kritik mot den ursprungliga rättigheten för bönderna att sälja sina egna varor är inte så vanligt förekommande i skrivelser till och från olika myndigheter under undersökningsperioden. Den förekommer dock och tar då bland annat sin utgångspunkt i att stadshandlarna ansåg att förekomsten av bondehandel innebar en ojämlik konkurrens. Orsaken till denna ska, enligt handlarna, ha varit att deras egen handel drogs med större omkostnader än landsbygds-befolkningens. Dessa kostnader ska bland annat ha berott på att bonden hade egna hästar medan handlarna var tvungna att betala för forbönder eller andra transportmöjligheter. Vidare var borgarna så länge lilla tullen fanns kvar tvungen att betala dubbel tull. Först när varorna fördes in till hemstaden och sedan när de togs in i exempelvis Stockholm. Denna jämförelse mellan de två formerna av handel är dock inte helt rättvis. För det första transporterade stadshandlarna de mesta av sina varor till sjöss och för det andra hade stads-handlarna en helt annan möjlighet än de traditionella bondestads-handlarna att invänta ett bra pris genom att de kunde ha bodar och kommissionär på plats i Stockholm. Ett tecken på att stadshandlarna ändå försökte anpassa sin verk-samhet efter konkurrensen från bondehandeln är att de övergick till direkt-försäljning både i parti och minut och inledde handel med andra societeter än lärftkramhandlarna i Stockholm.66
Kritiken från stadshandlarna blir betydligt mer omfattande i och med re-formerna kring sekelskiftet 1800 vilka ökade möjligheterna att bedriva handel på landsbygden. Vid en genomgång av landshövdingens femårsberättelser under perioden 18001846 framkommer både en mer allmän kritik mot lant-handeln och mer konkreta uppgifter om att handel med viktualievaror med mera förekom efter det att lagreformerna genomförts. I 18231827 års rap-port beskriver landshövdingen hur handlarnas välstånd minskade i Söder-hamn och hur detta anses bero både på dåliga konjunkturer och på intrång av lanthandlare.67
I femårsberättelsen för åren 18271831 lyfter landshövdingen
66
Utterström, G. (1957), s. 58 ff.; Jonsson, I. (1994), s. 170 f.
67
fram lagstiftningen och skriver att det bedrevs handel med säd och viktualie-varor på landsbygden i ”överenskommelse med kungl. beslut 1790 och 1815”.68
Vidare beskriver landshövdingen hur det inom handeln med kram- och specerivaror klagas över dålig avsättning i Hudiksvall. Den tröga avsätt-ningen anses bero dels på konkurrens från gårdfarihandlande västgötar, dels på ett ”öfverflödigt antal å landet antagne viktualiehandlare”.69
I rapporten för åren 18431847 uppmärksammas också 1846 års reform och vad den inneburit. Enligt landshövdingen ”idkas i enlighet med 1846 års Handels-reform handel i socknarna av icke mindre än 45 bosatta handlare.”70
Av rapporten framgår inte om reformen inneburit en snabb framväxt av fasta handlare eller om dessa redan tidigare bedrivit handel. Då rapporten skrevs hade det dock bara gått ett år sedan reformen genomförts och det troliga är att det funnits handelsbodar redan tidigare. Sammanfattningsvis tyder landshöv-dingens rapporter på att det förekom viktualiehandlare som var verksamma på Hälsinglands landsbygd medan det är mer oklart i vilken utsträckning det verkligen förekom en fast handel med andra varor ute i socknarna.
Som framkommit ovan finns det få sammanställningar av antalet handlare med en mer eller mindre fast verksamhet på landsbygden under 1800-talets första hälft. I den statistik som den samtida statliga Tabellkommissionen förde över förekomsten av olika yrken finns ingen särskild rubrik för hand-lare på landsbygden. Däremot finns en rubrik som kallas ”utflyttade borgare på landet”, som dock inte ingick i den blankett där antalet handlare skulle redovisas utan tillhörde en restgrupp i statistiken. Vilka personer som ingick här är därför mycket osäkert. Var dessa personer var bosatta samt om de överhuvudtaget bedrev handelsverksamhet och i så fall vilken typ av handel är inte möjligt att utläsa ur materialet.71
I övrigt finns endast Kommers-kollegiums rapport från år 1832 vilken visar att det inte skulle ha funnits någon kontingenthandlare i Hälsingland vid denna tidpunkt. Förutom de orsaker att ifrågasätta rapportens riktighet som tidigare nämnts finns det ytterligare en. Om rapporten stämmer borde inte problemet med landsköp ha varit så stort att det motiverade de klagomål från städernas köpmän som bland annat framförs i den rapport som Gävleborgs landshövding sände in år 1832. Landshövdingen skriver till kommerskollegium att det ”måste medgif-vas att skäl till denne klagan förfinnes … eftersom handlare som sålt varor enligt regeln för viktualiehandeln också vid tillfällen av åklagaren uppmärk-sammats ha sålt även andra varor såsom tobak, snus, specerier m.m.”72
Att landshövdingen var kritisk till att tillåta landsköp framgår av att han ansåg
68
HLA, Landshövdingen i Gävleborgs län femårsberättelser 1827–1831.
