Några andrahandsuppgifter huvudsakligen från 1760-talet, som till stor del bygga på Linne, kunna inledningsvis anföras. Rothof har i sitt Hushålls-Magasin 1762 uppgifter, som tydligen äro hämtade från Bro-melius (Gent. campestris) och Linne (rölleka, malört osv.); han talar också om enbärsdricka. Johan Paulli (a.a. 1761) refererar Linne (Achil-lea, Menyanthes) och Schwenckfelt (Origanum) och nämner bruk av enbärsöl i Sverige. Glechoma och Geum urbanum rekommenderas men i ordalag, som ej visa att de begagnades i Danmark. Att malörtsöl stundom användes där, bestyrkes av senare uppgifter. Arnica montana anbefalles som läkemedel kokad i öl eller vin. F. Westerdahl (a. a. 1767) nämner, utan tvivel efter Linne, (utom pors) Lolium och rölleka (>>sämsta drickat är det, som beredes med sådana saker, hvilka göra en drucken>>). Rafn har i sin Flora uppgifter ur litteraturen (pors i Norge, Ledum i Sverige, sannolikt även en ej lokaliserad uppgift om Gentianella campestris).
Norge
Från norskt 1700-tal finnas rätt många uppgifter. Biskop Gunnerus i Trondheim meddelar 17664 att blad av älggräs, Filipendula (Spirma)
1 Pehr Kalms Wästgötha och Bahusländska resa 1742 (tryckt 1746), s. 202.
2 Anders Tidströms resa genom Dalarna 1754, utg. 1955, s. 14, 16.
3 -torn även i handskriften; tydligen minnesfel eller otydlig dagboksanteckning.
4 Gunnerus, Flora Norvegica, I, 1766, s. 76.
ulmaria, av somliga läggas i öl, som de ge en behaglig lukt och smak.
Hans Str0m förklarar 17621 att rölleka (och Arnica, om denna se nedan s. 150) >>af en Deel srottes ... paa 01 som Humle>>. Att den beskrivna trakten på Västlandet och icke blott Linnes uppgifter avses, framgår ej alldeles klart, men senare uppgifter och norska ►>ölnamm> på växten göra det mycket sannolikt. Det meddelas också att malört av en del bönder kokas i öl för medicinskt bruk och att vattenklöver sättes på öl mot
►>Brystsyge>>. I förbigående kan nämnas att samme författare i en senare skrift2 säger sig ha sett att en dekokt av tibastbark i öl är ett >>tämligen gott>> yttre medel mot kräftsår. J. A. Krogh lämnar flera uppgifter rörande Nordfjord från tiden omkring 1770 (a.a., s. 215, 231, 254, 267).
Malört begagnas ibland i stället för humle, och lagerbär kokas i öl, som därigenom blir svettdrivande. Även vattenklöver kokas i öl: detta har ett visst intresse med hänsyn till bruket i Sverige, men någon användning i stället för humle är det ej heller här tal om.
En mycket intressant uppgift lämnas av J. N. Wilse 1779: älggräs har fått namnet >>Spis0l-Blom►> genom att den dyra tiden 1741 ha brukats till bryggning av ett slags tunt öl; ja några ha även senare bryggt sådant öl. Det är utan tvekan ( ►>her►>) fråga om Spydeberg i sydöstligaste Norge;
bruket i Trondheimstrakten var således ej isolerat. En annan uppgift av intresse är att blommor av kungsljus, Verbascum thapsus, ►>skal
bruges sine Steder i Landet►> på ►>Dovnings-01» för att göra det rusande;
detta är ej bekant från något annat land. Även renfana (Tanacetum vul-gare) synes ha brukats i området ( ►>skal hindre 0llet at surne>>). Andra uppgifter äro hämtade från Linne (gullviva, Gentianella; vattenklöver möjligen Norge, sannolikt Linne).3
H. J. Wille säger 1786 (a. a., s. 106, 128) att i Telemarken Artemisia vulgaris och Tanacetum vulgare ►>bruges at lrogges paa Rostem för att ölet skall bli starkt och välsmakande (bittert). I den ovan nämnda hand-skriften uppger han enligt Schiibeler att utom pors Andromeda polifolia begagnas som surrogat för humle.
