Det berättas ofta att pikterna i nuvarande Skottland beredde och drucko ett ljungöl, heather ale, och detta framställes av många författare som ett faktum: Withering (a.a. 1776, s. 230), Lightfoot (a.a. 1777, hänsyftning härpå), Heron1 , Logan2 , Weld3 , Feilberg4 , Maurizio (a. a., s. 191, >>kelterna>>) m.fl. Till och med Alex. Bugge tyckes, ehuru han yttrar sig litet försiktigare, vara böjd att uppfatta vikingarnas beor Lochlannach som ett ljungöl.5 Källan till dessa uppgifter är tydligen en beskrivning av Skottland i Hector Boethius' första gången 1527 utgivna krönika.6 Det säges här, uttryckligen efter ej angivna >>litterära källor>>, att pikterna fordom av de honungsrika ljungblommorna plägade bereda
>>ett slags dryck>>, som var både hälsosam och välsmakande, men att konsten hemlighölls och bruket därför upphörde, när pikterna slutligt besegrades och (som man länge trodde) helt tillintetgjordes av skoterna.7
Det slag som sägnen syftar på utkämpades enligt gamla krönikor och senare historiska författare år 850; om den segrande skotske konungen,
1 Robert Heron, History of Scotland, 1794, I; på ett ställe (s. 87) ett vagt uttalande om >>heath-ale,>, på ett annat (s. 348) en >>infusion of heath and other herbs>>.
2 James Logan, The Scottish Gael, or Celtic manners ... , 1831, II, s. 150 f.
3 Ch. R. Weld, Two Months in the Highlands ... , 1860, s. 82 f.
• Särskilt i Den fattige Mands Snaps, Dania 5, 1898, s. 35.
5 Alex. Bugge, Det nordiske Element i Irland. I Kaj Friis-M0ller, Irland, 1918, s. 135.
• Hector Boethius, Scotorum Historia (1527), ed. Paris 1575, fol. 8 r.
7 Försök att finna den eller de äldre källor Boethius säger sig ha följt ha givit negativa resultat. Varken i The Chronicle of the Picts, The Chron. of the Picts and Scots, The Chron. of Huntingdon, The Chron. of the Scots eller i övriga av W. F.
Skene i samband med dessa utgivna dokument (1867) finnes ett ord om någon ljungblomdryck, ehuru segern över pikterna omtalas i varje krönika rörande denna tid. Icke heller i J. de Forduns yngre krönika (i The Historians of Scotl. I, IV, 1871, 1872) finner man något. Krönikorna med sina regentlängder o. dyl. äro ganska torrt sakliga, och man blir benägen att tro att källan åtminstone huvudsakligen varit muntlig tradition.
12 - 598932 Nils von Ho/sten
Kenneth MacAlpin, är relativt mycket bekant.I Växten kallas av Boethius >>Cytisus>>, och Columella åberopas. Antikens Cytisus var liksom vår tids en ärtväxt; vad som säges om den skotska växten visar att den var eller i varje fall av Boethius uppfattades som ljung (Calluna vulgaris), och i den gamla engelska översättningen heter den också Hadder eller Hather.2 Uppgiften om pikternas ljungöl härstammar således från en mycket gammal sägen, vars karaktär ytterligare framhäves genom ro-mantiska utbroderingar; Logan (s. 150), därefter Weld och många senare författare berätta en fantastisk historia om hur skoternas konung för-gäves lovade att skänka två överlevande pikter, fader och son, livet, om de avslöjade ljungnektarns hemlighet. På denna legend har, som Marian McNeill har påpekat (ned. a.a.), Robert Louis Stevenson byggt sin dikt
>>Heather Ale; a Galloway Legend>>. Samma tradition har funnits och samma saga har berättats på Shetlandsöarna, men här är det, kanske sannolikast genom missförstånd av det ursprungliga innehållet (jfr härom nedan), de nordiska erövrarna som döda alla pikterna utom två.3 Denna saga om den bevarade hemligheten och de två överlevande är till hela sin karaktär sådan att man genast misstänker att den är byggd på ett mer eller mindre traditionellt sagomotiv. I Stith Thompsons stora
>>Motif-Index>> nämnes intet sådant. Man finner emellertid motivet i en av de äldre eddadikterna, Atlekvädet, och delvis litet fullständigare i Volsungasagan (37). I striden mellan Atle och gjukungarna nedgöras de sistnämndas alla krigare utom konung Gunnar och hans broder Hogne, och Atle uppmanar Gunnar att om han vill behålla livet yppa var Sigurds från Fafner erövrade guldskatt är gömd. Gunnar eggar Atle att först döda brodern och säger när det är gjort: nu är niflungaskatten blott min hemlighet, nu skall Rhen råda över guldet.4 Utom att det här är fråga om en gömd skatt och en broder i stället för en son är det nästan i minsta detalj samma motiv som i ljungölssagan. Denna kan omöjligt
1 Om pikternas ursprung och historia se senast W. C. Mackenzie, The Highlands and Isles of Scotland, revised ed. 1949. Jfr en intressant artikel av Alf Åberg i Sv.
