Hildegard säger i sin Physica (senast omkr. 1160)1 att om någon skulle vilja bereda öl av havre utan humle men med tillsats endast av >>grusz och åtskilliga blad av ask>>, så rensar det magen och lättar bröstet. Här uttalas alltså klart att grusz var en tillsats, tydligen en växttillsats, att begagna vid ölbrygd i stället för humle.
Ordet grusz (gruz), grut (grut) eller gruit har emellertid i Tyskland och Nederländerna använts och ännu mera ansetts ha använts i växlande betydelser. (Ordet skrives på svenska liksom också på tyska lämpligen grut.) Enligt ordböcker2 betecknade grut dels >>vild rosmarin>>, dvs. Ledum palustre, dels det med denna växt beredda ölet. Moriz Heyne förklarar i sitt bekanta standardverk3 att grut var ett namn på öl med tillsats av denna växt eller av Myrica gale. Dessa uppgifter äro mycket missvisande.
Öl har sällan eller blott undantagsvis kallats grut, och uppgiften om Ledum beror i de källor som här åberopas på en förväxling med Myrica.
Klarhet rörande grut och därmed sammanhängande frågor har i princip skapats genom tre undersökningar, den första framlagd i ett grundläggande arbete av Aloys Schulte 1908.4 En på ett stort käll-material grundad och i stort sett med god historisk metod utförd under-sökning över bryggerihanteringens historia i området vid nedre Rhen (Niederrhein: Köln till holländska gränsen) har 1940 offentliggjorts av en bryggeriingenjör W. Lutterbeck5 ; att hans framställning av grutproble-mets administrativa aspekter är litet tung och svåröverskådlig är kanske mera de komplicerade förhållandenas än författarens skuld. Nyligen har
1 Lib. III, cap. 27, De Asch.
2 Schiller u. Liibben, Mittelniederdeutsches Wörterb. (II, 1876). Lasch u. Borch-ling, Mittelniederd. Handwörterb. (I, 2: 7, 1934).
3 Moriz Heyne, Das deutsche Nahrungswesen (Deutsche Hausaltertiimer II), 1901, s. 345, 350.
4 Aloys Schulte, Vom Grutbiere. Ann. d. Rist. Ver. f. den Niederrhein (Köln) 85, 1908, s. 118-146.
5 Wolfgang Lutterbeck, Das Bier am Niederrhein, Berlin 1940 (Veröff. d. Ges.
f. die Gesch. u. Bibliogr. d. Brauwesens).
G. Doorman på holländska publicerat ett arbete, som innehåller många på gamla handlingar stödda uppgifter särskilt om förhållandena i Holland1 (åtskilligt av det väsentligaste tidigare och delvis bättre klar-lagt av Schulte, vilket dock aldrig nämnes).
Framför allt av denna litteratur2 , jämförd med äldre arbeten och en nyttig översikt av Edward Schröder3, framgår i huvudsak följande.
Grut betydde ursprungligen säkert en kornig eller krossad massa (en >>gröt>>) i allmänhet. Det var därför naturligt att den till brygd av öl använda säden eller det krossade maltet kallades så. Stundom kallades även det bryggda ölet grut; Schröder anför en nidvisa från 900-talet, som börjar med orden ►>Liubena braute sein 'gruz' ►>. Det förefaller mig dock oklart om ordet här och i några andra fall blott syftade på att drycken var bryggd på en >>grut>> av säd eller på att den var smaksatt med grut i en ny mening. Ordet övergick nämligen rätt tidigt, i varje fall före Hildegards tid, till att få den betydelse det har hos henne: ett namn på en tillsats till ölbrygden av torkade och krossade aromatiska och bittra växter. En huvudbeståndsdel i denna grut var antingen Myrica gale (sv. pors) eller - om man får tro vad som allmänt påstås -Ledum palustre (sv. skvattram). I många fall ha i litteraturen om grut liksom i övrigt (och även i Sverige) dessa båda växter eller riktigare upp-gifter om dem förväxlats. En kort utredning är därför nödvändig. (En del kanske nyttiga men för många läsare ledsamma detaljer med mindre stil.)
Myrica är, som förut har betonats (s. 13), en söder om Östersjön västlig växt. Ledum är däremot en utpräglat östlig-kontinental art.