Christopher Hammer4 räknar 1773 upp en rad ölsorter bryggda med tillsats av kryddörter och uttryckligen anbefallda för medicinskt bruk;
de örter som nämnas, samtliga med gammalt anseende som läkeväxte;,
1 Hans Str0m, Phys. og oecon. Beskrivelse over S0ndm0rs Fogderi ... I, 1762, s. 66, 73, 107.
2 Phys.-oecon. Beskrivelse over Eger-Prrestegireld ... , 1784, s. 91.
3 Wilse, a.a., s. 122, 139, Tillregg (1780, i del 2), s. 31.
4 Christopher Hammer, Norsk Husholdnings-Kalender, II, 1773, s. 10 f.
9-598932 Nils von Ho/sten
äro malört, salvia, isop, mejram, >>Hjertensfryd>> (Melissa officinalis), rosmarin, >>Holtzrod>>1, pepparrot och lagerbär. Detta bevisar ej, som Gr0n (a.a. 1941, s. 193) och med honom Sigurd Grieg2 tyckas mena, att alla dessa kryddor användes i Norge; några ha bevisligen begagnats, men alltsammans är utan tvivel hämtat ur någon tysk >>hushållningsbok»
(de flesta nämnas av Placotomus, Colerus och v. Hohberg, dock ej mej-ram, Holtzrod och pepparrot). Gmns åsikt att sådana tillsatser över-vägande brukades av >>stadsfolk>> svävar delvis i luften men är väl till en viss grad riktig, dock ej för t. ex. malört. - När Wilse (s. 377) i obe-stämda ordalag låter förstå att öl kokat på kryddörter, >>Malurt, Holtz-Rod, Salvie etc.>>, förr begagnats i Norge, är det sannolikt dessa uppgifter han har i tankarna; själv tycker han att galangarot eller pomeransskal skulle vara bättre.
Från en plats i Nord-Tmndelag har H0eg fått en uppgift att rölleka varit >>brugt på 01 i gamle dager>>.3
H. Tonning berättar 17734 att i en trakt norr om Trondheimsfjorden blommor av gulmåra, Galium verum, ibland begagnades i stället för humle, varför denna växt kallades >>Vold-Humle>>. Ölet påstods ha fått en god smak, men de som drucko det blevo hastigt rusiga och bråkiga; de kommo i >>klammeri>>. Detta är tydligen en variant av en gammal folktro att när gulmåra vid gästabud strös på golvet eller anbringas på sitt-platserna eller på eldstaden, komma deltagarna ( enligt de sistnämnda versionerna sedan växten blivit varm) i gräl och slagsmål. Simon Paulli omtalar 1648 i sin Flora Danica (s. 242) denna tro som vanlig i Danmark och ger en rolig skildring av gulmårans föregivna verkningar; han anför det danska namnet Klammer-Urt. Rafn 1796 (a.a. I, s. 628) nämner denna tro, delvis efter Paulli. Linne berättar nästan hundra år efter Paulli om samma folktro på Öland (Öländska resan, 26/7 174!5) och ger >>såsom logicus>> den rationella förklaringen att det är ruset och icke växten som åstadkommer kiv. Han anför från Skåne (Skånska
1 Sannolikt det tyska Holtzwurtz, omtolkning av Holwurtz = Aristolochia ro-4unda, ev. clematidis (se Marzell, Wörterb.), möjligen da. holzyrt = Inula helenium.
2 Sigurd Grieg, Av olets historie i Norge. Den norske Bryggeriforening. 1926-1951, Oslo 1951, s. 123.
3 Oksfot på stutaket. Av Sam Fossland med utgreiing av Ove Arbo Hoeg.
Nord-Trondelag historielags årbok 1947.
4 Henr. Tonning, Norsk medicinskog economisk Flora, 1773, s. 27. Övriga upp-gifter (älggräs m.m.) efter Gunnerus och Linne.
