Som framgick av kapitel två och tre var Hudiksvallshandlarnas möjligheter att bedriva utrikeshandel klart begränsade fram till 1800-talets första årti-onde. Staden förlorade sin fulla stapelrätt redan år 1636, men erhöll vid riksdagen år 1765/66 så kallad halv stapelfrihet. Detta innebar rätt att med egna skepp segla till hamnar i Östersjön och att bedriva utrikes fraktfart. Dessa rättigheter var dock förenade med en skyldighet att förtulla alla varor vid tullkammaren i Härnösand. Detta var både krångligt och ekonomiskt kostsamt då det innebar en stor omväg för fartygen och en rimlig slutsats är att detta påverkade intresset för att bedriva utrikeshandel. År 1798 lämnade stadens handelssocietet in en ansökan till Kungl. Majt. om att få tullkamma-ren flyttad till Hudiksvall. Ansökan avslogs vilket innebar att handeln för-blev mycket liten.99
Vid riksdagen 1809–1810 lämnade de norrländska stä-derna in en gemensam ansökan om full stapelfrihet som skulle innebära att städernas hamnar fick rätt att motta främmande fartyg. Samtidigt lämnade Hudiksvall, Sundsvall och Söderhamn också in en (ny) ansökan om att slippa tullresorna till Härnösand och istället få möjlighet att förtulla varorna i Öregrund dit fartygen, enligt seglationsordningen, ändå var tvungna att gå in. Efter behandling i kommerskollegium beviljade Kungl. Majt. år 1812 stä-derna full stapelfrihet och förordnade om inrättandet av tullkammare i de tre städena.
Under 1800-talets första hälft kom den utländska sjöfarten till och från Hudiksvall att bedrivas dels inom ramen för två handelskompanier/bolag, dels av enskilda handlare som bedrev sjöfart. Tidigare forskning har visat att nästan 100 procent av de fartyg som gick i norrländsk utrikessjöfart vid
97
Sterner, B. (1970), s. 134–135.
98
Vilka olika handlare och hantverkare som besökte Hudiksvall under dess marknadsdagar framgår av en bevarad förteckning över inlämnade pass vid höstmarknaden år 1826. Här förekommer 7 handlare/hantverkare från Söderhamn, 6 från Gävle, 5 från Borås, 2 handlare från Ulricehamn, 1 från Eskilstuna och 1 från Örebro. HLA, Hudiksvalls stadsarkiv, bevärings-rullor 1812–1843, förteckning över inlämnade pass höstmarknaden år 1826.
99
sekelskiftet var redade i Norrland.100
Det första handelskompaniet i Hudiks-vall bildades år 1813 det vill säga direkt efter beslutet om full stapelfrihet. Bildandet hade antagligen samband med att kommerskollegium samma år beslutade att Hudiksvalls stad var skyldig att ha en årlig införsel av minst 2000 tunnor salt och ett ständigt förråd av 400 tunnor. Stadens handlare var gemensamt ansvariga för detta och var inte den bestämda kvantiteten införd vid seglationsårets slut utföll böter. Handlanden Jonas Wallström blev kom-paniets verkställande direktör. Handelskompaniet köpte briggen Thetis om 66 läster vars uppgift blev att frakta hem saltkvantiteten och år 1814 erhöll man algeriskt pass från magistraten för att kunna segla till Portugal. Några år senare köpte handelskompaniet in ytterligare ett fartyg, skeppet Svea om 129 läster. Skeppet förolyckades år 1835 och därefter verkar handelskompaniet ha upplösts.101
Att förlusten av Svea fick konsekvenser för de enskilda hand-larna framgår av några av handelsmännens konkursakter, vilket också visar deras inblandning i utrikeshanden.102
År 1840 rekonstruerades handelskompa-niet. Direktionen bestod av handlarna Anders Åström, P. E. Wallström och Jonas Wahlström, vilka alla tillhörde dem grupp som tidigare i kapitlet pekats ut som några av de större handlarna i Hudiksvall. Kompaniet hann skaffa sig sju fartyg innan skonerten Ärlan förliste vid Åland vilket innebar stora förluster och att delägarna upplöste bolaget. Kvarvarande fartyg såldes på auktion för mycket låga priser i april 1845.103
Förutom den handel som bedrevs i handelskompaniernas regi finns det också uppgifter som visar att några av handlarna hade egna fartyg som be-drev utrikeshandel. År 1827 utfärdade magistraten så kallat turkiskt pass dels för skonerten Najaden om 80 läster tillförande Jonas Steinmetz och hans mågar, dels för ett fartyg ägt av Olof Frisk och Jonas Wallström. Bröderna Steinmetz byggde år 1838 också skonerten Norden om 40 läster som använ-des i utrikessjöfart.104
Av samtliga undersökta handlare var det bara fem som hade skulder i utlandet vid den tid då konkursakterna respektive bouppteck-ningarna upprättades. Alla fem handlarna hade skulder i Riga. Det var far och söner Steinmetz samt Per Magnus Hofverberg och Hossell. Samtliga hade skulder hos ett företag vid namn Streson & Son. Vidare hade handlarna Steinmetz och Hossell handelskontakter i norra Tyskland, i kuststäderna Hamburg, Lübeck och Flensburg. Jonas Steinmetz hade även skulder i England och enligt förlustlistorna i bröderna Steinmetz konkursakter framgår dels kontakter med Hull i England, dels att Steinmetz exporterat varor till Marseille i Frankrike.105
Även här återkommer därmed de handlare som 100 Nyström, M. (1982), s. 105. 101 Brun, S. (1944), s. 71–72. 102
Bröderna Carl, Johan och Jonas Steinmetz gick i konkurs år 1842 respektive år 1844. Här framgår att alla drabbats av skeppet Sveas förlisning år 1834. HLA, Hudiksvalls stadsarkiv, konkursakter. 103 Brun, S. (1944), s. 73. 104 Brun, S. (1944), s. 72. 105
