Inledningsvis må påpekas att den västliga växtarten Myrica gale förekommer i hela det dansk-skandinaviska området med undantag av Sveriges och Norges bergs- och fjällregion och Skandinaviska halvöns nordligaste del (se utbredningskartan s. 48, jfr även kartans. 64).
De äldsta porsdryckerna
Bruket av pors för smaksättning av öl var i Norden och utan tvivel även i Mellaneuropa äldre än de tidigaste litterära beläggen hos Hilde-gard, Albertus Magnus och Vincentius Bellovacensis visa.
Två bekanta fynd i Danmark, Egtvedfyndet i södra Jylland och Juel-lingefyndet på Lolland, visa att pors i Norden, i varje fall i dess södra del, under brons- och järnåldern begagnades vid framställning av jästa drycker. Det förstnämnda fyndet, som gjorts i en kvinnograv från äldre bronsålder, utgjordes av ett näverspann med torkade rester av en dryck, vari påvisats tranbär (eller lingon), något vete, glandelhår av pors (Myrica gale) och frömjöl av bl.a. lind.1 Den rikliga mängden av pollen-korn (från honung) tyder på att drycken närmast får uppfattas som en kombination av mjöd, bärvin och öl; det väsentliga i detta sammanhang är att den tydligen kryddats med pors. Vid Juellinge påträffades i gravar från äldre, romersk järnålder (c. 200 e. Kr.) två bronskittlar, som inne-höllo rester av en jäst dryck beredd av korn, tranbär (ev. även lingon) och ax av pors.2 Denna dryck var tydligen ett slags mellanting mellan öl och bärvin. Ytterligare två fynd av kärl som innehöllo bottensatser med samma sammansättning ha gjorts i andra delar av Danmark (Salling vid Limfjorden, Nordsjälland; samma källa). Denna med pors kryddade dryck måste därför ha varit vanlig under tidig järnålder.
1 Th. Thomsen, Egekistefundet fra Egtved. (Mikr. undersökn. liksom i följande fall av Bille Gram.) Nord. Fortidsmind. (Nord. Oldskrift-Selsk.), II, H. 4, 1929, s. 184, 186.
2 Sophus Miiller, Juellinge-Fundet ... Ibid. II, H. 1, 1911, s. 40 ff. Bronskittlarna avbildade s. 10 och 14.
Fig. 3. >>Egtvedpigens>> näverspann, som innehöll rester av en mjöd-öl-bärvindryck med pors. Ungef. ¼ nat. storl. Efter Nord. Fortidsminder.
Då dessa drycker tillhörde begravningsritualen, voro de knappast vardagsdrycker, och ingredienserna tyda också på att i varje fall Eg-tveddrycken var en festdryck. Man kan undra hur den smakade, och denna fråga behöver inte förbli obesvarad. Vid ett försök till utredning av en annan fråga (se nedan under >>ljungöl») har jag genom förmedling av fhv. Rigsbibliotekar dr Svend Dahl fått taga del av ett brev från fru Ulla Poulsen Skou, i vilket meddelas att skådespelaren Johannes Poulsen år 1938 bryggde en brygd efter analysen av >>Egtvedpigens brygd>>;
>>drikken har jeg endnu, den smager ganske storartet».
Det kan efter dessa fynd svårligen betvivlas att pors rätt tidigt till-sattes även vid beredning av mera typiskt, av mältad säd (i Norden under vikingatiden och senare utan tvivel i allmänhet korn) framställt öl.1 Litterära belägg äro kända först från 1200-talet, men det finnes ingen anledning att tro att bruket vid denna tid var nytt.2 I varje fall bör
1 I ett gravfynd i Skudstrup (Raderslev Amt, ej att förväxla med Skrydstrup) från romersk järnålder ha två dryckeshorn påträffats, som enligt biokemisk under-sökning innehållit det ena mjöd, det andra öl bryggt på den primitiva vetesorten
>>emmer>> (J. Grtiss, Zwei altgerm. Trinkhörner ... Praehist. Zeitschr., 22, 1931, s. 180 ff.). Det är väl sannolikt att detta öl liksom de nyss nämnda dryckerna var smaksatt med pors.
