Pors är den mest kända och var före och även efter humlens införande på många håll den vanligaste ölkryddväxten, men den var långt ifrån den enda. Följande översikt upptar säkerligen de flesta växter som bru-kats men gör ej anspråk på absolut fullständighet; i den väldiga öllittera-turen finnas arbeten som ej kunnat anskaffas. Orienten och Medelhavs-länderna skola ej beröras.1
Från Tyskland finnes ett stort antal uppgifter. Den äldsta är Hilde-gards redan nämnda (s. 62) råd att vid ölbrygd utom grusz tillsätta blad av ask.
Under 1500-talet omtalas många växter och kryddor, som tillsattes och sannolikt i flera fall rätt länge hade begagnats till öl. Läkaren J oh.
Placotomus2 , professor i Köningsberg 1544 och senare verksam i Danzig och Hamburg, utgav 1543 ett arbete om öl, som i flera avseenden blev en grundval för två århundradens tyskspråkiga litteratur på detta om-råde.3 Han förklarar först att >>Chamrepeuce>> på en del ställen sättes till öl i stället för humle och gör ölet så starkt att de som dricka litet omått-ligt nästan bringas till vanvett. Chamaepeuce var Cordus' namn på Ledum palustre4 , och det måste förutsättas att det är fråga om denna växt, ej om Myrica gale, som aldrig kallats så; de anförda berusnings-symtomen tala också härför. Däremot är det mycket möjligt att för-fattaren, som ingenstädes nämner Myrica, ej alls visste att det fanns två
1 I nästan all litteratur, vari ölkryddor omtalas, säges att egyptierna smaksatte sitt öl med lupin(frö). Arnold (a.a., s. 87) tolkar det ställe hos Columella varpå denna uppgift bygger så att man åt lupinfrön och andra aptitretande (och törst-väckande) saker till ölet.
2 Latinisering av det tyska namnet Brettschneider, som någon gång anföres i litteraturen.
3 Joh. Placotomus, De natura et viribus cerevisiarum, 1543. Cit. eft. utg. i De tuenda bona valetudine libellus Eobani Hessi, 1556 (fol. 71 ff.), fol. 76, 92 ff.
4 I varje fall utan tvekan i Cordus' Historia stirpium (ed. Gesner 1561, f. 111), ej lika klart i hans Dioskorideskommentar (f. 71).
Fig. 10. Malört (Artemisia absinthium). Efter Fuchs 1543. Ungef. ½ nat. storl.
>>porsväxter>>, som brukades till smaksättning av öl.1 Dessutom nämner Placotomus en rad växter till olika slag av medicinskt öl: malört, Artemisia (vulgaris), Helenium (Inula h.), Salvia (officinalis eller även
1 Schulte har förbisett eller ej förstått Placotomus' Chamaepeuce. Däremot talar han utförligt om hans Rosmarinbier (s. 127) och uttalar den >>misstanken» att det var bryggt med äkta rosmarin, ej med >>vild rosmarin» (Ledurn). Detta är alldeles självklart.
78
pratensis)1, Hyssopus, Betonica (officinalis), Pulegium (Mentha p.), Origanum (vulgare), Rosmarinus coronaria ( = officinalis), Melissa (offi-cinalis), Lavendula (Lavandula), >>Spica vulgaris>> (väl Lavandula lati-folia), Centaurea (Centaurium minus, något tveksamt emedan blommor och blad, ej rot uppges), rosor, radix Caryophyllatre (rot av Geum ur-banum, bendiktrot, nejlikrot), Asarum (europreum), lagerbär, persiko-blad, ekpersiko-blad, enbär, Lingua cervina (Scolopendrium vulgare), körsbär, plommon, hallon.
Dessa medicinska öldrycker - de flesta uppenbarligen starkt aro-matiska och kryddsmakande eller några av dem bittra - voro naturligt-vis ej nya på Placotomus' tid utan måste ha haft medeltida ursprung.