69
HLA, Landshövdingen i Gävleborgs län femårsberättelser 1827–1831.
70
HLA, Landshövdingen i Gävleborgs län femårsberättelser 1843–1847.
71
Fritzell, Y. (1976), s. 196–197. Enligt de uppgifter som finns här var antalet utflyttade bor-gare på landet i Gävleborgs län under denna rubrik fyra år 1830.
72
att städerna skulle förlora sin roll som handelscentra och att lyxkonsumtio-nen skulle öka då lanthandeln ”bland allmogen ofta alstrar inbillade, förut icke kända behover….”73
Motståndet mot det som ansågs som lyxkonsumtion och viljan att för-svara städernas monopol innebär att skrivelser som behandlar förekomsten av landsköp måste tolkas försiktigt, men det går inte att bortse från dem i detta sammanhang. Förutom landshövdingens rapport finns fler exempel på protestskrivelser från framför allt städernas borgare som tar upp förekomsten av fasta handelsbodar på Hälsinglands landsbygd redan före reformen år 1846. Det kanske tydligaste exemplet på detta är den skrivelse som Handels-societeten i Söderhamn sände till landshövdingsämbetet 1845. Då stads-handlarna naturligtvis ville försvara sina egna intressen finns det en risk att de överdrev konkurrensen från lanthandeln. Att lanthandel förekom borde dock vara relativt klart och det är intressant att stadshandlarna påtalade att myndigheterna bortsåg från den rådande lagstiftningen.
En annan och nu mera med gårdfarihandeln jämngod omständighet, som på det högsta undertrycker handeln och livligheten i vår stad, är den visserligen från forntiden till namnet kända men nu utan hejd tilltagande lanthandeln. I flere socknar inom norra Hälsingland finnes ordentligt inrättade krambodar, och ingen by finnes snart sagt, där köpmannavaror icke hållas fala. … De ännu i behåll varande författningar, som skilja emellan stads och lantmanna näringar, vore väl med sine brister ändock tillräcklig att skydda städernas borgerskap från alt intrång av art och beskaffenhet som de här ovan uppräk-nade, därest de någonsin tillämpades. Nu däremot få de angivne förhållan-derne opåtalt passera mitt under vederbörande landsfiskals och länsmans ögon.74
Även om stadshandlarna talade i egen sak kan deras inlägg inte avfärdas. Med tanke på oklarheterna i lagstiftningen och den diskussion som kom-merskollegium förde, vilket behandlats tidigare i kapitlet, är det inte alls orimligt att den reella situationen liknade den som beskrivs i stadshandlarnas skrivelse. Protesterna visar på en stadshandel som var utsatt för konkurrens och som in i det sista kämpade för sin privilegierade ställning innan närings-livsreformen genomfördes år 1846.
Sammanfattning
Ovanstående redogörelse har visat att trots att stadsköpmännen fortsatte att dominera handeln under hela 1800-talets första hälft så förekom också en rad andra handelsaktörer som dessutom fick allt större rättigheter. Detta bekräf-tas både av framställningen av lagstiftningens utveckling och av den bild
73
RA, Kommerskollegiums arkiv, utgående skrivelser till Kungl. Majestät 15/11 1833.
74
som olika skrivelser med mera ger av situationen i regionen. Stadshandelns privilegierade ställning blev allt mer urholkad och utbudet av möjliga former av handel blev allt större. De två tydligaste tendenserna var för det första ökade möjligheter för den del av befolkningen som inte tillhörde den bur-skapsbeviljade gruppen av stadshandlare att bedriva handel. För det andra ökade möjligheterna att bedriva fast handel på landsbygden. Den senare rättigheten omfattade även stadsköpmännen, men i det stora hela bör denna utveckling ha haft en konkurrenshöjande effekt på stadshandeln. I detta sammanhang är det viktigt att notera att landsbygden utgjorde en mycket viktig köp- och säljmarknad för stadshandlarna och att kampen om kunder och varor framför allt utspelades där.
Kapitlets beskrivning av den utveckling av handelns förutsättningar som ägde rum under undersökningsperioden har, med vissa undantag, inte lyfts fram av den tidigare forskningen som framför allt fokuserat på förändring-arna efter år 1846. Sammanfattningsvis visar ovanstående redogörelse för det första att det fanns förutsättningar för en rad mer eller mindre fasta handelsformer på landsbygden redan före näringslivsreformen år 1846. För det andra framgår att gränserna mellan de olika handelsformerna inte alltid var självklara. Till exempel utgjorde kontingenthandeln ett mellanting mel-lan stads- och mel-landsbygdshandel medan gränserna melmel-lan den traditionella bondehandeln, där handeln utgjorde en bisyssla, och andra former av han-delsverksamhet blev allt mindre tydlig. För att fördjupa kunskapen om vilka handelsformer som förekom och relationen dem emellan måste de olika typerna av handelsaktörer på landsbygden studeras närmare. Detta utgör utgångspunkten för de kommande två kapitlen.
KAPITEL 4