Redan den medeltida användningen i Mellaneuropa av grut och enligt Hildegard askblad gör det sannolikt att man även i Norden tidigt stun-dom tillsatte andra växter än pors till sitt öl. Säkra uppgifter finnas dock först från 1500-talet.
Några uppgifter om grut och grutöl i Norden äro ej kända, och man kan utgå från att denna ört- och kryddblandning ej tillverkades, i varje fall icke i Sverige och Norge och sannolikt ej heller i Danmark. Det är naturligtvis tänkbart att grut eller grutöl under detta öls glanstid i Tyskland någon gång importerades av tyska köpmän eller truppbefäl-havare i Sverige, men härom är ingenting känt.1
I de av Klemming utgivna svenska läkeböckerna från senare hälften av 1400-talet och början av 1500-talet2 nämnas en mängd växter att sjuda i öl. Det är dock här liksom hos Placotomus och andra tyska för-fattare från en något senare tid, och i än högre grad, fråga om rena medi-ciner, och alltsammans utom ordet öl är hämtat från antika eller tidiga medeltida källor; ofta är det nog närmast en tillfällighet i vilka fall öl fått i texten ersätta vin eller ordet tillagts. I Peder Månssons läkebok, som är en översättning av en skrift grundad på en bok av Lullus (död 1315), talas ej om öl (mest om örter i >>livets vatten», stundom i vin). Av intresse är också att i Harpestrrengs danska örtabok, som är mycket äldre än de svenska (före 1244), öl aldrig nämnes men tillsättning till vin ofta anbefalles. Detta är också det enda vari de svenska läkeböckerna
>>moderniserats>>. I vilken omfattning råden följdes och dessa ölmediciner begagnades i Sverige är naturligtvis okänt. En uppräkning av de som tillsatser till öl rekommenderade växterna förefaller dock motiverad
1 Dr Karl Malmsten har i Stockholms tullhandlingar funnit uppgifter om import till Stockholm år 1395 a.v &griitze>> (i en Danzighandling även kallas >>grutte&).
Ordets form talar mot att det skulle vara fråga om grut, och dr Malmsten har själv kommit till det resultatet att ordet syftat på något slags gryn.
2 E. G. Klemming, Läke- och örta-böcker från Sveriges medeltid, 1883-86.
(i huvudsak i den ordning i vilken de nämnas i läkeböckerna1, de flesta svenska namnen i moderniserad form): lakrits(rot), isop, fikon, nässelrot, lagerbär, Inula (I. helenium), holyrt (tydligen avses Inula, ej Aristo-lochia), Benedicta (Geum urbanum2 ), rönnbark, mjölon, libbsticka, vin-ruta, galigo (galangarot), kanel, sädefär (Zedoarium = Curcuma zedoaria), brysthyrt (i III kallad Pimpinella; i den ursprungliga källan har utan tvivel Sanguisorba officinalis eller möjligen Poterium sanguisorba av-setts), peppar, pepparrot, pionrot, Tormentilla (Potentilla t. = erecta), kumminblommor, Bethonia (i läkeboken identifierad med oxalegh = gull-viva, den ursprungliga källan Betonica ?), Centaurea (Centaurium minus), polleya, senapsfrö, dillfrö, gol lylie root (Iris), (honung), ekträ och bark, sallad, fenkol, katostha frö (Malva), vild mynta, mynta, palmknoppar, malörtsfrö, bynke (Artemisia vulgaris), ingefära, vild vit lök= griislök (enl. VII, 254 gräslök), vallmofrö, pors, vitlök, koriander, renfanafrö, kålfrö, anis, mejram, krassefrö (Lepidium), (härtill hwitt raff = pulvri-serad bärnsten). - I ett enda fall lämnas ett råd, som icke är medicinskt utan avser ölets smak. Skenbart förvånande men belysande för läke-böckernas nyckfulla omnämnande av öl som ett medium för medicin är att det gäller en av de allra högst skattade läkeväxterna, benediktroten, som förklaras ha förmåga att återställa fördärvat öl och ge det en god arom; det tillfogas att den som dricker det blir röd (III, 82, VII, 8). Av intresse är att flera av de övriga växterna senare (eller redan förut) begagnats som humleersättning eller smakämnen utan rent medicinskt syfte (Centaurea, pors, malört, gråbo m.fl.). En av öldryckerna (II, 48 [Kl. nr 201J, möjligen rätt sem tillägg) tillhör trolldomsmedicinen: för att utröna om en flicka är virgo skall man ge henne nässelrot i nytt öl (eller vatten); om hon får behålla drycken, är hon virgo, annars ej.