2 Gram har råkat yttra (s. 44) att man vid tiden för gravsättningen vid Juellinge i Mellaneuropa allmänt satte de narkotiska växterna hampa (!) och bolmört eller för smakens skull pors till (mjöd och) öl. Att pors begagnades på andra håll än i Danmark är givetvis sannolikt, men absolut ingenting är känt härom.
22
Fig. 4. Bronskittel från Juellinge. som innehöll rester av en öl-bärvindryck med pors. Ungef. ¼ nat. stor!. Efter Nord. Fortidsminder.
vikingatidens öl, som enligt bl. a. eddadikterna strömmade rikligt vid gästabuden, ofta eller alltid ha varit smaksatt med pors eller andra växter.
Egtveddrycken tyder på att under de äldsta maltdryckernas tid gränsen mellan öl och mjöd stundom var oskarp. Gösta Berg finner det möjligt att det mjöd som nämnes i skildringar av vår forntid i många fall utgjordes av öl tillsatt med honung.1 Det är givetvis tänkbart att öl ibland smaksattes med honung i stället för med örter och så fick gå under det finare namnet mjöd.
Öldrickningens rituella betydelse finnes ingen anledning att här beröra.
Hur intressant den än är, och hur viktigt detta inslag i fruktbarhets-kulten än från början har varit, bör dess betydelse för övrigt ej överdrivas, såsom stundom sker; ölkonsumtionen var säkerligen inte enbart en religiös plikt.
På Island finnes numera ej pors, men porspollen från landnamstiden eller omedelbart därefter har påträffats alldeles intill en gammal boplats.
Thorarinsson2 anser den sannolikaste förklaringen vara att pors odlats för att användas till ölbrygd. Detta är kanske möjligt, men ehuru pors enligt Schiibeler (a.a. I, s. 456) på 1800-talet skall ha odlats för att begagnas till soppkrydda i en trakt av Norge, där den ej växer vild,
1 Nord. museet, Brygd. (Utställning) Stockh. 1935, s. 6.
2 Sigurdur Thorarinsson, Tefrokronologiska studier på Island (ak. avh. 1944).
Geogr. Annaler 26, 1944, s. 127 ff. Jfr även Ymer 1940, s. 46.
skulle man nog vilja ha bättre stöd för att antaga odling på Island på 900-talet.1 Thorarinssons alternativa tolkning att pollenet härrör från importerad pors förefaller mig sannolikare. Det kan möjligen ej helt uteslutas att pors växte på Island under den postglaciala värmetiden och levde. kvar under landnamstiden men dog ut i samband med ut-torkningen efter björkskogens försvinnande och eventuellt 1300-talets klimatförsämring. Frågan kan lösas först genom framtida undersök-ningar. Under alla förhållanden tyda fyndomständigheterna för porspol-lenet på att pors också på Island begagnats till ölbrygd, vilket redan förut med stor sannolikhet kunde förutsättas. Åven om pors i begränsad utsträckning odlades på Island, förefaller import från Norge trolig, ty ända från landnamstiden importerades enligt flera källor (se bl.a.
Thorarinsson, s. 144) både säd, huvudsakligen korn, och malt, och det bryggdes nog mycket öl på Island. Thoroddsen2 antar visserligen att öl ej var en daglig dryck utan mest förekom vid gästabud och högtider men anser dock att det dracks mycket öl.
Medeltiden
I Danmark omtalas pors3 i Henrik Harpestramgs Urtebog, avslutad någon gång före författarens död vid hög ålder 12444 ; texten är antag-ligen till väsentlig del avsevärt äldre. Växten nämnes i tre handskrifter och kallas >>Mirtus, pors>>. Örtaboken är uteslutande en läkebok, och det är därför naturligt att ingenting säges om växtens användning till öl-brygd, om Harpestramg visste något härom, vilket är möjligt men ej alls
1 En av Kålund (Bidr. til en hist. topogr. Beskriv. af Island, 1879-82, II, s. 98) meddelad uppgift om några gärden, som sagts ha fordom använts till odling av växter för bryggning av öl, är alltför obestämd för att medge några slutsatser och anföres endast i förbigående av Thorarinsson. - Att den jylländska folktrons
>>porshaver ►> icke alls äro sådana (se härom nedan) utesluter icke att pors kan ha odlats i områden, där den ej växer vild. Den i allmänhet pålitlige Schiibelers upp-gift från Norge gör dock intryck av att vila på hörsägner; en bekräftelse med posi-tiva detaljer skulle vara önskvärd.
