Viktor Rydberg och andra stridsämnen

I och med recensionen av Heidenstams Sanct Göran och draken hade Lidforss tydligare än tidigare markerat sin aversion inte bara mot kritikern Oscar Levertin utan också mot skalden, och han hade dessutom öppet angripit Heidenstams skönlitterära författarskap. Däremot tog han alltså klar ställning för Ellen Key mot den konservative Wirsén. Nu representerade ju Key i princip samma radikala borgerliga ideologi som Levertin och Heidenstam, men hon hade inte någon do-minerande position just inom det litterära fältet och därmed stod hon inte i vägen för Lidforss och den smakriktning han representerade. Men detta är inte hela san-ningen, för det är dessutom tydligt att Lidforss faktiskt hyste mycket stor respekt för Ellen Keys idéer och skrifter, även om han inte var alldeles överens med henne i alla stycken. Man kan säga att Lidforss uttryckt samhörighet med de liberala i förhållande till Wirsén men att han samtidigt markerat en skillnad mellan dessa och honom själv.

Men fortfarande måste det anses oklart om dessa insatser i praktiken tjänade annat syfte än att höja skribentens status inom arbetarrörelsens och de radikala akademikernas delar av fältet. Det verkar också som om detta så småningom blev uppenbart för Lidforss. Han fortsatte nämligen sin kampanj mot kulturetablisse-manget, men hans inlägg började bli mer seriösa – även om inte alla ville se det så. Han ville nå ut, men tydligen räckte det inte med att vara ovettig mot Heidenstam och Levertin. Deras positioner var det tydligen fortfarande möjligt att ifrågasätta helt ostraffat, åtminstone om man gjorde det i Arbetet. Som Beyer konstaterar var det slutligen kampanjen mot Viktor Rydberg hösten 1900 som ”befäste hans posi-146 Fredrik Böök, ”Hr Wirséns kritiker”, Nyaste Kristianstadsbladet 1902-01-02. Omtryckt i Hans

tion som radikal kulturkritiker och i allmänna opinionen gjorde honom till den ökände docenten i Lund”.147 Det är numera inte så lätt att förstå att ett angrepp på den fem år tidigare bortgångne Viktor Rydbergs position som filosof kunde hetsa den upplysta opinionen mot en ensam docent i Lund, men den mångsidige Ryd-berg uppfattades som det slutande 1800-talets kanske allra största svenska kultur-personlighet,148 så här gällde det att spärra inträdet till fältet för en nykomling som inte tycktes dela de värderingar som hittills ansetts så självklara, ja rentav heliga, att man aldrig ens behövde tala om dem. Lidforss ifrågasatte fältets doxa, för att använda Bourdieus terminologi.149

Återigen fick han hjälp av Hjalmar Branting för att nå ut. Denne satsade en god del av sitt symboliska kapital på sin lundavän i den stora debatten om Viktor Ryd-berg och därmed hjälpte han i praktiken till med att skapa den riksbekante kultur-skribenten Bengt Lidforss.

Lidforss hade i sin ungdom hyst stor beundran för Viktor Rydberg, säkerligen påverkad av fadern, Edvard Lidforss, som stod i personlig brevkontakt med den an-sedde författaren. Rydberg sågs som den store kulturbäraren, men hans aktier föll i samma takt som Lidforss själv radikaliserades. Tydligt är att Rydbergs svek i det riks-bekanta hädelsemålet mot Hjalmar Branting i november 1888 spelade in.150 I lev-nadsteckningen över Danielsson citerar Lidforss Brantings brev till Danielsson, med dennes förmodan att det var Viktor Rydberg som avgivit den sista fällande rös-ten i tryckfrihetsmålet. I en not tillägger Lidforss: ”dess riktighet medgives även – under många slingringar – av Rydbergs liberale biograf, prof. Karl Warburg”.151

Missnöjet med Rydbergs dåvarande framtoning och irritationen över Edvard Lidforss i recensioner uttryckta översvallande beundran blev till slut för mycket. ”Rydberg har gått Lidforss på nerverna”, sammanfattar Vendelfelt, som finner att Lidforss i sin mycket uppmärksammade uppsats ”Om kärleken, döden och det eviga lifvet jemte några ord om fullkomligheten” (maj 1892) passade på att ”ge ett par hugg år författaren av jubelfestkantaten och den idealism som där kommer till uttryck”.152 Uppsatsen fick den gången skarp kritik av Wirsén i Vårt land, dock uttalat för dess osedlighet. Den trycktes om i Lidforss debutbok, Fragment och miniatyrer, 1904.

