjorde då brukade tillsatser inga surrogat för humle. Jag menar helt enkelt till- satser med de uppgifter som numera tillkomma humle (man kan ju inte gärna säga >>pors och andra föregångare till och ersättningar för humle samt andra ölkryddor»). Sedan humlen trängt igenom, blevo många tillsatser humlesurrogat, men andra användes till humleöl som ölkryddor i vid- sträckt mening.
Med blad, rötter eller andra växtdelar smaksatt öl sades möjligen i Norden under forntiden vara >>grasaÖr>>. Ordet är icke känt i samband med öl, men från sagatiden finnes ett belägg på uttrycket >>grasaör miQÖr>>.2 Dock finnes den skillnaden mellan öl och mjöd att mjöd kunde vara och ofta var okryddat, varför det var naturligt att skilja mellan
>>gräsat>> och vanligt mjöd, medan öl i allmänhet krävde en tillsats av någon ört.
När humle började användas till öl, var i varje fall bruket att tillsätta någon ört gammalt. Det väsentligaste motivet var utan tvivel även när det gällde humlen att ge ölet en god smak, men det var sammanvävt med andra. Humlen visade sig vara en idealisk tillsats; den är - särskilt den odlade humlen - milt bitter och angenämt aromatisk, och dess garvsyra konserverar ölet. Humle odlades av allt att döma vid klostren först som medicinalväxt (och köksväxt), och det var därför naturligt att betrakta den som en hälsosam ingrediens i öl. Slutligen kan anmärkas att humle har en svagt narkotisk verkan, som utom i bruk av öl och
1 Alfa Olsson, Om allmogens kosthåll. Akad. avh. Lund 1958 (Inst. f. västsvensk kulturforskn., Skr. 4), s. 19. De exempel förf. anför på andra humleersättningar än pors äro olyckligt valda, vilket, då hon i övrigt ej behandlar drycker, är ur- säktligt.
• Olaf den helliges saga 63 (Snorres Heimskringla 84). - Ett belägg icke på något fornnordiskt bruk men på ordet finnes också i den fornnorska översättningen av den religiösa medeltidsromanen Barlaam och Josafat, där det (kap. 138, s. 136) i sam- band med Asklepios talas om >>grasaöa drykki►>, dvs. medicinska örtdrycker.
porter som kvällsdryck och av lupulin i svaga sömnmedel har utnyttjats i ett gammalt bruk att sova på en kudde med humlekoppor; en strof av Karlfeldt som bygger härpå skall senare anföras.
Av de humleersättningar som i tidernas lopp begagnats äro de mest brukade och omtyckta liksom humlen bittra och till stor del även mer eller mindre aromatiska. Många, i varje fall de lämpligaste, likna hum- len också genom sin halt av konserverande garvsyra. Vid valet av till- satser till humlat öl ha naturligtvis därjämte eller övervägande andra synpunkter gjort sig gällande: å ena sidan en pikant kryddsmak, å andra sidan en verklig eller inbillad medicinsk effekt.
Innan vi övergå till det egentliga ämnet för denna studie, är det lämp- ligt att några ord om humlens införande som öltillsats i mellersta och norra Europa förutskickas.
Humlens införande i Mellaneuropa och i Norden
I Frankrike och Centraleuropa synes humle ha odlats redan på 700- talet, men odlingen hade utan tvivel först tämligen ringa omfattning eller var lokalt begränsad. Det är frestande att tänka sig att växten från början användes till bryggning av öl; detta är ej bevisat, men det är tydligt att man i varje fall snart lärde sig detta.
Filologiska skäl synas tala för att det nordiska ordet humall (humle), det latinska humulus och motsvarande galloromanska ord (samt sekundärt ags.
hymele och via det skandinaviska namnet fi. humala) ursprungligen äro ett lån från Volgaturkarnas språk, i vilket den äldsta kända formen är gumlag (kumlak enligt Käsjaris ordbok 1066 ►>en murgrönslik växt ... av vilken med honung en dryck beredes►>). I fornfranskan (galloromanskan) dyka namn på humle upp i början av 800-talet, och detta synes även av historiska skäl vara den sannolikaste tiden för (den odlade) humlens införande i det latinska västerlandet. (Efter av professor B. Collinder benäget meddelade upplysningar.) Humle synes dock ha börjat odlas i Frankrike något före 800-talet. De äldsta fullt säkra vittnesbörden finnas i klostret Saint-Germain des Pres' räkenskaper från detta århundrades tidigaste år, före Karl den stores död i början av 814; här omtalas flera gånger räntebetalningar i
►>humolo►>, »humelo>>, »umlo>>. Kort därefter, år 822, erhöll >>molinarius►> vid det detta år upprättade klostret Corvey i Westfalen befrielse från arbete med malt och humle (humlo[nem]), vilket visar att sådant arbete bedrivits vid moderklostret Corbie i Frankrike (nära Amiens). Dessa uppgifter tyda bestämt på att humle hade börjat odlas i Frankrike i slutet av 700-talet, men då växten ej nämnes i Karl den stores kapitularier, hade odlingen tillsvidare sannolikt rätt ringa omfattning. Pippin den lille överlät enligt ett ofta åbe- ropat gåvobrev redan 768 ►>Humlonarias>>, som ansetts beteckna humle- gårdar, till klostret Saint Denis (utanför Paris). Redan Hehn har dock upp- fattat det anförda ordet som ett egennamn, och så tolkas det också i den nya utgåvan av Pippins urkunder.1 Ledaren för Mittellateinisches \Vörterbuch i Miinchen, Dr. 0. Printz, som välvilligt meddelat att i sydtyska urkunder från 800-talet först humularium, senare humulus uppträda, har tillfogat att han för närvarande ej är beredd att taga ståndpunkt till frågan huruvida humulus ligger till grund för >>Humlonariae,>. Hur försiktig man än bör vara, är det svårt att ej göra den reflexionen att även ett ort- eller gårdsnamn bör ha en etymologi.
1 Monum. German. Rist., Dipl. Karoling., 1906: Die Urkunden Pippins 28 (s. 39,
jfr registret). ·
På tidig användning av humle till ölbrygd tyda redan de ovan anförda beläggen från 800-talets början, särskilt omnämnandet av humle tillsammans med malt 822 (senare även, ehuru ej lika klart, i medeltida glossarer; Stein- meyer-Sievers, Althochd. Glassen IV, 245). Under 800-talets andra hälft var det så gott om humlegårdar vid Freising i det nuvarande humledistriktet Hallertau i Bayern att ölbrygd måste antagas ha varit ganska vanlig i denna trakt.I
Det äldsta uttryckliga vittnesbördet om användning av humle till ölbrygd finnes först i den hel. Hildegards Physica c. 11602, vilket tyder på att bruket ej blev mycket allmänt förrän på 1100- eller möjligen 1000-talet. I England började humle odlas mycket sent, i avsevärd omfattning först i början av 1500-talet av inflyttade flamländare. Den var dock ej, som ofta har uppgivits, okänd dessförinnan utan hade im- porterats sedan åtminstone ett århundrade, och det är knappast osanno- likt att den börjat odlas något litet under 1400-talet (vid kloster möjligen ännu tidigare).3 Humle bekämpades emellertid länge i England som en dålig och skadlig ölkrydda, icke minst av alla, som hade intressen i den
1 Litteratur till ovanstående bl.a. i det följande citerade arbeten av Volz (Beitr.
z. Kulturgesch., 1852, s. 149 f.), Hehn (Kulturpflanzen, 1870, s. 350 f., 7. Aufl.
