Lidforss hade vissa retoriska favoritgrepp, och användbara bilder och citat åter-kom genom åren. Göran Hägg visar exempelvis hur bilden av den överspecialise-rade sabeltandade tigern återanvänds i olika sammanhang.79 Att några av Ola Hanssons dikter har ingått i denna retoriska rekvisita tycks uppenbart. När Fred-rik Ström i boken Min ungdoms strider minns festen på kvällen efter Första maj-firandet i Göteborg 1903 berättar han: ”Bengt Lidforss höll här stående på ett bord ett lysande tal för den sociala revolutionen. Han omfamnade de få studenter, som gått med i tåget, och läste dikter av Ola Hansson.”80 Den dikt som främst bör ha kommit ifråga är ”Ett öppet ord”, vilken avslutar diktsamlingen Notturno (1885). Den dikten använder han nämligen i liknande sammanhang senare. I samband med Första maj-demonstrationen i Lund 1905 talade han över ämnet ”den inter-nationella socialismen”. Han avslutade talet med att konstatera att
så länge man har känslan af att slåss för rätt och sanning, kan man ej helt förlora tron på framtiden och på sig själf. Och ur denna känsla, som är vidt skild från kälkborga-rens egenrättfärdighet och närmast kan förliknas vid den friskes glädje åt vårluften, 76 Månesköld-Öberg 1998, s. 117.
77 Zeth Höglund, Minnen i fackelsken. Härliga tider 1900–1911, s. 35.
78 Nine Christine Jönsson, Paul Lindblom, Politik och kärlek. En bok om Gustav Möller och Else
Kleen, Stockholm 1987, s. 97. 79 Hägg 1978, s. 118ff, se också s. 126.
80 Fredrik Ström, Min ungdoms strider. Memoarer, Stockholm 1940, s. 119. Jfr Månesköld-Öberg 1998, s. 117.
väller det så fram en lifsstämning, som väl ingen tolkat bättre än vår store, men ännu alltjämt misskände Skåneskald Ola Hansson:
Att veta så innerligt fast och visst att lyckan slår ögonen upp till sist, att andra skörda, där vi ha sått, den lifvets lycka som vi ej fått, att inne i våndan slumrar ro, min enda stora tro.
I denna fasta tro, som är något helt annat än det vankelmodiga hoppet, låt oss, partivänner, höja ett trefaldigt lefve för vår stora och rättvisa sak, den internationella socialismen!81
Strofen ur ”Ett öppet ord” användes åter hösten 1909 i det uppmärksammade an-förandet ”Gammal radikalism och ny”, vilket avtrycktes i boken Utkast och silhu-etter samma år, och dikten i sin helhet avtrycktes i samband med Arbetets hyllning av skalden på dennes 50-årsdag.82 Diktens optimistiska framtidstro gjorde den till ”en naturlig programdikt för en ung socialistisk rörelse med samhällsförändring som målsättning”, finner Månesköld-Öberg, ”arbetarpressen var rätt förvänt-ningshorisont för dess innehåll”.83 Hon påpekar också att strofen var aktuell redan för de unga radikalerna i studentföreningen D.U.G. omkring 1890.84 Vid den ti-den var det just åttitalsradikalismen, Darwins utvecklingslära och Herbert Spen-cers optimistiska utvecklingsfilosofi, eller, med Axel Herrlins ord, ”utvecklingslär-ans världsbild”, som verkade ”som en idée force, en ideell kraftkälla av eminent betydelse”.85
Vilka andra Hansson-dikter Lidforss brukade deklamera ur sitt rymliga minne vet vi inte bestämt, men sannolikt rör det sig om dikter ur sviten ”Idyller” i debut-samlingen Dikter (1884). Också dessa återkommer nämligen gång på gång inom arbetarrörelsen. Den första dikten i sviten avtrycktes exempelvis i Arbetet den 24 september 1904, och dikterna 1–3 återgavs i första numret av Arbetets månadsbila-ga Lantarbetare-Bladet (1908-03-10). Mest använd var följande dikt, bland annat citerad av Erik Håkansson i Arbetets Ola Hansson-nummer till 50-årsdagen den 12 november 1910:
Klinkan skramlar. In i stugan strömmar det en råkall fukt,
81”D:r Lidforss förstamajtal”, Arbetet 1905-05-06. Jfr Månesköld-Öberg 1998, s. 116f.