Dagbl. 6/11 1955 (bl.a. kritiska synpunkter på Mackenzies åsikt om pikternas ursprung).
2 Holinshed's Chronicles I-Il, 1587, s. 16. I övers. av Boethius' text till skotsk dialekt 1536 (The Scott. Text. Soc. 3: 10, 1936, 15, 1941) saknas beskrivningen av Skottland.
3 B. Edmondston and J. Saxby, The House of a Naturalist, 1888, s. 222 f. Även i The Folk-Lore Soc., Publ. 49, 1903, s. 221 f.
4 I Nibelungenlied finnes nästan ingenting av motivet kvar mer än ett liknande yttrande av Hagen (Den Schatz weiss nun niemand als Gott und ich allein).
vara den urspungliga versionen utan måste vara en parafras på ett motiv i den säkerligen mycket gamla sydgermanska hjältesaga på vilken Atle-kvädet och indirekt V olsungasagan bygga.
Hur spridd och allmänt trodd sägnen om pikternas ljungöl har varit framgår av en diskussion år 1863 i tidskriften Notes and Queries med deltagande av nio av denna publikations korrespondenter.1 Traditionen meddelas, delvis utförligt och med varianter av det romantiska motivet, från Skottland och Northumberland. Dess karaktär belyses av att bön-derna utpeka tråglika fördjupningar i klippor som pikternas eller i en version romarnas bryggkar. Traditionen nämnes ävenfrånlrland (>>almost universal», säger en meddelare) men här är det de danska inkräkterna som bryggde ljungöl; sagan om de två eller här tre överlevande, som hellre gingo i döden än de förrådde hemligheten, berättas om dem, och händelsen förlägges till en mycket senare tid, det irländska vikingaväldets krossande 1014. En korrespondent tänker sig att >>the heath>> skulle kunna ha varit pors, som förr allmänt använts i Sverige och vars bruk skulle ha spritts till Irland. Detta var en löst framkastad gissning, men grundtanken var, som vi skola se, egentligen ganska förnuftig.
Den irländska traditionen hade tidigare, i mitten av 1700-talet, om-talats av Ch. Smith2 , som meddelar att lantbefolkningen i sydvästra Irland tror att stengärdslen på bergen äro danskarnas verk och att dessa bryggde öl av ljung som växte där. Crofton Croker, som anför detta i en kommentar till en av sina sägner från södra Irland3 , var över-tygad att enkla stenrader på bergen i en annan trakt ha haft till uppgift att markera gränser >>within which each man cut his portion of heath>> -en kuriös parallell till -en liknande tro på Jylland rörande pors (se ovan s. 25). I själva sagan överraskar en bondson en liten >>Cluricaune>> (ett slags troll eller tomte) i färd med att dricka ett öl, som han säger sig ha bryggt av ljung; han förklarar att danskarna lärde oss att göra sådant öl
>>and the secret's in my family ever since>>. I en annan gammal irländsk saga finnes ett helt annat ljungölsmotiv än det vanliga; en herde har förmåga att förvandla vattnet i en bergsjö till starkt öl genom att däri doppa ett knippe ljung.4
1 Notes and Queries 1863, s. 229, 310 f., 382 f.
2 Charles Smith, History of Kerry, 1756, s. 173.
3 Crofton Croker, Fairy Legends and Traditions of the South of Ireland, sec. ed.
1826-28 (new ed. 1870, s. 135 ff., HO).
4 Patrick Kennedy, Legendary Fictions of the Irish Celts, 1866; 3d ed. 1891, s. 260. I andra av dessa sagor talas om vikingarna (s. 208) och om >>Danish beer», som säges vara berett av ljung (s. 234).