5 Kort även i Herb. Upsal. 1747 (s. 138).
resan, 14/7 1749) namnen osämjeört och klammerris; andra nordiska namn, som tyda på en i Norden utbredd folktro, äro osämja (A. Modeer, Vet. ac. handl. 1767, s. 188), ovängräs, trätogräs, trätofrö, trrottegnes (se Lyttkens). A. J. Retzius (Flora oec., s. 280), som tydligen hade förbisett Linnes yttrande och oriktigt härledde de skånska namnen sligefrö och willereda (om dessa namn se Lyttkens) ur slagsmålsskrocket, ger en annan version av detta skrock än den vanliga: >>om den blommande Örten kastas imellan twänne trätande personer, skall trätan icke kunna slutas utan slagsmål». I norra Tyskland har samma folktro funnits1, och även här har den levat kvar i ett folkligt namn, det preussiska >>Hadder-kraut>> ( = Haderkraut), som väl måste ha haft samma innebörd som de nordiska klammernamnen.2 Det är tydligt att denna folktro är mycket gammal.3 Användningen av gulmåra till ölbrygd måste vara sekundär och har sannolikt varit sällsynt, kanske mycket lokal. Man skulle kanske kunna frestas att tro att Tonning missförstod vad han hörde och att gulmåran begagnades icke i ölet utan på vanligt sätt vid ölgillen, men namnet Voldhumle tyder bestämt på att den sattes till ölet. Man miss-tänker nog att det gjordes mindre för smakens än för verkningarnas skull;
om ölet inte blev mera berusande, så trodde man det åtminstone.
En uppgift av Rafn (a. st.) att blommor av gulmåra >>sättas på öh>
har kommit denna växt att anses som ett i Danmark brukat humlesur-rogat (Schiibeler) men är att döma av formuleringen hämtad från Ton-ning.
År 1831 publicerade den berömde norske diktaren Wergeland en
ut-1 Redan Simon Paulli säger att bönderna ha samma tro även i andra länder. I Joh. Schröders Vollständige Apotheke ... Artzney-Schatz förklarar utgivaren, Friedr. Hoffmann (ed. 1718, II, s. 988), att denna tro är allmän men nämner blott eldstadsvarianten. A. v. Perger (Deutsche Pflanzensagen, 1864, s. 168) åberopar Kniphof (väl J. H. Kniphof omkr. mitten av 1700-tahit); också här »auf den Ofem.
Johan Paulli (a.a., s. 202 f.) har utom referat av Linne (ej S. Paulli) samma version efter >>Hofmam, tydligen den nyss nämnde Hoffmann. Då både denne, Kniphof och Montanus (Die deutschen Volksfeste, Volksbräuche ... II, Iserlohn 1858, s. 140;
ingen källa anförd) ha endast eldstadsvarianten, är det sannolikt hos dem fråga om en gammal tysk folktro, som kanske redan S. Paulli kände till; denna variant kan ju dock ha funnits även i Danmark.
2 Marzell anför detta namn (Handwörterb. d. deutsch. Aberglaub., 5, sp. 865;
efter Frischbier, Preuss. Wörterb.) men uttalar sig märkvärdigt reserverat (»viel-leicht>>).
3 Rietz (Sv. dial.-lex.) härledde folktron ur ett gammalt missförstånd av det äldsta nordiska namnet Slägfrid (frilla). Varken han eller senare Lyttkens kände till de sparsamma uppgifterna från Tyskland.
132
förlig uppsats om läkeörter1 , som var ett led i hans verksamhet för folkupplysning och uttryckligen förklaras bestå av utdrag ur >>vidlyftiga skrifter>>. De många råden att koka medicinalväxter i öl (>>ålands>>rot, björksav, vattenklöver, malört, åbrodd, enaska med Hypericumblad, Gentiana, mejram, salvia) ha därför ett rätt litet intresse. Även upp-gifter om växter att begagna i stället för humle (vattenklöver, Gentiana, Centaurium minus), för att förstärka ölet (gråbo) och förebygga att det surnar (mejram, nejlikrot, rölleka) äro utan tvivel övervägande hämtade ur litteraturen (i några fall väl Linne), men Wergelands föregivne eller sannolikt verklige sagesman, en läkare, kan ju i vissa fall ha känt till användning i Norge, och råden kunna någon gång ha följts. En uppgift, som jag annars ej har påträffat och som kan men ej behöver röra ett bruk i Norge, är att stensöta kokad med humle ger en behaglig dryck.
Det största intresset tilldrar sig en uppgift att >>Perikorn> (Hypericum perforatum) >>lmgges paa Rosten forat klare 0let>>. Formuleringen be-visar ingenting, men en misstanke att ett bruk i Norge avses ligger nära.
Detta måste i så fall vara ett undantag, vilket framgår av att pors ej nämnes.
