Trots rubriken är ”Judar och germaner” en litterär uppsats tryckt i en litterär ka-lender. Den kan med fördel betraktas som ett led i kampen mellan en skånsk skola med avantgardistiska ambitioner och en uppsvensk nittitalism som hotar att stel-na i sin egen tradition. Men argumenten är märkliga, för här återfinner vi Lidforss tankar kring germanism och ras, ursprungligen hämtade från Ola Hanssons och Cesare Lombrosos skrifter samt Julius Langbehns Rembrandt als Erzieher (1890) och sedan ytterligare påspädda med idéer från Houston Stewart Chamberlains senare så beryktade Die Grundlagen des neunzenten Jahrhunderts (1899).
Judarna är inte sämre, men de är annorlunda, hävdar Lidforss i början av sin uppsats. Den judiska rasen och den judiska kulturen har sitt egenvärde och judar har dessutom i hög grad bidragit till den europeiska kulturens utveckling. ”Hvil-ken tack äro vi icke skyldiga de judiska genierna!” utbrister han och skriver lyriskt om stormän som Heine, Brandes och Marx. Redan uppsatsens rubrik verkar stö-tande på oss idag, och det känns olustigt att alls behöva diskutera förmenta skill-nader mellan raser. Men rasföreställningarna ingick i Lidforss konstruktion av kritikern Levertin, och i uppsatsen förekommande exempel på dessa måste redo-visas och diskuteras i sitt sammanhang. Här tas dock endast upp det som är ound-145 Svante Nordin, Fredrik Böök. En levnadsteckning, s. 52f.
gängligt för den fortsatta framställningen kring litteraturkritiken, och i övrigt hänvisas läsaren till redan existerande litteratur.146
bakgrund
Vid sekelskiftet torgförde Lidforss pangermanska idéer, men dessa slog inte an i Sverige, om han nu hade trott det.147 Bakgrunden till hans artiklar i detta ämne var det hot som de flesta kände från Ryssland. De inom studentkretsar obligatoris-ka Köpenhamnsresorna borde ha stämt Lidforss väl mot Danmark, tycker man, men entusiasmen var inte odelad vid denna tid. I Danmark ansåg man sig ha bi-dragit till den nyskapade alliansen mellan Frankrike och Ryssland, vilken som be-kant riktade sig mot Tyskland. Redan detta var graverande i Lidforss ögon, för det ryska hotet upplevdes som starkare än tidigare, nu när landet hade fått en bunds-förvant i väst. Därtill kom Rysslands hårdnande politik gentemot Finland. Lid-forss ansåg sig dessutom veta att många ryska intellektuella såg det som en själv-klarhet att Ryssland så småningom skulle annektera också Sverige. Knut Wicksell hade vid sekelskiftet framkastat tanken att Sverige i händelse av rysk annektering borde kunna reformera Ryssland inifrån, men Lidforss ansåg att detta var en ovan-ligt blåögd tanke. Detta är bakgrunden till hans eget, knappast mindre blåögda förslag, nämligen att Sverige skulle överväga inträde i ett pangermanskt statsför-bund, där dock Preussen, märk väl, inte skulle tillåtas dominera. Lidforss ogillade nämligen kejsar Wilhelm II och preusseriet, och med åren började han rent av att se Tyska riket som det kanske största hotet mot freden i Europa. Samtidigt ökade då åter hans sympatier för Danmark. Men vid sekelskiftet kunde han alltså ännu drömma om ett starkt Germanien, vilket i sin tur skulle vara det bästa värnet mot det reaktionära Ryssland. Men detta var idéer som de flesta övriga svenskar hade svårt att ta på allvar, och han tog inte upp just den tanken igen.
Som Månesköld-Öberg utreder är motsatsparet ”germanskt–icke-germanskt” en bärande opposition i Lidforss litteraturkritik liksom den hos honom besläkta-de oppositionen ”skånskt–uppsvenskt”.148 Det hon diskuterar är framför allt ”ger-manismen” hos Lidforss, vilken hon menar är ”ett viktigt och hittills ej tillräckligt uppmärksammat idéhistoriskt inslag, främst knutet till den beryktade Julius Langbehns kulturkritik och starka inflytande”.149 Till den germanska polen hän-förs begrepp som ”innerlighet” och ”gemyt”, men även ”manlig”, ”manlighet”.150
Hit hör också positiva omdömen som ”frisk”, ”äkta” och ”framsprungen ur sjä-len”. En negativt formulerad egenskap hos det germanska är ”frånvaro av all este-ticism”. Också i dessa värderingar är Lidforss påverkad av Ola Hansson. Denne förmedlar och utvecklar i sin praktik tankarna från Julius Langbehns i Tyskland oerhört uppmärksammade bok Rembrandt als Erzieher (1890). Detta kan förklara Lidforss stora intresse för boken, men det är ändå förvånande att en naturvetare kunde fångas av en sådan lära, som med Månesköld-Öbergs ord utgör en ”reak-tion mot den moderna ’upplysningsandan’”, men förklaringen är att man i all-mänhet ännu endast såg till människors yta, medan den nya riktningen utgick 146 De senaste diskussionerna förekommer i Lars M Anderssons avhandling. Jag hänvisar till den
och till litteraturförteckningen där. Se också Månesköld-Öberg 1998, s. 98ff.
