»sapinette». Kalevalas grankottar
Ett öl berett av granskott eller tillsatt därmed har förekommit i Tyskland, men dess historia är dunkel. Maurizio påstår utan belägg att det under medeltiden var >>allgemein iiblich>> att krydda öl och mjöd med barrträdsskott, men detta är i varje fall en stark överdrift (man blir betänksam, när han strax efteråt med ett oriktigt citat låter romarna sätta kåda till öl). En dryck som kallats Sprossenbier har såvitt bekant omtalats först långt fram på 1800-talet, egendomligt nog av engelska författare. Filologen Beke förklarar i en not till sin edition av de Veers berättelse om Barents' resa och senare i en tidskriftsnotis1 utan att anföra någon källa att sedan gammal tid en dekokt på unga skott av gran (Picea abies) och silvergran i länderna vid Östersjön begagnats mot skör-bjugg, reumatism och gikt och att denna dryck kallats Sprossenbier (i Holland jopenbier); särskilt nämnes sådant öl från Danzig. Dessa upp-gifter ha blivit allmänt kända genom att de återges av Wedgewood2 , i Skeats bekanta ordbok3 och i Grimms Wörterbuch. Man vill tro att det finnes åtminstone någon sanning i uppgifterna om det resinerade Danzig-ölet, som säges ha exporterats till England, men frågan är dunkel, och säkra belägg saknas.4 Mot påståendena om granskottsöls allmänna
före-1 Three Voyages by the North-east ... 1594, 1595 and 1596 by Gerrit de Veer, ed. by Ch. Beke. Hakl. Soc. 13, 1853. Även i Notes and Queries, Sec. ser., 12, 1861,
8. 98.
2 H. Wedgewood, A Diet. of Engl. Etymol., sec. ed. 1872.
3 W. Skeat, An Etymol. Diet. of the Engl. Lang., 1882, äv. ed. 1910.
• Beke anser att det på Barents' expedition medförda ölet var ett >>spruce-beer,,, tydligen emedan det i den latinska översättningen av de Veers reseberättelse (1598) kallas (av översättaren?) »Cerevisia Dantiscana>>. Danzigs öl var emellertid berömt; Placotomus (a.a., s. 83), Tabernaemontanus (I, s. 788) och Knaust (a.a., s. 36) förklara att det var överlägset de övriga goda preussiska ölsorterna, Schoockius (a.a., s. 297) säger att det redan fordom har ansetts vara ett av de bästa ölslagen, och Colerus (a.a., cap. 4) talar om ett Danzigöl, som nästan kunde liknas vid vin, och nämner intet annat. Detta talar för att utgivaren av den moderna holländska editionen av de Veers berättelse (de Linschoten Vereen., 14, 1917, s. 77) har rätt, när han förklarar att det medförda ölet var dubbelt >>Dantziger jopenbier>>, som
all-komst under lång tid vid Östersjökusten har man skäl att ställa sig skeptisk. I Grimms ordbok framhålles att äldre belägg på ordet Sprossen-bier saknas. Tyska lexikografer från 1800-talets början1 känna ordet endast som namn på det nedan omtalade amerikanska >>spruce-ölet>>. I den äldre tyska litteratur, där man skulle vänta sig att finna något2 , har jag icke påträffat någon antydan om granskottsöl. Däremot finnes från 1700-talet en uppgift att öl berett av granbarr begagnades i Pom-mern.3 Av stort intresse är Linnes förut (s. 127) nämnda uppgift om med grankvistar bryggt skörbjuggsdricka. I sydöstra Norge har >>förr i tiden»
bryggts granknoppsöl mot skörbjugg.4 Detta tyder obestridligen på en gammal tradition. Här kan också erinras om Bartholins uppgift (se ovan s. 121) om >>spånor av gran» som ersättning för humle, varvid framhålles att det är kådan som ger aromen. Colerus hade tidigare nämnt ett lik-nande medel för att förebygga öls surlik-nande (se ovan s. 81); han talar om spånor av tall (Kihn), men ett samband av ett eller annat slag är dock sannolikt.