De synas i allmänhet ha sålts på apoteken.2 Häröver och över huvud över dessa medicinska ölsorters äldsta historia har jag ej anställt några efterforskningar. Det kan förutsättas att dessa örtölsorter ej druckos enbart som ren medicin utan framför allt som - enligt vad man tyckte -välsmakande hälsodrycker. Åtminstone efter Placotomus' skrift måste de, som den följande tidens litteratur visar, i stor omfattning ha fram-ställts i hemmen.
Redan några år före Placotomus hade Paracelsus3 rekommenderat två konserveringsmedel för öl: >>negelinöl» (kryddnejlikolja) och olja av benediktrot, som förklarades vara mycket bättre. Detta tyder på att sistnämnda växt vid denna tid hade ett fast rotat anseende som ölkrydda.
Redan här, i samband med Paracelsus, kan nämnas att ungefär ett år-hundrade senare van Helmont4 - som lyckades infoga t. o. m. öl i sin Archeusfilosofi - som medel mot sten använde öl med frön av >>Vogel-nesterm> (vild morot); som ett överlägset medel mot öls surnande anbe-fallde han salt vunnet genom inkokning av fläskspad.
1 Salvia (Salbei) omfattade hos 1500- och 1600-talets författare både S. officinalis (>>zahm>>) och S. pratensis (>>wild>>). När >>wild>> ej tillägges, menades nog oftast den i kryddgårdarna odlade; den vilda har, säger Tabernromontanus, svagare verkan.
2 Jfr Bertil Josephson & Evald Sandegren, Om öl, Nord. medicin bd 61, nr 16, 1959 (s. 590). - Apoteken, som genom att tillhandahålla öl sägas ofta ha övergått till att bli barer, jämföras icke utan skäl med amerikanska >>drugstores>>. Någon källa till denna i och för sig sannolika uppgift har ej kunnat erhållas. Jag har själv endast i Real-Encykl. d. ges. Pharmac. (II, 1887, uppi. 2, III, 1904) påträffat den intetsägande upplysningen att beredning av medicinskt öl i apoteken numera har upphört.
3 Paracelsus, De natura rerum (dater. 1537), lib. III, De conserv. rer. nat. (ed.
Sudhoff I, 11, s. 328).
4 J. B. van Helmont, Tractat vom Stein im Menschen, cap. 3, 7. (Aufgang der Artzney, 1683, s. 438, 471.)
_,n:;;
'..: ~ ~ ' ~ ' ! \ -·-~~~q,
l(jif ~
;,;.
Fig. 11. Nejlikrot (Geum urbanum). Efter Bock 1546. Ungef. ½ nat. stor!.
Dodonams säger i sin örtabok1 att polackerna och litauerna av blad och frukter av Spondylion (Reracleum sibiricum) bereda en dryck, som hos fattiga ersätter öl (tillsats blott av jäst, således ingen maltdryck).
Uppgiften återges så gott som ordagrant i en av Linnes dissertationer (Plantro esculentro 1752; senare i Liljeblads Flora 1798). Tydligen avses en av Rartwich och efter honom Regi omtalad alkoholdryck >>Bartsch>>, som förr framställdes av bladen och frukterna i slaviska länder.2 Det tillägges (av Regi?) att roten (ej blad och frukter) i Litauen och Polen skall ha brukats som >>Gesundheitszusatz zu Landbierem.
1 1554, 1557 (IV, ch. 67), Stirp. hist., 1583 (II, lib. V, cap. Il).
