Firma Ekelund & Lidforss

Lidforss introducerade Vilhelm Ekelund på Arbetets redaktion och från mitten av maj finner man då och då en text signerad Vilhelm Ekelund eller V.E. i tidningens spalter. ”Att V.E. är Vilhelm Ekelund kan inte betvivlas. Men stilen och andan i dessa artiklar, särskilt den försmädliga ’Skalder i Svenska akademien’, är snarast Bengt Lidforss’”, skriver Algot Werin i sin Ekelund-monografi. Han påpekar dess-utom att artiklarna ”visar en orientering i dansk samtidslitteratur som man har litet svårt att tro den unge Ekelund om”.103 Werin skriver försiktigtvis att det kan tänkas att dessa artiklar ”är resultatet av ett samarbete mellan Ekelund och Lidforss. Ett samarbete som gick ut på den yngres journalistiska fostran – väl också på förstär-kande av den gemensamma kassan.”104 Beyer ger en tänkvärd bild av det fruktbara samarbetet när han skriver att man ”får intrycket, att mästaren och hans lärling ar-betat i samma verkstad”.105 Något liknande skedde faktiskt i ytterligare ett par fall. Kampdiktaren Leon Larsson recenserades entusiastiskt av Lidforss 1906 och 1908. Under 1907 introducerades skalden av Lidforss på Arbetets redaktion. Man placerade dikter på ledarplats men publicerade också recensioner och någon arti-kel av hans hand.106 En mera känd skribent som samarbetat med Lidforss på likar-tat sätt är den unge Fredrik Böök. Denne berättar i sin minnesbok Rannsakan hur han som ung ”radikal och oppositionell” smittades av Lidforss polemiska humör: ”Lidforss stack i handen på mig en nyligen utkommen bok av en kyrkoherde, som han kanske hade en gås oplockad med, och han uppmanade mig att skriva en tid-ningsartikel om den. Jag gjorde det också.”107 Böök arbetade förmodligen själv-ständigt med artikeln, men avgörande i sammanhanget är naturligtvis att det var Lidforss som stack till honom boken, vartill kommer att han mycket väl förstod vad som väntades av honom. På liknande sätt kan det ha fungerat mellan Lidforss och Ekelund under denna första tid.

103 Werin 1960, s. 68. De aktuella artiklarna har sedermera publicerats i Vilhelm Ekelund, Den

ensammes stämningar. Artiklar och dikter 1898–1910, Lund 1984. 104 Werin 1960, s. 69.

105 Beyer 1968, s. 188.

106 Bidrag i Arbetet av Leon Larsson hösten 1907: Dikter 31/8 (lpl), 11/10(lpl), 3/12, 18/12 (lpl). Recensioner 17/8, 18/10, 1/11. En artikel den 12/10.

107 Fredrik Böök, Rannsakan, Stockholm 1953, s. 129f. Artikeln i fråga publicerades i Nyaste

Kris-tianstadsbladet 1901-02-13 och finns avtryckt i Hans Holmberg, Fredrik Böök och Kristianstad,

Man har naturligtvis anledning att vara försiktig med att använda artiklar sig-nerade ”V.E.” som underlag för en framställning om Bengt Lidforss. Samtidigt skulle det vara orimligt att inte kommentera dem. De fyra första styckena i arti-keln om Karl-Erik Forsslunds Storgården. En bok om ett hem (1900-05-14) påmin-ner om Lidforss både vad gäller värderingar och stil, och det förefaller rimligast att tolka detta som inflytande från honom. Så visar artikeln inte endast god förtro-genhet med den tidigare produktionen, utan av formuleringarna att döma har den ursprunglige meddelaren dessutom läst Forsslunds debutbok redan då den kom ut, vilket verkar mindre sannolikt att Ekelund gjort. Förklaringen kan vara att de två kumpanerna diskuterat igenom författarskapet tillsammans, med resul-tat att Ekelund gjort Lidforss läserfarenheter till sina.