1902, s. 473 f.), Hoops (Waldbäume, 1905, s. 614 f.) och Arnold (Origin and Hist., s. 226); även nedan anförda gamla arbeten av. Tresenreuter och Beckmann samt F. C. Schi.ibeler, Viridarium norvegicum I, 1886, s. 551; R. Braungart, Der Hopfen, 1901, s. 76 f., 83 m.fl. (stort material, rätt kaotiskt och osiktat, åtskilliga dilettan- tiska spekulationer); R. Kobert, Zur Gesch. d. Bieres; Gesch. Stud. a. d. Pharmak.
Inst. d. Un. Dorpat 5, 1896, s. 132-163 (lika vittsvävande spekulationer, fin- narnas och esternas förfäder uppfinnare av humleöl osv.); E. Kuhn, Beitrag z.
Gesch. d. Bieres; Zeitschr. f. techn. Bio!. 8, H. 3-4, 1921, s. 203 f.; P. J. Poll, Beiträge z. Gesch. d. Kloster-Brauwesens; Ges. f. d. Gesch. u. Bibl. d. Brau- wesens (Berlin), Jb. 1928 (från tiden före 1000-talet endast allmänt kända upp- gifter om humleodling). Jfr Bror Pettersson, Åldriga växter i vår skärgårdsflora, Skärgårdsboken, utg. av Nordenskiöld-Samf. i Finland, 1948, s. 350; I. Granhall, Svensk humle, 1952, s. 32. Granhall är övertygad att humle redan långt före 700- talet odlats i kryddgårdarna såsom grönsak och läkemedelsört.
Enligt en av Granhall återgiven uppgift omtalas redan år 736 humlegårdar från en annan plats i Hallertau är den ovan nämnda. Denna uppgift, som ej återfinnes i Braungarts detaljrika verk, måste tillsvidare misstänkas bero på ett missförstånd.
2 Hildegard, Physica (Patrologia, ed. Migne, T. 197). Lib. III, cap. 27, De asch;
orden »öl utan humle►> ange tydligt att sådan brukade användas. Åven II, cap. 74;
här mot, förskämning av drycker.
3 Se bl.a. Lady Wilkinson, Weeds and Wild Flowers, 1858 (s. 76 ff.) och i det följande närmare omtalade arbeten av Bickerdyke 1886 (s. 66 ff.), Dickenmann 1904 (s. 43), Hackwood 1910 (s. 45), Salzman 1923 (s. 295 f.), Maurizio 1933 (s. 144), F. A. King 1947. Åven nedan s. 99.
gamla sortens öl. En ännu mera tydligt kommersiell strid rasade i Tysk- land. Dessa strider skola beröras i det följande.
Det har länge varit oklart om humle är ursprungligen vild i Norden.
Många vildväxande bestånd härstamma säkert från gamla humlegårdar.
Ett 1933 i Södermanland gjort fynd visar dock att av allt att döma vild humle växte i Sverige under järnåldern (se härom nedan s. 174 och Granhall, a.a., s. 37 ff.).
Till Danmark kom för öl brygd odlad humle under 1200-talets första hälft (se bl. a. S0gaard, ned. a. a., och nedan s. 24). Brondal har anfört skäl för att humleodling infördes från Frankrike till danska kloster före 11851 ; den kan dock ha varit en köksväxt bland många andra.2
I Sverige nämnes humle tidigast i de medeltida landskaps- och lands- lagarna, först i Upplandslagen och Gotlandslagen från slutet av 1200- talet, därefter under 1300-talet i Södermannalagen, Västmannalagen,
Hälsingelagen och Magnus Erikssons landslag (även ett par andra belägg, se bl. a. Schiibeler). Säkerligen hade humle odlats för ölbrygd åtminstone ett par tre årtionden, när den först nämndes i bevarade urkunder, således ungefär från 1200-talets mitt eller ej mycket senare. Att odlingen var alldeles otillräcklig och att mycket humle importerades är allmänt be- kant; här må blott nämnas att Kristofers landslag 1442 införde skyldig- het för varje bonde att anlägga en humlegård med 40 stänger humle men att varken detta stadgande eller senare påbud hade avsedd effekt. Till Norge importerades mycket humle åtminstone från 1340-talet, utan tvivel redan väsentligt tidigare. Vid norska kloster funnos humlegårdar, tydligen för ölbrygd, i början av 1300-talet.3 Humle omtalas i den c.
1260 nedskrivna Frostatingslagen, och dess användbarhet till ölbrygd bör ha varit bekant tidigare, men härur kunna inga bestämda slutsatser dragas (se härom nedan i kap. Vildhumle som ölkrydda); när bönderna, säkerligen i först mycket ringa men efter hand ökad omfattning, började odla humle och när över huvud odling för ölbrygd började, torde ej vara
1 V. Br0ndal, Humlenavne. Danske Studier, 1915, s. 196. - Om humle, som han synes mena, odlades i rätt stor skala och för ölbrygd, får väl trots ett ortnamn från denna tid betraktas som mycket osäkert.
2 Om ett äventyrligt antagande av Bror Pettersson att bruk av humle till öl var känt i Norden redan på 800-talet se nedan s. 147. Ett par uppgifter i Matts Bergmarks oftast utmärkta populära bok >>Lust och lidande» (1956, 2:a uppl. 1957) gå kanske tillbaka på denna källa.
3 0. Olafsen, Humledyrkningen i Norge fra reldre tid til nutiden. Norsk hist.
tidsskr., ser. 4, bd 6, 1910, s. 438 ff. - Om Olafsens hypotes att humle odlats redan under 1000-talet se nedan under >>Vildhumle som ölkrydda,>.
12
utrett. Man har dock svårt att tro att Norge varit mycket senare än Sverige.
Ehuru humleodlingen i Norden knappast hade att kämpa mot starka ekonomiska intressen eller i varje fall intet mäktigt, organiserat motstånd fanns, ligger det i sakens natur att den odlade humlen icke omedelbart undanträngde tidigare använda bittra örter. Både odlingen och importen av humle voro otillräckliga, humleölet kostade mera arbete och blev således dyrare, och mot den nya dryckens högre kvalitet stod en gammal tradition. På landsbygden höll bruket av surrogat, som vi skola se i det följande, i sig länge. Det hände också att man begagnade andra växter eller satte sådana till humleöl för att drycken skulle ge >>ett kraftigare rus>>.