I England har ett ord spruce beer gammal hemortsrätt. Det äldsta belägget finnes i Colyn Blowbol's Testament från tiden omkring 1500, en dikt i vilken en förfallen klerk inbjuder alla goda drinkare till sitt begravningsgille, där de skola undfägnas med alla kända öl- och vinsor-ter, bland annat >>Spruce-beer and the beer of Hamber>>.5 Detta spruce beer är emellertid ej (som Lehmeyer antar) oskyldigt granskottsöl utan ingenting annat än preussiskt öl (Spruce = förändring av Pruce = Prus-sia, from Prussia; Oxf. Diet.). Denna tolkning bestyrkes av att samtidigt öl från Hamburg nämnes. Det spruce beer som omtalas i en astrologisk förutsägelse av Thomas Nash för 1591 är ävenledes ett starkt tyskt öl;
danskarna >>shall have more Spruce Beere in their bellies than wit in
tid varit välkänt i Amsterdam och ännu importeras. Härtill kommer att på 1500-talet vanligt humleöl från Nordtyskland, bl. a. Östersjökusten, importerades till England och där kallades spruce beer (se nedan). Helt otänkbart är väl dock icke att ett med granbarr resinerat öl anskaffats för Barents' expedition; ett sådant skulle såsom verksamt mot skörbjugg ha varit mycket lämpligt.
1 Adelung, Gramm.-krit. Wörterb., IV, 1801; Heinsius, Volksth. Wörterb., 1822.
2 Placotomus, Tabernremontanus, Colerus och senare Kriinitz, J. Beckmann och Zedler nämna varken ordet eller drycken.
3 Götting. Anzeigen von gelehrt. Sachen 1776. Enligt Wilse (a. a.); jag har trots långvarigt letande ej lyckats finna uppgiften (felaktigt årtal?).
• Reichborn-Kjennerud, a. a. Lregeurter, s. 30.
5 W. Carew Hazlitt, Remains of the Early Popular Poetry of England, 1864, I, s. 106. F. Lehmeyer, Colyn Blowbols Testament, 1907 (Diss.).
their heads>>.1 Ånnu ett århundrade därefter jämställer nationalekonomen Sir Josiah Child (bekant för sin karakteristik av Englands lagar som ►>a
heap of nonsense►>) spruce beer och nordtyskt öl (Rosteker-Beer), >>vilka kunna tillverkas och tillverkas i England►>.2
Ånnu hos Dickens, i ►>Pickwick-klubbern>, förekommer spruce i bety-delsen tyskt öl; en krog lockar kunder med bland annat ►>Dantzic spruce►>. 3
Det får väl förutsättas att sådant kunde förekomma på 1830-talet eller under närmast föregående tid. Det ►>spruce►> som åsyftas i en replik i en fars av William Pearce 1793 ( ►>as brisk ... as bottled spruce in warm
weather►>) är kanske snarare detta tyska öl än granskottsöl.4
Vid denna tid hade dock en annan sorts spruce beer länge funnits i England. Hos en filolog Phillips5 är spruce beer 1706 namn på en hälso-dryck, bra för inre >>bruises►>. Detta öl måste, liksom senare hälsodrycker med samma namn, ha varit bryggt på eller med tillsats av granskott, och det finnes ingen anledning att tro att det var importerat. För-klaringen till den reellt sett radikala betydelseomvandlingen är uppen-barligen att ►mordisk►> gran hade börjat kallas eller rätt länge kallats
»spruce►>; John Evelyn talar 1670 om >>those (firs) of Prussia which we call Spruce►>.6 Det var nu helt naturligt att >>spruce►> i ordet spruce beer kunde betyda både ►>preussisk►> och >>gram> och att betydelsen alltmera gled över åt det senare hållet.
Redan något tidigare än Phillips talar Ray7, utan att nämna spruce beer eller spruce, med åberopande av Needham (tydligen läkaren Walter Needham) om ett dietiskt öl med grankvistar att använda mot skör-bjugg; vild gran saknas i England, men den nordiska granen synes ha införts på 1500-talet. En liknande uppgift hos Ray om pinje måste vara hämtad ur någon gammal källa och avser kanske Pinus (tall) i allmänhet. John Evelyn nämner i sin nyss anförda Sylva (ed. 5, 1729,
1 Thomas Nashe, A Wonderfull ... Astrologieall Prognostieation for ... 1591.
Works, ed. MeKerrow 3, s. 386.