Några år före diskussionen i Notes and Queries dyker det danska ljungölet upp hos Lady Wilkinson (a. a. 18.58, s. 172) (ingenting om pro-veniensen, Irland nämnes ej). Vi känna alla till, säger den blomster-älskande ladyn, kanske med någon utsmyckning ur egen eller åtminstone en ganska ny fatabur, att när våra danska inkräktare höllo fester till åminnelse av sina segrar över oss, drucko de djupt för vår snara under-gång i sitt >>much celebrated heather-ale>>. Ännu i ny folkloristisk littera-tur spökar tron på det >>danska>> ljungölet på Irland.I
V ad skall man nu tro om allt detta? V ad först pikternas sagodryck beträffar vågar man åtminstone på försök tro att Boethius' skildring och över huvud den tydligen mycket äldre och vitt spridda sägnen inne-håller en kärna av sanning såtillvida att de halvt legendariska pikterna kunde konsten att brygga en dryck, som i sagans förklarande skimmer kom att framstå som ljuvligare än alla andra. Att drycken skulle ha varit ett öl i senare tids mening är högst osannolikt. Att märka är att det i Boethius' framställning, som är något nyktrare än en senare tids romantiska sagor, inte säges ett ord om öl eller en dryck bryggd på säd utan blott talas om >>ett slags dryck>>. Om denna dryck var beredd av honung eller enligt sägnen ljungblommor, var den ett mjöd eller i varje fall en dryck av mjödtyp.
Mjöd, som i något växlande former är en urgammal dryck, vida äldre än vin och öl2, var utan tvivel den äldsta jästa drycken på de brittiska öarna. Poseidonios säger i en berömd skildring att kelternas >>korma>> var en dryck av vete och honung eller oftast utan honung (i så fall egentligen varken mjöd eller öl; vilket land som avses är oklart)3 , och de iberiska kelterna hade enligt Diodoros en honungsdryck (se Arnold, a.a., s. 131, 132). Gayre anför ur senare sagor och ballader med mycket gammalt innehåll (Mabinogion, Ultonian Hero-Ballads) många exempel på brit-tiska kelters mjöddrickning samt framhåller att en mjödflod rann i det keltiska paradiset och att bardernas namn på Brittanien var »the Honey Isle of Beli>> (Gayre, a.a., s. 26, 55ff.). Historieforskningensynesnumera vara mest benägen att betrakta de gåtfulla, till sitt ursprung omstridda pikterna som en gren av den keltiska folk(språk)gruppen. I varje fall
1 Sean O Suilleabhain, A Handbook of Irish Folklore, 1942, s. 287.
2 Se härom särskilt G. R. Gayre, Wassail! in l\fozers of Mead, 1948. Även Harald Thunrnus, Mjödet genom tiderna. Sv. Bryggeritidskr., 1953, s. 225-239; även i Drndalus, Tekn. mus. årsb. 1954.
3 Gayres uppgift (s. 54) att Plinius talar om de brittiska kelternas honungsdryck är oriktig och beror förmodligen på en förväxling med Poseidonios.
förefaller det mycket sannolikt att de drucko mjöd. Frågan är då om detta mjöd (och senare skotskt >>ljungöl» av mjödtyp) framställdes av ljunghonung, som har en speciell och mycket stark arom, eller av de nektarrika ljungblommorna, alltså utan omvägen över bin. Pierpoint Johnson (a.a. 1862, s. 167) finner det icke osannolikt att ljungblommor användes vid brygden; han har dock en välgörande kritisk syn på den gamla legenden och anser att berättelsen kanske ursprungligen var en poetisk allusion på ett av ljunghonung berett mjöd, till vilket dessutom toppar av ljung tillsatts.1 För honungshypotesen talar att mjöd sedan urminnes tider beretts av honung. Det är likväl tänkbart att hedarnas honungsdoftande ljunglommor lockade till direkt användning. Ljung har verkligen, som vi senare skola se, i senare tider stundom brukats till mjödlika drycker, som dock kunna ha varit inspirerade av den folk-liga traditionen. Frågan kommer väl aldrig att kunna säkert besvaras, så mycket mindre som det inte ens finnes positiva bevis för att pikterna drucko ett ljungmjöd. Det väsentliga i detta sammanhang är att tradi-tionen i flera hundra år har trott på >>ljungölet>>.
Man har också att följa den linje i traditionen som utgår från >>danskar-nas>> föregivna ljungöl. Föreställningen att de nordiska erövrarna lärde irerna eller även invånare i andra delar av Brittanien att brygga ett öl av ljung är klart orimlig.2 Det öl nordmännen under vikingatiden eller redan under den första invasionen voro vana vid och säkerligen fortsatte att brygga måste ha varit ett porsöl eller en ölliknande dryck smaksatt med pors.3 Som förut har visats (s. 98), tala starka skäl för att Irlands beor Lochlannach har detta nordiska ursprung. Irerna kunna naturligt-vis ha brukat både en sådan öl-bärvindryck och enkelt porsöl eller tidigast det ena och senare det andra. Om drycken liknade Egtved-fyndets mjöd-öl-bärvindryck, kan den till och med tänkas, men inte alls antagas, ha på Irland sötats med ljunghonung.
