Av Dahlboms handelskontakter på Hälsinglands landsbygd var gästgivaren Brolin i det närbelägna Enånger socken en av de mest betydande.90
Brolin var under hela undersökningsperioden verksam som Dahlboms uppköpare av tältduk och andra linnevaror. Samarbetet innebar att Brolin, mot ekonomisk ersättning, köpte in de kvantiteter som Dahlbom beställde och att han sedan levererade dessa till Hudiksvall för vidare transport till Stockholm.91
Detta framgår bland annat i det brev från år 1840 där Dahlbom skriver: ”enligt vårt avtal borde Ni nu hafva börjat eller snart komma att påbörja med tältduk upphandlingar, hvaraf mitt behof i år är….”92
Av Dahlboms beställningar framgår att han kunde vara intresserad av exempelvis bulldan, av både ”bättre och sämre sort”, vilket visar att marknaden omfattade såväl välgjorda som mindre bra och därmed billigare tyger.
89
Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, brevkopiebok 1839–44, brev till A. Lindgen, Borås 2/6 1843.
90
Som framkom i tabell 7.1 finns 13 brevkopior från Dahlbom till Brolin under undersökningsperioden. Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, brevkopieboken 1839-44, brev till Brolin 16/1 1840, 24/1 1840, 12/4 1840, 28/5 1840, 3/4 1841, 30/4 1841, 28/5 1841, 15/10 1841, 8/4 1842, 11/4 1842, okänt datum 1842, 1/5 1844, 20/5 1844. Enånger är en av Hälsinglands kustsocknar och ligger cirka 20 km från Hudiksvalls stad. Släkten Brolin från byn Bro hette från början Matsson och bedrev gästgiveri i Bro från 1700-talets senare del och fram till år 1863. Namnet anses härstamma från just orden Bro och lin. Johan Brolin, troligen bror till den gästgivare som är aktuell här, var verksam som handlare i Söderhamn. Se Jensen, A. (1920), s. 125; Burman, E. (1971), s. 70–73.
91
Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, brevkopiebok 1839–44, brev till Brolin. Se även avräkningsbok A3:31. Brolins roll som uppköpare av linnevaror åt Dahlbom bekräf-tas också i brev till andra personer där det hänvisas till kontakten i Enånger; se brev till Falk-man 19/10 1840, 13/3 1843, brev till Holmberg 20/1 1843, till Hazelius 8/4 1842, 13/5 1842, 27/2 1843.
92
Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, brevkopiebok 1839–44, brev till Brolin odaterat 1840.
I samband med varubeställningarna sände Hudiksvallshandlaren pengar i förskott, vilket tydliggör att Brolin utförde upphandlingen på direkt uppdrag från Dahlbom.93
Samtidigt förekom det dock att gästgivaren försökte sälja olika linnevaror till handlaren, vilka denne inte beställt. Detta, liksom att Brolin anlitades av andra uppköpare och reste på egna handelsresor, tyder på att Brolin bedrev en mer omfattande handel med linnevaror än den som enbart inbegrep Dahlboms behov.94
I detta sammanhang är det viktigt att notera att alla de inköp av linnevaror från landsbygdsbefolkningen som Brolin gjorde på uppdrag från Dahlbom betaldes kontant. Detta nyanserar den bild som framkommit tidigare och som framför allt betonat hur vävleverantörerna i Hälsingland betalades genom uttag av varor i handlarens handelsbod, även om också förekomsten av kon-tant betalning påvisats.95
I sin tur skulle detta kunna betyda att tillgången på kontanter kan ha haft en avgörande betydelse för handlarens möjligheter att köpa linnevaror, vilket kommer att diskuteras mer i nästa kapitel.
Utifrån diskussionen i avhandlingens första del är det intressant att fråga sig om Brolin också handlade med andra typer av varor och därmed bedrev landsköp. I brevkopiematerialet går att utläsa att denne köpte såväl brännvin och tobak som salt och spannmål av Dahlbom, men då kvantiteterna är oklara går det inte att avgöra om dessa varor skulle användas i gästgiveriverksam-heten eller till vidareförsäljning.96
Vidare kan nämnas att Dahlbom köpte bräder av Brolin, vilka skulle användas till eget bruk, men också som avbetal-ning på ett lån. Det senare får utgöra ett exempel på den bytesekonomi som förekom och som kommer att behandlas mer i nästa kapitel.