Porsöl i Mellaneuropa och på de brittiska öarna
Före humleölets tid smaksattes ölet, som länge har varit bekant, på många håll allmänt med pors, Myrica gale. Ehuru denna var så ansedd som ölkrydda att den kan ha fraktats till platser utanför sitt utbred- ningsområde - inom detta förekomma bevisligen rätt långa transporter - begagnades den utan tvivel huvudsakligen inom detta och i dess närhet. Ett par ord om utbredningen äro därför på sin plats. Myrica gale är i Europa en nordatlantisk växt, i kustområdet utbredd från norra Norge, Sverige och Östersjöns östra kust till norra Spanien. I Tyskland går den (åtminstone numera) söderut blott till något söder om Köln, och östgränsen förlöper därifrån i nordöstlig riktning till Mecklenburg, där ett östligt utbredningsområde längs Östersjökusten vidtager (även Fin- land-Sibirien, Nordamerika). (Fig. 8, s. 64.)
Det äldsta kända belägget på användning av pors till öl i Mellan- europa finnes hos den hel. Hildegard (död 1179).1 Hennes »Mirtelbaum>>
är i början av det stycke (kapitel) som har denna rubrik, så länge växtens
>>kvaliteter>> (>>mera varm än kall») och användning mot >>orfinre>> behand- las, de antika auktorernas Myrtus, dvs. myrten, men när hon övergår till att omtala bruk till öl, är det fråga om pors: >>Och om någon skulle vilja bereda öl, må han koka blad och frukter av samma träd med ölet, och det blir hälsosamt och skadar icke den som dricker det.>> (Övers. av den latinska texten.) Detta öl var således ej alls ett >>myrtenöh>, som några författare tro (Arnold, Braungart). I de anförda orden kan >>med ölet>> synas tala för att humleöl avses, men meningens början tyder på att rådet innebär att endast pors skulle tillsättas vid brygden.
Att den örtkunniga abbedissan sammanblandade pors och myrten eller, riktigare uttryckt, liksom senare medeltida författare i Tyskland trodde att pors var den antika Myrtus eller ett slags Myrtus, framgår av att hos Albertus Magnus, således några årtionden senare, Mirtus alldeles tydligt är pors2 (i slutet av texten dock inslag från antika aukto-
1 Hildegard, Physica, lib. III, De arboribus, cap. 42.
2 Albertus Magnus, De vegetabilibus VI, Tract. I, 26.
rers myrten, och på ett par andra ställen avses denna1 ). Albertus omtalar att pors (mirtus) finnes ymnigt vid havskusten i gränstrakterna (in fine septimi climatis) till Dania och att den liksom humle sättes till öl och gör det hållbart ( conservans ea, quibus commiscetur sicut humulus).
Han bygger ganska säkert på egen erfarenhet från nordvästligaste Tysk- land, där han besökte Liibeck och Nordsjökusten2 ; några ord om pors på ofta av havet översvämmad strand synas tyda på den sistnämnda.
Albertus' samtida, den i Frankrike verksamme Vincentius Bellovacen- sis förklarar uttryckligen att >>en liten mirtus>>, varmed tydligt menas pors, lägges >>i drycker som göras av vatten och säd eller korm.3 Conrad von Megenberg4 säger omkring mitten av 1300-talet att blommor av Myrtus, mirtelpaum5, >>legt man gern in pier>> (efter hans aldrig tryckta förebild, Thomas Cantimpratensis' De naturis rerum1).
1 Väl även men mera osäkert i De animalibus, tr. 4, cap. 4 (om bin); mirica är ljung.
2 Detta måste ha varit under något av åren närmast efter 1254, då han enligt källornas samstämmiga vittnesbörd blev provinsial för Teutonia. De vegetabilibus kan därför ej ha avslutats förrän efter nämnda år.
3 Vincentius Bellovacensis, Speculum naturre, lib. 13, cap. 20.
4 Conrad von Megenberg, Buch der Natur IV, 29.
5 Att pors, Myrica gale, i Tyskland under medeltiden länge kallades myrten framhålles av Hermann Fischer (Mittelalt. Pflanzenkunde, 1929, s. 196, 275).
Under medeltidens slut och länge därefter var namnförbistringen dock ganska stor.
I tyska örtaböcker (Gart der Gesuntheit 1485 och senare, Ortus sanitatis 1491 och senare) är mirica enligt det tyska namnet, heyde, och delvis enligt texten och bilden ljung (Calluna vulgaris), på ett annat ställe dock, liksom tidigare under antiken och senare hos Fuchs, Matthiolus-Camerarius, Lonicerus m.{l., >>Tamariscus,>, dvs. i mellersta Europa Myricaria germanica. Mirtus, ty. pors, är i de nämnda tidiga örta.
böckerna enligt texten de antika auktorernas Myrtus, myrten. Fischers åsikt (s. 88) att örtaböckernas mirtus >>i Tyskland>> var Ledum palustre kan icke godtagas; nam- net pors syftar tydligt på en inhemsk växt, men denna var utan tvivel liksom redan hos Albertus Magnus Myrica gale (bilden är en grov bild av myrten; om den har ett svagt inhemskt inslag, vilket knappast är troligt, skulle det vara av pors, med Ledum finnes ej den avlägsnaste likhet). De äldsta 1500-talsbotanisterna (Brunfels, Fuchs, Bock, Matthiolus) nämna förvånande nog ej alls någon växt, som kan tänkas vara Myrica gale. När Lindgren (Sv. läkemedelsnamn I, 1918-25, s. 96) säger att Tragus (Bock) >>överförde myricanamnet på porsem, har han missförstått ett ställe i postuma bearbetningar av dennes örtabok, där det om Tamariscus, kallad bl.a.
Myrica, heter att man kallar den >>Portz,> (samma betydelse har senare >>Porst>> hos Pancovius, 1673, och Zorn, 1714). Senare hade Myrica gale flera olika namn: Rhus silvestris Plinii (Dodonaeus 1554, 1557, 1578), Rhus ... silvestris folii Myrti (Clusius), Myrtus Brabantica (Lobelius 1571), Chamelaeagnus (Dodonaeus 1583), Rhus silvestris s. Myrtus Brabantica (Parkinson 1640), Rhus myrtifolia Belgica
En från Albertus' och Vincentius' tid härstammande intressant upp- gift, som återges av Aloys Schulte i ett längre fram mycket åberopat arbete, är att ett antal adelsherrar i västra Westfalen enligt ett biskops- brev av 1251 överläto nyttjanderätten till vad som bör ha varit pors1 på munkarna i ett kloster. Dessa stora mängder måste övervägande ha använts till ölbrygd. (Hos Schulte även en ej tidbestämd uppgift om upplåtelse av pors i Veluwe i Holland.)