Något senare säger Olaus Magnus (1555) att >>somliga tillreda säden för att därav brygga en beskare dryck, i det de tillsätta malört mot mask>>
(XIII, 27). Malört var ett gammalt medel mot mask, i Norden omtalat av Harpestrmng och i de svenska läkeböckerna (II, III, IV, VII, i detta sammanhang dock ingenting om öl). Formuleringen och hela
samman-1 II, 3, (63), 201, 203; III, 31, 55; IV, (8); VII, 306, 360, (447), 519, 520, 641, 725, 728-741, 747, 748, 757, 781, 783, 794, 814, 818-820, 823, 828, 830, 836, 859, 860, 875, 876, 889, 900, 942, 949, 969, 975-977, 1036, 1128; VIII, (8), 9. (Numren äro Klemmings nummer i margen.)
2 Rödh benedicta (III, 82), lat. B. rupha (VII, 8), är utan tvekan Geum urbanum (och ej kardobenedikt); det röda är rotstockens inre. Samma beteckning finner man senare hos Colerus (roth), i Sverige hos Palmberg (B. rubra). Men varifrån härstammar den, och vad är läkebokens hwit (alba) benedicta?
hanget tyder på att Olaus talar om ett bruk, som han lärt känna i Sverige.
Så vanlig som mask var, var nog malörtsölet knappast jämförligt med de ovan nämnda medicinerna utan mera en hälsosam bordsdryck.
Den i Holland födde Vilhelm Lemnius, Erik XIV:s och senare Johan III:s livläkare, räknar i sin 1574 utgivna, ganska framsynta pestläkebok1 upp en lång rad växter, som äro nyttiga för både pestsmittade och ännu helbrägda, bl. a. om de i en påse hängas i >>öölkannon eller ööltynnall)):
Petasites (Pestilentie root), Libbesticka, Stäkört (Oenanthe fistulosa), Sädfär, Fenekål, Entian (Gentiana), Femfinger gräs (Potentilla reptans), Isop, Poleia, Balderian, Näglicor, Hjertansfrögd (Melissa), Canelbarck, Muskåt, Peper, Aniss, Tijmian, Jordrök (Fumaria officinalis), Kruse-mynta, Coriander (härjämte Hwitt raaff [krossad bärnsten], Eenhörne [pulver av föregivna enhörningshorn, som ännu på 1600-talet hade stort medicinskt anseende], Mircha [väl Mirrha], samt mineraldrogerna Bolus armenus och Terra sigillata). Dessutom talas om växter, vilka som pulver skola tagas med öl, men detta hör knappast hit. - Många av de här och i det närmast följande nämnda örterna, kryddorna m. m. hade gammalt anseende som medel mot bölder eller gifter; andra äro svett-drivande.
I en av apotekaren Berchelts två pestböcker2 rekommenderas i pesttid malörtsöl, ålandsrotöl, salvieöl, Betonicaöl >>och annat kryddöl», och uppsalaläkaren Laurentius Erici nämner bland skyddande medel vin eller öl med hollört (Inula), lagerbär eller >>för gammalt folck>> malört.3 Den lärde teologen Laurentius Paulinus Gothus nämner ett par årtionden senare i sin övervägande religiöst betonade Pestilentz Speghel4 bland preservativ malörtsöl på ett sätt som antyder att detta var en rätt vanlig dryck (även andra slags kryddöl, öl med enbärsolja samt dessutom ört-medicin att taga med öl). Ännu något senare nämner Andreas Sparrman i en pestbok5 såsom lämpliga att hänga i öl utom några av de ovan nämnda växterna kardobenedikt, Angelica, Pimpinella (Sanguisorba officinalis) och citronskal. Det är egentligen förvånande att Angelica
1 Emoot Pestilentzie ... Scriffuit genom Guilelmus Lemnium, 1574, s. 9-12.
Nytryck i De 100 böckerna, 1917, s. (20) 22.