2 P. Thoroddsen, Lysing Islands, IV: 1, 1920, s. 190. - S. V. Gudj6nsson (Folke-kost og Sundhedsforhold i gamle Dage ... , 1941) synes mena att öl dracks mycket litet på Island men anför inga övertygande skäl.
3 De flesta av de här efter originalen anförda äldsta källorna nämnas i en intres-sant uppsats av Helge S0gaard: Nogle bidrag til 0llets mldre kulturhistorie. Bryg-mesteren (Kobenhavn) 1953, nr 10, s. 261-284.
• Harpestrmng, Gamle Danske Urteboger udg. ved M. Kristensen 1908-20, s. 90, 163, 266.
säkert; hans text är med enstaka uteslutningar och missförstånd en översättning av Constantinus Africanus' (f. 1020) kapitel om Myrtus i hans De gradibus.1 Constantinus' Myrtus var naturligtvis ej pors, som Thorarinssons (a.a.) framställning kan komma läsaren att tro, utan de antika auktorernas Myrtus, myrten. Namnet pors visar dock att Harpe-strrong kände till denna växt, i varje fall till namnet.2
Nästan samtidigt eller sannolikt - om Harpestrrongs text är äldre än 1231 - något senare omtalas till ölbrygd begagnad pors i Kong Valde-mars Jordebog; >>vinternatsholdlisten» upptar för konungens och hans följes >>gästning>> i två nätter bl. a. tre marker korn och en mark >>myrtus>>.3 Humle nämnes däremot ej. Detta bevisar kanske ej (jfr S0gaard, a.a., s. 269) att humle var fullkomligt okänd i Danmark (jfr ovan om Harpe-strrong) men i varje fall, då porsöl tydligen var den vanliga drycken vid kungens bord, att humle ännu ej börjat mera allmänt odlas och begagnas till bryggning av öl. Ännu en uppgift finnes, som visar detsamma men också att tyskt öl obetydligt senare börjat importeras till Jylland. I en krönika från omkring 12704 omtalas en bonde som, sannolikt på 1240-talet, sålde pors5 och för pengarna drack sig full, tydligen på starkt tysk
1 Constantinus Africanus, Opera, ed. Basel 1536(-39), s. 350 f. (den bättre ed.
1515 finnes ej i Sverige eller Danmark).
2 Att Harpestramg liksom Hildegard, Albertus Magnus och andra förväxlade pors och myrten, framgår av att han till den av honom översatta texten har fogat namnet pors, som på 1200-talet (se härom nedan) var och utan tvivel länge hade varit ett nordiskt namn på Myrica gale. Denna buske kallades säkerligen av örta-kunniga munkar i Danmark och den övriga Norden Myrtus, och det var därför naturligt att Harpestrreng, när han översatte Constantinus, trodde att han talade om pors. - I den utförligaste och bästa handskriften (Stockholmshandskriften) nämnes Mirtus-pors omedelbart före humle (som förväxlats med >>Rubea,>, om vilken texten handlar). Detta är dock ej ett tecken på att Harpestrreng kände till att pors begagnades till ölbrygd, ty Constantinus har samma ordning, ehuru han mellan de båda växterna uppför >>Lingua avis>> (ej hos Harpestrreng) och »Fumus terrre>>.
Av vad här anförts framgår att de belägg Hermansen och Holm (ned. a.a., s. 108) trott sig finna hos Harpestrreng för porsölets ersättande med humleöl vila på missförstånd av läkebokens karaktär och innehåll. Det är icke bevisat ens att Harpestrreng sett humle, än mindre att han smakat eller hört talas om humleöl i Danmark.
3 Kong Valdemars Jordebog. Sv. Aakjrers udg. (1926-43), I, s. 32; jfr komm. i II, s. 55, 234 . .
• Script. rer. Dan. med. V: Vita Gunneri Episc. Viborgensis, s. 578. Se även V.
Hermansen og P. Holm, 0stjydsk 01, 1948, s. 106.
6 I texten enligt utgivaren >>merita>>, emenderat till mirica. På flera ställen i Script. rer. Dan. med. har Langbek tolkat mirica (ljung) som pors.