2 Hartwich, Apotheker-Zeitung, 26, 1911, s. 703. Se Hegi, V, s. 1453.
80
Ungefär trettio år efter Placotomus utgav mångskrivaren Heinrich Knaust, »beider Rechten Doctor►>, en bok om >>den gudomliga gåvan och filosofiska konstem att brygga öl;1 han har betraktats som den förste ölhistorikern men bygger, som han själv korrekt framhåller, till stor del på Placotomus. Han beskriver eller omtalar dock många flera ölsorter, tillsammans ej mindre än 147, och säger sig ha druckit och jämfört nästan alla. Härtill komma 13 ►>gekräuterte>> och kryddade ölsorter och ytterligare några uppgifter om växttillsatser för medicinskt ändamål, för att förbättra smaken m.m. Mycket härav har hämtats från Placo-tomus, men flera växter och kryddor måste ha någon annan källa:
Bertram (Anacyclis officinarum)2 , Reinfarn (renfana, Tanacetum vul-gare), heil. Geists Wurtzel (Angelica archangelica), Ochsenzunge (An-chusa officinalis), Bachholderbeeren (Viburnum opulus), ögontröst, fen-kol, ingefära, kummin, anis (de två sistnämnda kända som ingredien-ser i grut, se ovan), havre, vetekorn. Med Centaurien menas säkert
>>Tausendgiildenkraut►>, Centaurium minus. Placotomus' yttrande om
»Chamrepeuce►> återges i något utbroderad form (»unreimisch darvon
reden, als weren sie unsinnig►>).
Här kan inskjutas att Barth. Carrichter ungefär vid denna tid utgav sin astrologiska (ej alls botaniska) örtabok.3 Det enda som här har in-tresse är att kardobenedikt och några andra örter kokade i vin eller öl sägas bota värk m. m.
Tabernremontanus - bland 1500-talsbotanisterna var det huvud-sakligen han, tidigare i mindre grad Lobelius och Dodonreus4 som intres-serade sig för öl5 - upptar i sin örtabok åtskilliga växter som sättas till
1 Fiinff Biicher Von der Göttlichen und Edlenn Gabe der ... Kunst, Bier zu brawen ... Durch Heinricum Knaustium. Erffurdt 1614 (l:a uppl. 1575).
2 Berthram, lat. Pyrethrum, har varit ett vanligt namn även på Chrysanthemum parthenium. Den i 1500-talets örtaböcker avbildade växten är Anacyclis officinarum
(>► Deutscher Bertram>►).
3 Bartholomeus Carrichter, Kreutterbuch, 1573 (ed. 1589, s. 163).
4 Lobelius talar i sin örtabok (Plant .... hist., [1570] 1576) i samband med sädes-slagen om ölbrygd men berör ej humleersättningar och kryddor. Dodomeus har i Stirp. hist. 1583 ett kapitel om öl (ej 1554 och 1557, kapitlet om öl 1583 kanske av Lobelius; utförligare i den postuma Cruydt-Boeck 1608), i vilket helt allmänt, san-nolikt efter Placotomus (eller Knaust), talas om »sammansatt>► öl, till vilket utom humle sättes »andra örter, blommor, frön, frukter och kryddor>►• Ett postumt ut-givet brev (R. Dodonrei ad Baldv. Roussreum Epistola ... , i dennes Opusc. med.
1590) innehåller förmodligen ej mera.
6 Maurizio (a.a., s. 134) säger att >>die Kräuterbiicher>► uppräkna >>sehr viele
Kräuterbiere ►> och nämner därvid Bock och ►>Syrennius». Bock har inte ett ord härom
öl för att bevara eller förbättra det.1 Nio hade förut nämnts av Placotomus eller Knaust. Nya äro Scharlachkraut (Salvia solarea, ev. även viridis), Chamrepitys (Erdkyffer, Ajuga ch.; ev. = Ledum, se nedan), Rosmarinen-kraut (ej rosmarin utan Libanotis = Seseli 1.), koriander, videblad
(►>bedrägeri>>), pors (se s. 15) samt (England) kanel och kryddnejlikor.
Av ek nämnas även ollon. Som skadliga betecknas Lolium, bolmört och kockelkärnor. - Som tillsats till öl nämner Tabernremontanus även honung (flamländarna; >>andra>> honung, socker eller sirap). Sötande av öl med honung var ett gammalt bruk, som kanske hade sitt upphov i den ursprungligen obestämda gränsen mellan öl och mjöd (även blandningar av dessa drycker ha förekommit). I ett tyskt dokument från 1025 nämnes
>>cerevisia mellita>> i motsats till >>non mellita>> (Arnold, s. 232); samma termer användas enligt den bekante teknikern Johann Beckmann2 i en tysk urkund från 1144 (jag har ej kontrollerat dessa uppgifter). Den sistnämnde tillfogar att honung ännu sättes >>zu manchen Bierern>.