147 Bengt Lidforss, ”Idealism och realpolitik”, Arbetet 1900-12-01. Jfr Beyer 1968, s. 192f.
148 Månesköld-Öberg 1998, s. 93.
149 Månesköld-Öberg 1998, s. 12.
från nyare psykologiska rön och ville nå ner till djupet i människans väsen, ”där man kan leva på aning, känsla, intuition”. Hos Langbehn finns vördnad för den germanska bondekulturen. ”Längtan efter medeltid, böjelse för konservatism och katolicism genomsyrar boken”, skriver Månesköld-Öberg, ”liksom en tydlig pola-risering mellan tyskt och preussiskt”.151 Betonandet av intuitionen har drag av mysticism. Välkända är Langbehns ord att ”mysticism är barnasinne, riktat på världsalltet”. Månesköld-Öbergs kommentar till Lidforss inställning blir: ”Att det manliga och det barnsliga är en möjlig, ja önskvärd kombination, är tydligt; det ’kvinnliga’ ställs däremot ut i kylan.”152
”Judar och germaner” är på många sätt en egendomlig uppsats. Den har under-rubriken ”Ett fragment”, vilket kunde tolkas så att Lidforss ursprungligen tänkt sig en betydligt längre text. Å andra sidan tillhör fragmentet en litterär undergenre som odlades vid denna tid, något som redan titeln på Lidforss debutbok, Fragment
och miniatyrer (1904), vittnar om.153 Antisemitiska fraser ur ”Judar och germaner”
har citerats genom åren, och många har förfasat sig över dem. Förutsättningarna för receptionen har avsevärt förändrats under 1900-talet, och på Lidforss tid var det faktiskt många som ansåg den vara utmärkt och frågade sig varför Lidforss inte lät trycka om den i någon av sina böcker.154 Den trycktes ändå till sist, och då i den postuma samlingen med Lidforss litteraturkritik (1916). Att den togs med där be-ror väl på att hela resonemanget kring judiskt kontra germanskt tar sin början hos Georg Brandes och mynnar ut i en svidande vidräkning med Oscar Levertins lit-terära och kritiska verksamhet. Men intressant nog skrev Lidforss redan följande år en mer positiv pendang till artikeln, vilken dessutom verkligen togs med i Frag-ment och miniatyrer, nämligen den märkliga ”Bland judar och germaner”, där det är germanerna som drar det kortaste strået.155
En egendomlig omständighet i sammanhanget är att Edwin Malmström, en av bidragsgivarna i Majgrefven, samtidigt lät publicera en mycket beundrande artikel om Brandes i Vårboken. Möjligen ska den uppfattas som en replik. För övrigt var Lidforss själv senare åter betydligt mer positiv till Brandes. Om vi vill förstå varför Lidforss inte lät trycka om ”Judar och germaner” är det därför rimligast att tänka sig att Lidforss inte längre, och framför allt inte inför en vidare publik, ville stå för de angrepp mot Georg Brandes som i uppsatsen bildar bakgrund till Levertinkri-tiken. Brandes var sedan gammalt en av hans idoler. Det är möjligt att han dessut-om ångrade angreppen på Levertins poetiska produktion, vilken han i själva ver-ket tycks ha hållit ganska mycver-ket av. Härtill kom en annan omständighet som vid 151 Månesköld-Öberg 1998, s. 94f. Lidforss bör ha reagerat på vissa tankar hos Langbehn. Själv var han ju närmast historiskt ointresserad, politiskt radikal och därtill ateist – om än med metafysiska behov. Däremot skilde han också själv mellan det germanska och det preussiska.