Anledningen till att Lidforss recenserade en viss bok under den första tiden i Arbetet efter sekelskiftet kunde vara den omständigheten att den berömts i en re-147 Beyer 1968, s. 193.

148 Jfr Vendelfelt, s. 79.

149 ”De som vid ett givet tillstånd hos styrkeförhållandena mer eller mindre fullständigt har mo-nopoliserat det specifika kapital som utgör grunden för den makt eller den specifika auktori-tet som karakteriserar ett fält, är benägna att utveckla konservativa strategier – strategier som inom fältet för kulturproduktion tenderar att försvara ortodoxin. De som är sämst försedda med kapital (och som ofta är nykomlingar, alltså för det mesta de yngsta) är däremot benägna att utveckla subversiva, heretiska strategier. Det är kätteriet, heterodoxin, som en kritisk bryt-ning – ofta kopplad till en kris inom fältet – med doxan som tvingar de dominerande att över-ge sin tystnad för att tala till ortodoxins försvar. Detta försvarstal syftar till att finna ett rättrå-digt och rätlinjigt sätt att återupprätta något som liknar en tyst uppslutning kring doxan.” Bourdieu, Pierre, Texter om de intellektuella, Stockholm/Stehag 1992, s. 44.

150 Vendelfelt 1962, s. 82f.

151 Bengt Lidforss, ”Axel Danielsson. En levnadsteckning och karaktäristik” i Urval av Axel

Da-nielsson skrifter, Malmö 1908, s. XXVIII.

cension eller att den i ett förord rekommenderats av Oscar Levertin.153 Angreppen mot Rydberg kan ses som en intressant parallell, tydlig redan tio år tidigare. Uti-från ett Bourdieu-inspirerat synsätt kan angreppen uppfattas som försök att defi-niera en egen position genom att angripa andras. Bourdieu noterar nämligen att det ofta är lättare att peka ut vad man inte gillar, än att försöka beskriva vad man faktiskt uppskattar. Men uppenbarligen var behovet att polemisera mot auktorite-terna en stark drivkraft för Lidforss litteraturkritik ända från början och till dessa auktoriteter hörde ju även fadern, så angreppen på Rydberg kan ses som riktade också mot denne.154

När Lidforss recenserade Axel Åkerbloms diktbok i december 1890 var det up-penbarligen endast för att komma åt Rydberg. Han finner nämligen dikterna full-ständigt ointressanta och avfärdar dem på fem rader i slutet av recensionen.155 I stäl-let ägnar han artikeln åt Viktor Rydbergs förord till diktsamlingen. Enligt Lidforss finner sig Rydberg föranledd att försvara poesin mot den moderna tidens män, vilka i förordet sägs förutspå poesins snara död. Lidforss menar att Rydberg själv uppfun-nit detta förmenta hot mot poesin, att han ”roar sig med att skjuta ner halmsoldater, som han själf stoppat upp”. Notera att Lidforss ifrågasätter Rydbergs auktoritet:

Professor Rydbergs utfall mot tidens profeter förefaller oss därför denna gång skäli-gen omotiveradt och så mycket beklagligare som en auktoritetstroende och okritisk allmänhet lätt däraf kan ledas till en alldeles falsk uppfattning om de tankeriktning-ar, för hvilka de moderna andarne verkligen äro målsmän.

Detta påpekande pekar direkt fram mot invändningarna i artiklarna i Arbetet hös-ten 1900, men även artikeln om Samuel Laings Vår tids vetande och tänkande (1891) har inspirerats av oppositionen mot Viktor Rydberg. Denne hade bidragit med ”en epilog ’Om ting och fenomen’”, vilken skärskådades av den filosofiskt intresserade Lidforss.156

På hösten 1894 hade Lidforss börjat arbeta med en stor artikel som skulle avslö-ja filosofen Viktor Rydberg och var tänkt för Erik Thyselius tidskrift Nordisk Revy. Arbetet drog dock ut på tiden, och när Rydberg avled 1895 lades projektet på is.157

Men vid sekelskiftet hade Rydbergs filosofiska föreläsningar börjat komma i en samlingsupplaga, varför Lidforss åter gick till verket och publicerade artikeln ”Viktor Rydberg som filosof” i Arbetet (1900-08-13).158

Beyer antar att Lidforss helt enkelt använde sig av det gamla manuskriptet, nödtorftigt uppdaterat. Uppsatsen till Nordisk Revy hade inte blivit färdig, skriver 153 ”Beträffande de böcker Bengt Lidforss recenserade under denna första tid finns emellertid en bestämd tendens i urvalet. Han skrev om sådana böcker som gav honom tillfälle att angripa Oscar Levertin.” (Beyer 1968, s. 190). Det stora angreppet kom ju i ”Judar och germaner” (maj 1902; se avdelning tre, kapitel 5). En artikel som ”En prisbelönt skald” i december 1902 går ut på att nedvärdera Levertin men också hela den Bonnierska prisnämnden, som gett pris till Erik Brogren.