Weinhold3 säger (utan belägg) att öl med honung brukades av >>de gamla
gallierna►> och på 800-talet i Tyskland. Detta honungsöl var tydligen ungefär detsamma som Nordens mölska (se ovan s. 30).
Kort efter Tabernremontanus lämnade Johann Colerus i sin länge mycket spridda och uppskattade Oeconomia4 utförliga uppgifter om Kräuterbiere anbefallda för medicinskt bruk men tydligen även betrak-tade som över huvud nyttiga ölsorter; vidare nämnas många växttill-satser för att bota surt eller skämt öl och göra öl hållbart eller mera väl-smakande. Det viktigaste är tydligen hämtat från Placotomus (21 växt-arter), Knaust (8) och kanske (kanel och nejlikor) Tabernremontanus.
Dessutom nämnas (i några fall först 1632) slån(bär), violrot (rhiz. Iridis, av I. florentina och germanica), nux myristica (muskotnöt), Muscaten (muskotblomma), Beta, nässlor, >>Buvertrag>> ( = ?), peppar, blad eller kvistar av valnöt, lind, björk och fläder, spånor av tall (men tallstrunt, enris och enbär nämnas ej), aska av gråbo, bok och björk, dessutom
och nämner ordet Bier endast i förbigående under Gerste och Speltz. Om en av Simon Syrrenius 1613 utgiven polsk örtabok (Zielnik, Herbarium ... ) innehåller mera, är det väl rätt sannolikt att det har hämtats från Taberrnemontanus. Boken (som ej är upptagen i Brit. Museums Catalogue) synes vara så gott som obekant.
1 Taberrnemontanus, Kräuterbuch, 1588-91, I, s. 39, 44, 52, 222, 371, 385, 407, 743, 784 ff., 795.
2 Joh. Beckmann, Beyträge zur Geschichte der Erfindungen, 5, 1805, s. 226.
3 Weinhold, Die deutschen Frauen in dem Mittelalter, 1851, s. 317.
4 Johannis Coleri Oeconomia. Oder Hausbuch. T. I. 1593. Ed. nova 1632. Buch II, cap. 4, 5, 10, 11, 14.
6- 598932 Nils von Ho/sten
82
halm, ägg, harts och honung. Om Salvia säges på ett ställe uttryckligen
>>vild>>.
Två isolerade uppgifter från denna tid och århundradets slut äro av intresse. I Matthiolus-Camerarius' tyska örtabok1 säges att om benedikt-rot (Geum urbanum) hänges i öl, >>wirdt wol Geschmach darvom>.
Schwenckfelt meddelar att i Schlesien Origanum vulgare sättes till öl och hänges i fatet för att ölet icke så lätt skall surna.2
De nu nämnda 1500-talsauktorerna säga ej ett ord om grut och intres-serade sig knappast för humleersättningar; detta framgår av att pors ej nämnes annat än en gång i förbigående av Tabernmmontanus (se ovan s. 15), Ledum ej alls. Vad de intresserade sig för var, som framgår av det ovanstående, tillsatser till humleöl i medicinskt syfte och för att förbättra och bevara ölet. Det är dock omöjligt att draga en skarp gräns mellan humlesurrogat och andra smakämnen (Colerus nämner på ett ställe ett friesiskt nödfallsöl med malört men helst även något humle), och ej heller finnes någon gräns mellan vad som skulle kunna kallas ordinärt öl och å ena sidan öl med tillsats av någon stark krydda (även vin kryddades kraftigt), å andra sidan rent medicinskt öl och öl med tillsats av medicin. Uppräkningen av de många växterna och kryddorna här ovan kan emellertid ha intresse genom att visa hur utbrett bruket av smakämnen var.