Att det finnes ett samband mellan den skotska och den irländska traditionen är uppenbart, men dess natur är okänd. Har sagan om pikter-nas ljungöl överflyttats på nordmännens beor Lochlannach, eller har tvärtom denna dryck givit upphov till hela traditionen? Sistnämnda
1 Se även samme förf:s art. Heath i Encycl. Brit., ed. 9 (1880) och 11 (1911) (senare uteslutet).
2 T.o.m. Alex. Bugge (a.a. 0lskikker, s. 36) som omtalar denna tro, avvisar den ej, ehuru han framhåller att den ej är bevisad.
3 En gammal åsikt att öl och öldrickning infördes i England av danskarna är naturligtvis, som Arnold (a.a., s. 362) har visat, oriktig.
182
alternativ förutsätter ej alls att pikterna i likhet med skotema kommit till Skottland från Irland, ty om en sådan invandring ägt rum, skulle det ha varit långt före nordmannainvasionen. Förbindelserna mellan Irland och Skottland voro länge livliga. Även om beor Lochlannach är den ursprungliga källan till ljungölssagan, innehåller denna tydligen väsent-liga element från piktisk-skotsk historia. En svårighet för antagandet av irländskt ursprung är att bruket av den nordisk-irländska drycken, om det kommit till Irland under vikingainvasionen, knappast skulle ha kunnat komma till Skottland förrän några få årtionden före pikternas undergång. Det är dock - bortsett från hypotesen att pikterna här-stamma från skandinaviska vikingar, en tanke som fått en övertygad anhängare i W. C. Mackenzie (a.a.) men synes vara tämligen godtycklig - tänkbart att sporadiska sjörövare-kolonister tidigt bragt kännedomen om den nordiska drycken till de brittiska öarna och att bruket från Irland spritts till pikterna i Skottland. Tillsvidare förefaller det kanske sannolikast att den skotska ljungöl(mjöd)traditionen är inhemsk och äldre än någon genom nordmän införd dryck. Den irländska traditionen skulle då ha lånat icke blott den romantiska utbroderingen (de över-levande som ej förrådde hemligheten) utan också tron på ljungingredien-sen1 från Skottland.
Vad som är av intresse i detta sammanhang är i främsta rummet uppgifter om bruk av ljung vid bryggning av öl. Man råkar här in i en snårskog av svårigheter; det är i en del fall tvivelaktigt om »ljungen>> har varit ljung, i andra om >>Ölet>> har varit öL
I Wrights vokabulärer från 1400-talet2 förekommer i en förteckning på ord i samband med ölbryggning (utom många utensilier nämnas malt, vört och jäst) orden >>pruera, lingge>> och >>merica, idem est>>. Pruera är korrumperat av bruera, som utan tvekan språkligt betyder ljung (bruc .. , bruer .. , fr. bruyere), vilket ju också framgår av det tillfogade gamla engelska ordet lingge; merica skall vara mirica. Utgivaren förklarar att ljung upptagits, emedan kvastar m.m. gjordes av denna växt; Arnold
1 John Macculloch (The Highlands and Western Isles of Scotland, 1824, III, s. 333) tror att ljungblommor ha satts till maltet för att ge drycken aro~. En av korrespondenterna i Notes and Queries vill förklara den irländska traditionens ljungmotiv genom att vid ölbrygd vörten silades genom ljung; detta kan inte gärna vara en tillräcklig förklaring, men intressant är att hans farfar trettio år tidigare vid omkring 80 års ålder berättat att han ofta förfarit så.
2 Thomas Wright, Anglo-Saxon and Old English Vocabularies. Sec. ed. 1884, I, sp. 661 f.
(a.a., s. 362) tror detsamma men att den dessutom var en ingrediens i öl.
Det förefaller sannolikare att ordet upptogs på grund av växtens an-vändning för antingen det ena eller det andra ändamålet och naturligast att antaga att det togs med i en grupp ord rörande ölberedning av det skälet att växten sattes till ölet.