152 Månesköld-Öberg 1998, s. 95. Oppositionen manligt–kvinnligt diskuteras i samband med Lidforss recension av Anna Brantings roman Staden i avdelning fyra. Där kommer jag också in på hans konstruktion av Levertin som ”kvinnlig”.
153 Lidforss väljer över huvud taget anspråkslösa beteckningar på sina essäer. En liknande boktitel är Utkast och silhuetter, där det senare står för ”porträtt”. Att sådana anspråkslösa titlar på essä-er var vanliga framgår av Göran Häggs avhandling, exempelvis s. 73. De anspråkslösa benäm-ningarna kontrasterar i Lidforss fall mot det gedigna litterära innehållet.
154 Fredrik Ström gör detta i sin entusiastiska recension av Fragment och miniatyrer i
Social-De-mokraten (januari 1905).
närmare eftertanke måste ha konfunderat honom. Det visade sig nämligen att hans angrepp på Levertin och den judiska dominansen inom kulturlivet slog an hos en konservativ publik. Hans gamla pappa var mycket nöjd med uppsatsen, och det var verkligen inte ofta något sådant hade inträffat.156
Uppsatsen måste ses i sitt sammanhang. En omständighet värd att notera är att Lidforss planerat en artikel för Nordisk Revy om den tyska antisemitismen redan under sin Berlinvistelse i mitten av 90-talet och att det alltså är erfarenheter under tiden som utfattig publicist i denna stad som ligger bakom hans funderingar. Tan-ken på en artikel blev aktuell igen 1899, och Lidforss skickade då ett brevkort till Erik Thyselius i Nordisk Revy för att höra om denne hade något emot att ”Herr Levertrans lifsgärning belyses en smula. För bröderna Brandes blir det däremot honnör…”.157 Nordisk Revy lades ned 1899, men Beyer tycks mena att artikeln i Majgrefven 1902 i stort sett bör ha varit färdig redan då. Detta kan dock endast delvis vara fallet, eftersom behandlingen av sekelskiftets Brandes, som upptar näs-tan en tredjedel av uppsatsen, knappast innebär någon ”honnör” för denne, även om det finns en del uppskattande formuleringar om Hovedstrømningernes radikale Brandes. Viktigare för mitt resonemang är emellertid att det avslutande avsnittet om Oscar Levertin måste ha tillkommit, eller mycket starkt bearbetats, efter den 12 december 1901. Då publicerades nämligen Levertins recension av Ola Hans-sons Dikter på vers och prosa, vilken spelar en stor roll i Lidforss uppsats. Viktig är också Levertins nya samling Dikter, även den utgiven 1901. Frågan är i själva ver-ket, om inte Lidforss helt enkelt har tagit sig för att parodiera Levertins recension av Ola Hansson, genom att vända Levertins grepp mot honom själv.
Uppfattad som parodi får uppsatsen en skämtsam underton, som visserligen i våra ögon skär sig mot det allvarliga ämnet men som stämmer bra överens med den ur vetenskaplig synpunkt ganska äventyrliga argumentering som förekom-mer i den. Man får inte glömma att uppsatsen i sitt nu befintliga skick var avsedd att tryckas i ett visserligen litterärt men samtidigt studentikost majblad, vars inne-håll var allmänt respektlöst. Detta är ytterligare ett skäl till att Lidforss inte tog den med i någon av sina böcker, där han faktiskt alltid framträder som en synner-ligen seriös skribent. De muntra men elaka lundakåserierna publicerades också postumt. Emellertid har uppsatsen troligt samband med ytterligare en recension av Oscar Levertin, nämligen den oförstående dubbelrecension denne ägnade Ola Hansson och dennes hustru Laura Marholm-Hansson den 27 december 1897. Där finner vi då också bakgrunden till att Lidforss i januari 1899 säger sig vilja be-handla även Oscar Levertin i den annars sedan 1895 planerade artikeln. Bägge dessa negativa Hansson-recensioner av Levertins hand behandlades åter av Lid-forss under Strindbergsfejden.158
Om Levertins recension från 1901 gör Inger Månesköld-Öberg en spännande iakttagelse, då hon påpekar, att den negativa läsning som Bengt Lidforss och Vil-helm Ekelund hamnat i, inte nödvändigtvis överensstämde med andra läsares.159
156 Brev till Edvard Lidforss 1902-06-30 (LUB): ”Det gladde mig mycket, att Pappa tyckte om Judar och Germaner; kanske ger jag till hösten ut en ordentlig broschyr i frågan, och då styr-kes svineriet.”
