Efter sekelskiftet – en introduktion
2. Det politiska fältet i Sverige kring sekelskiftet 1900
Också den dåtida politiska scenen kan beskrivas som ett socialt fält, där det pågick en kamp mellan en höger, bestående av konservativa lantmän, ämbetsmän av olika slag samt flertalet akademiska lärare, och en vänster, bestående dels av liberaler av olika schatteringar, dels av socialdemokrater (figur 3). Den stora vattendelaren i riksdagspolitiken hade tidigare varit frihandelns vara eller icke vara, därefter blev det försvarsfrågan, vilken löstes i etapper, men efter antagandet av 1901 års härord-ning tenderade rösträttsfrågan att väcka de starkaste känslorna. Å andra sidan ut-ökades övningstiden betydligt när värnplikten infördes 1901, och detta i kombina-tion med missnöje över förhållandena på övningsplatserna var bakgrunden till att de antimilitaristiska stämningarna växte inom den socialdemokratiska ungdoms-rörelsen. Dessa inre motsättningar samt det hot som ansåg föreligga från Rysslands sida gjorde därför militärfrågan fortsatt mycket omdiskuterad. Många bekymrades över den nya alliansen mellan Ryssland och Frankrike, och den bildade opinionen tenderade att bli allt mer tyskvänlig, då man såg Tyskland som ett värn mot Ryss-lands förmenta expansionsiver. Dessa tendenser blev tydligare efter unionsspräng-ningen 1905, då tvisterna med Norge plötsligt avfördes från dagordunionsspräng-ningen. Men man måste i detta sammanhang skilja mellan realpolitiskt inriktade svenskar som Rudolf Kjellén, vilka beundrade kejsaren och preusseriet, alltså den tyska militaris-men, och en pangermansk drömmare som Bengt Lidforss, vilken runt sekelskiftet fantiserade om ett icke-preussiskt Germanien bestående av fritt anslutna stater, varibland de nordiska länderna tänktes kunna utgöra en inflytelserik grupp.40 En sådan pangermansk stat skulle vara den bästa garantin mot det rysk-franska hotet 38 Svante Nordin, Fredrik Böök. En levnadsteckning, Stockholm 1994, s. 77ff.
39 De tre huvudrubrikerna i Ragnar Anderssons avhandling talar sitt tydliga språk: ”Moderat-li-berala år. Tiden 1897–1906”, ”På väg åt höger. Tiden 1907–1911” samt ”För högerns politik. Tiden 1912–1918”. Man bör observera att det i hög grad rör sig om en ny konservatism, fränare och högljuddare än vad den gamla konservatismen hade varit.
40 Jfr Nyberg 1996, s. 30. För Rudolf Kjellén, se exempelvis Staffan Björck, Heidenstam och
sekel-skiftets Sverige. Studier i hans nationella och sociala författarskap, Stockholm 1946, s. 64. För
Figur 3. Schematisk framställning av svenskarnas engagemang och gruppering i politiska och ideologiska frågor åren efter 1900
Liberaler av olika schatteringar tillhör vänstern politiskt och ideologiskt (se ovan). Samtidigt är
deras grundläggande ekonomiska intressen borgerliga (se nedan). De vill inte avskaffa den en-skilda äganderätten till företag osv.
Vänstern som begrepp är bekvämt, men förhållandet mellan socialister och liberaler är labilt
och politiskt handlar det mer om kraftiga tendenser till samarbete i vissa frågor än klara ge-mensamma ställningstaganden. I andra frågor är man samtidigt bittra motståndare. I många socialisters ögon framstår liberalerna därför som inkonsekventa och opålitliga. Liberalerna ver-kar spela under täcket med högern, tycker de. Men i de konservativas ögon förråder libera-lerna den gemensamma borgerliga saken, genom att röja väg för de förhatliga socialisterna. Trängd från alla håll blir den liberale statsministern Karl Staaff (1905–06 och 1911–14, † 1915) en av Sveriges mest hatade politiker genom tiderna. Efter det demokratiska genombrottet och den allmänna rösträttens genomförande åren runt 1918 har liberaler och socialister föga gemen-samt. Sprickan blir definitiv.