Från 1300-talet till in på 1600-talet var pors en huvudingrediens i en i västra Mellaneuropa under namn av >>grut>> bekant blandning av aro- matiska örter. Denna >>grut>> behandlas lämpligen senare i ett samman- hang. Därvid skola en del ytterligare uppgifter om pors lämnas.
Hos >>botanikens tyska fäder>> och den botaniska renässansens övriga auktorer finner man märkvärdigt litet om pors och ännu mindre, men dock något, om dess användning till öl. Växten nämnes ej alls av Brunfels, Fuchs, Bock och Matthiolus-Camerarius, ej heller i Lonicerus' bearbet- ning av en äldre örtabok. Tabernmmontanus2, som i motsats till de ovan nämnda, övervägande på växternas läkekrafter inställda författarna intresserade sig mycket även för ölkryddor, nämner den endast i förbi- gående. Pors beskrives och avbildas av Dodonmus och Dalechamps
(Rhus sylvestris altera ... Myrtus Brabantica), men detta är allt.3 Den
(Bauhinus); den kallades även Myrtus silvatica, så i ett i det följande omtalat arbete om öl av M. Schoockius 1661. I Sverige var växtens namn myrtus palustris hos Olaus Rudbeck (Hort. bot. Ups. 1658, 1666, 1685; sv. namn Swensk myrten), Bromelius (Chloris gothica, 1694; sv. namn bl. a. Svensk will Myrten) och J. Linder (Lindestolpe), som emellertid sammanblandade Myrica och Ledum (Fl. Wiksberg., 1717). Franck hade dock (Speculum bot. 1637), redan 100 år innan Linne (i Gen.
plant.) skapade det släkte på vilket han överflyttade det gamla namnet Myrica, namnet Myrica septentrionalis pumila palustris (sv. namn bl. a. Kärrpors). Det farmakologiska namnet var länge, liksom dessutom hos Lobelius och Ray, Myrtus Brabanthica (även i Sverige: Franck 1695, Linnes Mat. med., Pharmac. suec. 1775, 1779, 1790).
1 msum miric(a)e>>. Schulte (ned. a. a. Vom Grutbiere, s. 121) synes ha förbisett att mirica under hela medeltiden som växtnamn ej betydde pors utan »tamarisk,, eller ljung (se föreg. not). Ordet betecknade dock även en hed eller myr bevuxen med i vidsträcktaste mening >>ljung,,-liknande växter (se Du Canges Glossarium). Singu- larformen i citatet är påfallande men kan förklaras genom att det gällde ett gemen- samt område, ett slags allmänning (>>mark>>). Under alla omständigheter, även om mirica i detta fall närmast syftade på vad som växte på områdets myrar, kan en upplåtelse i så stor omfattning ej gärna ha gällt annat än pors avsedd för ölbrygd.
2 Tabernaemontanus, Kräuterbuch, 1588-91, s. 786.
3 Möjligen finnes mera i en sällsynt skrift av Dodonaeus om öl (De zytho et cerevisia), 1552.
Fig. 2. Pors, Myrica gale, enligt Dodonaeus 1583 (Chamelaeagnus). Honbuske med fruktax. Bilden var avsedd att ersätta en tidigare i samma verk (s. 768) återgiven bild. Denna underkända bild, som är hämtad från Lobelius (Observ.; senare åter- given av Parkinson 1640), föreställer emellertid samma växt men en hanbuske före
lövsprickningen. Ungef. ½ nat. storl.
berömde franske zoologen Pierre Belon (död 1564), som även var en god botanist, förklarar dock i ett föga känt arbete1 att fransmännens Pimente, flamländarnas Gage!, dvs. Myrica gale, begagnas i stället för humle och ger ölet styrka och doft. Flamländaren Lobelius säger senare att växtens (Gage! ... Myrtus Brabantia) blommor hos »nordborna>>
1 Petri Bellonii De neglecta plantarum cultura ... libellus, 1584. Probl. 18. Cit.
ed. i Clusius, Exoticorum libri decem, 1605.
(Septentrionalibus, utan tvivel norra Flandern etc.) stundom sättas till drycker och ge >>ett gladare rus>>.1 Clusius säger ungefär detsamma om belgierna.2 Uppgiften om Belgien återkommer senare i en latinsk edition3 av Simon Paullis danska örtabok (om denna se nedan).
Under en genomskinlig förklädnad anträffas både pors och porsöl hos den 1544 i unga år bortryckte och därför minst berömde men kanske mest självständige av de äldre 1500-talsbotanisterna, Valerius Cordus. I sin Dioskorideskommentar4 nämner han under Vitex (agnus castus), >>kysk-
hetsträdet►>, en >>tredje species>>, som han tror vara Theophrastos' elaiagnos (i verkligheten ej alls agnos = Vitex, troligen en Salix); han omtalar att den växer ymnigt i >>cauchernas träsk►> - dvs. i nordvästra Tyskland och Frisland, där de latinska auktorernas cauchi (chauci) bodde - och att man här i stället för humle sätter bladen och ►>fröna►> till sitt öl, som blir sömngivande och hastigt rusar. Det är tydligen fråga varken om Vitex eller om Theophrastos' ►>Eleagnus►> utan om Myrica gale; till ytter- mera visso meddelas att busken av somliga kallas Porss och av West- falerna Grut.5
Förvånande är att av 1500- och 1600-talens speciella ölförfattare (om dessa, Placotomus och hans efterföljare, se nedan) endast en, Schooc- kius, nämner pors. Av en del tyska (och sannolikt nederländska) bryggare användes porsgrut eller kanske snarare enbart pors ännu under 1600- och någon gång början av 1700-talet (se härom nedan s. 73 f.), men i övrigt finnas få precisa uppgifter. Hembryggt porsöl kan ju dock ha använts utan att detta satt några spår i litteraturen.
På Ösel har pors enligt en uppgift 1823 tidigare (>>vid dåvarande tid►>,
1 M. Lobelius, Plantarum seu stirpium historia ... Adversaria, 1570 (ed. 1576, Adv. s. 417). - Den på ett högst konstigt latin avfattade och som det tyckes delvis korrumperade texten övergår till att tala om att lukten fördriver smådjur. Detta var ett gammalt och långt in på 1800-talet vanligt (även i Norden) bruk av pors.
Härpå har jag ingen anledning att mer än undantagsvis gå in i det följande.
2 C. Clusius, Rariorum plantarum historia, 1601, s. 17.
3 Simon Paulli, Quadripartitum Botanicum, 1667, s. 44 (även ed. 1708).
4 Valerii Cordi Simusesii Annot. in Ped. Dioscoridis de Medica materia, 1561, f.
20-21.