2 Sir Josiah Child, A Diseourse about Trade, 1690 (Trade andinterestofMoney, s. 45).
3 Ch. Dickens, Pickwick Club, först utg. 1837. I svenska övers. danzigermumma, danzigbier.
• William Pierce. Hartford Bridge, 1793. Cit. efter Oxf. Diet.
5 Edw. Phillips, The New World of English Words, 1706. Senare N. Bailey, Univ. etymol. Engl. Diet., 13th ed. 1747, A. Boyer, Diet. 1773, Sam. Johnson, Diet. 1778, J. Walker, Diet. 1791.
6 John Evelyn, Sylva, 1664 (ed. 1670 en!. Oxf. Diet.).
7 Hist. 1686 (1693, s. 1396). Synopsis, s. 253.
s. 130) som allmänt erkänt att skott av gran och tall äro suveräna mot skörbjugg. Till denna medicinska tradition hör troligen också en senare uppgift i en farmakope om ett medel mot reumatism, gikt och skörbjugg bestående av en med vin blandad dekokt av granskott (silvergran) kokade i öl eller vatten.1 När tall brukades mot skörbjugg var det naturligt att försöka även gran (det är endast på grund av granskotts-ölets särställning som detta och tallstruntöl här ej behandlas till-sammans). För övrigt kan man när det gäller engelska författare ibland känna sig osäker om vilket träd som åsyftas.
En uppgift från slutet av 1600-talet om grankvistar i engelsk mumma har förut nämnts (s. 104).
I början av 1700-talet, eller nästan säkert mycket tidigare, kommer franska Nordamerika in i granskottsölets historia. Linnes lärjunge Pehr Kalm berättar från sin resa i Nordamerika2 att fransmännen i Kanada av granris, helst med kottar, rostad säd och litet sirap gjorde ett gott och hälsosamt dricka; holländarna vid Albany (prov. New York) bryggde en liknande dryck utan säd, som de kallade spruce beer, således med ett engelskt namn. Som den använda granens franska namn uppges epinette och epinette blanche. Både detta namn och det latinska flerordsnamnet (efter Miller, ned. a.a.) visa att Kalm avser Picea glauca (tidigare kallad alba, även canadensis), >>White spruce>>. Då enligt senare källor drycken i allmänhet beretts av Picea mariana (nigra), >>Black spruce>>, är det rätt sannolikt att även eller företrädesvis denna art begagnades. Kalm ansåg - helt i tidens och Linnes anda - att det borde försökas, om man ej >>kunde göra ett så hälsosamt dricka av vår gran», och.Trozelius yttrade kort därefter detsamma (a. a. 1752, s. 137).
Det är möjligt att både fransmännen och holländarna kände till från Europa att granbarr kunde användas till öl, men bruket i Amerika har sannolikt sitt ursprung i en indiansk hälsodryck. När Jacques Cartier år 1536 under sin andra resa till Kanada övervintrade vid nuvarande Quebec och hans folk var nära att duka under för skörbjugg3 , lärde
in-1 R. James, Pharm. univ., 1752.
2 Pehr Kalm, Beskrifning ... ; Vetensk. Acad. Handl., 12, 1751, s. 190 ff. En resa til Norra America, III, 1761, s. 504.
3 (J. Cartier) Bref recit et succincte narration ... de la navigation ... , 1545;
nytryck, Paris 1863. Efter annan handskrift i Marc Lescarbot, Rist. de la Nouv.
France, 15, III, ch. 24 (Toronto, Champlain Soc. Publ., 7, 1911, II, s. 461 ff., eng. öv.
s. 151 ff.). Ref. i Fr. Parkman, Pioneers of France (Works, 1865 etc., ed. 1910, I, s.
216 ff.). Jfr Th. Meeham, Proc. Ac. Nat. Se. of Philadelphia, 1882, s. 110.
dianerna honom att av barren och >>barken>> (innerbarken) på ett vinter-grönt träd, som de kallade >>ameda>> (>>annedda>>), bereda en dryck, som var deras medel mot sjukdomen, och härigenom räddades expeditionen.