Västgränsen för dess allmänna förekomst (strödda växtplatser ett stycke utanför denna gräns) går genom Sverige och från trakten av Kiel mot sydöst genom Tyskland (se fig. 8). Viktigt i detta sammanhang är att de båda >>porsväxterna>> Myricas och Ledums utbredningsområden i Tyskland täcka varandra endast i en liten del av Holstein, Hannover och Mecklenburg samt längre åt öster i en remsa vid Östersjöns kust.
1 G. Doorman, De middeleeuwse brouwerij en de gruit, 1955. - För kännedom om detta arbete, vars holländska text jag endast ofullständigt kunnat utnyttja, har jag att tacka överingenjör H. Thunreus, AB Stockh. Bryggerier.
2 Även: Josef Grewe, Das Braugewerbe der Stadt Miinster, 1907 (Diss.). J. R.
Arnold, Origin and History of Beer and Brewing, 1911, s. 230-241 (ofta allmänt hållna uppgifter). A. Maurizio, Geschichte der gegorenen Getränke, 1933 (rätt ytligt, ej alltid vederhäftigt arbete).
3 I Hoops' Reallex. d. German. Altertumskunde, 1911-13 (art. Bier, s. 281 f.).
Fig. 8. Pors (Myrica gale) och skvattram (Ledum palustre), utbredning i Europa.
Heldragen linje: Myrica, östgräns; på Skandinaviska halvön och i Finland gräns för allmän förekomst (i Sverige mot nordväst; vid södra Östersjökusten syd-gräns mot inlandet). Bruten linje: Ledum, och österut sydsyd-gräns; i Sverige väst-gräns för allmän förekomst. Myrica efter uppgifter i floror, litteratur om grut m. m.
Ledum efter E. Granlund, Hulten m. fl. Smärre olikheter mot två kartor av Hulten (Myrica, pub!. 1958, sedan min karta tecknats; Ledum, kartskiss som välvilligt ställts till mitt förfogande) sammanhänga med att hänsyn ej tagits till isolerade förekomster (däremot beträffande Myrica till uppgifter från gammal tid).
I trakter väster om Ledums utbredningsområde var Myrica, längre åt öster var enligt mera obestämda uppgifter Ledum huvudbestånds-delen i grut. Säkert är att Myrica användes i trakterna utefter nedre Rhen och i västra Westfalen och Hannover, bl.a. i Köln, Diisseldorf, Duisburg, Wesel, Kleve, Dortmund, Mönster och Osnabriick, samt i ett stort antal städer och andra orter i Holland och nuvarande Belgien såsom Deventer, Utrecht, Amsterdam, Dinant, Briigge, Liege (Schulte,
Doorman). I det tyska Rhenområdet, åtminstone i Wesel, inköptes mycket pors från Holland, där stora myrar och torvmossar lämnade riklig tillgång på denna växt. Även i nordvästra Frankrike användes mycket grut, givetvis en porsgrut, åtminstone till Somme (L'Hötel de la Gruthuse i Abbeville, se Schulte, s. 132).
Ordböckernas, Heynes och andras identifiering av grut med Ledum eller öl bryggt på denna växt går tillbaka på uppgifter från Westfalen.
Schiller och Liibken (a.a.), som återge en uppgift om ölbrygd av >>porsse>>
i Dortmund år 14471, förutsätta att växten var >>vild rosmarim>, dvs.
Ledum. Dortmund ligger emellertid långt utanför Ledums utbrednings-område, och det är utan tvekan fråga om Myrica. Enligt en av Grewe (s. 19 f.) och efter honom Schulte (s. 125) återgiven handling från 1660-talet i statsarkivet i Miinster framställdes >>i gamla tider>> i Westfalen och angränsande trakter ett öl som kallades >>Gruehsing>>, till vilket sattes ett >>fermentum>> bestående av blommor och >>fröm> av Rosmarinus sil-vestris, som förklaras där överallt växa mycket ymnigt och kallas
>>grueth>>. Både den rikliga förekomsten långt utanför Ledums område och användningen av blommor och frukter visa att det omöjligt kan vara fråga om >>vild rosmarim>, som de nämnda författarna ha förutsatt, utan att denna och Myrica ha förväxlats i handlingen. Förväxlingar mellan de växande växterna äro otänkbara, men skördade och torkade blad äro naturligtvis rätt lika. Förväxlingarna bero dock säkerligen över-vägande på att båda växterna i Tyskland liksom i Sverige ofta kallats pors. Även något längre åt öster i Hannover och Braunschweig, i trakter där Ledum förekommer och sannolikt alltid har förekommit mycket sporadiskt, är man böjd att tro att mest Myrica begagnats.
