Både Hudiksvall och Söderhamn hör till Norrlands äldsta städer och har det gemensamt att de tillkom som ett led i den stadsgrundningspolitik som den svenska statsmakten förde under slutet av 1500-talet och stormaktstiden. Denna politik innebar att man ville koncentrera handeln till städerna och förbjuda landsbygdsbefolkningen att utöva olika slags stadsnäringar. På så sätt ville statsmakten förstärka det svenska borgerskapets ekonomiska ställ-ning och få kontroll över handeln för att underlätta beskattställ-ningen. Från början var tanken att all handel skulle koncentreras till redan befintliga städer och då särskilt Stockholm, men med tiden kom också nya städer att grundas. Det handlande borgerskapet i Stockholm protesterade kraftigt mot de norrländska landsköpmännen och den konkurrens som uppstod i deras egen handel på grund av norrlandsböndernas köpenskap. År 1531 skrev Gustav Vasa ett öppet brev som beskrev olaga köpenskap samt otillåtna hamnar i Norrland och bland de olaga hamnar som nämndes fanns Hudiks-valls hamn.46
44
Nyström, M. (1982), s. 42. För mer om lant- och stadshantverk, se Gadd, C-J. (1991).
45
Nyström, M. (1982), s. 46.
46
År 1582 befallde Johan III i ett privilegiebrev landsköpmännen i Häl-singland att bygga en köpstad på den plats där Hudiksvall ligger än idag. Valet av plats för den nya staden grundade sig antagligen på den hamn som fanns på platsen och som redan tidigare använts. Vidare möttes landsvägar från söder, norr och väster här och platsen hade sannolikt använts som mark-nadsplats under en lång tid. Skärgården utanför Hudiksvall hade också varit befolkad under hundratals år och här hade Gävlefiskarna några av sina främsta hamnar.47
Vad beträffar Söderhamn så anlades staden år 1620 vid fästet Faxehus som varit handelsort redan på medeltiden.48
Från det att städerna grundades och fram till mitten av 1800-talet var både Hudiksvall och Söderhamn åtminstone till sitt yttre ganska typiska mindre svenska köpmansstäder. Antalet invånare i Hudiksvall var 1 369 personer år 1800 för att år 1850 ha ökat till 2 016 personer.49
Detta innebar att staden tillhörde den stora gruppen av större småstäder i landet.50
Varken Söderhamn eller Hudiksvall hade under undersökningsperioden någon mer omfattande varuproduktion. Antalet manufakturer som fanns sedan tidigare eller grundlades under perioden var litet och var och en sys-selsatte inte mer än ett mindre antal personer. I Hudiksvall kan nämnas en segelduksfabrik, tre färgerier, tre snus- och tobaksfabriker och två garve-rier.51
Däremot påbörjade båda städerna en snabb tillväxt i och med trävaru-handelns och trävaruindustrins genombrott på 1850-talet.52
Detta förändrade städerna och invånarantalet ökade snabbt. Söderhamn hade vid 1800-talets mitt 2000 invånare för att redan år 1888 ha över 10 000 invånare, medan Hudiksvall ökade något långsammare.53
Under 1800-talets första hälft dominerades hälsingestäderna fortfarande av fiske, hantverk och handel. Eftersom båda städerna är kuststäder hade fisket en stor betydelse och i Hudiksvall uppgick antalet personer som för-sörjde sig på fiske till uppemot 140 personer under 1800-talets första hälft. Vidare hade staden mellan 50 till 70 hantverksgesäller och lärlingar av olika slag. Antalet handlare ökade något under undersökningsperioden. Under 1800-talets början bestod gruppen av 20–30 personer medan antalet ökat till cirka 40 på 1830- och 1840-talen.54
Sven Brun och Inger Jonsson har båda visat att köpmännen ägnade sig åt att köpa upp linnevaror, men även olika typer av viktualievaror, bräder och fisk från den omkringliggande landsbygden. Dessa varor såldes sedan i den
47
Lundbäck, B-M. (1982), s. 43 ff.; Brun, S. (1932), s. 9–25.
48
Svensk uppslagsbok (1955), volym 28, s. 796.
49
Lundbäck, B-M. (1982), s. 63.
50
Nilsson, L. (1992) s. 915. Se även Jonsson, I. (1994), s. 75.
51
Brun, S. (1944), s. 145 ff.
52
Nationalencyklopedin (1992), volym 9, s. 254, och volym 18, s. 38.
53
www.ddb.umu.se/folkmangdsmaterial/index.html.
54
egna staden eller på marknader främst i Mellansverige. Vidare bedrev stads-handlarna en omfattande handel med basvaror som salt, spannmål, malt och stora mängder socker, kaffe, brännvin, tobak, snus och ylletyger, men också finare tyger, sjalar, tröjor samt olika typer av husgeråd och redskap.55
Dessa varor köptes in på olika marknader framför allt i Stockholm och såldes sedan i den egna staden och till den omkringliggande landsbygden. Detta innebar, som redan framkommit, att Hudiksvallshandlarna bedrev en dubbelriktad handel som till stor del baserades på den produktion och konsumtion som ägde rum på den omkringliggande landsbygden. Som redan påpekats omfat-tade dock varudistributionen till och från landsbygden även andra handels-aktörer och i det följande kapitlen kommer de reella förutsättningarna för stadshandlarnas verksamhet att studeras närmare och sättas i relation till andra former av handel.
55
Jonsson, I. (1994), s. 89; Brun, S. (1952), s. 24–32. Som ett exempel på det breda sortiment av varor som köpmännen i Hudiksvall sålde till befolkningen på landsbygden har en mindre undersökning av Hudiksvallshandlare Dahlboms försäljning hos ett antal kunder i Ljusdals, Järvsö och Färilas socknar under åren 1807– 1833 genomförts. Kunderna utgörs av bönder, torpare, soldater, samt bland annat en kronolänsman, en magister och en kapten. Här fram-kommer att salt, strömming, socker, kaffe, malt, tobak och snus var de i särklass mest sålda varorna, men att försäljningen också omfattade en mängd andra varor: peppar, fänkål, anis, ingefära, korinter, russin, sviskon, fikon, vetemjöl, sirap, råg, korn, risgryn, ärtor, sill, lakrits, candisocker, brännvin, vin, arak, silkestrumpor, silke, silkesband, bomullsgarn, bomullslärft, bomullsduk, kläde, filtmössor, yllefingervantar, ullstrumpor, kattun, spetsar, cochenille, kardus, knappar, knappnålar, synålar, mässingstråd, ståltråd, skrivpapper, blypennor, saxar, såpa, svavel, pipor, stärkelse, silverur, lås, klisterborstar, grytor, panna, skyffel, linfrö, vitriol, bresilja, alun, indigo, blyvitt, nålbrev, fiolsträngar, korkar och stånglack. För denna studie har Inger Jonssons excerpter från Dahlboms avräkningsböcker använts, se pärm Järvsö, Färila/Hogdal.
KAPITEL 3