Man har gissat på flera barrträd, men trädet var utan tvivel Picea mariana eller P. glauca. Det finnes ingen anledning att betvivla att be-rättelsen trots ett par överdrifter är i huvudsak riktig. Huruvida den återgivna episoden kom att betyda något må lämnas därhän, men om indianerna hade en granbarrsdryck, är det naturligt om kolonisterna förr eller senare togo efter den. Intressant är att bruket av granbarr till en dryck mot skörbjugg m. m. har uppkommit självständigt i Ame-rika; för övrigt hade indianernas dryck förmodligen ej enbart medicinsk användning.
Grandrickat var tydligen särskilt bland fransmännen den vanliga dagliga drycken, åtminstone om sommaren (Kalm säger på ett ställe att den användes sällan av >>de förnämare>>, på ett annat att även de rika ofta dricka den). Miller nämner redan före Kalm att båda de här omta-lade amerikanska granarna begagnades till spruce beer1 , och Henry Ellis, vars expedition 17 4 7, året innan Kalm kom till Amerika, över-vintrade långt i norr vid Hudson Bay, berättar att engelsmännen i dessa trakter skyddade sig mot skörbjugg genom att dricka stora mängder spruce beer2 • Några år därefter framhåller Edinburghläkaren James Lind i ett på sin tid med rätta uppskattat arbete om skörbjugg3 att Nordameri-kas nordligaste och kallaste delar tidigare varit svårt utsatta för skör-bjugg, men förklarar (utan angiven källa) att Newfoundlands befolkning numera är nästan befriad från denna sjukdom, vilket (allmänt?) tillskri-ves den dagliga drycken, som är spruce beer. Redan kort efter Kalm omtalas drycken av Duhamel4, som också han talar om >>epinette blanche>>
(framställningen liknar mycket men ej helt och hållet Kalms), något senare med hänvisning till Kalm i Diderots och d' Alemberts stora encyklopedi (14, 1756); här kallas drycken >>sapinette>>.5
1 Ph. Miller, The Gardeners Diet., I, ed. 4, 1743 (tidigare ed.?).
2 Henry Ellis, A Voyage to Hudson's Bay ... 1747 and 1748 ... , 1748.
3 A. a. On the Scurvy, 1753, s. 218.
4 H. Duhamel, Traite des arbres, I, 17 55, s. 1 7.
5 Epinette, vanligen uppfattat som dirnin. av epine, av Gamillscheg (Etym.
Wörterb., 1928) dock härlett ur pinet, pinette (liten >>tall», kanske snarare talldunge etc.), synes i Frankrike ursprungligen ha betytt taggig buske och taggigt buskage (Godefroy, Diet.: belägg hos Froissart) eller dunge av barrträd. Senare blev det namn på flera amerikanska granarter (Kalm; Duhamel, Traite d. arbr., 1755:
Diderot et d' Alemb., art. Sapinette; V almont de Bomare, Diet. d'hist. nat., 1765,
Detta öl, om drycken får kallas så, har enligt flera källor använts länge. En på sin tid mycket känd tysk skogsforskare, som varit verksam åtta år i det tempererade Nordamerika, lämnar intressanta upplysningar.1 Han förklarar att den gran som användes är >>the White Spruce Fir>> och att först ett välluktande extrakt framställes, som kan sändas till sjöss.
Av extraktet (1 matsked till 20 >>mått>> [kannor] vatten, dvs. 126 ml till 100 liter, brygges med litet sirap ett öl, som får jäsa på fat; det är nyttigt mot skörbjugg och har en god smak, som liknar det tyska ölets men ej är lika rusande. Spruce beer omtalas senare av Pursh (1814), som säger att Picea >>alba>> är oduglig (jfr dock ovan), Browne (P. >>alba>> ger dålig lukt och smak), Emerson (Black spruce), Sargent (Black and >>Red>> spruces);
en författare, H. Gibson, förklarar ännu 1913 att öl av P. migra>> sedan 300 år tillbaka har tillverkats och funnits i handeln på New Foundland2 och att förråd medföras på fiskebåtar under långfärder för att förebygga skörbjugg (ännu i början av 1900-talet1).3 Av särskilt intresse äro ett par uppgifter, som mera bestämt kunna tidfästas. Filologen Leland berättar från sin skoltid i Philadelphia, tydligen på 1830-talet, att på nöjes-marknader på isen >>fakirs>> sålde bland annat spruce beer.4 Thoreau, som
art. Sapin; Encycl. oecon., 14, 1771 [här även som namn på drycken]; Nouv.