2 Simon Berchelt, Om Pestilentzien ... , 1589, cap. 5.
3 Laurentius Erici, Een nyttigh Underwijsningh emoot Pestilentian, 1602.
4 Laur. Paulinus Gothus, Loimoscopia, Eller Pestilentz Speghel, 1623, II, cap.
3, 4, 5.
6 A. N. Spar(r)man, Korta Berättelser ... emot Pestilentzien, 1638, äv. 1652, 1710.
archangelica, som under forntiden och medeltiden odlades mycket som grönsak (i >>kvanngarde>>) i västra och norra Norge och som åtminstone senare (särskilt roten) begagnats i norsk folkmedicin1, såvitt bekant icke omtalas såsom tillsats till öl annat än i denna pest bok. Här kan lämpligen också nämnas en senare skrift av Sparrman om rödsot.2 Som en tjänlig dryck betecknas öl med malört, ålandsrot eller lagerbär, och dessutom anbefalles vin eller öl med kardobenedikt och utom andra förut nämnda växter krusmynta, Tormentil Root (Potentilla erecta) och pomeransskal (som bot för rötsot öl med pionrot och enligt en oklar formulering några andra örter). Det kan redan här tilläggas att de under 1710-11 års svåra pestepidemi utgivna skrifterna icke innehålla något väsentligt nytt.3 Man häpnar onekligen över att Collegium medicum i sina råd förklarar det ha ett visst värde att på bröstet bära amuletter, bl.a. en >mptorkad groda>> (som troddes dra till sig gift) - en tanke som M. G. (von) Block med bitande ironi avvisade. Detta hör dock inte hit, och vi återvända till 1500-talet.
Lemnius' kollega Benedictus Olai utgav 1578 sin bekanta läkarbok.4 I denna finnas mycket få uppgifter om örtmedicin i öl. I allmänhet föreskrivas, tydligen emedan författaren noga följt sina utländska källor, komplicerade mixturer beredda med vatten, vin m. m.; föreskrifterna vittna för övrigt ej om något framsteg sedan de medeltida läkeböckernas tid. Någon enstaka gång säges att en ört kan eller bör sjudas i öl: Esula (Euphorbia sp., ej i läkeb.), ingefära, >>swalerot som kallas Asclepias>>
(Cynanchum vincetoxicum, jfr Lyttkens), vitlök, rabarber (ej i läkeb.), (malört m.fl. som yttre medel); i pesttid kan >>en starcker>> i öl bruka benediktrot.
Arvidh Månsons örtabok (1628)5, som icke utger sig för annat än en
1 Se särskilt Knut Fregri, Kvanngarden, en parkhistorisk relikt. Lustgården 31-32, 1951, s. 5 ff.
2 Concilium antidysentericum ... , 1652 (även 1710 tills. m. pestskriften).
3 Collegium medicum, Kort underrättelse ... , 1710 (kryddpåse i vin eller öl, uttryckligen nämnes malört; röllikeblommor kokas i öl). - M. B(romelius), Kort Underwisning ... , 1711 (röllikeblommor). - Johan Linder, Tanckar och Anmärck-ningar ... , 1711 (ingenting). - Joh. Jac. Döbelius, Tree Inwärtes ... Pestmedel (ett svettmedel med utom andra saker många förut nämnda örter samt enbär, bl. a. i öl). - M. G. Block, Atskillige Anmärkningar ... 1711.
4 Benedictus Olai, Een nyttigh Läkere Book, 1578. (Faks.-ed. 1938.) Cap. 2, (36), (53), 60, 87 (f. 106).
5 Arvidh Månson, Een myckit nyttigh Örta Book, 1628 och senare uppl., cit. ed.
1654, cap. 4, 5, 7, 12, 14, 15, 17, 18, 19, 30, 35, 37, 57, 69, 82, 87, 91, 92, 95, 99, 107, 124, 131.
kompilation efter latinska och tyska böcker, står helt på de gamla läkeböckernas ståndpunkt (stundom ordagrann överensstämmelse). Av i dem nämnda örtmediciner att sjuda eller taga i öl återfinnas dock endast tio; nya äro saffran, akande (näckros, sannolikt särskilt vit), rölleka, abrodd (Artemisia abrotanum), Verbena, Valeriana, Chelidonia (Cheli-donium majus), enbärsolja, körvel, Marrubium, rosmarin, hjärtansfröjd (Melissa), ekollon, hönsagräsz (trampgräs), matram (Chrysanthemum parthenium), tijdhlösa (>>Primula veris på latin», säkert dock Bellis perennis, se Lyttkens, s. 400), väppling (säkerligen Trifolium pratense), timjan.