Medan Ekelund skrev sitt, prövade Lidforss sina egna vingar – inte minst anar man en strävan att utröna var gränserna gick i Arbetet. Vad var möjligt att skriva, vad kunde man få in i denna respektlösa arbetartidning? Tre dagar efter signaturen V.E.:s artikel om Forsslunds Storgården finner vi i Arbetet litteraturartikeln ”Dik-ter av Lennart Hennings” (1900-05-17), där Lidforss möjligen slår personligt re-kord i smaklöshet. Om han hade signerat artikeln ”Georg Jonathan” och låtit den passera som kåseri hade man haft något lättare att smälta den, men av någon an-ledning valde han denna gång sin vanligtvis mer seriösa signatur ”B.L.” I vilket fall som helst förklaras artikeln nog bäst som resultat av vårlig skrivglädje i firma Eke-lund & Lidforss.108

Det är knappast en tillfällighet att det finns ett tematiskt samband mellan de två artiklarna. Hjälten i Forsslunds roman tillbringar sin studietid i Uppsala, men enligt referatet blir han besviken: ”Han har drömt sig de unge med öppna själar och spänstig gång, och han mötes af grunda och närsynta ögon, där misstänksam-heten och afunden stå på lur.” I Lidforss artikel är det just en representant för det unga Uppsala, pseudonymen Lennart Hennings (Ruben G:son Berg), som ham-nar i blickpunkten. Den kåserande litteraturartikeln börjar med en verbal motsva-righet till skämttidningarnas karikatyrer:

Det är vår, isarne ha brustit, och för fulla segel styra diktarne ut till hafs. Fint skurna snipor, luftiga skonare och stolta galeaser glida för förliga vindar bort mot horison-ten, ut mot Ryktets och Odödlighetens fjärrblå öar. Och ut från stranden sticker äf-ven en roddbåt, tung och paddlande och upp till relingen lastad med hvarjehanda gods: erotik, Upsalafilosofi, linddoft, rimnöd, tvifvel, trots, Weltschmerz o.s.v. Det är ett helt litterärt pantlånekontor, som styr ut till hafs, och fastän skalden-roddaren, herr Lennart Hennings, omsorgsfullt parfymerat bagaget med äkta Levertin-patchouli, spårar man dock genom hela poesin den pikanta doften av brukade mans-kläder.

108 Valet av signaturer är vacklande hos bägge. Signaturen ”Truls Skåneson” förekom som nämnts under artikeln om Ekelunds diktsamling Vårbris (8/5). Ett kåseri om lundakarnevalen (25/6) är undertecknat ”Georg Jonathan”. Annars använder Lidforss signaturen ”B.L.”, utom i ett fall då han uppträder som naturvetenskaplig auktoritet och väljer att underteckna ”Bengt Lidforss”. Å andra sidan finner vi, förutom fem artiklar signerade ”V.E” (14/5, 2/6, 13/6, 21/7 samt 27/7), två texter signerade ”Vilhelm Ekelund”. Av dessa är den ena en prosaskiss (”Skånsk östkust” 28/5), som med annan titel (”Ett landskap”) införlivades i diktsamlingen Syner (se Werin s. 68), och den andra en recension av en dansk bok (1/8). Den synnerligen försmädliga artikeln ”Kristi fullhet” (28/6), där biskop Billing förhånas, är försiktigtvis osignerad.

Ty det finns i hela den Henningsska diktsamlingen, som dock lär vara representa-tiv för det unga Upsala, icke en tanke, icke en syn, icke ett intryck, som ej hundratals gånger förut satts på prent, det finns knappast en bild, som är författarens egen. Det högsta han når, är att som i dikterna Linddoft, Fyrväppling, En vinterdikt, Ålder-dom o.s.v. hos läsaren frammana bilden af herr Levertins trånsjukt blaserade judefy-sionomi. Men medan herr Levertin äfven i sina svagaste dikter bevarar den judiske gentlemannens intelligens, låter herr Hennings sitt hjärteblod, ”det strömmande friska”, sprudla fram i ett lyriskt sammelsurium som detta:

Känn lindarnes doft. På din kind och din panna nu månskenet fäster sitt frostiga smink, men skuggorna mörkt öfver ögonen stanna. Af ditt minspel jag fångar en glimt, en blink. Känn lindarnes doft!

På knä vid din toft

i varsel och ängslan jag drömmer dig död. Men med kinden i brand

från skuggornas land

jag förnimmer din kärlek i linddoftens glöd.109

Den studentikosa avrättningen av diktsamlingen är ännu längre men avslutas på följande uppseendeväckande, men för skribenten mindre hedrande sätt. Emil Sommarin har i sin minnesbok upplyst eftervärlden om att den tvåkrona som nämns var det pris som Lunds lättfotade damer begärde för sin ynnest:

Två kronor har denna lyrik kostat oss. Vi äro icke giriga, och vår privatförmögenhet är obegränsad, men ändå, det är med ett visst vemod vi tänka på denna tvåkrona, som skulle råka ut på litterära afvägar i stället för att i vårens tid få uppfylla sin natur-liga bestämmelse. (Lk, s. 30)

