Flera samtida källor beskriver i allmänna ordalag vart landsbygdsbefolk-ningen i Hälsingland åkte på handelsresor. Till exempel skriver tjänsteman-nen vid Kungl. Svea Hovrätt, Pehr Schissler, i sin berättelse Hälsinga hushåldning från år 1749 att ”[e]n stor kvantitet av lin förer hälsingen … till marknader och köpstäder, såsom Gefle, Upsala, Fahlun, Hedemora och Stockholm….”31
I en beskrivning av Färila socken från 1820-talets mitt hävdar Carl Petter Ström att ”[d]e marknader som man vanligtvis besöker är Uppsala disting, Västerås, Sala, Hedemora, Falun, Gävle, Älvkarleby, Öster-sund, Vemdalen och till Norge.”32
Dessa, liksom flera andra, utsagor antyder att i stort sett samma handelsplatser var lika viktiga i mitten av 1700-talet som 100 år senare. En närmare undersökning kan visa vilka platser som var viktigast och därmed hur handeln ska karaktäriseras.
I de respassregister från Hälsingland som utgör huvudkällan i detta kapi-tel finns det i samtliga fall där det framgår att passet skulle användas för handelsresor uppgifter om de orter som landsbygdsbefolkningen ansökte om pass för att besöka.33 Ett problem med de angivna resmålen är, vilket också påpekats i tidigare forskning, att det inte är säkert att man skrev ut alla platser som skulle besökas utan till exempel enbart den plats som låg längst bort. I en tidigare studie av arbetsvandringar, som bygger på uppgifter i pass-journaler från Dalarna, framgår att det finns en ojämnhet i hur bra mål-angivelserna stämmer, men slutsatsen har ändå varit att passjournalerna väl anger resans huvudriktning.34
Då antalet uppgifter är relativt stort i den här aktuella undersökningen borde resultatet dels kunna visa om det var vanligt att man besökte flera orter, dels vilka platser som besöktes mest.
30 Ullenhag, K. (1982), s. 64. 31 Schissler, P. (1749), s. 19. 32 Ström, C. P. (1827), s. 30–32. 33
Ullenhag har i sina studier av sörköriet i Nätra, Sidensjö och Själevads socknar i Ångerman-land studerat vart man reste. Enligt Ullenhag framgår inte destinationen systematiskt i det passmaterial hon undersökt och i passen från två av socknarna framgår enbart att försälj-ningen skulle ske i rikets södra orter. I fribreven för Själevadböndernas handelsresor från 1794/95 och 1801/02 framgår att Stockholm dominerade som resmål, men att även Hede-mora, Norrköping, Sala, Falun och Uppsala finns med. Ullenhag, K. (1982), s. 62–63.
34
Tabell 4.2 Angivna resmål i pass för handelsresor åren 1800-1846.
Ort Antal %
Stockholm 526 43
Uppsala 238 19
Stockholm och Uppsala 144 12 Flera orter varav S och U är en av dem 58 5
Salaa 67 5 Hedemoraa 30 2 Västeråsa 26 2 Älvkarlebya 35 3 Orter i Norge 20 2 Övrigab 89 7 Summa 1 233 100
Källa: HLA, Gävleborgs läns landskansli, personregister till passjournaler.
Anm.: aDessa orter förekommer också tillsammans med andra ortsangivelser som ingår under gruppen övriga. b I denna grupp är det vanligt förekommande att flera orter anges som resmål i samma pass.
Ovanstående tabell visar att en mycket klar majoritet av landsbygds-befolkningens handelsresor gick till Stockholm och Uppsala. Att dessa två städer var de viktigaste handelsplatserna under hela perioden råder det ingen tvekan om. Detta innebär också att både stadshandlarna från Hudiksvall och bondehandlarna hade Stockholm som sin viktigaste marknad och att det åt-minstone delvis måste ha funnits en konkurrens dem emellan. Att kon-kurrensen kan ha varit hård framgår av samtida skrivelser där de norrländska stadshandlarna klagade på landsbygdsbefolkningens beteende i Stockholm. Vidare finns uppgifter om att Stockholms kramhandlare klagade över att norrlänningarna konkurrerade med dem genom att sälja varor direkt på gator och i hus istället för på torget.35
Klagomålen kom att innebära att böndernas rättigheter att bedriva försäljning i huvudstaden förtydligades genom att det år 1790 kom ett påbud om att försäljning endast fick ske på torg och i ham-nar. Då flera protestskrivelser förekom därefter finns det anledning att tro att påbudet inte hade någon större verkan. År 1824 utökades allmogens rätt att bedriva försäljning genom att man fick sälja direkt från bodar och gårdar bara detta meddelades till polismyndigheterna. Ännu på 1830-talet kom dock nya klagomål från lärftskrämarna om att de norrländska bönderna gick runt i husen och sålde sina varor.36
Av ovanstående tabell 4.2 framgår vidare att städer och marknader i Ros-lagen och BergsRos-lagen besöktes i stor utsträckning. Även dessa marknader innebar, vilket kommer att framgå i kommande kapitel, ett möte mellan bondehandlarna, stadshandlarna från bland annat Hudiksvall och handlare från Stockholm. Hudiksvallshandlarna besökte ofta dessa marknader och det
35
Det är oklart om man med norrlänningar menade både bondehandlarna och städernas handlare eller enbart någon av grupperna.