ARBETARE
Liberalerna önskar allmän rösträtt och demokrati Socialdemokraterna önskar allmän röst-rätt och demokrati VÄNSTERN HÖGERN De konservativa har antidemokratiska ideal och bekämpar liberala idéer.BORGERLIGHET
ARBETARE
Arbetarrörelsen vill införa socialism. Fackligt arbete och solidaritet är honnörs-ord.
BORGERLIGHET
Liberalerna motarbetar socialistiska och fackliga strävanden. De konservativa motarbetar socialistiska och fackliga strävanden.ansåg Lidforss. Dessa tankar var inte märkvärdigare för honom än det faktum att de olika europeiska staternas judiska befolkningar hade börjat drömma om att ska-pa ett nytt Israel. Sionismen hörde logiskt ihop med ska-pangermanismen, för dem som tänkte i raspolitiska banor. I öster frodades samtidigt panslavismen.
Samtidigt som den sociala och fackliga kampen tycktes hårdna började arbetar-partiet vinna platser i riksdagen, så att det som tidigare enbart varit en utomparla-mentarisk och synnerligen ifrågasatt politisk kamp nu leddes in i fåror som var mer accepterade av de övriga i samhället. Att Arbetsgivareföreningen bildades 1902, som svar på LO:s tillkomst 1898, kan ses som en bekräftelse av att också den fackliga kampen så småningom skulle kunna rymmas inom det normalas ram, trots att syftet naturligtvis var att motverka LO:s och fackföreningarnas förment samhällsvådliga inflytande.
Taktisk valsamverkan var vanlig mellan liberaler och socialdemokrater. Bak-grunden var systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar. En liberal riksdags-man var mer sympatisk för socialdemokraterna än en konservativ, och genom val-samverkan hade man möjlighet att få majoritet för en gemensam kandidat. I Lid-forss hemstad Lund, som bara hade en riksdagsman att tillsätta, ställde inte social-demokraterna upp med en egen riksdagskandidat förrän 1908. Då var rösträttsfrå-gan i princip redan löst. Hädanefter skulle man ha allmän rösträtt för män och proportionella val, vilket i det nya läget gynnade högern, som annars skulle ha hamnat i minoritet i flertalet valkretsar. Första gången man röstade efter det nya systemet var 1911. Att rösträtten var allmän för män var för övrigt en sanning med modifikation, eftersom det fortfarande fanns många krav som skulle uppfyllas för att man skulle få rösta. Man fick till exempel inte ligga efter med skatterna. Röst-rättsåldern hade dessutom höjts till 24 år, vilket utestängde den talrika politiskt intresserade arbetarungdomen.
Socialdemokraternas frammarsch i riksdagsvalen var trots alla rösträttsrestrik-tioner explosionsartad. Fram till 1902 var Branting ensam representant, men i va-let 1902 fick man in fyra representanter. I 1905 års val fick man tretton riksdags-platser. I valet 1908 erövrades 34, och med det nya valförfarandet 1911 uppnåddes 64 platser i andra kammaren och dessutom, för första gången, 12 platser i första kammaren.41 På så vis omdefinierades det politiska och sociala fältet under några få år, och en ny aktör, den organiserade och socialistiskt inriktade arbetarrörelsen, hade på allvar etablerat sig – en aktör som fräckt och konsekvent hävdade att poli-tik och ekonomiskt liv hörde nära ihop.