Sommarin var en av de få inom arbetarrörelsen som verkligen engagerade sig i prostitutionsfrågan. I boken Studenter och arbetare från 1947 är han fortfarande upprörd över hur föga man beaktade allvaret i denna fråga: ”I arbetarpressen be-rördes den oftast lättsinnigt och ej sällan med slippriga historier eller mer eller mindre tvetydiga kvickheter.”110 Sommarin var starkt påverkad av det reformin-riktade brittiska Fabian Society och hade förhoppningar om att man skulle kunna lagstifta bort prostitutionen. Lidforss ansåg att detta inte vore möjligt i dåtidens kapitalistiska samhälle, och detta gjorde Sommarin upprörd. I boken anför han Lidforss cyniska skämt som ett exempel på arbetarrörelsens likgiltighet i just den-na fråga, men när Nils Beyer kommentar tvåkroden-nan blir han kategoriskt och på-står att uttalandet skulle vara ”betecknande för Bengt Lidforss’ sociala likgiltighet 109 Recensionen trycktes om i Litteraturkritik 1916, och citatet finns på s. 27f. I fortsättningen av avhandlingen ges hänvisningar till denna bok inom parentes direkt i texten (i detta fall Lk, s. 27f ). Citaten återger ändå artiklarnas originaltext ur Arbetet, vilket bland annat innebär att den gamla stavningen används i förekommande fall. Arbetet gick över till den nya stavningen i månadsskiftet maj-juni 1906.

110 Emil Sommarin, Studenter och arbetare. Minnen av skånsk arbetarrörelse och lundensisk

vid denna tid”.111 För detta påstående finns alls ingen täckning, men eftersom han inte nämner sin källa har läsaren ingen möjlighet att kontrollera bakgrunden. Utan att vilja försvara Lidforss in absurdum vill jag påpeka att hela denna recensi-on uppenbarligen var tänkt som ett skämt och att Lidforss redan från början föll in i sin cyniska kåseristil. Att rent generellt tolka uttalandet som ”social likgiltig-het” blir därför missvisande. Dåligt omdöme är rätta beteckningen.

Det är sannolikt att signaturen Lennart Hennings uppmärksammades på lun-densarnas artiklar. Han bestod nämligen vårkalendern I skilda färger och Eke-lunds Vårbris en ganska snål dubbelrecension i augusti samma år.112 ”Äfven med fara att varda beskyld för partiskhet mot det unga diktande Lund kan jag ej finna dess ofvanstående produkter inge några egentliga förhoppningar”, inleder han sin genomgång av studentkalendern. Bäst finner han en av Alfred Fjelners dikter vara. Om Vilhelm Ekelund finns också visst hopp, noterar han. Visserligen är skaldens ”skånska bilder något tröttande och epitet och liknelser sökta och icke funna”, men ”det finns i alla fall iakttagelser och sympati”. Ekelund behandlas alltså ytterst snålt, och det kan knappast vara en tillfällighet att Hennings plötsligt påminner sina läsare om att Karl-Erik Forsslund debuterade i en uppsaliensisk studentkalender. Året var 1892, men den kalendern är fortfarande mycket bättre, påstår recensenten, och detta trots att det redan är så pass länge sedan den publice-rades. Ekelunds samling Vårbris avfärdas på några tämligen intetsägande rader, varefter Hennings roar sina läsare med ett referat av en liten skrift, som sägs kom-ma från Ystad och innehålla ”ett inte alldeles oberättigadt skämt med den skånska diktningens ord. Ola Hansson nämnes som den egentlige upptäckaren, Emil Kléen som den andre i ordningen af ord-uppfinnarna, medan nuets unga skalder sägas lefva på efterskörd.” Att konkurrensen mellan Lund och Uppsala var levande är alltså tydligt, men samtidigt får man konstatera att recensenten i Upsala Nya Tidning använde ett värdigare språk än kollegerna i Arbetet hade använt.

Något som möjligen inte uppmärksammats tidigare är att Ekelunds Vårbris hade fått relativt välvillig kritik av Wirsén i mitten av maj.113 Ändå tog sig både Ekelund och Lidforss anledning att angripa Svenska Akademien. Man finner sig-naturen ”V.E.” under artikeln ”Skalder i Svenska akademien” (1900-06-13), vilken skrevs med anledning av att biskop Billing hade valts in i denna församling. Tex-ten handlar emellertid om ett par andra ledamöter av Akademien. Om tonen i denna artikel kan följande avsnitt vittna:

Detta är äkta svensk, inhemsk poesi, ärlig och flärdfri samt genomandad af en guds-fruktan, till hvars pris man icke finner bättre ord än detta att den är svensk, ursvensk. Naturen, gud och kärleken (den etiska): detta är ämnena för herr Rudins sångmö. Hans vers når en ledighet och en charme, om hvilka det är svårt nog att gifva en fullt nog exakt föreställning.