Ånnu Palmbergs Örtekrantz (1684)1, som har en modernare prägel och har hämtat mycket hos 1500-talets örtaboksförfattare (även hos Joh. Franck, Schröder m.fl.), bygger liksom förlagorna väsentligen på den medeltida medicinen. Tre råd gälla ölets kvalitet. Om Benedicta rubra (redan i läkeb.) och citronskal hängas i öltunnan, surnar ej ölet.
Nyheter äro att slånbär göra öl välsmakande och hållbart samt att lijn-skorff (Cuscuta) anbefalles att lägga på öl och förklaras göra det hälso-sammare. I övrigt är det endast fråga om medicin att blanda i öl, dels några (nio) växter som nämnas i läkeböckerna eller hos Månson, dels en rad andra: hasselknoppar, brakvedsbark, hallon, Arum (yttre medel), oxetunga (Anchusa), Borago, Calendula, kardobenedikt, Chelidonium minus (Ranunculus ficaria), Consolida major (Symphytum officinale), Cochlearia, Cardiaca (Leonurus c.), Euphrasia, fenkol, baggesöta (Gen-tiana lutea, möjligen purpurea), rödh Myrrha (drogen myrra), Hepatica alba (Parnassia palustris), Sedum minimum (acre). En brokig blandning ur tidens arsenal av medicinalväxter! Borago officinalis hade bland annat urgammalt anseende som medel mot kärlekssorg; Plinius berättar att en av Helenas bröder sände henne denna växt för att trösta henne efter bortrövandet till Troja. I senare upplagor av >>örtekransen» till-lägges Achillea (medicinskt öl) och i ett appendix av utgivaren Stein-mejer Menyanthes (29 sidor om dess medJLcinska krafter!), men använd-ning till brygganvänd-ning av öl omtalas ej.
Vid denna tid hade redan flera växter rekommenderats som humleer-sättningar av andra författare än de ovan nämnda. Den äldsta uppgiften härrör från slutet av 1500-talet och dåvarande Norge. När biskop Jens Nilss0n 1597 besökte Bohus fästning, gav slottsfogden honom >>en flaske
1 Johan Palmberg, Serta Florea Svecana Eller Swenske Örtekrantz, 1684. Ed.
Steinmejer 1733, 1738.
011 af sitt egit 011 som var bruggit medh Enula Campana>> (Inula hele-nium) .1
Den bekante, redan nämnde svenske läkaren Andreas Sparrman, som - sannolikt under påverkan av en av den salernitanska läkarskolans hälsoregler (i Regimen sanitatis), som i sin tur nog härstammar från Ovidius - ansåg att vatten här i landet är en dryck mera för oskäliga kreatur än för människor, förklarade 1642 att de som ej ha humle i stället pläga taga malört och rekommenderade denna ersättning (>>och kunde många penningar sparas>>).2
I Danmark förklarade Thomas Bartholin (a. a. 1666, s. 324) att utom pors malört och Marrubium brukas i brist på humle samt att även
>>spånor av gram begagnas. Han räknar också (s. 329) upp en rad kryddor att använda i mot olika sjukdomar verksamt öl: Inula, Salvia, en, malört, slånbär, Melissa, rot av nässlor, Fungus sambucinus (svampen Peziza auricola); den sistnämnda har jag ej annars sett rekommenderad i detta sammanhang, men någon källa finnes nog. Uppräkningen bevisar naturligtvis ej att alla dessa medicinalväxter begagnades till öl i Dan-mark. Senare rekommenderade Bartholin ett medicinskt öl med björksav, ännu verksammare genom tillsats av morotsfrön.3 Redan förut hade Simon Paulli (Fl. Dan., s. 234) meddelat att ormbunksrot (rad. filicis) brukades som ölkrydda på Färöarna.