öl. Av krönikan framgår att danskt öl, varmed sannolikt menas porsöl, var det vanliga och att det alkoholstarka tyska öl som nyligen börjat importeras sågs med oblida ögon av biskopen i Viborg.
Mot slutet av århundradet nämnes pors i Raderslevs stadsrätt av 1292 bland tullpliktiga varor (>>for porsmees enn pening1>)1 och kort därefter, med samma formulering, dock med högre tull, i den danska versionen av Flensborgs stadsrätt.2
På Jyllands hedområden finnes ett stort antal rektangulära jord-stycken, som förete tecken på att en gång ha varit odlade och primitivt plöjda. De ha enligt en folklig tradition i förhistorisk tid varit odlade med pors för ölbrygd och ha därför kallats >>porshaver>>. Denna av intet stödda tradition har tillbakavisats redan 1823 av C. Olufsen (som på otillräckliga grunder trodde att områdena ha varit inhägnade); det har senare i grundliga utredningar visats att det är fråga om minnen av för-historiskt jordbruk, i alla närmare undersökta fall under förromersk järnålder (G. Hatt).3 En sägen, som jag förgäves har sökt finna i littera-turen, att cimbrerna nödgades utvandra genom att odlingsmöjligheterna för pors förstördes är naturligtvis en ren rövarhistoria (jag har lagt ned rätt mycken möda på att i källor av olika slag söka efter denna >>för-klaring>>).
Ordet porshave är emellertid känt från senmedeltiden i ett samman-hang, som tyckes komplicera problemet. I handlingar från 1473 och 1481 rörande johanniterklostret Dueholm på ön Mors i Limfjorden4
till-1 Raderslev Stadret (6) Um wynntoll. De med Jydske Lov besloogtede Stads-retter ... utg. ved P. G. Thorsen, 1855, s. 235; Danmarks gamle K0bstadslovgivn.
I, udg. af E. Kroman, 1951, s. 268.
2 Thorsen, s. 96; Kroman, s. 129 (>>for pund humool ien half 0re, for pors mees thre penning,>; tullen för pors var således naturligt nog flera gånger lägre). Ingenting i den enligt Kroman ursprungliga latinska versionen 1284 (ej heller i den plattyska översättningen 1431).
3 C. Olufsen i Danske Vid. Selsk. phil. og hist. Afh. 1, 1823, s. 333. Sophus Muller i Aarb. f. nord. Oldkynd., R. 2, 19, 1904, s. 60 och 1911, s. 255 ff. Gudm. Hatt i Acta arch. 2, 1931, s. 122 ff. Hans Kjoor, Vor Oldtids Mindesmoorker, 1925, s. 35. -Redan det stora antalet sådana åkrar (69 kända, dessutom många utplånade) ute-sluter, oavsett de arkeologiska bevisen, varje tanke på porsodling.
För fullständighetens skull kan nämnas att historikern 0. Nielsen på sin tid fann porstraditionen sannolik (Bondestandens Kaar i det syd!. Jylland i midten af det 18. Aarh., Aarb. f. dansk Kulturh. 1894, s. 47), liksom också författaren av en jylländsk sockenbeskrivning, sedan han genom Nielsen fått upplysning om den folkliga tolkningen (Sam!. t. jydsk Rist. og Topogr., R. 1, 9, 1882, s. 25 f.).
4 Dueholms Diplomatarium, 1872 (utg. 0. Nielsen). Nr 169, 175, 176, 178, 179.
Jfr även inledn. s. IX, xvnr och Indhold.
26
försäkras klostret rätt till bland annat >>sex aggher ... och Porshaffwe>>
och Vettels >>marck og Porshaffue>>. Det kan tänkas att rester av järn-åldersåkrar redan nu uppfattades som gamla >>porshaver>>, men sådana kunna knappast ha varit så värdefulla som handlingarna antyda; att marken var odlad men en äldre traditions namn levde kvar vill man ej gärna antaga utan bestämda skäl. För övrigt äro inga sådana rester kända på Mors (se en karta hos Hatt; arkeologiska undersökningar på platsen äro naturligtvis önskvärda). Sannolikare är att ordet syftar på verkliga porshaver, inte sådana för odlad pors men naturligt avskilda eller primitivt inhägnande områden med vild pors. En sandig sträckning åkerland ej långt från klostret har senare haft namnet Porshauge.1 Som vi snart skola se, hade kloster i Sverige ännu vid mitten av 1400-talet rätt till pors och ägde åtminstone tidigare porsmarker. När porstäkten blott var ett minne, kan namnet ha överflyttats på folktrons inbillade porshaver.