Var denna växt säkert ljung? Frågan är naturlig, emedan ljung i mot-sats till de även i England vanliga humleersättningarna (malört, Gle-choma m.fl. labiater osv.) ej innehåller något bittert och starkt aro-matiskt ämne och såvitt bekant ej har begagnats till öl i något annat land.1 Om mirica, som Arnold har tagit för givet, avsåge pors, senare tiders Myrica, kunde man tro att både pors och ljung begagnades, men pors hette denna tid Myrtus, och Myrica var namn på ljung; i vokabu-lären står också (>>idem est>>) att både bruera och mirica på engelska heta lingge. Det skulle nu vara egendomligt om endast ljung och icke alls den i kontinentens västra delar vanligaste, på de brittiska öarna ymnigt förekommande öltillsatsen pors hade begagnats vid brygd av regelrätt öl med malt och jäst. Vokabulärens ord bruera, mirica och lingge tala obestridligen härför, men man bör vara rätt försiktig med att draga sakliga slutsatser ur namn i en ordförteckning, vars författare kan an-tagas ha haft ringa växtkännedom. Det förefaller icke omöjligt att orden här (och stundom även i andra fall) användes i en mera allmän bemär-kelse och syftade på >>ljungartade>> hed växter o. dyl. Det engelska ordet ling (lingge), som här torde ha varit det primära, hade en rätt obestämd betydelse.2 Belysande är det svenska ordet lingon, som har ett klart samband med ling (se Hellquist); lingonris liknar ju mycket mera pors än ljung. Det synes mig således icke vara bevisat att vokabulärens växttillsats var ljung utan möjligt att den var pors. Det är frestande att anse det sannolikt, men försiktigheten bjuder att stanna vid möjlig-heten.
Ett annat vittnesbörd finnes hos en engelsk 1600-talsauktor R. Plot, som i ett topografiskt-historiskt verk3 säger sig av en kyrklig dignitär ha inhämtat att man i en trakt av Staffordshire ofta i stället för humle använt
>>Erica vulgaris, heather or ling>> (Erica = Calluna) och att den ej gav
1 I Zedlers Universallexicon (art. Erica, 1734) uppges att öl, vari vita (ej röda) ljungblonunor kokats, gavs åt ammor för att de skulle få mera mjölk. Denna folktro har ju ingenting med bryggning av öl att göra.
2 Jfr The Oxford Engl. Dictionary. van Wijk (A Dictionary of Plantnames, 1911) anför ling som namn på bl. a. Myricaria germanica och Ulex europaeus.
3 Robert Plot, The Natural History of Staffordshire, 1686, s. 379.
någon dålig smak. Linne åberopar denna källa och förklarar lakoniskt att ljung på några ställen i England begagnas i stället för humle.1 Upp-giften är emellertid ytterst vag och kan vara mycket gammal och antingen åsyfta en mjödliknande dryck eller bero på förväxling med pors; ordet heather, som här tillägges, hade i äldre tider en mycket vid-sträckt betydelse (>>vaguely applied or identified>>, Oxf. Engl. Diet.) och har t.o.m. i engelska bibelöversättningar begagnats om ökenväxter. -En i detta sammanhang och även vid tolkningen av 1400-talsvokabu-lärens >>ljung>> intressant upplysning lämnas av Bickerdyke ( a. a.), som meddelar att i Y orkshire ett öl >>ännw>(?) smaksättes med >>a species of heather>>; denna växt är alldeles tydligt ej, som han tror, ljung utan pors.
Ett par uppgifter, som anges röra en senare tid, kunna tillfogas. Logan (a.a., 1831) meddelar att han >>hört sägas>> att en god dryck ofta fram-ställts av ljungblommor men att även honung eller socker tillsattes samt att det i Högländerna >>var>> ett vanligt bruk att vid ölbrygd tillsätta ljungskott. Då han säger att stenfria områden troddes vara fält där pikterna odlade ljung samt att även ljungens rötter förbättrade ölet, misstänker man att uppgifterna till stor del äro kvarlevor av den medel-tida traditionen. En dryck beredd av ljungblommor och honung eller socker omtalas dock även av Weld (a.a., s. 83), som säger sig ha >>läst>>
att herdar på hedarna bjödo på ett sådant ljungöl. Om detta är riktigt, var drycken tydligen ett ljungmjöd.
Pennant berättar från sin andra skotska resa2 att man på ön Islay, den sydligaste av de östra Hebriderna, brygger »ett slags öh> av två delar unga skott (grenspetsar) av ljung, en del malt och något humle.
Pennant berättar från sin andra skotska resa2 att man på ön Islay, den sydligaste av de östra Hebriderna, brygger »ett slags öh> av två delar unga skott (grenspetsar) av ljung, en del malt och något humle.