Av de tyska namn som i gamla handlingar och annorstädes anföras äro två entydiga: >>Gagel» är Myrica, det gamla namnet >>wilder Rosmarim är (utom vid namnförväxlingar som de ovan anförda) Ledum. Namnen Pors, Porsch, Porst, Post o.dyl., som ha varit och äro de vanligaste folkliga nam-nen på Ledum, ha tidigt begagnats och begagnas delvis ännu även om Myrica och tillåta i och för sig inga bestämda slutsatser. I medeltida glossarer åter-ges mirtus ( ~Myrica) med det tyska ordet borse (Cod. Vindobonensis, se Steinmeyer, Althochd. Glossen 111, s. 543), enligt Diefenbach (Gloss.
lat.-1 >>lm J. 1447 ist hieselbst (Dortm.) nur von gruit (welches in den Heiden wechset, auch porsse genandt) Bier gebrawet.» Orden om växtplatserna visa att det ej kan vara fråga om import från en avlägsen trakt. Formuleringen bevisar ej alls att gruit var ett namn på växten, endast att gruit huvudsakligen (eller uteslutande) bestod av pors, varför de båda orden i praktiken blevo tämligen synonyma.
5 - 598932 Nils von Ho/sten
66
germ. [suppl. till Du Cange] 1857 och Nov. gloss. 1867) även med andra liknande namn, bl.a. pors. Senare hade i Gart der Gesuntheit 1485 (och sekundärt i den latinska Ortus sanitatis) mirtus, som länge i Tyskland varit namn på Myrica gale, det tyska namnet pors. Garts författare Johann de Cuba verkade i Frankfurt (han var bördig från Kaub vid Rhen), således i en del av Tyskland långt avlägsen från Ledumområdet men relativt nära Myricas (nuvarande) sydgräns. (I flera 1500-talsörtaböcker [Fuchs, Dodo-nams, Lonicerus, långt senare hos Pancovius, Zorn m.fl.] är Porst ett namn på Tamarix = Myricaria, vilket har medfört en del förvirring.) Enligt Schooc-kius 1661 var Porsch i Westfalen ett folkligt namn på >>vild myrtem, Gagel. Frank de Frankenau (Flora Francica, ed. 1685, 1698) anför Post som namn endast på Myrica. Bland senare författare uppge K. Schiller (Zum Thier- und Kräuterbuche des mecklenburgischen Volkes, 1861, s. 40) och av honom åberopade författare för Myrica i Mecklenburg och Ostfriesland namnen Swinepost (jfr det av Kröningsswärd från Dalarna anförda svenska namnet svinporst), Post och Possem. Ascherson (Synopsis d. mitteleur_
Flora, IV) nämner bl.a. från Nordvästtyskland Porst, från Miinsterlandet ,>Forskepott>>; hos Regi finner man dessutom bl.a. Swinepost (Pommern) och Puosentrunk (Westfalen). Vid nordöstra Nordsjökusten, där Ledum helt saknas, äro porsnamn i olika varianter klart fästade vid Myrica. Östfrisland (ten Doornkaat Koolman, Wörterb. d. ostfries. Sprache II, 1882: post = Porsch od. Gagel [Myrica gale]); även andra delar av Holland (Woordenboek des nederland. taal: pors, pos, possem, post m.fl.); det nordfrisiska området
Att i Tyskland liksom i Sverige både Myrica och Ledum kallats pors o. dyl., ofta i olika men säkert även i samma trakter, kan förklaras av att båda ha en stark lukt och där båda förekomma ej sällan växa på närbelägna lokaler samt av att de tidigt haft samma användning. Vad litteraturen beträffar hade väl dessutom författare av förordningar o.dyl. ej alltid så noga reda på vilken växt de talade om. Vilken av de båda växterna som tidigast kallats pors (borse) m.m. torde ej vara utrett och kanske ej kunna avgöras. Pors-namnen på Myrica i kontinentens nordvästra del måste emellertid tydligen vara mycket gamla (jfr namnen i medeltida glossarer).
Ledum palustre omtalas varken i 1400-talets örtaböcker (jfr ovan s. 14) eller av de äldsta 1500-talsbotanisterna utom av Cordus (Chamoopeuce).
Sedan kallades denna växt Rosmarinus sylvestris (Matthiolus), Ledum Ros-marini folio (Lobelius, Tabernoomontanus) och Ledum Silesiacum (Clusius).