157 Se Beyer 1968, s. 223ff.
158 Se Lidforss, August Strindberg och den litterära nittiotalsreklamen, Malmö 1910, s. 17ff. Se också Månesköld-Öberg 1998, s. 119ff.
Visserligen är det sant att det hos Levertin är ”det gamla som uppvärderas på det nyas bekostnad”, menar hon, medan Ekelund å sin sida värderade den nya sam-lingen högre än den gamla. Men många andra läsare av Levertins recension tycks ha ”tagit fasta på det positiva i Levertins recension – d.v.s. att Notturno får en ny och hög värdering – samt att Hansson kallas ’slättens diktare’”. Detta innebär att man snarare kan uppfatta effekten av Levertins recension 1901 som en ”legitime-ring”, menar Månesköld-Öberg. Nu ”blir det tillåtet att vara positiv”, påpekar hon och avslutar resonemanget med en liten reflektion: ”Till den som har domi-nans inom ett fält tvingas man förhålla sig. Ekelund och Lidforss men även Alk-man och Böök förhåller sig hela tiden till Levertins synpunkter.”
Lidforss lät aldrig trycka om ”Judar och germaner”, trots att den beundrades av många, så uppenbarligen ville han i seriösare sammanhang inte stå för allt han skrivit där. Idag kan vi av många skäl tycka att det varit bättre om han inte låtit trycka den alls. Men huvudbudskapet, att Sverige behövde ”racemedveten radika-lism” skulle han nog ha stått för också senare. Med sin naturvetenskapliga bak-grund och sitt stora intresse för frågor kring arv och miljö var det kanske oundvik-ligt att han drogs med i tidens i våra ögon högst ovetenskapliga diskussioner i dessa frågor, och som bekant fick han också arbetarrörelsen att intressera sig för dem. Numera ser vi dem som aningslösa, men för deras tid var det en central ve-tenskaplig diskussion. ”Vetenskap och veve-tenskaplighet är det som i sin tid och sin
mil-jö uppfattas som sådant”, skriver Hertha Hanson i sin bok om rasvetenskapen.160
Budskapet i ”Judar och germaner” kan sägas vara en sorts pendang till sionis-ternas budskap. De kompletterade varandra. Liksom sionister kämpade för den judiska rasen och kulturen, inklusive religionen, kämpade pangermaner av Lid-forss typ för vad de uppfattade som den specifika germanska rasen och kulturen. I öster frodades panslavismen. De ”färgade” folken ansågs inte bara stå på en lägre kulturnivå utan var helt enkelt av ”lägre ras”. Sammanblandning av raser sågs som olycklig och kanske farlig för utvecklingen.
Typiskt är att gränsen mellan kultur och ras var ytterst dimmig. Det tycks ha varit möjligt att tänja begreppen så att de passade in i den aktuella situationen, och det är därför lätt att i efterhand finna inkonsekvenser i resonemangen. Att ger-manerna varit kristna i ganska många hundra år och att detta rimligtvis påverkat hela kulturen tycks inte bekymra hedningen Lidforss, som ser kristendomen som ett oönskat främmande inflytande. Samtidigt tycks det inte vara lätt att hitta äkta germantyper, om vi ska tro vad Lidforss skrev i andra sammanhang. Men hur kan man tala om en stark germansk kultur om dess representativa företrädare var så fåtaliga? undrar man onekligen. Att den grekiska antiken tänktes kunna fungera som förebild för en germansk renässans verkar inte heller helt logiskt, även om man kunde åberopa någon sorts gemensamt ariskt ursprung. Denna antikbeund-ran bottnar naturligtvis främst i den bildningsgång som Lidforss och de bildade i hans samtid följt sedan läroverket, där man läste både romersk och grekisk littera-tur i original. Men sådant var kanske inte lätt att genomskåda för den som stod mitt uppe i det akademiska livet.
Här finns inte möjlighet att gå in på historiska förklaringar till judarnas tidiga-160 Hertha Hanson, Alkemi, romantik och rasvetenskap. Om en vetenskaplig tradition, Nora 1994,
re isolering, men det var först helt nyligen som judar tillåtits konkurrera på lika villkor med ”vanliga” svenskar, tyskar osv. Tillträde till akademiska tjänster fick de svenska judarna exempelvis först 1870, och en helt ny konkurrenssituation hade alltså uppstått, sedan ofta synnerligen välbärgade judiska familjer trätt in på den kulturella arenan. Många såg med misstänksamhet på dessa assimilerade judar, som inte höll sig inom de religiöst eller historiskt betingade ramarna. Kritikerna menade sig sträva efter att bevara den kulturella mångfalden i Europa, i stället för att bejaka den allmänna kulturblandning, som tycktes bli följden av judarnas emancipation.