154 Vendelfelt (s. 84f ) noterar att även fadern indirekt kritiserar sonen i sina tidningsartiklar.

155 Upsala Nya Tidning 1890-12-22.

156 UNT 1891-01-12.

157 Beyer 1968, s. 144ff.

158 Beyer 1968, s. 193ff, redovisar detta skeende tämligen utförligt, men det är så väsentligt för mitt Bourdieu-resonemang att jag valt att ändå behandla det.

han, ”i varje fall inte sådan han ville ha den. När han nu på nytt läste igenom den fann han, att den kunde duga för en dagstidning, och så inflöt den i Arbetet”.159

Artikeln skulle i så fall vara skriven i Tyskland, och Beyer har rätt i att det kunde förklara inledningens ganska nedlåtande ton: ”Huru sällsamt förvandlas icke en del af våra svenska storheter, när de betraktas under europeisk synvinkel!” Efter denna storstilade inledning fortsätter Lidforss med tämligen uppenbara överdrif-ter. Linné ter sig i sådant perspektiv som ”ett dussingeni sådant som de stora kul-turländerna kunna uppvisa i hundratal”. Tegnér ”krymper vid sidan af de stora kulturländernas skalder hop till en storhet af mycket idylliska dimensioner”, och filosofen Boström ”hvilken om man får tro den svenska forskningens utsago[,] i tankedjup mycket väl uthärdar en jämförelse med Platon och Kant, är ännu så godt som okänd på kontinenten”.

Viktor Rydberg är också överskattad. Visserligen anser Lidforss att han hade kvaliteter som skald och stilist, men det förklarar inte hans ”heliga popularitet”. Enligt Lidforss beror denna snarare på en i grunden osann bild av Rydberg som ”den ädle och mångpröfvade sanningssökaren”. Lägg märke till att framställning-en är hållframställning-en i dåtid. Avsnittet är skrivet efter Rydbergs död, inte före:

Han var en smula fritänkare, det är sant, men hur måttfull, hur behärskad, hur sant kristlig var han icke som fritänkare. Som skriftställare handskades han med fritänke-riet som en intelligent kock förfar med kryddorna i maten, hvilka aldrig få kännas igen utan endast anas i ogripbara nyanser. Hela Viktor Rydbergs skriftställeri, sådant det förelåg i tryck vid hans död, är kryddat af ett visst obestämbart något, som leder tanken hän på fritänkeri lika diskret och flyktigt, som bouquet’n hos ett vin kan mana fram bilden af en månskensnatt eller en flicka.

Lidforss uppfattning om Rydbergs försiktiga radikalism stämmer för övrigt myck-et väl med den bild som ges hos Gunnar Ahlström.160 I artikelns fortsättning söker Lidforss visa att Rydbergs filosofiska uppfattning endast till viss del kan för-enas med modern naturvetenskap.161

Beyer tänkte sig alltså att artikeln ”Rydberg som filosof” var närmast identisk med den påbörjade uppsatsen för Nordisk Revy och att den därmed hade fem år på nacken, men detta stämmer knappast. Det man möter är snarare de tidigare tan-kegångarna i referat: ”Redan för fem år sedan, då undertecknad gjorde bekantskap med afhandlingen om den mekaniska världsteorien”, heter det på ett ställe, och i det ovan citerade stycket refereras det ju till ”Viktor Rydbergs skriftställeri, sådant det förelåg i tryck vid hans död”. Utgångspunkten för angreppet är faktiskt den år 1900 påbörjade utgivningen, och i ett stycke kritiserar Lidforss också utgivarens bristande kommentarer. Sådana formuleringar och avsnitt skulle visserligen kun-na vara tillagda i efterhand, men texten har i så fall genomgått en inte oväsentlig omarbetning, och detta tyder på ett betydligt större engagemang från Lidforss sida hösten 1900 än Beyers version antyder. Lidforss har inte bara tagit ett gam-159 Beyer 1968, s. 193.

160 Gunnar Ahlström, Det moderna genombrottet i Nordens litteratur, s. 356.

161 För närmare detaljer kring denna diskussion hänvisas till Rolf Lindborg, ”Filosofen Bengt Lidforss”, Mänskligt och naturligt. Uppsatser i filosofi- och vetenskapshistoria, Stockholm 1978,

malt manuskript ur sin låda i stundens ingivelse, utan han har verkligen tänkt ige-nom det hela ännu en gång.