I postuma editioner av Dodonmus' örtabok (nederl. 1608, lat. 1616) har tillagts att Rosmarinus sylvestris, dvs. Ledum palustre, som Dodo-nmus själv ej nämnt, i Pommern sättes till öl, som därigenom anses få en behaglig smak - ett omdöme som kan misstänkas vara en gissning av författaren.
Under 1600-talet utkommo i Tyskland åtskilliga skrifter om öl.
Schoockius gav i sin förut nämnda bok (a.a. 1661, s. 72, 81 ff., 405 ff., 411 ff.) uppgifter, som tyda på att malört, >>cuculus lndi>> (kockelkärnor) och >>Chammpitys>> voro vanliga ingredienser; malört, även ersatt av
>>Chammpitys>>, användes i stora kvantiteter i stället för humle (>>för att efterlikna humlens bitterhet>>). Detta yttrande och orden >>turbando caput>> göra det ganska säkert att namnet Chammpitys (>>i apoteken Cypressus silvestris>>) ej avser Ajuga chammpitys utan förväxlats med Chammpeuce, dvs. Ledum palustre. Redan Cordus (Dioskorideskomm., f. 61, 71) framhöll att Chammpeuce av en del apotekare kallades
Chamm-1 Matthiolus-Camerarius, Kreuterbuch, 1590; ed. 1600, s. 338.
2 Casp. Schwenckfelt, Stirpium et fossilium Silesire catalogus, 1600, s. 150.
Fig. 12. Kardobenedikt (Cnicus benedictus). Efter Fuchs 1543. Ungef. ½ nat: stor!.
pitys. Dessutom meddelas många uppgifter om växttillsatser hämtade från Placotomus, Colerus (som båda nämnas) och Tabermemontanus, och härtill komma Galenga (galangarot, Alpinia galanga), Gentiana (lutea), Zedoaria (Curcuma z. = drogen rhiz. curcumoo), flores hormini (säkerligen Salvia sclarea) och som det uppges efter Colerus (felaktigt eller senare upplaga) Parthenium mas (Chrysanthemum parthenium), Carduus (Cnicus) benedictus och C. Spiriti Sancti, slutligen efter
numera glömda författare medicinska ölsorter utan större intresse (utom förut nämnda droger och kryddor kalmusrot, macer [muskotblomma], kardemumma, rot av Petasites, Dictamnus och Imperatoria ostruthium).1 Meibom2 återger huvudsakligen äldre uppgifter (Athenams, Avicenna, Olaus Magnus) men tillägger >>chamropeuce Cordi ... vulgo Post», dvs.
Ledum palustre3 , >>ett slags serpillus silvestris>>, scarlea (Salvia sclarea) och bolmört; av Tresenreuter (s. 118) anföras dessa som exempel på (som det tyckes till grut) förbjudna tillsatser. >>Serpillus silvestris>> misstänker man först vara timjan eller något liknande, men det anförda polska namnet >>szmer» ger en helt annan tolkning. Szmer är nämligen ett namn på >>tjeckisk rosmarin>>, >>Swinie bagno>>, >>polsk rosmarim>.4 Även >>serpillus>>
är alltså utan tvekan Ledum. Szmer betyder, som prof. R. Ekblom har upplyst, egentligen buller o. dyl., som växtnamn alltså tydligen >>(växten som ger) kopparslagare>>.
År 1673 omtalar en tysk läkare och botanisk kompilator Pancovius (Panchow) eller hans bearbetare Bartholomrous Zorn att Ledum Silesia-cum ( = palustre) av bedrägliga bryggare sättes till öl och ger särskilt dem som ej äro vana därvid svår huvudvärk. Därjämte meddelas utom några uppgifter om medicinskt örtöl (med Artemisia vulgaris, Salvia, nässelrot m.fl.) att rot av Caryophyllata (nejlikrot) ger öl en angenäm smak. Alltsammans upprepas i ett mera känt arbete av Zorn.5 Att ingen av dem nämner Myrica sammanhänger med att båda bodde långt från dennas område (åtminstone Zorn i Berlin).