Sopp säger i ett nedan (s. 157) anfört arbete att i Norge >>på senare tid>>
utom enbär också ekbark, tallstrunt och granskott begagnats till öl-brygd. Då inga belägg anföras och författarens uppgifter alltid äro mycket vaga, måste det anses ovisst om dessa i och för sig sannolika uppgifter gälla Norge. I Aschehougs Konversasjonsleksikon (art. 01, 1951) uppges utan källa (som det tyckes ej Sopp, som i allmänhet följes) att humlefritt öl gjordes hållbart genom tillsats av alvedsextrakt (all-mänt bruk eller var och när?).
I förbigående kan nämnas att Reichborn-Kjennerud2 efter litteraturen anför några örter att enligt norsk folkmedicin koka i öl (gråbo, malört, Inula, blodrot).
Sverige, strödda uppgifter
Johan af Darelli upptar 1760 bland medikamenter malörtsdricka och mot skörbjugg pepparrotsöl (pepparrot i vanligt öl).3 Även den kände
1 Wergeland, Den norske Bondes nyttige Kundskab ... I: For Almuen, h. III, 1831 (Saml. Skr. udg. af Seip og Jooger, IV. 1, s. 87 ff.).
2 Bidr. t. norsk Folkemed. III. Våre folkemed. Loogeurter. Tillooggt. Tidsskr. f. d.
Norske Loogeforen. 1922.
3 J. af Darelli, Socken-Apothek Och någre Hus-Curer, 1760 (2:a uppl. 1771), s. 73, 81.
amiralitetsläkaren A. Faxe rekommenderade senare pepparrotsöl ( och -vin).1 Pepparrot, som efter vad vi nu veta är rik på C-vitamin, är ett gammalt medel mot skörbjugg (jfr t.ex. nedan s. 195 f.).
I en uppsats >>Om drickas bryggande>> förklarar 1778 en ej namngiven svensk författare2 att han »medan humlen var mera rar och dyr>> i tre år till bryggning av öl använt först >>Cardo Benedict-blader, och sedermera Bocke-Blad>> (Menyanthes), oblandade eller med något humle, och fått
>>ett godt smakligt dricka>>; detta var tydligen försök med anledning av i det första fallet Bromelius och Palmbergs, i det andra Linnes upp-gifter.
Liljeblad omtalar i sin nedan nämnda Flora utom pors och vatten-klöver (om denna se s. 136 ff.) även andra humleersättningar, men allt-sammans är hämtat från Linne. Något senare omnämnde 0. Linderholm3 förstärkning av humle med vattenklöver (efter Liljeblad), kardobenedikt (efter Bromelius) och Gentianella. Vid samma tid meddelade den danske botanisten C. G. Rafn (ned. a.a. 1803) att han i Dalarna har sett att rölleka sattes till öl; det av Linne ungefär 60 år tidigare bevittnade bruket höll således i sig.
I Palmstruchs Svensk botanik innehålla de fem första delarna många uppgifter om humleersättningar och växttillsatser till öl och dricka4 (detta ord betydde länge icke blott svagdricka utan var ofta ett gemen-samt namn på sådant och på hembryggt öl; gränsen var rätt obestämd).
Några uppgifter äro väsentligen hämtade ur äldre svenska källor, huvud-sakligen Linne: gullviva, Gentianella, Ledum, Menyanthes (även efter Liljeblad), Geum urbanum, rölleka, malört, Origanum vulgare (även utländsk källa), enbär, tallstrunt, granskott, oxelbär (se nedan s. 161 ff.).
Några återges uttryckligen efter utländska källor: Dryopteris filix-mas (>>i Sibirien säges ... >>), >>ljung>> (>>skottarna>>; även: >>skall hos digivande öka mjölken>>, jfr nedan s. 183), källerhalsbuske (tibast), jordreva. I andra
1 I sina tre nedan (s. 159) närmare omtalade böcker av 1782 (s. 139), 1785 (s. 41) och 1792 (s. 169, 235).
2 Hushållnings Journal (Patr. Sällsk.) II, 1778, dec., s. 19.
3 0. Linderholm, Practiskt Hand-Lexicon för Landthushållare och Konstnärer, 1802-03 (II, s. 154, 338).