5 Icke desto mindre har Cordus' text givit upphov till tron att »kyskhetsträdet>>
begagnats som humlesurrogat. I Krlinitz' Oecon. Encyklopädie (37, 1786, art.
Keusch-Baum) förklaras under åberopande av Cordus att bladen skola ha använts i stället för humle >>av vissa gamla folk,>. I senare litteratur säges stundom detsamma, och caucherna nämnas men ingen källa. Ännu i Nord. familjeboks 2:a uppi. förklaras (0. T. Sandahl) att bladen brukats i stället för humle.
2 - 598932 Nils von Hofaten
1700-talet?) använts i stället för humle; som vanligt tillägges att ölet blev mera rusande och gav huvudvärk.1
Från engelsk medeltid finnes ett enstaka, sent belägg, en förordning i Norwich 1471 i vilken användning av humle och >>gawle>>2 förbjöds3 • Sedan tyckes en egendomlig lucka i dokument och litterära källor finnas. V ar- ken Parkinson4 , Jonston5 eller Ray6 meddelar annat än uppgifter häm- tade från äldre kontinentala auktorer. Först 1777 kommer en positiv uppgift; då meddelar J. Lightfoot att denna växt >>stundom begagnas i stället för humle>> på Hebriderna och i de skotska högländerna.7 William Withering, mest bekant för att år 1775 ha infört bruket av digitalis som läkemedel mot vattusot, säger nästan samtidigt blott att pors förr begagnats >>av nordliga folk>>.8 Från 1800-talets första hälft synes ingen- ting vara känt, men att porsöl förekom här och där kan inte betvivlas.
År 1863 finner man i en diskussion rörande ljungöl9 den intressanta upp- giften att >>Gale beer» brygges och säljes av innehavarinnan av en krog i Ampleforth i Yorkshire. Här kan förutskickas att en hel del av det öl som gått under namnet ljungöl sannolikt i verkligheten varit porsöl (se härom nedan i kap. Det brittiska >>ljungölet►>). 1881 meddelar J.
Cameron10 att Myrica av högländarna begagnas mycket, bl.a. som ersätt- ning för humle (>>begagnas>> får väl ej fattas alldeles bokstavligt, men upp- gifterna om pors äro ej hämtade från Lightfoot). Mera obestämda upp-
1 v. Luce, Topograph. Nachrichten von der Insel Oesel, 1823, s. 335 (excerpt av förf. V. J. Brondegaard).
2 Namnet gawle på läkeväxten pors (mirtus) är mycket gammalt (gazel i ned.
s. 172 a. a. Leechdoms, c. 1050, III. 6).
3 The Records of the City of Norwich II, 1910, s. 100: »The common ale brewers of this cite ... shall not brew nowther with hoppes nor gawle, nor noon othir thyng which may be founde unholsom for mannes body upon peyne of grevous punyssh- ment.1>
4 J. Parkinson, Theatrum Botanicum, 1640, s. 1450. Endast användning mot ohyra och mal.
5 Joh. Jonstonus, Historia naturalis de arboribus, 1662.
• Joh. Raii Historia Plantarum, II, 1688 (ed. 1693, s. 1707); även i Synopsis method. stirp. Brit., 1690. Hos Jonston och Ray »påfrestande för huvudet>> m. m., tydligen från Clusius.
7 J. Lightfoot, Flora Scotica, 1777, II, s. 614.
8 W. Withering, A botanical Arrangement of the Vegetables ... in Britain, 1776, s. 611.
9 Notes and Queries 1863, s. 311.
10 J. Cameron, The Gaelic Names of Plants. The Scott. Naturalist V-VI, 1880- 81 (V, s. 132).
gifter, som dock synas avse England, finner man på 1800-talet hos Wilkinson (a.a., s. 76), Pierpoint Johnson1 och Fliickinger och Hanbury2•
I allmänhet finnas säkerligen såsom hos W. J. Hooker3 och J. F. Mackay4 och i nyare tid Horwood (ned. a.a.) blott allmänt hållna uttalanden, hämtade från Linne eller andra äldre författare.
Det kan utan tvivel förutsättas att pors här och där begagnades vid ölbrygd såväl före 1477, troligen långt tidigare (om en förhistorisk dryck på Irland se i det följande), som under 1500- och 1600-talet. Åven om ljung och pors ibland ha förväxlats (se härom nedan s. 184 f.), har porsöl av allt att döma aldrig spelat en lika stor roll eller varit lika om- tyckt på de Brittiska öarna som i västra Mellaneuropa och i Norden.
1 C. Pierpoint Johnson, The useful Plants of Great Britain, 1862, s. 239.
2 F. Fhickinger and D. Hanbury, Pharmacographia, 1874, s. 497.
3 W. J. Hooker, The British Flora, sec. ed. 1831, s. 432.
4 J. T. Mackay, Flora Hibernica ... Ireland, 1836, s. 257.
Porsöl i Norden
Inledningsvis må påpekas att den västliga växtarten Myrica gale förekommer i hela det dansk-skandinaviska området med undantag av Sveriges och Norges bergs- och fjällregion och Skandinaviska halvöns nordligaste del (se utbredningskartan s. 48, jfr även kartans. 64).
De äldsta porsdryckerna
Bruket av pors för smaksättning av öl var i Norden och utan tvivel även i Mellaneuropa äldre än de tidigaste litterära beläggen hos Hilde- gard, Albertus Magnus och Vincentius Bellovacensis visa.
Två bekanta fynd i Danmark, Egtvedfyndet i södra Jylland och Juel- lingefyndet på Lolland, visa att pors i Norden, i varje fall i dess södra del, under brons- och järnåldern begagnades vid framställning av jästa drycker. Det förstnämnda fyndet, som gjorts i en kvinnograv från äldre bronsålder, utgjordes av ett näverspann med torkade rester av en dryck, vari påvisats tranbär (eller lingon), något vete, glandelhår av pors (Myrica gale) och frömjöl av bl.a. lind.1 Den rikliga mängden av pollen- korn (från honung) tyder på att drycken närmast får uppfattas som en kombination av mjöd, bärvin och öl; det väsentliga i detta sammanhang är att den tydligen kryddats med pors. Vid Juellinge påträffades i gravar från äldre, romersk järnålder (c. 200 e. Kr.) två bronskittlar, som inne- höllo rester av en jäst dryck beredd av korn, tranbär (ev. även lingon) och ax av pors.2 Denna dryck var tydligen ett slags mellanting mellan öl och bärvin. Ytterligare två fynd av kärl som innehöllo bottensatser med samma sammansättning ha gjorts i andra delar av Danmark (Salling vid Limfjorden, Nordsjälland; samma källa). Denna med pors kryddade dryck måste därför ha varit vanlig under tidig järnålder.