Ett mer avgörande belägg för att artikeln 1900 alls inte är identisk med den på-började uppsatsen 1894–95 är dock något så ovanligt och konkret som ett bevarat manuskript av Lidforss hand. Det rör sig om ett ganska omfattande fragment av en troligtvis betydligt längre uppsats.162 Denna tydligen ej tidigare uppmärksam-made text behandlar samma ämne, men Lidforss argumentering är betydligt mer ingående, och eftersom det förekommer hänvisningar och citat ur första upplagan av Rydbergs bok Varia. Tankar och bilder, publicerad just 1894, är det inget som hindrar att det verkligen rör sig om en del av den ursprungliga uppsatsen.163 Man får dessutom intrycket att Lidforss faktiskt vänder sig till Rydberg själv och den-nes samtida. Texten bör alltså vara skriven före Rydbergs död.164

Till Lidforss besvikelse hände ingenting efter publiceringen av hans rimligtvis mycket provocerande artikel. Man kunde fortfarande ignorera Arbetet. Först när Hjalmar Branting ett par veckor senare tryckte av artikeln i Social-Demokraten kom en reaktion. Det var en anonym protest i Aftonbladet, ”Ofosterländsk själf-underskattning”, där man kunde läsa om ”det unga Lundasnillet” som tog så stora ord i munnen: ”Hr Hj. B-g ger uttryck åt en naiv förvåning däröfver, att idealistis-ka och religiösa kretsar iakttagit tystnad gent emot den store Lundadocentens märkvärdiga artikel”, heter det. Men det kan ju hända att ”den Rydbergska filo-sofiens vänner” har viktigare saker att göra än att ”putsa alla möjliga större och smärre ljus, som vilja lysa för mänskligheten”. Man har ansett det onödigt att be-möta artikelns innehåll: ”Detta tarfvas icke för att till dess rätta halt reducera den medelmåtta, som tror sig själf bliva större genom att göra de store små.”165

Den anonyme skribenten och hans meningsfränder var alltså benägna att vägra Lidforss inträde till det publicistiska fältet. Först ignorerade de hans artikel, och när detta inte längre var möjligt ironiserade de i stället över hans förmenta upp-blåsthet. Strategin synes ha varit att ställa hans motiv i en ofördelaktig dager sam-tidigt som man undvek att redogöra för hans argument.

162 Fragmentet, som ingår bland de papper som efter Lidforss död hade hamnat i Lännart Rib-bings förvar och som numera finns på handskriftsavdelningen på LUB under beteckningen ”Samling Lidforss, Bengt”, består av fem handskrivna manuskriptremsor och är inledningsvis försett med siffran V, vilket tyder på att det varit tänkt som en del av ett längre arbete.

163 I Varia återfinns både epilogen ”Ting och fenomen” och avhandlingen ”Den mekaniska världsteorien”, vilka Lidforss diskuterar både i manuskriptfragmentet och i breven till Erik Thyselius åren 1894–95 (för dessa, se Ragnhild Karlsson 1983, s. 47f ). Karl Warburg gav ut en utökad utgåva med samma titel år 1898, men sidnumreringen i Lidforss manuskript visar att det är den ursprungliga upplagan som använts. Han hänvisar till samma upplaga ännu i arti-keln ”Än en gång Viktor Rydberg” (1900-09-22).

164 Lidforss skriver om Rydberg i presens. Visserligen är det vanligt att referera texter i presens, alltså med formuleringar som ”Herr Rydberg har tydligen mycket egendomliga föreställning-ar…” eller ”…som ej synes existera för hr Rydberg”, men om en död man kan han knappast tänkas skriva ”Hr Rydberg lefver tydligen i en förnöjsam okunnighet…”. Det är också an-märkningsvärt att Lidforss tilltalar Rydberg direkt. ”Herr Rydberg” skulle han inte skriva om en avliden person, eftersom tilltalet förutsätter att Rydberg själv hör till de tänkta läsarna. I polemiken 1900 skriver han aldrig annat än ”Rydberg” alternativt ”Viktor Rydberg”. Så gör han också i jämförbara sammanhang, exempelvis när han i ett av inläggen mot Fredrik Böök i Strindbergsfejden skriver följande: ”När herr Böök hävdar att Levertin gjort en förtjänstfull insats…”. Böök är både omtalad och tilltalad, medan den döde Levertin endast är omtalad.

Emil Ander i Lunds Dagblad tog sig för att trycka av den anonyma artikeln, och därmed fick Lidforss en motståndare att rikta sig mot. Argumenteringen i ”Viktor Rydbergs vapendragare” (1900-09-06) går tydligt ut på att stärka den egna positio-nen på Anders bekostnad:

Hvem är herr Emil Ander?