82Denna dag kom Arbetet i två delar. A-numret är det egentliga Ola Hansson-numret, men dik-ten ”Ett öppet ord” har placerats i B-numret.
83Månesköld-Öberg 1998, ss. 111 och 124.
84Månesköld-Öberg 1998, s 111.
85Axel Herrlin, ”Bengt Lidforss och August Strindberg”, Bengt Lidforss. En minnesskrift, s. 53f. Omtryckt i Från sekelslutets Lund, s. 100f. Nils Beyer refererar denna passus något slarvigt. Han talar om ”utvecklingsläran”, vilket kan tolkas begränsat som darwinismen, i stället för ”utvecklingslärans världsbild”, vilket står för åttitalets politiskt radikala livsåskådning i sin hel-het. Månesköld-Öbergs resonemang om diktens avsaknad av politisk innebörd åren kring 1890 blir därmed missvisande (se Månesköld-Öberg 1998, s. 111 och 117). I Lidforss efterföljd (1909) talar Herrlin i sammanhanget rent av om ”revolutionärt missnöje med det bestående”.
och från genomblötta kläder går en unken vadmalslukt. Uppå spruckna furubordet dagakarlens aftonmat:
bröd som hårdnat, mjölk som surnat – och ett litet tryckt plakat.
Värk, som står i alla leder, föda, som är skämd och knapp, iskall ugn och vägg, som dryper, och en hampgul skattelapp.
Detta är ingen regelrätt tendensdikt, men med rätt läsare och i rätt sammanhang fungerar den som en sådan. Håkanssons kommentar blir samtidigt en typisk ut-läggning av arbetarrörelsens Ola Hansson-myt:
Det är förfärande, men det är sannare än vad någon annan vågat forma det – utan kommentarer, som det heter. Det är som en suck, färdig att brista ut och lätta. Där är intet utropstecken efter. Diktaren[s] känsla av denna omänskliga misär har varit för djup. Likväl – när man läser dessa bistra idyller – har man hjärta i bröstet måste man själv sätta dit detta utropstecken! Så är Ola Hansson en agitator i dikten för de fatti-ga: på sitt förnäma, bullerlösa sätt, men just så mycket större, oemotsäglig för det.86 Det är därför som det ”arbetande skånska folket” är honom skyldig ”sina ärligaste sympatier”, menar Håkansson. ”Han hör dem till, den landsflyktige förgudaren av den skånska slätten och den frid, den ger ett sårigt hjärta, långt mer än den bourgeoisie, som aldrig förstod honom, men alltid var färdig att kasta första ste-nen.”
Håkansson tycks som kritiker vara tydlig påverkad av Lidforss tankar, vilket framgår också i andra artiklar. Dikt bör inte ha uttalad tendens, ska alltså inte innehålla alltför tydliga pekpinnar, men läsaren får gärna läsa in tendens i diktver-ket, och verk som ger läsaren denna möjlighet anses stora. I avdelning fyra ges flera exempel på att Lidforss tycks resonera just så. Men i och med att han använde Ola Hanssons texter i radikala politiska och sociala sammanhang var det lätt att dra slutsatsen att skalden själv fortsatt kunde uppfattas som politiskt radikal, kanske rentav som en sorts socialist. Detta var den ironiska följden av Lidforss agerande. Huvuddragen i denna utveckling ska skissas här.
Lidforss och tidningen Arbetet, med bilagorna Framtiden och
Lantarbetare-Bladet, förde under många år en kampanj för Ola Hansson.87 Man publicerade
hans verk och framhöll hur han missgynnades av de etablerade i samhället. Oscar Levertin, som ju var den ledande borgerlige kritikern i den kulturellt ledande bor-gerliga tidningen, fick ständigt skäll för att han motarbetade Hansson. Men också andra diktare sades vara systematiskt motarbetade, exempelvis Strindberg och Fröding, vilka av tradition omhuldades inom arbetarrörelsen. Läsarna bör därför 86Erik Håkansson, ”Skånes, hjärtats – och de fattigas sångare”, Arbetet 1910-11-12.
ha uppfattat saken så att Strindberg, Fröding och Hansson på ett delvis dunkelt sätt stod på arbetarrörelsens sida i kampen, och deras outtalade fråga måste då ha varit följande: Om Ola Hansson är en diktare för arbetarrörelsen, vad är det då vi kan finna hos honom?