diet. d'hist. nat., 8, 1803; Diet. d. se. nat., 15, 1819; senare Littres Diet., Diet. de l'ac. fr., La grande ene. etc.). Sapinette betydde ursprungligen granskog (Godefroy;
belägg 1605, 1611) och även >>liten gram, senare stundom enligt några författare
»kanadensisk gram (Valm. de Bom.; Nouv. diet. d'hist. nat., 15, 1819; Diet. d. se.
nat., 47, 1827; Littre) men i allmänhet den av nordamerikansk >>sapim, epinette, beredda drycken. - Medan genevrette är bildat direkt ur genevrier som ett slags diminutivt namn på den därav bryggda drycken (se ovan s. 92) och därigenom är jämställt med anisette, synes således ordet sapinette ha funnits tidigare än drycken. (>>Sapinette>> är även ett gammalt namn på kräftdjuret Lepas anatifera,
»långhals>>.)
1 Friedrich Adam Julius von Wangenheim, Beytrag zur teutschen holzgerechten Forstwissenschaft, die Aufpflanzung Nordamer. Holzarten ... betreffend, Göttingen 1787,s.5f.
2 Av Littre och i Diet. de l'Acad. fram;,. uppges att Newfoundlands fiskare använt epinette blanche, vilket tyder på att de båda granarterna eller deras namn stundom förväxlats.
3 Fr. Pursh, Flora Americrn sept., 1814, II, s. 640 f. D. J. Browne, The Sylva Americana, 1832, s. 94, 100. G. E. Emerson, Report on Trees ... Massachusetts, 1846, s. 81. C. P. Traill, Studies of Plant Life in Canada (efter Emerson?). Ch. S.
Sargent, The Silva of North America, XII, 1898, s. 31, 35. Henry H. Gibson, American Forest Trees, 1913, s. 129. D. S. Peattie, A Nat. Rist. of Trees of East and North America, 1950, s. 49.
4 Charles G. Leland, Memoirs, 1893 (sec. ed. 1894, s. 8).
blev bjuden på denna >>draught of beer>> i Maine 1846, prisar den i hä-förda ordalag; den kom den som drack den att >>se grönt>> och >>drömma att han hörde vinden susa bland granarna>>.1 Åven i den äldsta ameri-kanska romanlitteraturen möter man denna dryck. I Fennimore Coopers av flera generationer pojkar älskade >>Den siste mohikanem, vars hand-ling är förlagd till 1757, bjuder Hawkeye (Falköga) en främhand-ling att >>try a little spruce>> (förstärkt med sprit).2
James Cook, som under sina resor med stor omtanke och framgång vakade över sitt manskaps och sina följeslagares hälsa och icke minst sökte förebygga den fruktade skörbjuggen, bryggde i detta syfte under sin andra resa under och efter uppehållet vid Dusky Bay på Nya Zee-lands sydö (1773) stora mängder av ett spruce beer på kvistar av ett barrträd, som man tyckte likna den amerikanska Black spruce. 3 Trädet är (J. D. Hookers Flora Novae Zeland., professor G. E. Du Rietz) Dacrydium cupressinum (fam. Podocarpaceae). Ölet bryggdes på samma sätt som annat spruce beer (med extrakt av vört och sirap). Sedan man börjat tillsätta blad av en >>tea plant>> (Leptospermum scoparium, fam.
Myrtaceae), blev ölet >>Utomordentligt välsmakande>> och mycket om-tyckt. Det fanns knappast en man på fartyget, som icke tillskrev det goda hälsotillståndet utan någon skörbjugg detta öls och en smula grön-sakers verkan.4 De viktigaste uppgifterna lämnas även i Cooks följesla-gare Forsters5 och Sparrmans6 reseskildringar.
1 H. D. Thoreau, The Maine Woods (Writings, ed. 1893, III, s. 35). Vilken art gran som begagnades anges ej; orden »pine-clad,> och >>pine>> behöva säkert ej upp-fattas bokstavligt.