111 Beyer 1968, s. 190.

112 Lennart Hennings, ”I skilda färger [– – –].Vårbris [– – –], Upsala Nya Tidning 1900-08-11.

113 Wirsén recenserade Lennart Hennings Dikter och Ekelunds Vårbris i en artikel i Post- och

In-rikes Tidningar 1900-05-19. Algot Werin tycks inte ha uppmärksammat denna recension, men

han noterar senare att Wirsén bedömde både Melodier i skymning och Elegier sympatiskt men också lite tveksamt. Ekelund fick Akademiens stipendium på 600 kronor år 1903. I ett brev till Ekelund angående ”den ständiges” recension av Elegier finner Lidforss att Wirsén är ”en rätt komisk djäfvel! […] grundtonen i den ständiges litania är dock beundran och pietet”. Se Werin 1960, s. 71f samt not till sidan 71.

Sannolikt har vi här att göra med pa-rodi på svensk litteraturkritik anno 1900. Samma sak gäller följande av-snitt:

Hvad som ger herr Ehrenheims vers dess förnämsta tjusning är en viss egen gratie, hvilken är som gjuten in i strofen och hvars väsen äfven skick-ligare pännor än vår anspråkslösa förgäfves mödat sig med att söka ge ett fullt adekvat uttryck åt. Det är ett visst sväfvande ogripbart något, en viss doftfin, trånadsdjup mystik öf-ver hans poesier, något till hälften sorgset aningsfullt och till hälften ljust lyckofullt.

Invalet i Akademien är också bak-grunden till ”Kristi fullhet”, en osig-nerad vidräkning med det skånska prästerskapet och dess biskop. Den-na artikel räkDen-nas sedan länge till Lid-forss satiriska pärlor, och att det är han som har skrivit den behöver man heller inte betvivla.114 Skribenten har tittat in till det nyligen timade skån-ska prästmötet och finner att det bland de skånska prästerna finns ”en bestämd, om ock fåtalig intelligens-aristokrati”. Dessa tycks betraktas

som en sorts prästerlig ”vänster” – intelligens och radikalism tenderar att samman-falla i Lidforss värld. Det motsatta gäller också. Här tar Lidforss också tillfället i akt att aktualisera den pågående debatten kring medfödda och förvärvade egenskaper – formas människan av arv eller miljö? Bägge möjligheterna hålls öppna:

Den motsatta polen, eller om man så vill, den yttersta högern bland stiftets präster-skap representeras i eminent grad af professorerna Holmström och Bring. Beteck-nande för båda är deras oerhörda dumhet, men deras väsens skiljaktighet ligger däri, att hr Brings dumhet är förvärfvad, hr Holmströms däremot medfödd.

Läsaren serveras därefter en längre utredning kring de bägge professorernas dum-het, vars sakinnehåll är att Holmström på prästmötet föreslagit att man skulle be-gränsa möjligheten att åka järnväg på söndagarna, så att folk i stället kunde bevista högmässan. Brings dumhet sades bevisad i och med att denne på samma möte

114 Arbetet 1900-06-28. Artikeln medtogs i den postumt utgivna tredje volymen i serien

Socialis-tisk journalistik III: Från universitetslivet och lärdomsstaden, 92ff.

Lidforss talar i Stockholms Folkets hus i december 1904. Enligt bildtexten är han ”ytterligt förskönad” på bilden, som tecknats

av signaturen Th.J (Thorolf Jansson) i det socialdemokratiska skämtbladet Karbasen 1904-12-24. I detta tal förlöjligade Lidforss biskop Billing, bland annat genom att citera

dennes utläggning om att Kristus är full av nåd. Detta skulle komma att kosta honom

vittnat om änglarnas ingripande i hans privata liv. Men därefter kommer kåseriets huvudpoäng. Skribenten kastar sig med äkta skadeglädje över en av hovpredikan-ten och nyinvalde akademiledamohovpredikan-ten biskop Billings predikningar, nämligen den som handlar om att Kristus är full av nåd. Därvid ges bland annat följande kostli-ga citat:

”När Kristus är full af nåd, så att i honom icke är någon brist på nåd, hvilken skulle medföra, att någon människa i något läge skulle behöfva någon nåd, hvilken ej fun-nes hos Kristus, utan i honom är nådens fullhet, så är det visst, att aldrig i mänsklig-hetens historia någon punkt kan komma att finnas, där ej i Frälsaren den nåd finnes som människan i det läget behöfver.”