En uppgift av Olufsen (a. a., s. 334) att det i de Roeskildske Biskoppers Jordebog (1370) om några markområden säges >mbi myrtus crescit»
skulle, om den vore riktig, ha intresse såsom bevis för att pors ännu denna tid tillmättes stort värde. Dessa ord finnas emellertid ingenstädes i den åberopade källan2 , varför Olufsen måste ha missmint sig (kanske ett nästan identiskt uttryck i en nedan nämnd svensk handling har föresvä-vat honom).
I anslutning till Danmark må här vissa uppgifter från det nuvarande Holstein nämnas. I handlingar från 1220-talet till 1320-talet nämnas på flera ställen, först i samband med grundandet av klostret Preetz i syd-östra Holstein, en liten vid klostret belägen sjö, >>stagnum porse>> (seder-mera och ännu i dag Post-See), och på andra ställen en by Porsvelde (porsfält).3 Detta är ett klart vittnesbörd om porsens värde och säker-ligen om dess användning till ölbrygd i varje fall före och med största sannolikhet ännu under 1200-talet; det kan antagas att den begagnades till detta ändamål i klostret. Från en herreman Tymmo de Porsvelde härstammar en dansk adelssläkt Porsfeld, bekant från åtminstone 1397 till 1514.4 Detta danska släktnamn var således ett minne av medeltida
1 C. Schade, Beskrivelse over 0en Mors, 1811, s. 51.
2 Script. rerum Dan. med. (ed. Langbek) VII: Registr. red. ad Episc. Roskild.
1370.
3 Schlesw.-Holst.-Lauenb. Regesten u. Urk. (utg. P. Hasse) I, 1886 (Nr 446-680), II (flera nr), III (flera nr).
4 Script. rer. Dan. med. II, 567, VII, 239,475,483, VIII, 528. Även två från
1300-porsbrygd. I de holsteinska urkunderna omtalas även flera män kallade
>>post>>. Då i detta område både >>pors►> och ►>post>> voro namn på Myrica gale (Post-See ovan, se även nedan s. 65f.), synes i detta fall släktnamnet Post vara hämtat från växten pors. Åven de danska och svenska släkt-namnen Porse och Pors ha tydligt detta ursprung och vittna om porsens popularitet under medeltiden.
IN orge var pors på 1300-talet en vanlig och viktig handelsvara. I en av konung Haakon V Magnusson (d. 1319) eller kanske först Haakon VI (d. 1380) utfärdad Retterbod fastställes det pris till vilket 0lkoner (ollkonnur) få sälja porsmungat (porsmumgate [sic]).1 I en Retterbod av Haakon VI rörande handel i städerna nämnes pors som tydligen ungefär jämställd med t. ex. lärft, vadmal och humle. 2 Vilket stort värde som tillmättes porsmarker och pors framgår även av en handling från år 1344, i vilken omtalas att en kunglig gård i Id Thinglag nära Fredriks-hald tidigare varit förpaktad mot avgäld i pors. I ett egendomsbyte i Berg sogn i 0stfold 1422 ingick strand med fiske och >>pors brot>> (bry-tande) samt en porsmyr (Hofors pos myre).3 Någon gång under 1300-talet nämndes uttryckligen en porsskog (poss skogh) såsom ingående i ett prebende åt Bergens Kristkirke.4 Om en handling rörande Kungahälla kloster se nedan under Sverige.
Fredr. Gr0n betonar i sitt för kunskapen om forntidens och medel-tidens kost i Norge grundläggande arbete5 att inga källor visa att pors i detta land användes tidigare än humle, och han är böjd att anse att den började begagnas till ölbryggning senare än i de övriga nordiska län-derna och senare än humle. Denna uppfattning förefaller mycket osanno-lik redan med tanke på de livliga förbindelserna mellan Norge och de övriga nordiska länderna (och även Tyskland), och när man vet att pors
talet kända män Porsfeldius (I, 309)? Se även Lex. ov. adel. Fam. i Danm., Norge og Hertugd., 1787, II, och Trap, Konger. Danm. 5, s. 777.