1 Th. Thomsen, Egekistefundet fra Egtved. (Mikr. undersökn. liksom i följande fall av Bille Gram.) Nord. Fortidsmind. (Nord. Oldskrift-Selsk.), II, H. 4, 1929, s. 184, 186.
2 Sophus Miiller, Juellinge-Fundet ... Ibid. II, H. 1, 1911, s. 40 ff. Bronskittlarna avbildade s. 10 och 14.
Fig. 3. >>Egtvedpigens>> näverspann, som innehöll rester av en mjöd-öl-bärvindryck med pors. Ungef. ¼ nat. storl. Efter Nord. Fortidsminder.
Då dessa drycker tillhörde begravningsritualen, voro de knappast vardagsdrycker, och ingredienserna tyda också på att i varje fall Eg- tveddrycken var en festdryck. Man kan undra hur den smakade, och denna fråga behöver inte förbli obesvarad. Vid ett försök till utredning av en annan fråga (se nedan under >>ljungöl») har jag genom förmedling av fhv. Rigsbibliotekar dr Svend Dahl fått taga del av ett brev från fru Ulla Poulsen Skou, i vilket meddelas att skådespelaren Johannes Poulsen år 1938 bryggde en brygd efter analysen av >>Egtvedpigens brygd>>;
>>drikken har jeg endnu, den smager ganske storartet».
Det kan efter dessa fynd svårligen betvivlas att pors rätt tidigt till- sattes även vid beredning av mera typiskt, av mältad säd (i Norden under vikingatiden och senare utan tvivel i allmänhet korn) framställt öl.1 Litterära belägg äro kända först från 1200-talet, men det finnes ingen anledning att tro att bruket vid denna tid var nytt.2 I varje fall bör
1 I ett gravfynd i Skudstrup (Raderslev Amt, ej att förväxla med Skrydstrup) från romersk järnålder ha två dryckeshorn påträffats, som enligt biokemisk under- sökning innehållit det ena mjöd, det andra öl bryggt på den primitiva vetesorten
>>emmer>> (J. Grtiss, Zwei altgerm. Trinkhörner ... Praehist. Zeitschr., 22, 1931, s. 180 ff.). Det är väl sannolikt att detta öl liksom de nyss nämnda dryckerna var smaksatt med pors.
2 Gram har råkat yttra (s. 44) att man vid tiden för gravsättningen vid Juellinge i Mellaneuropa allmänt satte de narkotiska växterna hampa (!) och bolmört eller för smakens skull pors till (mjöd och) öl. Att pors begagnades på andra håll än i Danmark är givetvis sannolikt, men absolut ingenting är känt härom.
22
Fig. 4. Bronskittel från Juellinge. som innehöll rester av en öl-bärvindryck med pors. Ungef. ¼ nat. stor!. Efter Nord. Fortidsminder.
vikingatidens öl, som enligt bl. a. eddadikterna strömmade rikligt vid gästabuden, ofta eller alltid ha varit smaksatt med pors eller andra växter.
Egtveddrycken tyder på att under de äldsta maltdryckernas tid gränsen mellan öl och mjöd stundom var oskarp. Gösta Berg finner det möjligt att det mjöd som nämnes i skildringar av vår forntid i många fall utgjordes av öl tillsatt med honung.1 Det är givetvis tänkbart att öl ibland smaksattes med honung i stället för med örter och så fick gå under det finare namnet mjöd.
Öldrickningens rituella betydelse finnes ingen anledning att här beröra.
Hur intressant den än är, och hur viktigt detta inslag i fruktbarhets- kulten än från början har varit, bör dess betydelse för övrigt ej överdrivas, såsom stundom sker; ölkonsumtionen var säkerligen inte enbart en religiös plikt.
På Island finnes numera ej pors, men porspollen från landnamstiden eller omedelbart därefter har påträffats alldeles intill en gammal boplats.
Thorarinsson2 anser den sannolikaste förklaringen vara att pors odlats för att användas till ölbrygd. Detta är kanske möjligt, men ehuru pors enligt Schiibeler (a.a. I, s. 456) på 1800-talet skall ha odlats för att begagnas till soppkrydda i en trakt av Norge, där den ej växer vild,
1 Nord. museet, Brygd. (Utställning) Stockh. 1935, s. 6.
2 Sigurdur Thorarinsson, Tefrokronologiska studier på Island (ak. avh. 1944).
Geogr. Annaler 26, 1944, s. 127 ff. Jfr även Ymer 1940, s. 46.
skulle man nog vilja ha bättre stöd för att antaga odling på Island på 900-talet.1 Thorarinssons alternativa tolkning att pollenet härrör från importerad pors förefaller mig sannolikare. Det kan möjligen ej helt uteslutas att pors växte på Island under den postglaciala värmetiden och levde. kvar under landnamstiden men dog ut i samband med ut- torkningen efter björkskogens försvinnande och eventuellt 1300-talets klimatförsämring. Frågan kan lösas först genom framtida undersök- ningar. Under alla förhållanden tyda fyndomständigheterna för porspol- lenet på att pors också på Island begagnats till ölbrygd, vilket redan förut med stor sannolikhet kunde förutsättas. Åven om pors i begränsad utsträckning odlades på Island, förefaller import från Norge trolig, ty ända från landnamstiden importerades enligt flera källor (se bl.a.
Thorarinsson, s. 144) både säd, huvudsakligen korn, och malt, och det bryggdes nog mycket öl på Island. Thoroddsen2 antar visserligen att öl ej var en daglig dryck utan mest förekom vid gästabud och högtider men anser dock att det dracks mycket öl.
Medeltiden
I Danmark omtalas pors3 i Henrik Harpestramgs Urtebog, avslutad någon gång före författarens död vid hög ålder 12444 ; texten är antag- ligen till väsentlig del avsevärt äldre. Växten nämnes i tre handskrifter och kallas >>Mirtus, pors>>. Örtaboken är uteslutande en läkebok, och det är därför naturligt att ingenting säges om växtens användning till öl- brygd, om Harpestramg visste något härom, vilket är möjligt men ej alls
1 En av Kålund (Bidr. til en hist. topogr. Beskriv. af Island, 1879-82, II, s. 98) meddelad uppgift om några gärden, som sagts ha fordom använts till odling av växter för bryggning av öl, är alltför obestämd för att medge några slutsatser och anföres endast i förbigående av Thorarinsson. - Att den jylländska folktrons
>>porshaver ►> icke alls äro sådana (se härom nedan) utesluter icke att pors kan ha odlats i områden, där den ej växer vild. Den i allmänhet pålitlige Schiibelers upp- gift från Norge gör dock intryck av att vila på hörsägner; en bekräftelse med posi- tiva detaljer skulle vara önskvärd.
2 P. Thoroddsen, Lysing Islands, IV: 1, 1920, s. 190. - S. V. Gudj6nsson (Folke- kost og Sundhedsforhold i gamle Dage ... , 1941) synes mena att öl dracks mycket litet på Island men anför inga övertygande skäl.