Månesköld-Öberg visar övertygande att det till sist blir Erik Hedén som uttalat ställer denna fråga. Han uttolkar Ola Hansson för undrande läsare inom arbetar-rörelsen, och därvid framställer han denne nära nog som en partibroder, finner hon.88 Hedéns politiserande läsning blir förenklad och reducerande, men troligt-vis var han själv medveten om detta. Han gjorde medvetet politiskt bruk av Hans-son, och själv var han kanske inte en riktigt så fyrkantig litteraturläsare som man kan få intryck av, när man läser vissa av hans recensioner i Social-Demokraten.89
Man kan så sammanfatta den Ola Hansson-bild som framtonar hos Lidforss i mer officiella sammanhang. I agitationen tycks det vara dikter som uttrycker framstegsoptimism och/eller social medkänsla som föredras, och medan artiklar-na visserligen tangerar den andra sidan av hans skönlitterära produktion lyfter de framför allt fram den orädde och nyskapande essäisten och kulturkritikern.90 Som också Månesköld-Öberg med förvåning noterar recenserar Lidforss inte en enda av de skönlitterära böckerna.91 Kanske har han tvekat att genast ta sig an dem, men i efterhand talar han sig varm för dem och man anar därvid att hans person-liga uppskattning trots allt hade sin tyngdpunkt just inom den skönlitterära pro-duktionen. Som framgått såg Lidforss Ola Hansson som symbolist och banbry-tande skildrare av tankarnas ”lönliga vägar i det omedvetnas urskogar”, och med tanke på hans kontakter med Dehmel, Przybyszewski m.fl. i Berlin på 1890-talet och hans stora beundran för exempelvis Stefan George osv, talar väl allt för att han i princip såg Hanssons gärning ungefär så som Per Arne Tjäder presenterar den i sin avhandling:
Skall man nämna en författare som verkligen är speciell inom [åttitals-]rörelsen är annars Ola Hansson det bästa exemplet. Hans särställning gäller val av uttrycksme-del (den estetiskt sett framåtpekande lyriken), estetisk hållning och personliga rela-tioner. Hans orientering är helt kontinental. Han blir den ende verklige representan-ten i svensk litteratur för de europeiska sekelslutsdekadenta och symbolistiska ström-ningarna. Hans programmatiska uppgörelse med naturalismen, i uppsatsen ”Mate-rialismen i skönlitteraturen”, är också fundamentalt annorlunda är nittitalets renäs-sansidéer.92
Lidforss skrev inte mycket om Hanssons skönlitterära produktion, men i gengäld gjordes en stor del av texterna tillgängliga för arbetarrörelsen genom att de publi-cerades i Arbetet eller Framtiden åren 1904–10.93 Att detta kanske inte skedde så helt godtyckligt förstår man då man ser att brottmålsskildringarna i Parias – aldrig tidigare publicerade på svenska! – dyker upp på ledarplats i Arbetet i samband med 88 Månesköld-Öberg 1998, s. 152. Jag hänvisar läsaren till den spännande genomgången på
sidor-na 144–162. 89 Jfr Månesköld-Öberg 1998, s. 153. 90 Månesköld-Öberg 1998, s. 124. 91 Månesköld-Öberg 1998, s. 115f 92 Tjäder 1982, s. 17. 93 Månesköld-Öberg 1998, s. 115f.