2 The Last of the Mohicans, först utg. 1826, ch. 6. I svenska översättningar
•>tallstruntöh.
3 Detta intryck kan i någon mån förklaras av att de unga skotten ha korta barr (många exempel i Uppsala Botan. Mus.). Cooks vackra bild föreställer dock en gren med fjällika blad.
Cooks omtänksamhet torde ha varit rätt enastående. C. P. Thunbergs och andras reseskildringar ge ohyggliga inblickar i skörbjuggens och andra sjukdomars härjningar på det Holländska ostindiska kompaniets fartyg under 1600- och 1700-talen.1 Det är aldrig tal om granskotts- eller tallstruntsöl, nästan inte heller om andra medel mot skörbjugg, som tyckes ha betraktats som ett nödvändigt ont.
Till Europa, där granskottsöl var känt förut, kom såvitt bekant aldrig den amerikanska drycken, ehuru den naturligtvis kan ha framställts av på fartyg medfört extrakt, men kännedomen om den uppmuntrade till försök att brygga en liknande dryck. I England skrev George Berkeley en dag år 1741 till grevinnan av Suffolk, som senare blev hans maka, att han hoppades få dricka >>a bottle of spruce with you on Saturday night>>.2 Vad han menade var knappast importerat >>preussiskt>> öl, snarare den rätt länge använda engelska hälsodrycken; han hade i ett brev fyra dagar tidigare klagat över >>skörbjuggssmärta>> i en fot. Troligen var den amerikanska granskottsdrycken en viktig inspirationskälla. Den store filosofen hade vid denna tid just fattat ett passionerat intresse för tjär-vattens3 förmenta egenskaper som universalmedel och livselixir, ett intresse som nästan trängde hans filosofiska ideer i bakgrunden. På denna tro fann han en bekräftelse i Nordamerikas spruce beer; han åberopar detta och berättar att unga skott av >>our common spruce-fir» sattes till maltdrycker i hans egen familj och ge en mycket hälsosam dryck.4
I början av 1800-talet synes ett granskottsöl ha framställts i England.
I en skrivelse från Köpenhamns magistrat 1820 till en >>Urteknemmer», som ville sälja engelsk porter men förväxlat denna med >>engelsk Sprut>>, förklaras att detta är rökt sill och att Spruce-beer göres av grankottar och först på senare tid har kommit i bruk särskilt på fartyg på grund av sina antiskorbutiska egenskaper.5 Det kan vara den amerikanska drycken
1 C. P. Thunberg, Resa uti Europa, Africa, Asia ... 1770 till 1779, Upsala 1788-93.
I, s. 90 ff., 96, 108, II, s. 238. Ture J. Arne, Svenska läkare och fältskärer i Holl-ländska ostindiska kompaniets tjänst; Lychnos 1956, s. 133 ff.
2 Letters to and from Henrietta, Countess of Suffolk, 1824, II, s. 182.
3 I den svenska farmakopens första upplaga (1775) upptogs Aqua Picea (tjär-vatten). Det ovan s. 160 anförda meddelandet om de skörbjuggssjuka ryska fång-arna var inspirerat av Anders Sparrmans försök i Karlskrona och offentliga före-läsningar om tjärvatten (i Stockholm, sannolikt 1790). När detta medel gavs fångarna, hade det en mycket starkare effekt än tallstruntsdekokten.
4 Berkeley, Second Letter to Thomas Prior, 1744 (Works: Bibl. Brit. Phil. 5, s. 182).
5 Hermansen og Holm, a.a. (Östjydsk 01, 1948), s. 74.
som åsyftas men är väl rätt sannolikt att en liknande dryck framställdes även för den engelska skeppsfarten. Det är nästan förvånande att ej flera och säkrare uppgifter om bruk av denna dryck på engelska fartyg synas finnas. Läkaren T. J. Graham förklarade (a.a., tidigare uppl.) att
som åsyftas men är väl rätt sannolikt att en liknande dryck framställdes även för den engelska skeppsfarten. Det är nästan förvånande att ej flera och säkrare uppgifter om bruk av denna dryck på engelska fartyg synas finnas. Läkaren T. J. Graham förklarade (a.a., tidigare uppl.) att