Utöver rollen som uppköpare verkar Brolin inte ha utfört några andra mer omfattade uppdrag åt Dahlbom. De få exempel som nämns handlar om att vidarebefordra meddelanden till bland annat några bönder och torpare som levererade strömming till handlaren.97
Sammanfattningsvis bör Brolin definie-ras som Dahlboms kommissionär på så sätt att han hade kontakt med områdets linneproducenter samt mot ersättning köpte in de linnevaror som Dahlbom beställde. Detta var troligen en viktig roll då Dahlboms möjligheter att själv åka runt och köpa upp varor på landsbygden bör ha varit begränsade, åtmin-stone tidsmässigt.
93
Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, brevkopiebok 1839–44, brev till Brolin 16/1 1840, 3/4 1841, 8/4 1842. Se även avräkningsbok A3:31.
94
Härnösands landsarkiv, personregister till passjournaler 1823–1829.
95
Se Jonsson, I. (1994), s. 232.
96
Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, brevkopiebok 1839–44, brev till Brolin 12/4 1840, 28/5 1841, 15/10 1841.
97
Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, brevkopiebok 1839–44, brev till Brolin 24/1 1940.
Vid sidan av Brolin hade Dahlbom en relativt tät kontakt med major Olof Svansson från Ljusdals socken.98
Samarbetet dem emellan kan spåras ända tillbaka till år 1818 och kom att bestå fram till år 1841. Svansson gjorde inköp av lin, garn och talg på uppdrag av Dahlbom, vilket därmed skiljer denne från Brolin som enbart köpte upp färdiga vävnader.99
Räkenskaperna visar hur Svansson fick kontanter i förväg för upphandlingen och sedan betalt för arbetet, ”besväret”, med detta.100
Vidare är det tydligt att inköpen framför allt gjordes inför de marknader som Dahlbom skulle besöka under året. Till exempel skriver handlaren den femte januari 1840, det vill säga strax före Hudiksvalls vintermarknad, ”att jag nu önskar till marknan hitfå det lin bror för min räkning inköpt.”101
Senare samma månad skriver Dahlbom återigen till Svansson och diskuterar inköpen inför marknaderna i Uppsala och Sala. Här framgår att handlaren för närvarande inte hade några större beställ-ningar, men att han däremot kan tänka sig att köpa in lin ”på speculation” ifall tillgångarna på lin och därmed priset är det rätta.102
Att priset hade en avgörande betydelse framgår också i nästa brev där Dahlbom är tveksam till mer upphandling och Svansson får i uppdrag att endast köpa lin för åter-stoden av de pengar Dahlbom sedan tidigare skickat, men ”ej till högre pris än ….”103
Orsaken till detta är att affärerna i Sala och Uppsala hade gått dåligt. Längre fram under våren hade dock Dahlbom en beställning på lin som Svansson redan tidigare fått i uppdrag att ordna.104
98
Som framgick av tabell 7.1 finns 10 brevkopior från Dahlbom till Svansson bevarade. Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, Brevkopiebok, samtliga brev till Svansson Att samarbetet förekom även före år 1841 framgår av Dahlboms avräkningsböcker, volym A3:12 och A3:15. Se exempelvis uppgifter om Svanssons inköp den 30/10 1818, 25/11 1818, 19/4 1819, 22/11 1819, 15/2 1822, 16/1 1823, 20/9 1924, 14/12 1826 och så vidare. Ljusdals socken är belägen väster om Hudiksvall och innefattade därmed en annan del av Dahlboms handelsområde i norra Hälsingland.
99
Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, brevkopiebok 1839–44, brev till Svansson 5/1 1840, 12/1 1840, 11/3 1840, 21/6 1840, 27/6 1841.
100
Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, avräkningsböcker, volym A3:12, Olof Svansson. Se exempelvis följande datum: 30/10 1818, 14/11 1818, 25/11 1818, 19/4 1819, 30/6 1819, 8/7 1819, 27/7 1819, 30/9 1819, 23/12 1819, 25/10 1820, 15/12 1824, 29/12 1824, 15/3 1826.
101
Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, brevkopiebok 1839–44, brev till Svansson 5/1 1840. För utförligare beskrivning av de olika marknaderna, se kapitel tre.
102
Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, brevkopiebok 1839–44, brev till Svansson 21/1 1840. Som tidigare framkommit i kapitel ett är en av de centrala frågorna i Inger Jonssons avhandling huruvida linneproduktionen i Hälsingland kan betraktas som ett förlagssystem. Jonssons slutsats är att Dahlbom åtminstone till viss del fungerade som en förläggare som lämnade ut garn till linneproducenterna som sedan levererade den färdiga väven. Svanssons uppdrag att sköta upphandling av lin skulle i detta sammanhang kunna tyda på att Dahlbom också lämnade ut rent lin för vidare bearbetning.