hörde den grupp av handlare med störst förmögenhet, flest antal anställda handelsbetjänter och så vidare. De få skuldförbindelsernas uppgifter om vart handlarnas hade skulder stämmer väl in på vad tidigare forskning visat om norrländsk utrikesseglation under undersökningsperioden. Där framgår att Östersjön och Medelhavet dominerade som destinationsorter, men att segla-tionen på England ökade. Bland de utgående fartygen övervägde orter vid Medelhavet och för inkommande varor orter vid Östersjön.106
Tidigare forskning har också visat att den mest volymkrävande införsel-varan till Norrland vid den här tiden var salt följt av spannmål samt en mindre del av hampa och linfrö. Trävaror utgjorde hälften eller mer av utförselvolymen, medan resten bestod av tjära och järnbrukens avsättning. De skulder som de undersökta handlarna hade i utlandet hade med all säker-het uppkommit vid inköp av de varor som nämnts ovan. Skulderna i Riga bör kunna kopplas till inköp av linfrö, vilket var en viktig handelsvara för Hudiksvallshandlarna och som ofta importerades till Sverige från Baltikum.107
I övrigt finns få uppgifter om vilka varor handlarna köpte. Klart är dock att kontakterna med Flensburg hörde samman med att handlarna Steinmetz köpte spannmål därifrån.108
Några fordringar hos Hudiksvallsköpmännen på personer eller företag i utlandet har inte hittats och det finns bara en uppgift i de undersöka konkurs- och bouppteckningarna som visar vad handlarna exporterade. Uppgiften berättar att Steinmetz förlorade en last med trävaror under en transport till Marseille.109
Sammanfattning
I den ovanstående sista delen av detta kapitel om stadshandlarna i Hudiksvall har handlarnas handelskontakter undersökts. Resultaten av detta har dels visat var handlarna sålde och köpte sina varor, dels gett en viss bild av vilka varor de bedrev handel med. Inledningsvis bekräftades den tidigare bilden av stadshandlarnas handel med landsbygdsbefolkningen. De omfattande för-teckningarna över fordringar visar att stadshandlarna var verksamma inom ett relativt stort handelsområde i Hälsingland, men också att området var relativt väl avgränsat rent geografiskt.
Därefter har studien visat att Stockholms borgare dominerade helt bland Hudiksvallshandlarnas handelskontakter, men att även Norrköping, Borås och Gävle var viktiga handelsområden. Bland handelskontakterna i Stock-holm dominerade olika grosshandlare, men även mer specialiserade handlare och fabrikörer utgjorde större grupper bland dem som Hudiksvallshandlarna hade handelsutbyte med. Vad beträffar handelskontakter med utlandet har 106 Nyström, M. (1982), s. 105, 108. 107 Utterström, G. (1957), s. 14, 386, not 25. 108
HLA, Hudiksvalls stadsarkiv, konkursakter.
109
sådana endast kunnat visas i några fall genom det undersökta konkurs- och bouppteckningsmaterialet. De få handlare som, enligt materialet, hade skul-der utomlands och var delägare i egna fartyg samt satt med i ledningen för de olika handelskompanierna, tillhörde alla den grupp handlare som tidigare pekats ut som handlare med jämförelsevis stora inkomster, fler antal anställda och så vidare. Därmed bekräftas ytterligare att Hudiksvallshandlarna var en differentierad grupp där några handlare hade en betydligt starkare position än de övriga. Som framgått tidigare i kapitlet minskade sannolikt skill-naderna fram emot undersökningsperiodens slut i och med att flera av de mer framträdande handlarna gick i konkurs.
Hudiksvallshandlarna var fortfarande under 1800-talets första hälft den grupp som dominerade handeln i regionen, även om det också förekom kon-kurrens från andra handelsaktörer. Genom sin både geografiskt och varu-mässigt omfattande handel bör stadshandlarna ha varit den aktör i den här regionen som utgjorde den viktigaste länken mellan den lokala marknaden i norra Hälsingland och mer avlägsna marknader där Stockholm var den viktigaste. Dahlboms baserade, i likhet med många andra Hudiksvallshand-lare under 1800-talets första hälft, sin verksamhet på två delar. Dels på handel med de linnevaror som producerades på den omkringliggande lands-bygden och som till mycket stor del hade sin avsättningsmarknad utanför regionen, dels på försäljning av köpvaror till stadsbefolkningen och den omgivande landsbygden. Handelsverksamheten var därmed geografiskt spridd på både en lokal hemmamarknad i den egna regionen och flera mer avlägsna marknader.
Detta innebär att stadsköpmännen i Hudiksvall bör ha varit starkt bero-ende av fungerande handelsrelationer och eventuellt olika typer av kommis-sionärer för att få handelsverksamheterna att fungera. Utifrån den forskning som presenterats i kapitel ett samt av resultaten av de tidigare empiriska kapitlen kan man förvänta sig att kommissionärer spelade en central roll i den här handeln och att handlaren åtminstone till viss del var beroende av dem. Dels som förbindelse mellan småstaden och de viktiga, men relativt avlägsna marknader som främst Stockholm utgjorde, dels som mellanhand mellan landsbygden och småstaden. En central aspekt i detta sammanhang är att småstadshandlarna själva utgjorde ett mellanled mellan landsbygden och de större städernas marknader. Följande fallstudie undersöker detta på mikronivå.
KAPITEL 7