Rådfrågar man på denna punkt Lunds Dagblad, ransakar man det kvasi-akade-miska organet från dess första nummer till det sista, så strålar från hvarje sida samma svar till mötes: herr Emil Ander är en nolla, en komplett nolla från topp till tå. Ut-kastar man samma fråga i en krets af publicister, så preciseras detta svar därhän, att herr Ander är en af Sverges okunnigaste tidningsredaktörer. Och då man af dessa omdömen söker bilda en syntes, så får man som resultat, att herr Ander är en nolla upphöjd i kvadrat, eller rättare, en nolla upphöjd i rektangel, upphöjd i den grådas-kiga rektangel, som kallas Lunds Dagblad.

Men denne samme herr Ander, som skulle mötas af skallande skrattsalfvor, om han i en krets af akademiskt bildade män komme på den galna idén att yttra en pri-vatmening om Linné, Boström, Rydberg eller Høffding, denne herre icke blott tages på fullt allvar, utan rosas, aftackas och beundras, när han i tryck gör sig till målsman för åsikter i dessa frågor.

Sådan är trycksvärtan, sådan är världen.

Artikelns slutreflexion uttrycker det förunderliga i att varje försök att nyansera diskussionen kring ett lands verkliga eller inbillade storheter ska bemötas med ”magiska trollformler” som ”bristande patriotism” eller ”ofosterländsk själfunder-skattning”. Sist kommer emellertid en positiv deklaration. Det Lidforss vill ha sagt är att den i Sverige så misskände Strindberg endast kan jämföras med storhe-ter som Shakespeare och Goethe, att svenskarna över huvud taget inte förstår att uppskatta sina många litterära talanger och att man inte heller förstår att stödja vissa av sina framstående vetenskapsmän. I det senare fallet åsyftas rimligen de svårigheter i befordringsgången som ständigt mötte i samhällsfrågor radikala och därmed obekväma vetenskapsmän som Knut Wicksell och – Bengt Lidforss.

Lidforss fick nu den uppmärksamhet han var ute efter. Det betyder dock knap-past att man hälsade honom hjärtligt välkommen in på det kulturella fältet. Tvärt om tycks insatserna gå ut på att han visserligen inte hade där att göra men att det tydligen var nödvändigt att sätta honom på plats, eftersom han väsnades så myck-et. Redan den anonyme skribenten i Aftonbladet hade ju talat om ”den medelmåt-ta, som tror sig själv bliva större genom att göra de store små”, och det är rimligtvis samma tanke som föresvävade litteraturprofessorn Karl Warburg när han i Göte-borgs Handels- och Sjöfarts- Tidning talade om ”dvärgalåt”. I artikeln ”Blå dunster” (1900-09-12), där Warburgs invändningar tillbakavisas på ett trots allt ganska ar-tigt sätt, avfärdas ett angrepp från docenten Vilhelm Lundström med betydligt mindre respekt. Denne har försökt göra gällande att Lidforss velat ”nedsätta alt hvad Sverge möjligen kan ha frambragt af kulturella storheter”, och Lidforss ber nu läsarna ”uppriktigt om ursäkt för att den chauvinismens vrålapa, som kristnats till Vilhelm Lundström, för några ögonblick fått figurera i Arbetets spalter”.166 Att 166 I efterdyningarna av den våldsamma pressfejden i samband med unionskrisen fick redaktören för Göteborgs Aftonblad Vilhelm Lundström återigen en elak karakteristik av B.L. i Arbetet (1905-08-04).

han ändå är ganska nöjd med sakernas utveckling framgår av artikelns fortsätt-ning:

Sällan ha vi på vår publicistiska bana rönt en sådan uppmuntran som den, hvilken kommit oss till del i Handelstidningen af den 7 september. Samma artikel som

Afton-bladet förklarat under all antikritik, bemötes af professor Warburg på tvänne långa,

långa spalter. Man kan få storhetsvansinne för mindre, och för att profylaktiskt före-bygga en sådan eventualitet, upplyser oss prof. Warburg redan från början om, att vi äro en dvärg, och att helt naturligt vårt skriftställeri rätteligen bör betecknas som

dvärgalåt.

Lidforss börjar bli tagen mer på allvar, även om man inte håller med honom. Aningen tillspetsat kan man påstå att det är Warburg som skapar positionen Bengt Lidforss inom fältet. I fortsättningen kan han inte ignoreras, eftersom tyst-nad kan tolkas som medgivande. Strategin är tydlig. Det gäller först att komma åt