1 Mungåt var oftast (åtminstone i senare tid dock ej undantagslöst) ett namn på hembryggt eller i varje fall inhemskt och rätt svagt öl (se bl. a. Pontoppidan, ned.
a. a., II, s. 432; Fritzners och Aasens ordböcker; Sopp, ned a. a., s. 40; Alex. Bugge, 0lskikker i sagatiden, 1921, 2. utg. 1922 (Schous Bryggeri, Mindesskr.), s. 35 ff.;
Gron, ned. a.a. 1926, s. 171, 1941, s. 191).
2 Norges Gamle Love III, s. 143, 205 (och 208). Förordningarna nämnas av Schiibeler (Virid. Norv. I, s. 457); jfr även Fritzners Ordbog.
3 Diplom. Norveg. IV, nr 278 (s. 228); XI, nr 137 (s. 126).
4 Björgynjar [Bergens] Kalfskinn 27 (ed. Munck s. 30).
6 Fredr. Gr0n, Om kostholdet i Norge indtil aar 1500. Norske Vid. Ak. Skr. 1926 (1927), Rist. Fil. Kl., No 5, s. 170 f.
i Danmark begagnades vid beredning av mer eller mindre ölliknande drycker under brons- och järnåldern (Juellingefyndet tyckes göra Gron något betänksam), är det nästan omöjligt att tro att detta bruk ej spreds till Norge förrän i slutet av 1200-talet. Det tyska öl som sannolikt inför-des till Bergen i slutet av 1100-talet1 var naturligtvis mycket bättre än det inhemska, men att de norska vikingarna, stormännen och bönderna tidigare skulle ha nöjt sig med en okryddad och rätt smaklös eller sur dryck är knappast tänkbart.
I Sverige åtnjöt pors under medeltiden lagligt skydd. Några av våra medeltidslagar från slutet av 1200-talet och senare (däremot ej Åldre Västgötalagen) innehålla bestämmelser om böter för brytande av pors på annans mark eller allmänning, delvis före en bestämd tid, dessutom en bestämmelse om erläggande av tionde i pors.
Då dessa lagbestämmelser ha stort intresse, skola de här återges i nysvensk språkdräkt (landskapslagarna efter Holmbäoeks och Wessens utgåva).
Yngre Västgötalagen (slutet av 1200-talet). Förnämes B. 49: Flår giva tionde av lin och av hampa, av gammal sedvänja, och av humle. Tillägg i senare handskrift bl.a. pors (Schlyters ed. not 45).
Södermannalagen (början av 1300-talet). Bygn. B. XXVI § 3: Om någon bryter pors före Olofsmässan och han blir tagen på bar gärning eller det finnes vid rannsakan och i hans hus, böte han tre marker att skiftas i tre lotter. Ingen har rätt att väcka åtal mot honom utom de som äga porskärret.
Magnus Erikssons landslag (färdigredigerad åren omkr. 1350). Bygn.
B. XXXVI: Flår någon bast, eller bryter kvistar av ek, eller bryter pors, eller tager vildhumle på annan mans mark, ersätte han skadan och dessutom tre marker, om han är lagligen överbevisad. Var och en som bryter pors på by-, härads- eller landsallmänning före olofsmässodagen och blir tagen på bar gärning, böte sex öre. Hämtar någon vild humle från by-, härads- eller landsallmänning före bartolomeusmässan, böte han därför tolv öre; ingen har rätt att väcka åtal mot honom utom rätte ägaren.
Kristofers landslag (revision av föreg., 1442). Bygn. B. XLIX: Flår någon bast eller bryter kvistar av ek eller bryter pors på annan mans mark, ersätte han skadan och dessutom tre marker, om han är lagligen överbevisad.
Var och en som bryter pors på lands- eller häradsallmänning före olofs-mässan, och blir tagen på bar gärning, böte sex öre. Hämtar någon vild-humle på by-, härads- eller landsallmänning före bartolomeusmässan, böte
Var och en som bryter pors på lands- eller häradsallmänning före olofs-mässan, och blir tagen på bar gärning, böte sex öre. Hämtar någon vild-humle på by-, härads- eller landsallmänning före bartolomeusmässan, böte