3 De flesta av de här efter originalen anförda äldsta källorna nämnas i en intres- sant uppsats av Helge S0gaard: Nogle bidrag til 0llets mldre kulturhistorie. Bryg- mesteren (Kobenhavn) 1953, nr 10, s. 261-284.
• Harpestrmng, Gamle Danske Urteboger udg. ved M. Kristensen 1908-20, s. 90, 163, 266.
säkert; hans text är med enstaka uteslutningar och missförstånd en översättning av Constantinus Africanus' (f. 1020) kapitel om Myrtus i hans De gradibus.1 Constantinus' Myrtus var naturligtvis ej pors, som Thorarinssons (a.a.) framställning kan komma läsaren att tro, utan de antika auktorernas Myrtus, myrten. Namnet pors visar dock att Harpe- strrong kände till denna växt, i varje fall till namnet.2
Nästan samtidigt eller sannolikt - om Harpestrrongs text är äldre än 1231 - något senare omtalas till ölbrygd begagnad pors i Kong Valde- mars Jordebog; >>vinternatsholdlisten» upptar för konungens och hans följes >>gästning>> i två nätter bl. a. tre marker korn och en mark >>myrtus>>.3 Humle nämnes däremot ej. Detta bevisar kanske ej (jfr S0gaard, a.a., s. 269) att humle var fullkomligt okänd i Danmark (jfr ovan om Harpe- strrong) men i varje fall, då porsöl tydligen var den vanliga drycken vid kungens bord, att humle ännu ej börjat mera allmänt odlas och begagnas till bryggning av öl. Ännu en uppgift finnes, som visar detsamma men också att tyskt öl obetydligt senare börjat importeras till Jylland. I en krönika från omkring 12704 omtalas en bonde som, sannolikt på 1240- talet, sålde pors5 och för pengarna drack sig full, tydligen på starkt tysk
1 Constantinus Africanus, Opera, ed. Basel 1536(-39), s. 350 f. (den bättre ed.
1515 finnes ej i Sverige eller Danmark).
2 Att Harpestramg liksom Hildegard, Albertus Magnus och andra förväxlade pors och myrten, framgår av att han till den av honom översatta texten har fogat namnet pors, som på 1200-talet (se härom nedan) var och utan tvivel länge hade varit ett nordiskt namn på Myrica gale. Denna buske kallades säkerligen av örta- kunniga munkar i Danmark och den övriga Norden Myrtus, och det var därför naturligt att Harpestrreng, när han översatte Constantinus, trodde att han talade om pors. - I den utförligaste och bästa handskriften (Stockholmshandskriften) nämnes Mirtus-pors omedelbart före humle (som förväxlats med >>Rubea,>, om vilken texten handlar). Detta är dock ej ett tecken på att Harpestrreng kände till att pors begagnades till ölbrygd, ty Constantinus har samma ordning, ehuru han mellan de båda växterna uppför >>Lingua avis>> (ej hos Harpestrreng) och »Fumus terrre>>.
Av vad här anförts framgår att de belägg Hermansen och Holm (ned. a.a., s. 108) trott sig finna hos Harpestrreng för porsölets ersättande med humleöl vila på missförstånd av läkebokens karaktär och innehåll. Det är icke bevisat ens att Harpestrreng sett humle, än mindre att han smakat eller hört talas om humleöl i Danmark.
3 Kong Valdemars Jordebog. Sv. Aakjrers udg. (1926-43), I, s. 32; jfr komm. i II, s. 55, 234 . .
• Script. rer. Dan. med. V: Vita Gunneri Episc. Viborgensis, s. 578. Se även V.
Hermansen og P. Holm, 0stjydsk 01, 1948, s. 106.
6 I texten enligt utgivaren >>merita>>, emenderat till mirica. På flera ställen i Script. rer. Dan. med. har Langbek tolkat mirica (ljung) som pors.
öl. Av krönikan framgår att danskt öl, varmed sannolikt menas porsöl, var det vanliga och att det alkoholstarka tyska öl som nyligen börjat importeras sågs med oblida ögon av biskopen i Viborg.
Mot slutet av århundradet nämnes pors i Raderslevs stadsrätt av 1292 bland tullpliktiga varor (>>for porsmees enn pening1>)1 och kort därefter, med samma formulering, dock med högre tull, i den danska versionen av Flensborgs stadsrätt.2
På Jyllands hedområden finnes ett stort antal rektangulära jord- stycken, som förete tecken på att en gång ha varit odlade och primitivt plöjda. De ha enligt en folklig tradition i förhistorisk tid varit odlade med pors för ölbrygd och ha därför kallats >>porshaver>>. Denna av intet stödda tradition har tillbakavisats redan 1823 av C. Olufsen (som på otillräckliga grunder trodde att områdena ha varit inhägnade); det har senare i grundliga utredningar visats att det är fråga om minnen av för- historiskt jordbruk, i alla närmare undersökta fall under förromersk järnålder (G. Hatt).3 En sägen, som jag förgäves har sökt finna i littera- turen, att cimbrerna nödgades utvandra genom att odlingsmöjligheterna för pors förstördes är naturligtvis en ren rövarhistoria (jag har lagt ned rätt mycken möda på att i källor av olika slag söka efter denna >>för- klaring>>).
Ordet porshave är emellertid känt från senmedeltiden i ett samman- hang, som tyckes komplicera problemet. I handlingar från 1473 och 1481 rörande johanniterklostret Dueholm på ön Mors i Limfjorden4 till-
1 Raderslev Stadret (6) Um wynntoll. De med Jydske Lov besloogtede Stads- retter ... utg. ved P. G. Thorsen, 1855, s. 235; Danmarks gamle K0bstadslovgivn.
I, udg. af E. Kroman, 1951, s. 268.
2 Thorsen, s. 96; Kroman, s. 129 (>>for pund humool ien half 0re, for pors mees thre penning,>; tullen för pors var således naturligt nog flera gånger lägre). Ingenting i den enligt Kroman ursprungliga latinska versionen 1284 (ej heller i den plattyska översättningen 1431).
3 C. Olufsen i Danske Vid. Selsk. phil. og hist. Afh. 1, 1823, s. 333. Sophus Muller i Aarb. f. nord. Oldkynd., R. 2, 19, 1904, s. 60 och 1911, s. 255 ff. Gudm. Hatt i Acta arch. 2, 1931, s. 122 ff. Hans Kjoor, Vor Oldtids Mindesmoorker, 1925, s. 35. - Redan det stora antalet sådana åkrar (69 kända, dessutom många utplånade) ute- sluter, oavsett de arkeologiska bevisen, varje tanke på porsodling.