4 (Palmstruch) Svensk botanik, I-V, 1802-07, texten av C. Quensel och (V och enstaka äldre fall) 0. Swartz. I, 5, 18, 22, 45, 51, 53; II, 74, 76 (pors), 80, 87, 91, 94, 100, 104, 106, Till. s. l; III, 151, (157), 160, 181, 182, 188; IV, 217, 278; V, 289. I texten ovan följes (inom varje urskild grupp) denna ordning. Dessutom X (1826-29 (G. Wahlenberg), 670.
fall är det omöjligt att veta om uppgifter i utländska källor eller (även) bruk i Sverige avses: björkrötter, kalmusrot, morotsfrön, slånbär, Pimpi-nella saxifraga (Sverige?, förväxling med uppgifter om Sanguisorba officinalis?). Uppgifter av intresse lämnas om skörbjuggsört (kan blandas med rödkålshuvud och >>läggas på dricka för fattigt folk>>), hallon (>>all-mänt bekant>>), granskott (>>kan brukas såsom tallstrunt ... något sämre>>), enbär (>>renande och motstår skörbjugg>>). Retzius hade 1806 (Fl. oec., s. 711) sagt att man i äldre tider brukat tamarisk (sannol. pors, se ovan s. 40) >>såsom Humle på dricka, men dertil är Bockeblad långt mera passande>>. I Sv. bot. del X (Göran Wahlenberg) finnes den på samma gång mera obestämda och mera preciserade uppgiften att den >>i Norrige skall läggas på dricka i stället för Humle>>. Denna i norsk litteratur ej be-lagda uppgift beror av allt att döma på ett missförstånd, i detta fall kanske av ett muntligt meddelande om >>vild myrten», som Wahlenberg samtidigt i Flora svecica anför som ett namn på Tamariscus men som i allmänhet betytt pors (se ovan; Rudbeck: svensk vild myrten), eller om >>Tamariskem, som hos Pontoppidan (a.a.) var ett namn på pors.
Retzius nämner 1806 utom pors och vattenklöver (se nedan) även andra bittra växter, vilka kunna begagnas i stället för humle: rölleka, malört, Gentianella campestris och amarella, Geum urbanum, Glechoma hederacea, skvattram. Det mesta är tydligt hämtat från Linne och andra svenska och utländska författare, men i några fall har han kanske själv känt till bruket eller prövat drycken. Om nejlikroten heter det att den säkert ger ölet >>en för åtskillige behagelig smak>> men icke förebygger dess surnande. Vid jordrevan nämnes endast bruket i England, men Retzius försäkrar att ölet icke blir smakligt. Om skvattram (bladen) säger han att den >>torde väl än någonstädes brukas>> och - rätt överraskande -att den i liten mängd ger öl och dricka en behaglig smak. >>Hallonöl►>,
>>tilförene mycket brukat>>, är ett vanligt öl smaksatt med limpor gräd-dade av hallon och vetekli.
Göran Wahlenberg förklarar i sin Flora svecica (1824-26, sp. 560) att blommor av älggräs (Filipendula ulmaria) sättas till öl, varav namnen ölgräs m. fl. Den obestämda formuleringen tyder närmast på att han ej har något belägg från Sverige men anser namnen (om dessa jfr nedan) bevisa bruket.
En ej från äldre nordisk litteratur bekant men från England uppgiven humleersättning eller tillsats till öl är blommor av gullviva; Linnes osäkra uppgift (ses. 126) rör endast rötter. Richard Dybeck (a.a. Runa 1847, s. 14) meddelar att gullviveblommor, som under medeltiden
an-vändes till mjödberedning, >>begagnas ännu på några orter i Julbuskam>.1 Detta var ett namn på till julen bryggt s.k. busköl (färsköl). Det är dock möjligt att den med gullvivor smaksatta drycken var ett mjöd med humle. Cajsa Warg lämnar i sin kokbok (1755 och senare uppl.) ett recept (som återfinnes ännu i uppl. 1946) på mjöd med humle och gullvivor (>>oxeläggor>>)2, och Fischerström har senare två liknande recept3 •
Från en något senare tid kan nämnas att enligt Hylten-Cavallius (a.a.) Värendskvinnornas enbärsdricka bryggdes med tillsats av >>svick-ror>> (skvattram).
En uppgift om användning av rölleka i Sverige, sannolikt i relativt sen tid, har nyligen publicerats. Georg Bergfors meddelar att det i Sollef-teåbygden i Ångermanland uppges att denna växt, där kallad >>Per i backe>>, i enstaka fall begagnats i stället för humle.4
Här kan till slut påpekas att med undantag för folkliga humle- och ölnamn på rölleka (se s. 146) och för ett ställe i Kalevala (om tall och gran), som skall beröras senare, nästan ingenting synes vara bekant om bruk av humleersättningar i Finland. T. o. m. om porsöl och i ett fall
»getporsdricka>> finnas blott obestämda upplysningar (se ovan s. 144).