(Lobelius' bild föreställer ej Ledum palustre; den liknar den av Dodonoous avbildade Rosmarinus Coronaria.) I Sverige var namnet Rosmarinus sylvest-ris hos Franck (sv. namn Getepors, Sqwatran, vild Skogzrosmarin), Olaus Rudbeck (sv. Skogsrosmarin, Getepors) och Bromelius (sv. namn de ovan anförda); som farmakologiskt namn (herba rosmarini sylvestris) kvarstod
det gamla namnet ännu hos Linne (Mat. med.) och i Pharmac. suecica 1775-1790.
Bock har kanske genom att i sin Kreuterbuch (1546, f. 27, under Harthaw [Hypericum]) anföra det folkliga talesättet >>Dost, Harthaw und weisse Heidt, thut dem teuffel vil leidt>> indirekt nämnt Ledum, nämligen om Marzell har rätt i att >>weisse Heide>> här är denna växt (Unsere Heilpflanzen, 1922; Hwbuch d. deutsch. Abergl. III, Heidekraut). På grund av sin starka lukt har Ledum trotts skrämma bort häxor (Hwb. VII, s. 299). Bock, som bodde långt från Ledumområdet, har dock säkert aldrig sett denna växt.
Det är porsgruten vars beståndsdelar och historia äro närmare kända;
om skvattramgrut finnas inga närmare uppgifter.1 I avsaknad av sådana vågar man t. o. m. undra om det har funnits någon verklig skvattramgrut motsvarande det västliga porsområdets Myricagrut. Om dokument som visa detta finnas i tyska arkiv, är det på tiden att de grävas fram. I varje fall förekommer skvattram även där den är vanlig i mera spridda bestånd och täcker inte liksom Myrica stora sammanhängande områden, som medgåvo skördar i stor skala. Någon motsvarighet till porsområdets industrimässiga grutfabrikation och privilegieväsen kan i varje fall inte ha funnits.
Å ven andra växtkryddor tillsattes till grut, i varje fall till porsgrut.
Av särskilt intresse äro av Schulte (och senare Doorman) meddelade uppgifter ur medeltida stadsräkningar och andra handlingar från ett antal städer i Westfalen, Rhenprovinsen och Nederländerna (1200-, 1300- och 1400-talet). I dem nämnas utom pors (gagelkrude, gagelkryds etc.) Laserpitium siler (serpentien, sermentangen etc., en i Alperna och Jura växande umbellat, av vilken tydligen frukterna begagnades, lagerbär (Bacca lauri, bekeler, bacheler etc.), en (genveren, säkerligen bär), anis, körsbär, slutligen även kummin både i nutida mening och Cuminum cyminum.2 >>Serpentien» och lagerbär, i Deventerräkningarna
1 I det som rör de till grut begagnade växterna är Lutterbecks sakkunskap obe-fintlig. Ett hårresande misstag är att han (Anm. 164) identifierar Myrica gale med Ledum palustre.
2 Kummin i en förteckning över varor »im gruthause>> i Köln 1393 (Quellen z.
Gesch. d. Stadt Köln VI, 1879, s. 189 f.). Schulte (s. 120) och senare Lutterbeck (s. 58) ha ej kunnat identifiera kroun eller karoens (Scheben har enligt Schulte formen karoum) och koem eller kuemps. De sistnämnda namnen avse så gott som säkert den ursprungliga bäraren av namnet kummin, den importerade umbellaten Cuminum cyminum (romersk kummin, sv. äv. spiskummin) med de medeltida namnen chume, c(h)umi, kumin, kommen, ktimel; professor J. Holmberg har be-kräftat att en invänding av Schulte saknar relevans. Namnen på kar- (kroun är
68
sammanfattade som >>durro species>> (starka kryddor) eller >>zwrorcruyt», återkomma ofta i räkningarna och voro utan tvivel vanliga ingredienser i grut. Ej sällan tillsattes även harts. I Osnabriick bestod grut enligt stadsräkningar av pors, Scharpetangen (Laserpitium siler), lagerbär,
>>Behsem> (väl sannolikt korrumperat namn på lagerbär) och harts.i I ett av Doorman (s. 75, ej i kap. De gruitstoff) återgivet medeltida ölre-cept (Gent, 1300?) rekommenderas en tillsats till öl, som tydligen mot-svarade grut och bestod av (pulver av) >>bayem> (lagerbär), en och pors samt dessutom muskotnöt, som ej nämnes i stadsräkningarna eller andra handlingar rörande grut.