Bromelius talar tre år efter Palmberg ej blott om pors utan också om två andra humleersättningar (a.a. Lupologia, 1687). Han anbefaller först kardobenedikt (Cnicus benedictus), som Palmberg nämnt blott som me-dicinsk tillsats till öl. Denna mediterrana växt, åtnjöt sedan långt tillbaka högt anseende som ett bittert läkemedel och odlades i Nordens kryddgår-dar. Bromelius kan ha haft någon källa (det är dock knappast troligt att han kände Schoockius' arbete), men han kan också av den välkända bittra smaken och Palmbergs medicinska rekommendation ha föranletts att föreslå den som humlesurrogat. Bromelius förklarar också att Gentia-nella, dvs. G. campestris (sannolikt ej G. amarella, som av äldre författare även kallades Gentianella), har en angenäm bitterhet och >>mycket wäl i
1 Visitatsböger. Cit. efter F. Gr0n, Om kostholdet i Norge fra omkring 1500-tallet ... Det Norske Vid. Akad. i Oslo, II, 1941, N:o 4, s. 189, 193. Gmns åsikt att roten av denna växt som humlesurrogat kan jämställas med pors förefaller mycket över-driven.
2 Andreas Sparrman (senare Palmkron), Sundhetzens speghel, 1642, s. 118 f.
3 Acta med. et phil. Hafn., I, 1671-72, Obs. 19.
Fig. 17. Fältgentiana (Gentianella campestris). Efter Palmstruch, Svensk botanik (1805). i nat. storl.
stället för Humbla brukas kam>. Detta är ganska säkert första gången denna som det tyckes rent nordiska humleersättning nämnes i littera-turen. Bruket i Sverige (se nedan) var sannolikt gammalt och känt av Bromelius.
Den mångintresserade Åke Claeson Rålamb gav i slutet av århundra-det i ett bekant arbete1 en beskrivning på enbärsöl (>>skall vara en godh
Drick>>).
1 Åke Claeson Rålamb, Adelig öfvning, D. 13, 1695, s. 77 f.
Till den förlinneanska litteraturen hör slutligen en av den i Livland födde och uppvuxne prosten R. Broocman utgiven >>hushållsbok»1, vars innehåll är hämtat ur tyska (nog företrädesvis) och svenska böcker av detta slag. Här uppräknas många kryddor att använda till öl för hälsans skull eller som >>en delicatesse>> och även för att göra det hållbart m.m.
De flesta återfinnas hos Placotomus, ett par först hos Tabernmmon-tanus. Dessutom märkas >>ehrenpreis>> (källa?), krusmynta, kärrlök (Teucrium scordium), kardobenedikt (i Sverige Palmberg och Bromelius), småborre (Agrimonia eupatoria), lindlöv (Colerus), hallonblad, galgant (galangarot; England, Schoockius). Om bruket i Sverige ger den långa för-teckningen naturligtvis inga upplysningar. Att man i den träffar på några i det föregående ej nämnda kryddväxter visar endast att varia-tionen i Tyskland var ännu större än den man lär känna i den littertur jag haft tillgång till.
Några ord om kryddat humleöl kunna här inskjutas, ehuru de delvis röra en något senare tid.
Ett svenskt recept på ett >>kryddöl», som är »mycket hälsosamt att dricka för skörbjugg, i synnerhet om vår och höst>>, finner man i en 1755 tryckt bok om huskurer2 ; det är nog hämtat från någon äldre tysk källa av samma slag. Kryddorna, som skulle hängas i en påse i vanligt öl, äro malört, kardobenedikt, pomeransskal, ålandsrot, enbär, rabarber, citronskal, sassafras, kanel, Hirtz-Zungen (Scolopendrium vulgare), nej-likor.