Jag har gått igenom en hel del litteratur om folkminnen och folkseder men ingenting påträffat.5 Om finska namn på rölleka se nedan s. 146.
En grundligare undersökning måste överlåtas till finländska forskare.
1 Det har uppgivits (Hewe, Nöjsamt ... om våra växter, 1953; utan tvivel efter någon utländsk författare) att enligt Herodotos skyterna bryggde ett mjöd med tillsats av gullviveblommor. Hos Herodotos finnes emellertid inte ett ord om någon skyternas honungsdryck med eller utan blommor av något slag.
2 I huvudsak samma recept finnes i Björklunds (1847 och senare), Hagdahls 1879, ännu 1908) och Zetterstrands (1905) kokböcker. I Egerins kokbok (2:a uppi.
1737) och senare hos Cajsa Warg förekommer gullvivevin. Sådant nämnes även av J. Brauner i Atskillige Sätt at Tilreda Winer (bih. t. Tankar wid Skötseln af Boskap ... , 1756), och i den ovan nämnda handskriften »Chymiska anmärkningar>> 1766 finnes en utförlig beskrivning. I England spelade hemgjorda viner av bl.a. gullvivor en stor roll, innan te och kaffe efter restaurationen 1660 började komma i bruk (Trevelyan, a. a., II, s. 190).
3 A.a. 1783, s. 85 f.
4 Georg Bergfors, Människor och händelser (Minnesskr. om Sollefteå bryggeri), 1957, s. 59. Lyttkens har tidigare (i sitt Tillägg) meddelat samma folkliga namn från samma landskap.
5 I en dissertation i Åbo 1780 om allmogens ölbryggning, i vilken bl. a. vattdrickande förklaras vara >>för den arbetande hopen ... mindre tjenligt>>, talas en-dast om humleöl. (C. N. Hellenius, Finska Allmogens Bryggnings-sätt, Faksimil 1944.)
V attenklöveröl i Sverige och Danmark
Om bryggning av öl i Sverige och Danmark under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet med vattenklöver, Menyanthes trifoliata, finnas högst intressanta uppgifter. I Sverige var bruket av denna växt ej nytt (Linne och ett försök på 1770-talet, se ovan); nu fick den entusiastiska förespråkare och kom för en tid på modet.
Magister Samuel Liljeblad, som senare gjorde sig känd som en skicklig botanist med starkt intresse för ekonomisk hushållning och blev professor Borgströmianus i Uppsala, berättar i en nog för länge sedan bortglömd uppsats1 att han 1790 gjorde en resa till Öland och där hörde att en engelsk skeppare föregående år strandat vid ön och när han såg stora mängder Menyanthes uttryckte sin förundran över att denna växt, som i England brukades till öl och gav det smak av porter, ej var mera ansedd i Sverige än att den användes till foder åt boskapen. Hans värd, vice pastor på platsen, lät efter skepparens beskrivning (enligt vilken litet humle stundom tillsattes) brygga ett sådant öl utan humle; Lilje-blad fann det gott och hälsosamt och i smaken så likt engelskt öl att
>>mången skulle ha misstagit sig och hållit det för verkligt Porter». Han omtalar vidare att försök utom på Öland gjorts i Kalmar >>och flerestädes►>.
Liljeblads berättelse återges utan angivande av källan - det har varit ett litet detektivarbete att spåra upp denna - i Rafns Flora (II, 1800 s. 60)2 men med det överraskande tillägget att det berömda Westmanska ölet i Stockholm skall ha framställts på detta sätt.
År 1803 publicerade Rafn (alltjämt utan att nämna Liljeblad) en upp-sats om humleersättningar, i vilken han ännu kraftigare propagerar för bruk av >>Bukkeblade>>.3 Han meddelar att en köpman i ►>en af Danmarks storre Kjobstreder►> (Odense?) med sådan framgång följde hans tidigare givna råd att 1801, då ingen humle fanns att få, många bryggde ett
1 Sam. Liljeblad, Om Nyttan af Menyanthes trifoliata, at brygga Öl och Dricka
1 Sam. Liljeblad, Om Nyttan af Menyanthes trifoliata, at brygga Öl och Dricka