Fler roande citat serveras i artikeln, men här ska bara återges de förolämpande kommentarer som åtföljer dem:

Är det en afsigkommen kolportör, som producerat detta otympliga svammel? Nej, det är en af de aderton i Svenska akademien, Lunds universitets prokansler, herr bi-skop Billing. [– – –]

Man behöfver egentligen icke höra mera, för att kunna bilda sig ett omdöme om in-telligensen hos den man, som endast har sitt ekonomiska sinne att tacka för att han ej blir svenska kyrkans öfverhufvud.

Lidforss är här infamt elak och respektlös, och man frågar sig onekligen om han inte insåg att den typen av skriverier i längden måste slå tillbaka på honom själv. De avhånade professorerna Bring och Holmström satt ju i det konsistorium som hade att bevilja förlängning av hans docentstipendium, och biskopen hade stort inflytande över universitetet i egenskap av dess prokansler. Ser man artiklarna som mer eller mindre medvetna insatser i det spel som går ut på att skapa positioner inom ett fält blir saken mer begriplig, men i rättvisans namn bör tilläggas att Bil-ling inom konservativa kretsar var ansedd som en mycket duglig kraft. Han var en av de ledande i riksdagens första kammare och hade personliga relationer till stats-ministern och regeringen. Han var således en man med avsevärt inflytande, vilket Lidforss så småningom skulle få känna in på bara skinnet. Emellertid ville Lid-forss ha debatt i viktiga kultur- och samhällsfrågor. Han ifrågasatte det etablerade, och han ville ha en ny sakernas ordning. Han hade kommit att höra till dem som starkast hävdade den enskilde universitetslärarens åsikts- och yttrandefrihet och han kämpade ivrigt för universitetets frigörelse från kyrkans förmynderi.115 Religi-onens inflytande över det vetenskapliga tänkandet var fortfarande alldeles för stort, enligt Lidforss förmenande, och hans provokativa insatser är i hög grad äm-nade att tvinga fram sådana missförhållanden i ljuset.

Sammanfattningsvis kan sägas att Lidforss introducerade Ekelund som medar-betare i Arbetet och att de aktuella artiklarna har tillkommit under en intensiv pe-riod av produktiv samvaro. De har sannolikt skrivit de olika artiklarna var och en för sig, men samtidigt har de påverkat varandra – ibland under uppsluppen skäm-tan över konkurrenter inom fältet, ibland under seriösa diskussioner. Inte minst 115 Se Göran Blomqvist, Elfenbenstorn eller statsskepp? Stat, universitet och akademisk frihet i

har Lidforss kunnat tipsa om vidare läsning. Man får uppfatta artiklarna som in-satser i spelet. Syftet – förutom det vällovliga intresset att stärka den gemensamma kassan – var att etablera de bägge skribenterna på tidningen Arbetet och hos dess läsekrets, men det handlade också i hög grad om att göra markeringar gentemot ett antal personer eller företeelser. Det fanns alltså allvar bakom insatserna, trots allt, och samtidigt var Ekelund sysselsatt med att skriva dikter till sin kommande samling.

Skribenternas intagna positioner kan knappast karakteriseras som socialistiska, snarare radikala eller rentav rabulistiska. Men artiklarna hade ändå en prestige-höjande effekt, såväl för tidningen som för skribenterna. Det avgörande i det sam-manhanget var förmodligen att docenten Bengt Lidforss och den lovande skalden Vilhelm Ekelund valde att skriva i Arbetet. Vad de skrev hade då underordnad be-tydelse, så länge det var intressant eller roande. I gengäld skapade tidningen en socialistisk nimbus kring dessa författare, trots artiklarnas ideologiskt diffusa innehåll.

Det är lätt att ifrågasätta dessa insatsers värde. Normalt sett borde det ha höjt tidningens status på det kulturella fältet att en docent och en ung lovande poet valde att medverka. Dock bör vissa av artiklarna ha varit olämpliga som insatser i kampen på fältet. Att jämföra en dålig flicka från Lund med en förment dålig dikt-samling från Uppsala och dessutom antyda att man föredrar den förra, kan inte bidraga till att öka det symboliska kapitalet. I stället kunde det tyda på att Lidforss inte förmådde urskilja de riktiga frågeställningarna, att han inte hörde hemma i fältet över huvud taget. Men allt var inte fel. Angrepp på Svenska Akademien hör-de till hör-den radikala traditionen, och just åren efter sekelskiftet skulle hör-denna insti-tution få utstå mycken smälek i samband med valen av Nobelpristagare i littera-tur. Men en av de skarpaste kritikerna av Akademien var Svenska Dagbladets Oscar Levertin, och när Lidforss angriper denne, den främste radikale kritikern i den