H. von Hohberg meddelar 1682 i ett stort verk i tidens smak6 en lista på ingredienser i >>Kräuterbiere>> och uppgifter om tillsatser för förbätt-rande av ölets smak m. m. Det mesta är hämtat från Colerus och i vissa
1 En uppgift av Schulte (s. 130) Ectt nattskatta begagnats som ingrediens i öl beror på ett hos denne författare överraskande missförstånd av Schoockius' latinska text, där det (felaktigt) säges att Cocculus indicus av >>belgierna,> kallas »dolmrekende Nachtscaye>> (i verkligheten ett namn på Atropa belladonna).
2 J. H. Meibom, De cerevisiis ... , 1668, cap. 26.
3 Tillägget >>qure myrica est» kan verka förvillande, men myrica betecknade ännu Tamariscus och hade här sannolikt en helt obestämd mening (ljungväxt ell.
dyl.). Meibom visste nog f. ö. ingenting om de växter han talar om och kan liksom andra boklärda författare ha rört ihop Myrica gale och Ledum.
• S. B. Linde, Slownik Jezyka Polskiego, 1854-60.
5 Thomas Pancovii Herbarium oder Kräuter- und Gewächs-Buch. Vermehr. u.
verbess. durch ... Zorn, 1673; s. 232, 97. De första upplagorna, 1654 och 1656, har jag ej sett. Bartholomreus Zorn, Botanologia medica, 1714, s. 386, 172.
6 W. H. von Hohberg, Georgica curios'a ... Adeliches Land- und Feld-Leben, 1682, II, B. 7, Cap. 54, 73, 74, 81-85, 87.
fall troligen Tabernromontanus, Knaust och Schoockius, men flera tillägg göras, utan tvivel efter andra källor: Attich (Sambucus ebulus), fläder-blommor (Colerus: blad), Judenkirschen (Physalis alkegengi), Borago (officinalis), björnbärsblad, Ruta, Odermennig (Agrimonia), granfrö, björknäver, (björksav efter en i det följande nämnd uppgift av Bartho-lin), Nässlor specificeras till etternässlor, kummin till >>welscher Kiimm>>
(>>spiskummim, Cuminum cyminum); videblad sägas brukas i stället för humle men vara skadliga. (Bland skadliga tillsatser även Dortsamen och Zizania, som i allmänhet båda betecknade Lolium.) I ett liknande schweiziskt verk1 nämnas några växttillsatser, dock endast efter Taber-nromontanus och tydligen v. Hohberg; ·om användning i Schweiz med-delas ingenting.
Åven Zedlers stora encyklopedi2 bygger senare på den gamla littera-turen om >>Kräuterbiere>>; där nämnas mer än 60 växter, många tydligen efter Colerus eller hans källor; andra hade nämnts av Schoockius eller v. Hohberg. Härtill kommer en rad andra växter till mer eller mindre medicinskt öl; för fullständighetens skull skola de räknas upp (unge-fär i den ordning i vilken de nämnas): Osmunda (regalis), Farnkraut-Männchen (Dryopteris filix-mas), lakritsrot, Fenchel-Holtz (Sassafras), askbark, murgrönsbark, tamarisk (Myricaria, sannol. pors, se ovan s. 40), Franzosen-Holtz (guajakträ), pomerans, weisser Andorn (Marrubium vulgare), Mengel-Wurtz (Rumex), nässelrot, skelört (Chelidonium majus), Magen-Kraut (Arum maculatum), smultronplantor, >>Verbiss-Schaalem>
( = ?), >>Schaaf-Lorber>> (Viburnum opulus??, tibast??), schwarz Niesswurtz (Veratrum nigrum, ev. julros), jalaparot (Exogonium), Hermodatteln (Col-chicum, ev. Iris sp.), sennablad, rabarberrot, pepparrot, kinarot (Smilax chinre), pion, stensöta, Johanniskraut (sannolikt Hypericum), morots-frön och vild morot, gul svärdslilja, åkerrättika, Scilla, senapsmorots-frön,
>>Winterische Rinde>> ( = ?), bark av fläder, Lerchen-Schwamm (lärkticka, Polyporus officinalis). Med denna långa lista är kulmen nådd. Naturligt-vis beNaturligt-visar den ej att allt detta begagnades i början av 1700-talet. Tyd-ligen är det till stor del ännu mindre än hos 1500-talsförfattarna fråga om relativt vanliga hälsodrycker utan om medicin, som ansågs särskilt verksam i förening med öl, eller öl fick helt enkelt ersätta det vin i vilka örterna och kryddorna i äldre tider enligt delvis antika föreskrifter blandats. En gräns är dock, som förut betonats, svår att draga.