Doorman nämner (s. 30) bland ingredienser i gruit utan belägg
>>Salie = Salvia Horminium . . . Sclarea>>, som dock ej är bekant från stadsräkningarna. Uppgiften kan därför ej betraktas som säker (möj-ligen efter senare uppgifter om användning av salvia som ölkrydda hos Placotomus, Tabernromontanus m.fl., även hos Lemery, som citeras).
Arnold (s. 239) uppger utan belägg som en viktig ingrediens i grut, ungefär jämställd med pors och skvattram, rölleka (Achillea millefolium) (även Maurizio, utan tvivel efter Arnold). Då denna växt ej nämnes av Schulte och så vitt jag har kunnat finna ej förekommer i 1500- och 1600-talslitteraturens rikhaltiga listor på ölkryddor (se nedan), måste upp-giften tillsvidare tagas med stor reservation (möjligen en gissning, föran-ledd av det genom Linne och Schiibeler bekanta bruket i Norden, jfr Arnold, s. 370). Åven Doorman upptar emellertid Achillea men anför intet belägg ur källmaterialet, däremot namnen gachel och griittblome från Mecklenburg. Om meningen är att dessa namn utgöra ett stöd för uppgiften om användning i grut, så håller det ej. Namnen Gachheil, Gachel(kraut) m.fl. betyda »snabbt läkande»2 , och Griitzblume eller Griittblom(e) är ett lågtyskt namn på flera växter och anspelar på
tydligt korrumperat) avse utan tvekan kummin i nutida maning, Carum carvi (medelt. namn careo, careum, carui, karue). (Se Steinmeyers Althochd. Glossen Il, s. 486, 496, 497, 519, jfr Herrn. Fischer.)
De ävenledes oförklarade orden gegirden spryen i samma förteckning betydde kanske jäst »Kfunmelsprem (för framställning av kumminolja?). Schulte (och Lut-terbeck) har ej heller förstått »hresch,>; i »Quellem står emellertid »an harze>>. Lutter-beck har råkat förväxla Laserpitium siler (montanum) med en annan umbellat och besynnerligt nog kallat denna en falsk Gentiana.
1 Gewerbswesen und Ziinfte in Osnabriick. Mittheil. d. hist. Vereins zu Osna-briick 7, 1864, s. 31.
• Se H. Marzell, Wörterb. d. deutsch. Pflanzennamen, I, 1937(-43). Art. Achillea.
Fig. 9. Skvattram (Ledum palustre) enligt Matthiolus-Camerarius 1600 (Rosmarinus silvestris). Ungef. f<j nat. stor!.
blommornas utseende1 . Det skulle ej vara förvånande om rölleka be-gagnats i grut, men belägg måste krävas; någon vanlig ingrediens kan den omöjligt ha varit.
Sedan både det ovanstående och det härefter följande skrivits, har min uppmärksamhet fästs på en uppsats av en tysk >>Studienrätim, som säger sig
1 Grimms Wörterb. (grutzblume), jfr Marzell (Achillea, Cardamine, Capsella). -Det osäkra namnet Grjinsingkraut (Cordus en!. Pritzel-Jessen, ej bekräftat) kan ej antagas vara korrumperat av grusink = grut; grunsing enl. glossarer = Poten-tilla.
vara och om anspråken ej sättas högt utan tvivel också är filolog.1 Det vän-ligaste som kan sägas om detta försök att >>lösa grutbiergåtorna>> är att det är mångordigt och till stor del värdelöst.2 Tolkningen av >>gegurden spryem är i princip sannolik. Det bästa är en jämförelse av >>die Gruter>> med mer eller mindre privilegierade apotekare.
Den äldsta kända uppgiften om grut finnes i ett privilegiebrev av kejsar Otto II år 974, i vilket biskopen i Liege erhåller rätt att i en stad i samma provins framställa >>materiam cervism>>; att döma av senare dokument var eller i varje fall innefattade denna >>materia>> vad som därefter kallades fermentum eller på tyska grut. Ordet grut påträffas i ett år 999 utfärdat brev, i vilket Otto III ger biskopssätet i Utrecht rätt till alla intäkter från staden Bommel och koncession därstädes på »nego-cium generale fermentatm cervisim quod vulgo grut noncupatur>>3 , dvs.