de upprörda diskussionerna kring dödsdomarna mot de s.k. Amalthea-männen hösten 1908. Tidningen drar alltså nytta av Hanssons sennaturalistiska verk för att påverka opinionen. Sammanhanget ger texterna nytt liv. Aldrig hade väl psykolo-giska frågor fått så mycket utrymme i arbetarpressen som under denna uppslitan-de process.94
En tes i föreliggande avhandling är att den skånska skolan efter sekelskiftet, alltså Bengt Lidforss och den krets av unga poeter och konstnärer som fylkades kring honom, var en framåtpekande rörelse, något av ett avantgarde. I Ola Hans-sons efterföljd odlade man ”de europeiska sekelslutsdekadenta och symbolistiska strömningarna”, för att tala med Tjäder. Redan på 1890-talet hade skåningarna försökt lyfta fram Ola Hansson genom artiklar i Nordisk Revy (1895–99), konstate-rar den Bourdieu-inspirerade Månesköld-Öberg, men de lyckas inte:
De saknar auktoritet. Den skånska gruppen talar – då de talar för Hansson – även för en legitimering av den egna gruppen, ett erkännande av ett annat intellektuellt centrum än huvudstadens. Som enda provins gör Skåne här ett försök att bryta hu-vudstadens intellektuella hegemoni – något som inte lyckas. Det är först med Bengt Lidforss aggressiva framträdande i Arbetet – och hans från naturvetenskapligt fält konverterade kapital – som Skåne får en röst som hörs i den litterära debatten.95 94Amalthea var ett fartyg som under stuveriarbetarekonflikten sommaren 1908 låg i Malmö
hamn och fungerade som logement för utländska strejkbrytare. I en ovanligt lång rubrik med-delar Arbetet den 13 juli 1908: ”Dynamitattentatet mot Amalthea. En engelsman dödad och sju skadade”. Socialdemokraterna tar kraftigt avstånd från attentatet, men så småningom växer den känslan fram att det varit extraordinära omständigheter som påverkat de helt unga gär-ningsmännen. Signaturen ”X:et” (Erik Håkansson) rapporterar den 4 augusti från domstols-förhandlingarna och förmedlar sympati med de åtalades olyckssituation och förtvivlan. Den 18 september rapporterar Arbetet att två dödsdomar har fällts, och den 9 oktober citerar man Amalthea-männens besvärsskrift. Den 27 oktober 1908 har man en osignerad ledare (troligen skriven av Värner Rydén) om dödsstraffet. Den 29 återges en ledare, ”Domar”, skriven av Hjal-mar Branting, som hoppas att doHjal-marna ska mildras. Den 3 november talar Värner Rydén över samma ämne. I Parias, vars berättelser bygger på autentiska brottmål, förs en diskussion kring brottslingars eventuella otillräknelighet vid brottstillfället och liknande förmildrande omstän-digheter som kan finnas också bakom de rysligaste brott. I romanen Resan hem ger Ola Hans-son en del av bakgrunden till dessa sociala reportage (se Ingvar Holm, Ola HansHans-son. En studie i
åttiotalsromantik, Lund 1957, s. 22). Denna roman går påpassligt nog som följetong i Framti-den mellan Framti-den 20 september 1908 och Framti-den 14 mars 1909. Den 4 november 1908 (dagen efter
Värner Rydéns tal) publiceras den första novellen i Parias – på ledarplats! Andra noveller ur samlingen publiceras den 26 november (också denna dag på ledarplats), den 17 och 23 decem-ber samt den 4 januari och den 24 mars 1909. Den 26 januari kommer beskedet att den ene Amalthea-mannens dödsdom har omvandlats till livstid. Den 27 januari trycker Arbetet av Anton Nilssons nådeansökan. Den 2 februari lämnar åttio ledamöter av Andra kammaren en nådeansökan till Högsta Domstolen. Den 5 februari talar Einar Sjövall i D.Y.G. över ämnet ”Brottslighet och sinnessjukdom”. Sedan går motstridiga rykten, men den 27 februari bekräf-tas att Kungen benådat Anton Nilsson, sedan HD ej kunnat enas. Den 1 mars meddelar
Arbe-tet att Andra kammaren antagit ett förslag om dödsstraffets avskaffande. Den 2 mars återges på
ledarplats Johan Thyréns tal ”Mot dödsstraffet” i Andra kammaren. Första kammaren avslår dock förslaget, och dödsstraffet avskaffades definitivt först 1921. Men det hade då inte tilläm-pats sedan 1910.
95Månesköld-Öberg 1998, s. 55. På samma sida visas att nittitalskritiken före sekelskiftet inte ens tycks notera att de skånska diktarna också står i opposition mot Wirsén och att man alltså har bundsförvanter i kampen mot Akademien.
Men inte heller den nya skånska skolan slår igenom hos allmänheten. Kritiken blir visserligen mer positiv så småningom, men på många håll missuppfattar man rörelsens syften, och till och med när man uppskattar dess verk läser man texterna fel – om vi får tro Bengt Lidforss, som är dess främste tillskyndare.