1 (König), Georgica Helvetica Curiosa, 1705, s. 160 ff.
2 Zedlers Universal Lexicon, bd 15, 1737, art. Kräuter-Biere.
I allmänhet synas i 1700-talets och senare tiders litteratur rätt få upp-gifter finnas från kontinenten, och de man påträffar äro oftast andra-handsuppgifter utan belägg eller tidsangivelser.
Lemery1 nämner malört, kryddnejlikor, kanel, koriander, sassafras,
>>yvroye>> (dårrepe) och Salvia sclarea (tydligen andrahandsuppgifter men bestämdare uppgifter om sclarea och dårrepe). Korianderfrukter synas ha varit en omtyckt ölkrydda, ty i Diderots och d'Alemberts Encyclopedie (Il, 1751, art. Brasserie) anser sig författaren böra påpeka att det går bra att göra öl utan denna krydda.
Ruppius2 meddelar att i trakten av Jena, tydligen i början av 1700-talet, ölet smaksattes med Ge'um urbanum (Caryophyllata vulgaris), som kallades >>März-Wurzel», emedan det skedde i mars. Han omtalar också att somliga (bryggare eller krögare) bedrägligt sätta Ledum till öl för att framkalla och påskynda rus; det anförda namnet >>Heiden-Bier-Kraut>> tyder på gammal användning. Ett liknande uttalande om Ledum (>>Rosmarinus sylvestris>>) i Ernstingius' Lexicon pharmaceuticum3 här-stammar kanske, ehuru knappast direkt, från denna källa. Tresenreuter (a. a. 1759, s. 118) nämner som vanliga och tillåtna tillsatser - varmed synes menas vid hembrygd medgivna - en rad av Placotomus upptagna växter och dessutom kardobenedikt och Entian (Gentiana, säkert lutea).
Här kan inskjutas att det, så vanligt som smaksättning och >>förstärk-ning>> av öl med Ledum palustre kan eller åtminstone brukar antagas ha varit i Mellaneuropa, är förvånande att så få direkta och säkra uppgifter härom finnas, icke blott när det gäller grut (se ovan) utan också i övrigt (Placotomus, Dodonams postuma ed., Schoockius, Pancovius, Ruppius;
några av dessa uppgifter sannolikt ej primära). Enligt Regi (III. Flora V: 3, s. 1626) har man ►>förr» i ryska kloster för >>die gemeinen Leute>>
bryggt ett ►>Porstbier>>. Ehuru tyvärr varken källa, tid eller område med-delas, kan uppgiften betraktas som sannolik (Myrica kan i varje fall ej komma i fråga). Nordhagen ser i ett intressant botaniskt-filologiskt arbete4 häri och över huvud i Ledums användning till öl ett stöd för sin
1 N. Lemery, Traite univ. des drogues simples, 1698, 1716 (Cerevisia, Sclarea). -Encyclopedie ceconomique (Yverdon; III, 1770, art. Biere) följer tydligen Lemery men morotsfrön och honung tilläggas (på ett annat ställe en, se nedan).
2 R. B. Ruppius, Flora Ienensis, ed. 1726, s. 86, 101. I Samling af rön och försök uti ... hushållsämnen II, 1788 (s. 75) anföres en liknande uppgift från Augsburg med omnejd (här midsommar).
3 A. C. Ernstingius, Nucleus totius medicinm II, 2, 1771.
4 Rolf Nordhagen, Studier over gamle plantenavne I. Bergens Mus. Arb. 1945, Naturv. R., nr 10, s. 63 ff.