Att kryddat öl användes i Sverige omkring mitten av 1700-talet och sannolikt också något senare, ehuru det säkerligen icke dracks tillnär-melsevis lika mycket som i England eller var lika omtyckt som kryddat vin, framgår av en i handskrift föreliggande bok i Apotekarsocietetens bibliotek.3 Här nämnas koriander och pomeransskal, tusende giilde Kraut (Centaurium minus) och >>Seitranil» (utan tvivel citronell) (dessa för att bota eller förebygga surt öl), kryddnejlikor och lagerbär (>>pro-batum est>> tillfogas här), benediktrot och >1alvia. Om råden också delvis äro hämtade ur någon liknande tysk skrift, var väl den okände författa-ren icke den ende i Sverige som försökte sådana smakämnen.
1 Reinerus Broocman, En Fulständig Swensk Hus-Hålds-Bok, 1736, II, afd. 9, s. 19.
2 Den sluge och förståndige gubben ... Hus-curer ... , 1755, s. 11.
3 Chymiska Anmärkningar Åhr 1766. Välvilligt påpekat av apotekaren H.
Wiström.
Det kan tilläggas att Fischerström (a.a. 1783, s. 85 f.) utom pors nämner många kryddor, som ge mjöd >>en liufligare smak>>: kanel, muskot, muskotblomma, ingefära, nejlikor, galanga, violrot (Iris Florentina), koriander, saffran, citron(skal), vinbärskvistar, fläderblommor, peppar, pomeranser - alltsammans kryddor som särskilt i England begagnats mycket till både mjöd och öl.
Linne
Linne hyste i enlighet med tidens och sin egen allmänna inriktning ett starkt intresse för vetenskapens praktisk-ekonomiska sida, bland annat även för ölbryggning. En relativt utförlig redogörelse för hans uttalan-den om humleersättningar synes därför ha intresse och skall här lämnas Om pors se ovan s. 37 ff.; där även litteratur.
Achillea millefolium (rölleka). Dalaresan 3/8 1734: galentåra ... mycket yra och galna (Transtrand). - Fl. dalek. (utg. 1873, s. 39): ungefär som ovan. - Fl. lapp. (sp. 311): ungefär som ovan; Transtrand ... mycket snart rusiga. - Coll. dirotet. 1742-44: >>[Centaurium minus och] flores Millefolii bruka dalkarlarna blanda med humblen på gästabudsdricka, hwarföre de blifwa snart druckne.>> - Lach. nat.: i Lima i stället för humle vid bröllop >>så att gästerna bli galna>> (ut insaniunt; ev. ut insani-ant: >>för att ... skola bli galna>>). - Alman. 1749; Coll. dirotet. 1748-49 (s. 112); Vet. Ac. Handl. 1763 (s. 58): >>Galentåra (Millefolium), som Lima-Bonden undertiden brukar på sitt öl, uprörer blodet och gör enom vim-merkantig>>; - Herbat. Ups. utg. Fries (s. 5): i Dalarna i stället för humle, bönderna bli >>så galne at de flyga hvar an i luven>>. - Fl. suec.
1755 (sp. 770): sättes till ölet så att det ömkligt rusar, särskilt av dal-karlarna i Lima.
Artemisia absinthium (malört). Coll. dirotet. 1742-44. - Vires plant.
1747: botar surt öl. - Fl. oecon. 1748 (sp. 670). - Lach. nat.: mot surt öl. - Alman. 1749; Coll. dirotet. 1748--49 (s. 112); Vet. Ac. Handl. 1763 (s. 54, 58): >>som de fattige undertiden bruka för Humbla>>, >>bitterölet tillredes med Malört, och kan så mycket mindre vara helsosamt, som Källar-mästare merendels med Malört bota hårdt och förskämt Dricka>>.
- PI. esc. 1752. - Fl. suec. 1755: tager snabbt bort surhet.
Gentianella campestris (fältgentiana). (Gentiana c. L.) Fl. dalek. (s. 9):
på några ställen för humle på öl. - Fl. lapp. (sp. 94, efter Bromelius).
- Lach. nat.: i brist på humle. - Coll. dirotet. 1742--44 (Centaurum
Fig. 18. Rölleka (Achillea millefolium). Efter Simon Paulli. Ungef. ½ nat. stor!.
[sic] minus1; se ovan under Achillea). - Alman. 17 49; Coll. diaitet.
1748-49 (s. 109): baggesöta ... fattiga undertiden för humle. - Fl. suec.