För fullständighetens skull kan nämnas att historikern 0. Nielsen på sin tid fann porstraditionen sannolik (Bondestandens Kaar i det syd!. Jylland i midten af det 18. Aarh., Aarb. f. dansk Kulturh. 1894, s. 47), liksom också författaren av en jylländsk sockenbeskrivning, sedan han genom Nielsen fått upplysning om den folkliga tolkningen (Sam!. t. jydsk Rist. og Topogr., R. 1, 9, 1882, s. 25 f.).
4 Dueholms Diplomatarium, 1872 (utg. 0. Nielsen). Nr 169, 175, 176, 178, 179.
Jfr även inledn. s. IX, xvnr och Indhold.
26
försäkras klostret rätt till bland annat >>sex aggher ... och Porshaffwe>>
och Vettels >>marck og Porshaffue>>. Det kan tänkas att rester av järn- åldersåkrar redan nu uppfattades som gamla >>porshaver>>, men sådana kunna knappast ha varit så värdefulla som handlingarna antyda; att marken var odlad men en äldre traditions namn levde kvar vill man ej gärna antaga utan bestämda skäl. För övrigt äro inga sådana rester kända på Mors (se en karta hos Hatt; arkeologiska undersökningar på platsen äro naturligtvis önskvärda). Sannolikare är att ordet syftar på verkliga porshaver, inte sådana för odlad pors men naturligt avskilda eller primitivt inhägnande områden med vild pors. En sandig sträckning åkerland ej långt från klostret har senare haft namnet Porshauge.1 Som vi snart skola se, hade kloster i Sverige ännu vid mitten av 1400-talet rätt till pors och ägde åtminstone tidigare porsmarker. När porstäkten blott var ett minne, kan namnet ha överflyttats på folktrons inbillade porshaver.
En uppgift av Olufsen (a. a., s. 334) att det i de Roeskildske Biskoppers Jordebog (1370) om några markområden säges >mbi myrtus crescit»
skulle, om den vore riktig, ha intresse såsom bevis för att pors ännu denna tid tillmättes stort värde. Dessa ord finnas emellertid ingenstädes i den åberopade källan2 , varför Olufsen måste ha missmint sig (kanske ett nästan identiskt uttryck i en nedan nämnd svensk handling har föresvä- vat honom).
I anslutning till Danmark må här vissa uppgifter från det nuvarande Holstein nämnas. I handlingar från 1220-talet till 1320-talet nämnas på flera ställen, först i samband med grundandet av klostret Preetz i syd- östra Holstein, en liten vid klostret belägen sjö, >>stagnum porse>> (seder- mera och ännu i dag Post-See), och på andra ställen en by Porsvelde (porsfält).3 Detta är ett klart vittnesbörd om porsens värde och säker- ligen om dess användning till ölbrygd i varje fall före och med största sannolikhet ännu under 1200-talet; det kan antagas att den begagnades till detta ändamål i klostret. Från en herreman Tymmo de Porsvelde härstammar en dansk adelssläkt Porsfeld, bekant från åtminstone 1397 till 1514.4 Detta danska släktnamn var således ett minne av medeltida
1 C. Schade, Beskrivelse over 0en Mors, 1811, s. 51.
2 Script. rerum Dan. med. (ed. Langbek) VII: Registr. red. ad Episc. Roskild.
1370.
3 Schlesw.-Holst.-Lauenb. Regesten u. Urk. (utg. P. Hasse) I, 1886 (Nr 446-680), II (flera nr), III (flera nr).
4 Script. rer. Dan. med. II, 567, VII, 239,475,483, VIII, 528. Även två från 1300-
porsbrygd. I de holsteinska urkunderna omtalas även flera män kallade
>>post>>. Då i detta område både >>pors►> och ►>post>> voro namn på Myrica gale (Post-See ovan, se även nedan s. 65f.), synes i detta fall släktnamnet Post vara hämtat från växten pors. Åven de danska och svenska släkt- namnen Porse och Pors ha tydligt detta ursprung och vittna om porsens popularitet under medeltiden.
IN orge var pors på 1300-talet en vanlig och viktig handelsvara. I en av konung Haakon V Magnusson (d. 1319) eller kanske först Haakon VI (d. 1380) utfärdad Retterbod fastställes det pris till vilket 0lkoner (ollkonnur) få sälja porsmungat (porsmumgate [sic]).1 I en Retterbod av Haakon VI rörande handel i städerna nämnes pors som tydligen ungefär jämställd med t. ex. lärft, vadmal och humle. 2 Vilket stort värde som tillmättes porsmarker och pors framgår även av en handling från år 1344, i vilken omtalas att en kunglig gård i Id Thinglag nära Fredriks- hald tidigare varit förpaktad mot avgäld i pors. I ett egendomsbyte i Berg sogn i 0stfold 1422 ingick strand med fiske och >>pors brot>> (bry- tande) samt en porsmyr (Hofors pos myre).3 Någon gång under 1300- talet nämndes uttryckligen en porsskog (poss skogh) såsom ingående i ett prebende åt Bergens Kristkirke.4 Om en handling rörande Kungahälla kloster se nedan under Sverige.
Fredr. Gr0n betonar i sitt för kunskapen om forntidens och medel- tidens kost i Norge grundläggande arbete5 att inga källor visa att pors i detta land användes tidigare än humle, och han är böjd att anse att den började begagnas till ölbryggning senare än i de övriga nordiska län- derna och senare än humle. Denna uppfattning förefaller mycket osanno- lik redan med tanke på de livliga förbindelserna mellan Norge och de övriga nordiska länderna (och även Tyskland), och när man vet att pors
talet kända män Porsfeldius (I, 309)? Se även Lex. ov. adel. Fam. i Danm., Norge og Hertugd., 1787, II, och Trap, Konger. Danm. 5, s. 777.
1 Mungåt var oftast (åtminstone i senare tid dock ej undantagslöst) ett namn på hembryggt eller i varje fall inhemskt och rätt svagt öl (se bl. a. Pontoppidan, ned.
a. a., II, s. 432; Fritzners och Aasens ordböcker; Sopp, ned a. a., s. 40; Alex. Bugge, 0lskikker i sagatiden, 1921, 2. utg. 1922 (Schous Bryggeri, Mindesskr.), s. 35 ff.;
Gron, ned. a.a. 1926, s. 171, 1941, s. 191).
2 Norges Gamle Love III, s. 143, 205 (och 208). Förordningarna nämnas av Schiibeler (Virid. Norv. I, s. 457); jfr även Fritzners Ordbog.
3 Diplom. Norveg. IV, nr 278 (s. 228); XI, nr 137 (s. 126).
4 Björgynjar [Bergens] Kalfskinn 27 (ed. Munck s. 30).
6 Fredr. Gr0n, Om kostholdet i Norge indtil aar 1500. Norske Vid. Ak. Skr. 1926 (1927), Rist. Fil. Kl., No 5, s. 170 f.