36
Utterström, G. (1957), s. 60–61. I Lindberg, E. (2001), kap. 6 finns en undersökning av olovlig handel i Stockholm och särskilt lärftkrämhandlarnas klagomål på intrång i deras handel.
finns också uppgifter om att lärftkramhandlarna från Stockholm reste på inköpsresor till Roslagen och Bergslagen.37
I övrigt är det tydligt att antalet marknader och orter som besöktes var relativt stort, men samtidigt geografiskt begränsat söderut och norrut. Det var exempelvis mycket ovanligt med resor längre söderut än Stockholm.38
Orsakerna till detta ligger antagligen just i avstånden och att det inte fanns någon anledning att resa längre söderut eftersom det fanns en bra avsättnings-marknad i de områden man besökte. Vidare var det sällan som landsbygds-befolkningen reste norrut på handelsresor och här är troligen förklaringen att Medelpad och Ångermanland hade i stort sett samma näringsstruktur som Hälsingland med jordbruk kombinerad med en omfattande linvaruproduktion samt jakt och fiske. Befolkningen i dessa landskap bedrev, som tidigare forskning visat, själva omfattande handelsresor med denna typ av varor.39
Där-med fanns det ingen marknad för hälsingarnas produkter i dessa områden.
Vidare förekommer, men inte i särskilt stor utsträckning, resor västerut in i Norge och till de norska städerna Trondheim och Röros. Att dessa resor var relativt få kan dels förklaras genom avståndet, dels genom att framför allt jämtlänningarna, med vilka hälsingarna hade ett handelsutbyte på marknader i östra Hälsingland, bedrev en omfattade handel med norrmännen.40
Bland de övriga orter som landsbygdsbefolkningen besökte förekommer några mer udda resmål. Eftersom materialet inte speglar alla genomförda resor är det möjligt att platserna besöktes av fler eller av samma personer under flera år. Vidare kan man fundera kring ändamålet med dessa mer långväga resor. En person som reste till Göteborg var glasmästaren Johan Modén som enligt uppgifterna i respasset skulle sälja smör under resan. Frågan är om han reste ända till Göteborg för att sälja smör eller om han också skulle inhandla varor eller sälja annat som inte finns angivet i respasset.
Som nämnts kan det ha varit vanligt att man besökte flera marknader och städer under samma resa. Detta bekräftas även av denna studie. Framför allt besöktes, vilket framgår av tabell 4.2, både Uppsala och Stockholm eller dessa städer samt någon eller några andra orter i till exempel Bergslagen. Att man besökte flera orter kan också ha varit vanligare än vad som framgår av tabellen eftersom det är troligt att man ibland bara uppgav slutmålet för resan och inte vilka platser som skulle besökas på vägen. Till exempel kan fler personer ha besökt marknaden i Älvkarleby på vägen söderut mot Upp-sala och Stockholm. Detta skulle kunna förklara varför inte Älvkarleby nämns oftare trots att det var den geografiskt närmaste marknaden för häl-singarna. Några uppgifter tyder också på att antalet orter och marknader som
37
Se kapitel, sex, sju och åtta.
38
Bland de orter som nämns i passmaterialet finns Norrköping, Göteborg, Filipstad och Örebro.
39
Se främst Ullenhag, K. (1982); Morell, M. (1982).
40
Marknad vid Hötorget i Stockholm år 1835. Oljemålning av Cheiwitz. Stockholms stadsmuseum.
skulle besökas inte alltid behöver ha varit klart i förväg. Eventuellt kan resrutten ha varit beroende av hur framgångsrik försäljningen av varor var på de orter som besöktes först. Per Olsson ansökte år 1793 för respass för en resa till Stockholm och ”om så fodras till Göteborg”.41
Att samma personer besökte olika platser medförde troligen att landsbygdsbefolkningen genom sin kunskap om respektive marknads kommersiella förhållanden kunde jämföra dessa och därmed bedriva en mer lönsam handelsverksamhet.
Uppgifter om hur länge och hur ofta landsbygdsbefolkningen åkte iväg på handelsresor utanför landskapet ger en uppfattning om hur mycket tid man lade ned på handelsresorna. Detta kan i sin tur antyda vilken betydelse han-deln hade i de olika hushållens verksamhet och försörjning. Resorna innebar möjligheter till inkomster, men också att man avsatte tid från annan verk-samhet, till exempel brukandet av den egna gården. Som tidigare visats förekom det relativt ofta att bondsöner och drängar skickades iväg vilket tyder på att de var lättare att undvara från den dagliga verksamheten. Vidare vet vi att resorna i stor utsträckning företogs på vintern då arbetsbelastningen inom jordbruket var mindre. I en beskrivning av Färila socken från 1820-talets mitt hävdar Carl Petter Ström att ”allmogen härstädes i likhet med
41
jämtlänningen i jämn rörelse med handelsresor hela vintern dock gör de flesta bara en resa om vintern medan jämten ofta gör tre.”42
I de passjournalregister som granskats finns inte uppgifter om för vilken tid som personerna ansökte om respass systematiskt redovisade. Ett annat problem är att vi inte vet hur länge resan i egentligen varade och om man ansökte för en längre tid för att vara på den säkra sidan. Den vanligaste upp-givna restiden var mellan 1–2 månader, ofta sex veckor men det förekommer också både tidsmässigt kortare och längre resor.43
Om man hade ett jordbruk att sköta så innebar det att man inte själv hade möjlighet att vara borta för länge. Detta bör också i stor utsträckning gälla även de som bedrev andra verksamheter såsom hantverk med mera. Att vissa personer kunde vara borta under långa perioder innebar att handeln hade en prioriterad roll i dennes verksamhet, oavsett om det var man själv som var borta eller om man anlita-de någon för att genomföra hananlita-delsresorna åt sig.