1755 (sp. 230): av fattiga i stället för humle.
Menyanthes trifoliata (vattenklöver). Fl. dalek. (s. 11): i W:gotl. på dricka för humble, hwilket är braf i skiorbiugg>> - Fl. lapp. (sp. 80): av bönder i Västergötland. - Alman. 1749; Coll. diaitet. 1748-49; Vet. Ac.
Handl. 1763 (s. 54): av fattiga undertiden för humle.
Origanum vulgare (kungsmynta). Fl. suec. 1755 (sp. 534): sättes till öl av västgötarna för att det hastigare skall berusa.
1 Uppgiften om blandning med humle och en jämförelse med övriga ställen visa att Linne eller antecknaren menat G. campestris. Baggesöta i Alman. 1749 är säkert samma art, ej som i nytrycket 1923 antas G. purpurea.
Glechoma hederacea (jordreva). (Fl. suec. 1755, sp. 418, efter Ray.) -Prael. priv. 1770; efter Ray men med tillägg att många ha bekräftat hans uppgifter.
Primula veris (gullviva). Fl. oec., sp. 161: blommorna göra vin, roten öl aromatiskt. Denna uppgift om rotens användning till öl står alldeles isolerad. I Fl. suec. 1755 återfinnes den ej, endast orden om tillsats av blommor till vin (även PI. esc. 1752, >>oxläggvim), vilket tyder på att Linne nu ansett den osäker eller oriktig. Gullviveroten, som länge varit officinell och genom sin saponinhalt torde ha ett visst medicinskt värde (se Regi, V, s. 1753), har dock en stark och fin aromatisk smak och är väl åtminstone en tänkbar smaktillsats. Bruk i Sverige kan likväl ej anses styrkt.
Ledum palustre (skvattram). Fl. dalek. (s. 21): brukas av några, ger svår huvudvärk och yra. - Fl. lapp. (sp. 160): av bönderna i övre Dalarna ... redlöshet och ytterst svår huvudvärk. - Herb. Ups. utg.
Fries: i stället för humle, ger förskräcklig huvudvärk. - Herbat. 1747 (s. 109): tillförene, stark huvudvärk. - Fl. oecon. (sp. 341): av fattiga ...
ger huvudvärk. - Lach. nat.: fordom; giftig. - Fl. suecica 1755 (sp.
352): förskräcklig huvudvärk. - Prmlect. priv. 1770 (s. 33): förr ... ännu starkare huvudvärk än pors, >midrosa>>. - I en av sina sista disputationer (Ledum palustre, okt. 17751 ) säger Linne att på den tid, då övervägande Myrica användes, fattiga, vilkas tegar ej eller otillräckligt alstrade denna, till ersättning för humle valde Ledum, som dock ger en förskräck-lig huvudvärk. >>Ty Myrica överträffar till ölbrygd Ledum lika mycket som Humle är överlägsen Myrica.>> Han förklarar här också att ölbryggare använda sig av växtens rusande förmåga för att skaffa sig orättmätig vinst (>>även i Tyskland>>, således också i Sverige). - I sina skrifter om öl nämner Linne ej Ledum, kanske emedan han ansåg denna tillsats vara skadligare än någon annan.
Geum urbanum (nejlikrot). Herb. 1747 (s. 118): roten förtar syra. -Fl. oec. 1748 (sp. 423). - Lach. nat.: radix Caryophyllatm mot surt öl;
4 uns hänges tillsammans med 1 uns citronskal i fatet. - Pl. esc. 1752. -Fl. suec. 1755 (sp. 460): roten ger ölet en bättre doft och bevarar det från att surna. - Prmlect. priv. 1770 (s. 39): en rot i ölet gör att det håller sig en månad längre.
Tallstrunt. l sina anmärkningar om inländska växter i 1744 års alma-nacka berättar Linne att somliga framställa tallstruntdricka >>därmedelst
1 Am. ac. VIII, s. 270, 279. I utdrag översatt (ibland ej helt korrekt) av G. Drake (Linnes disputationer, 1939).
at Tallstrunt lägges i brygget då det giäser>>, och detta dricka förklaras
at Tallstrunt lägges i brygget då det giäser>>, och detta dricka förklaras