103
Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, brevkopiebok 1839–44, brev till Svansson 11/3 1840.
104
Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, brevkopiebok 1839–44, brev till Svansson 11/3 1840.
Förutom uppdragen med lin- och garnuppköpen sålde major Svansson salt och strömming i kommission åt Dahlbom för vilket han fick arvode i form av kontanter eller varor.105
Detta var troligen en bra affär för Dahlbom som bland annat skriver ”[v]ar god och underrätta mig vid tillfälle om jag får sända någon mer strömming eller salt till försäljning.” Vad beträffar varu-transporterna verkar det ha varit Svansson som ordnade dessa genom att dels anlita forbönder, dels själv transportera varorna till Hudiksvall, men också ned till Stockholm.
Sammantaget tyder antalet olika uppdrag, men också språkbruket i breven på ett nära samarbete mellan Svansson och Dahlbom. I likhet med Lidbeck och Janzon tilltalades Svansson med ”Bror” och vid ett flertal tillfällen sände Dahlbom hälsningar till dennes fru.106
Slutsatsen är att Svansson fungerade som en central kommissionär med regelbundna uppdrag i Dahlboms handels-verksamhet. Varför kontakten med Svansson upphörde efter år 1841 framgår inte av brevkopiorna och det har inte gått att få fram någon ytterligare infor-mation om Svansson.
I Dahlboms räkenskaper går det att hitta flera personer från olika socknar som mot ersättning i form av varor eller kontanter hjälpte honom att köpa upp färdiga linnetyger samt lin, garn och olika viktualievaror på landsbyg-den. Inger Jonsson har i sin studie av linneleverantörer i tre av Hudiksvalls mest närbelägna socknar uppmärksammat att en grupp personer, som själva var stora linneleverantörer, också gjorde relativt stora uppköp av linneväv som sedan såldes vidare till Dahlbom. Av materialet är det svårt att utläsa i vilka fall inköpen gjordes i samband med en direkt beställning från Dahlbom eller om uppköparna först köpte upp väven och sedan sålde den vidare till Dahlbom eller andra handlare. Flera uppgifter visar dock att det förstnämnda förekom då uppköparna ibland fick kontanter i förväg. Vidare finns det uppgifter som visar att de fick betalt för ”besväret med upphandlingen”.107
Garnuppköparna var, i de tre socknar som Jonsson undersökt, fler än de som köpte upp väv, men i likhet med dessa utförde garnuppköparna endast tillfälliga uppdrag åt Dahlbom. Liknande exempel finns från andra socknar, vilket visar att en större grupp personer var inblandade i Dahlboms garnupp-handling under undersökningsperioden.108
Bland dessa personer kan
105
Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, avräkningsböcker, volym A3:12 och A3:15. Se Svansson 16/1 1823, 16/12 1823, 3/5 1825, 15/12 1827, 14/12 1827. För ett annat exempel på att en handlare lämnade varor i kommission till personer på landsbygden, se HLA, Hudiksvalls stadsarkiv, konkursakt Sandberg 1837. Här framgår att handlaren lämnat röda och vita halsdukar i kommission hos mademoiselle Svanberg i Ljusdal.
106
Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, brevkopiebok 1839–44, brev till Svansson 5/1 1840, 2/12 1840.
107
Jonsson, I. (1994), s. 195. Vidare finns uppgifter där personer fått i uppdrag att köpa lin. Se Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, avräkningsböcker exempelvis volym A3:6, Olof Månson, Ljusdal 10/12 1814.
108
Hälsinglands museum, Högberg/Dahlboms arkiv, avräkningsböcker, se exempelvis volym A3:6 , Frankenberg, Ljusdal 4/2 1817. Se även brev till Holmstedt i Ljusdal 13/3 1842.
målshandlare Fahlander nämnas. Fahlanders roll som spannmålshandlare dis-kuterades i kapitel fem och här framgår nu att samma person även agerade garnuppköpare.109
De flesta av de personer som agerade uppköpare gjorde detta vid enstaka tillfällen, vilket tydligt skiljer dem från Brolin och Svansson. Samtidigt kan de periodvis ha spelat en betydande roll för Dahlboms möjligheter att köpa upp de linnevaror han hade behov av. Som Jonsson redan tidigare påpekat hade Dahlbom stundtals troligen svårigheter att få tag på tillräckliga kvanti-teter garn och var därför tvungen att använda sig av olika uppköpare som genom sin lokalkännedom visste till vilka personer man kunde vända sig.110
Därmed kan även dessa personers arbete betraktas som en förlängning av Dahlboms egna resurser och därmed som tillfälliga, men viktiga kommissio-närer i dennes verksamhet.