Förutom att kräva in sina fordringar hade Dahlbom också mer kortsiktiga lösningar för att lösa den egna bristen på likvida medel. Den första var att vänta med att betala sina egna skulder. I ett brev till lärftkramhandlaren Aspelin skriver han att för det snus och sirap som Aspelin ska sända ska han
67
Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, brevkopiebok 1839–44; se till exempel brev till Lidbeck 8/6 1840, 11/3 1842.
68
Se kapitel sju.
69
”så fort pängar ytterligare inflyter dig gottgöra.”70
En annan metod var att under kortare perioder låna pengar och därmed att sätta sig i skuld. Dahlbom skriver till exempel till kommissionären Lidbeck och ber honom att vara god och genast betala den nämnda summa om inte lärftkramhandlaren Hazelius inlöst sin revers. ”Bror kommer då att ligga i förskott för mig….”71
I ett annat brev ber han Lidbeck betala en änkefru som bor i Huset nr 50 på Droning-gatan, men ”skulle vid detta ingång pängar ej hafva influtit beder jag att Bror i så fall vara god och mot ränta förutsträcka omnämnda summa å min räkning, tills någondera af sist sända reverser betalas….”72
I båda fallen rörde sig de utlägg ombuden fick göra om relativt små belopp, men detta betyder inte att de inte kunde vara viktiga på marginalen för Dahlboms. Av brevkorrespon-densen framgår inga exempel på större lån som Dahlbom tar och det är därför oklart om kommissionären kunde stå till tjänst även med att förmedla sådana. Vidare finns det inte heller några exempel som pekar på att Dahlbom lånade pengar för att köpa in linne eller andra typer av varor, men detta har inte kunnat undersökas närmare.
Sammanfattande diskussion
Dahlboms handelsverksamhet, vilken avspeglas i hans brevkorrespondens, präglades till stor av handelns säsongsvariationer och de konsekvenser som uppstod som en följd av den dominerande kredithandeln. Linneproduktio-nens liksom transporternas säsongsvariationer innebar att handlarens utgifter och intäkter fördelades ojämnt över året och det uppstod en likviditetsspänning då han var tvungen att ge längre krediter än han fick själv. För det första fick handlaren i stor utsträckning betalt i olika typer av skuldsedlar och inte i kontanter som kunde användas vid upphandlingen av linnevaror. Här innebar bristen på kreditinstitutioner att det fanns begränsade möjligheter att avhjälpa tillfälliga likviditetsproblem med kortsiktiga lån. Detta innebär dock inte att det inte kan ha förekommit att Dahlbom hade möjlighet att låna pengar av släkt och vänner.
För det andra hade handlaren svårt att beräkna när hans fordringar skulle komma att betalas eftersom löptiden i praktiken verkar ha varit betydligt längre än de två till tre månaders kredittid som fungerade som en slags praxis. Uteblivna betalningar kunde därmed innebära att Dahlbom inte hade möjlig-het att genomföra önskade affärer. I detta sammanhang hade Dahlboms
70
Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, brevkopiebok 1839–44, brev till Aspelin 27/5 1844.
71
Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, brevkopiebok 1839–44, brev till Lidbeck 18/11 1842.
72
Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, brevkopiebok 1839–44, brev till Lidbeck 29/6 1840.
missionärer i Stockholm en avgörande roll i arbetet med att kräva in ford-ringarna. Utan kommissionärernas geografiska hemvist i Stockholm och de tjänster som deras roll innebar hade en mycket mindre andel av fordringarna betalats vid den tidpunkt då handlaren så väl behövde pengarna.
I början av kapitlet nämndes att handeln under 1840-talet kännetecknades av en generell nedgång. Detta kan vara en anledning till att vissa handlare hade svårare än vanligt att betala sina skulder, vilket i sin tur skulle kunna förklara Dahlboms svårigheter att kräva in sina fordringar. Detta är dock inget som på något sätt nämns i handlarens brevkorrespondens och det troliga är att handlarens problem snarare berodde på det sätt handeln var organi-serad. Eventuellt kan nedgången inom handeln ha förstärkt problemen.
Vad beträffar möjligheterna att dra några mer generella slutsatser om den varudistribution som organiserades av andra småstadshandlare i landet under 1840-talet kan man konstatera att den kredithandel som dominerade Dahl-boms handelsverksamhet också präglade handeln i stort. Osäkerheten om när fordringar skulle komma att betalas bör därför ha utgjort ett mer generellt problem då det inte finns någon anledning till varför Dahlbom skulle ha befunnit sig i någon särskilt utsatt position. Istället hade han, som redan nämnts, genom sitt nära och kontinuerliga samarbete med Stockholmskom-missionärerna en god hjälp att driva in sina fordringar. Dessutom bör antalet kreditrelationer som innebar fordringar som skulle krävas in ha varit färre i Dahlboms verksamhet än i vissa andra handlares då denne, åtminstone ibland, hade möjlighet att byta sina linnevaror mot andra typer av varor.
Den handelsverksamhet som Dahlbom och de andra Hudiksvallshand-larna bedrev var förstås delvis speciell på grund av linnehandelns speciella förutsättningar, men samtidigt bör flera paralleller kunna dras med andra småstadshandlare. I likhet med Hudiksvallshandlarna påverkades andra hand-lare av att transportmöjligheterna, främst till den centrala Stockholmsmark-naden, varierade under året, vilket i sin tur gjorde att varudistributionen koncentrerades till bestämda delar av året. Detta gäller inte minst andra norrländska handlare med betydligt större avstånd till Stockholm och därmed betydligt mer tidskrävande landsvägstransporter. Troligen hade vissa små-stadshandlare färre kontakter direkt med Stockholm än vad Dahlbom hade genom att de istället köpte varor av handlare i närregionen som även funge-rade som grossister, men detta förändfunge-rade i grunden inte handelns säsongs-variationer.73
I tidigare svensk forskning har transporternas koncentration till isfria tider dessutom ansetts ha ökat under 1800-talets mitt på grund av att sjötransporterna ökade i omfattning i och med ångfartygens etablering.74
73
Fredrik Sandgren har undersökt vilka leverantörer som lanthandlare i Revsundsregionen i östra Jämtland under 1870-talet hade. Här framgår att den lanthandlare som hade den mest omfattade verksamheten hade flest kontakter med Stockholm och också fungerade som grossist gentemot de mindre lanthandlarna som i större grad köpte varor från olika grossister i det egna närområdet. Sandgren, F. (1999), s. 89–99.
74
Samtidigt innebar dock övergången till ångfartyg snabbare och mer regel-bundna transporter bland annat på grund av att man blev mindre beroende av vädret. Detta hade därmed en generell positiv inverkan på handelsutbytet mellan olika plaster.75
Vidare fanns under den aktuella tidsperioden en rad andra småstads-handlare som i likhet med handlarna i Hudiksvall bedrev handel med olika typer av varor som endast levererades under vissa delar av året. Detta gäller i första hand handlarna från Hälsinglands andra stad, Söderhamn, och linne-områdena i Ångermanland, men även de personer som bedrev handel med exempelvis avsaluslöjd från Dalarna eller andra delar av landet.
Sammanfattningsvis innebar varje småstadshandlares personliga förhål-landen och den kontext denne verkade i speciella förutsättningar, men samtidigt bör de grundläggande problem som förekom inom handeln ha varit gemen-samma för majoriteten av dem.
75
KAPITEL 9