Det var främst bland de fattiga och ofta förföljda judarna i Östeuropa som sio-nismen rotade sig som en framtidsdröm. Rörelsen var inte stark bland de judiska familjer som sedan länge var etablerade i Norden, men däremot var intresset rela-tivt stort bland de fattiga judiska flyktingar som hade kommit in från Östeuropa efter cirka 1875. I stadsdelen Nöden i Lund växte det under Lidforss uppväxttid fram en för svenska förhållanden mycket stor men samtidigt mycket fattig judisk koloni. Nöden har i själva verket betecknats som Sveriges enda judiska ghetto.161
Beteckningen har dock ifrågasatts eftersom de svenska myndigheterna inte hade avgränsat området från den övriga staden, men det var i alla fall ett litet judiskt samhälle som hade vuxit fram.162 År 1901 fanns mellan 200 och 300 mosaiska tros-bekännare i Lund.163 Man hade synagoga och kunde följa sina seder. De invand-rande judiska flyktingarna var strängt ortodoxa och kom snart i motsättning till de assimilerade judarna i Malmö och dessas reformerade judendom. I Malmö var man i färd med att bygga en ny synagoga, men lundensarna ville inte vara med utan önskade grunda en egen församling. Dessa motsättningar kulminerade just under året 1902, då medlemmar av den mosaiska församlingen i Malmö fann sig föranlåtna att varna för ”denna mera än obehagliga och lagstridiga invandring” vilken, om Lund fick en egen församling, kunde tänkas ”antaga vida större di-mensioner, kanske förorsaka en ’folkvandring’ från ryska Polen till Lund för att därifrån översvämma landet”.164 Det är tydligt att det fanns en rädsla bland de i hög grad försvenskade judarna att deras situation skulle försämras om det typiskt judiska åter hamnade i förgrunden. Och kanske är det denna rädsla som gör att vissa av dem allt starkare betonar det svensknationella och att andra genom bety-dande donationer försöker vinna den svenska allmänhetens bevågenhet. Men där-med underblåstes naturligtvis också de gamla föreställningarna om ett förment naturligt samband mellan förmögenhet, kapitalism och judendom. Att dessa frå-gor intresserade arbetarrörelsen framgår av att Arbetet lät trycka av en sansad men också relativt skeptisk artikel om sionismen, dess historia och framtid, vilken den själv emanciperade Georg Brandes hade publicerat i danska Politiken. Artikeln trycktes i Arbetet den 10 december 1901, alltså bara några månader innan Lidforss publicerade ”Judar och germaner”.
161 Se kapitlen ”Ett lundensiskt ghetto”, ”Judiska avvikelser”, ”Kontakter mellan judar och ’svenskar’” samt ”Attityder till judarna” i Sven B. Ek, Nöden i Lund. En etnologisk stadsstudie, Lund 1971, s. 156–193.
162 Anna Svensson, Nöden – en shtetl i Lund, Lund 1995, s. 47. ”Shtetl” är jiddisch och betyder by eller liten stad (s. 44, not 6).
163 Svensson 1995, s. 53.
Man kan tillägga att samma typ av motsättningar mellan assimilerade och orto-doxa judar förekom i Stockholm, vilket framgår av boken Det judiska Stockholm, utgiven av Judiska Museet i Stockholm. De fattiga ortodoxa judarna i Stockholm, ”söderjudarna”, var inflyttade från Östeuropa, liksom de fattiga bröderna i Lund. Redan 1871 inrättade de en gudstjänstlokal på Söder, där de flesta bodde. De ville inte ha något att göra med den synagoga som invigdes 1870.165 Den senare karak-teriseras i boken som ”en högborgerlig judisk manifestation i huvudstaden”. Bland de ansvariga möter man namn som Levertin, Lamm, Schück och Bonnier, ”således samma kommersiellt och kulturellt ledande judiska skikt som också stod bakom uppförandet av de nya reformsynagogorna på kontinenten”.166
Sådana samverkande omständigheter utgör bakgrunden till den annars svår-smälta uppgiften att Lidforss genom sin artikel i Majgrefven blev något av en hjälte bland Lunds fattiga judar. Han skriver om detta i ett brev till sin mor, som han sin vana trogen tilltalar µ:
Jag nämde att jag nyss hade besök af en jude. Ja, det är en egendomlig historia, kan µ tro, det är nemligen min artikel ”Judar och germaner”, som förskaffat mig en mängd