>>den allmänna affärsverksamheten med öl [bryggt] med [tillsats av]
det fermentum [eg. 'jäsmedel'J som gemenligen kallas grut>>.4 Säkerligen avsågs även och icke minst själva tillverkningen av grut. Både ämnet och ordet måste givetvis vara äldre, troligen betydligt äldre. Lutterbeck tyckes mena (s. 83 f.) att det »goda>> öl som är >>eindeutig bezeugt>> från 800-talet var ett grutbier men anför ingenting som bestyrker detta. Det med grut bryggda ölet kallades ofta griising (griissink).
En dryck grusing omtalas c. år 1100 i en under namnet Heinrici Summa-rium bekant excerptsamling, där två sorters öl urskiljas: cervisia - bier och
>>celia - gruzzinc, gruz>> (Steinmeyers Althochd. Gl. III, s. 156). Ehuru
ord-1 Agnes Bartscherer, Beiträge zur Lösung der Grutbier-Rätrnl. Ges. f. die Gesch.
u. Bibliogr. d. Brauwesens, Jahrb. 1952, s. 109-122.
2 Förf. tror att både Myrica och Ledum förekommit rikligt i Westfalen och vid nedre Rhen, att de äro mycket lika i sitt bladverk och att de vid skörden för grut-beredning grävdes upp, vilket var ett farligt arbete, som krävde starka och modiga män. Allt detta och mera därtill är ju en otrolig gallimattias, och det är beklagligt att det blivit tryckt. Uppgifterna om bruk av pors och skvattram i Sverige äro också godtyckliga.
3 Monumenta Germaniai historica (Dipl. reg. et imp. II, III 1888-1893): Diplo-mata Ottonis Il., 85. Dipl. Ottonis III., 312; rätten förnyad år 1002 av Heinrich II.
(Dipl. Heinr. Il., 13). Då Schultes källhänvisningar äro ytterst svårbegripliga och Lutterbeck åberopar två sekundära källor, har jag gått till urkunderna och anför dem.
4 Ordet quod (vilket) måste syfta på det i attributet fermentatus liggande neu-trala substantivet fermentum. Identiskt samma uttryck, som utan tvivel länge var vanligt, möter man i en av J. F. Niermeyer (Mediae Latin. lex. min., s. 418) anförd handling av år 1224 rörande en årlig avgift för gruträttighet, och här
förteckningar av detta slag böra bedömas med en viss försiktighet, förefaller det, då växttillsatsen grut begagnades redan i slutet av 900-talet (se ovan), sannolikt men ej säkert att denna gruzzinc1 var ett verkligt grutöl. En dryck som kallades så var av allt att döma känd redan på 880-talet. I en detta årtionde skriven krönika berättar en munk i S:t Gallen (>>Monachus Sangal-lensis>>)2 att Karl den store en gång undfägnade persiska sändebud3 med
>>grrecingarium>>: quadam die, cum iam lretiores essent et grrecingario fortiori incaluissent ... (en dag, då de redan voro glada och upprymda av starkt grrecingarium ... ). Det besynnerliga namnet på drycken har av utgivaren och i Du Canges Glossarium tolkats som (grekiskt) vin (i en av handskrif-terna har skrivaren resolut skrivit >>mero>>, oblandat vin). Av Moriz Heyne (a.a., s. 345) och Schulte betraktas ordet som en förvanskning av grucinga-rium ( ~ grusing). Man ställer sig först undrande inför detta ord. Professor J. Svennung, som jag har rådfrågat, har emellertid framhållit att ändelsen -ing tyder på att här föreligger en avledning av ett germanskt ord; en skrivare kan i stället för ett för honom okänt ord grusingario ha insatt ett ord med en
>>grrecingarium>>: quadam die, cum iam lretiores essent et grrecingario fortiori incaluissent ... (en dag, då de redan voro glada och upprymda av starkt grrecingarium ... ). Det besynnerliga namnet på drycken har av utgivaren och i Du Canges Glossarium tolkats som (grekiskt) vin (i en av handskrif-terna har skrivaren resolut skrivit >>mero>>, oblandat vin). Av Moriz Heyne (a.a., s. 345) och Schulte betraktas ordet som en förvanskning av grucinga-rium ( ~ grusing). Man ställer sig först undrande inför detta ord. Professor J. Svennung, som jag har rådfrågat, har emellertid framhållit att ändelsen -ing tyder på att här föreligger en avledning av ett germanskt ord; en skrivare kan i stället för ett för honom okänt ord grusingario ha insatt ett ord med en