Mot arbetarnas organisering i fackförbund och arbetarkommuner argumente-rade de borgerliga i termer av ”arbetets frihet” och ”fackföreningarnas tyranni”, och den inom arbetarrörelsen så föraktade strejkbrytaren var de borgerliga tid-ningarnas hjälte. Men därmed blev den ideologiska sprickan mellan de solidari-tetsivrande socialisterna och de frihetsdyrkande liberalerna med tiden allt tydliga-re. Exempelvis undrade borgerligt sinnade vänstermän om inte individen som så-dan var hotad inom arbetarpartiet. Skulle inte individerna drunkna i massan? Inom arbetarrörelsen uppfattades liberalerna ofta som hållningslösa och opålitli-ga. Dessa splittringstendenser blev inte brännande inom vänstern förrän efter 1906, då en opinion började växa fram som motsatte sig fortsatt samarbete med 41 Siffrorna har hämtats från Sten Carlsson, Jerker Rosén, Svensk historia 2 (3:e uppl.), Stockholm
den frisinnade f.d. statsministern Karl Staaff. Storstrejken 1909 bekräftade att sprickan vidgats betydligt, även om Hjalmar Branting fortfarande fann det me-ningsfullt att fortsätta samarbetet i riksdagen, så länge man kunde få liberalernas stöd för sina parlamentariska hjärtefrågor. När den allmänna och lika rösträtten väl införts (1918–21) försvann förutsättningar för denna vänstersamverkan, och den politiska huvudmotsättningen sammanföll hädanefter med den ekonomiska. I fortsättningen stod de borgerliga betydligt mer samlade i kampen mot socia-listerna, vilka däremot i sin tur numera var hopplöst splittrade i socialdemokrater och kommunister.
Det labila politiska förhållandet mellan socialdemokrater och liberaler inom vänstern kan förklara vissa skenbara inkonsekvenser hos Lidforss, exempelvis att han ena gången kunde hylla den liberale nationalekonomen Knut Wicksell som orädd radikal för att nästa gång påpeka att dennes radikalism var långt mindre konsekvent än man i allmänhet ville tro inom arbetarrörelsen. På samma sätt kan man se förhållandet till Svenska Dagbladets kulturredaktion. Ibland uppfattade Lidforss den som ett stöd i kampen, men oftare tycks han bekämpa dess uppfatt-ningar. Detta ska inte tolkas som bristande konsekvens och än mindre som svek mot den radikala saken. Arbetarrörelsen stod ju för ett antiborgerligt alternativ, och för Lidforss framstod Svenska Dagbladet med åren allt mer som den viktigaste fienden, också inom det litterära fältet. Med säkert sinne för var det egentliga in-flytandet över det litterära fältet stod att finna ignorerade han så småningom Wir-sén nästan helt.
Samröret med liberalerna blev med åren en stötesten inom socialdemokratin, och en partiopposition som ville avbryta samarbetet började göra sig hörd. Detta var den så kallade Stormklockevänstern med Zeth Höglund i spetsen, samma grupp som fortsatt drev en mycket intensiv antimilitaristisk propaganda. Bran-ting och hans anhängare uppfattade deras linje som en verklighetsfrämmande demonstrationspolitik, för så länge man hade nytta av samarbete i riksdagen var ett sådant lämpligt. Den interna konflikten blev akut under första världskriget, med dess dyrtid och ökande klassförbittring, och partiet splittrades 1917.
Paradoxalt nog hade den jämlikhetsivrande och kollektivistiska arbetarrörelsen redan från början ett starkt behov av ledargestalter. Ledarna får uppfattas som par-tiets intellektuella elit, alltså de oumbärliga personer som hade tid och möjlighet att sätta sig in i de mer teoretiska eller taktiska övergripande frågorna. Inte så få av dessa ledare hade studerat och åtminstone tagit studentexamen. Studier gav in-blick i det borgerliga samhällets funktionssätt och ideologi, och sådant gav själv-förtroende och pondus i en rörelse där de flesta medlemmarna bara hade några års folkskola. Andra dugliga socialdemokrater hade själva aldrig haft möjlighet att studera vidare, men med envishet och intelligens kom de långt ändå. Alternativa bildningsvägar fanns ju för övrigt. Man ordnade föreläsningar och studiecirklar i de folkets hus, som till de borgerligas tilltagande förfäran växte upp på allt fler or-ter. Omkring 1907 skapades också Brunnsvik, som snart blev arbetarrörelsens egen folkhögskola.
Även om vänsterns älsklingsfråga, den allmänna rösträtten, var den mest ladda-de och påtagliga frågan ingick ladda-den i ett större komplex, en sorts vänsteriladda-deologi som omfattade många av de frågor som var aktuella inom det ideologiska och kul-turella fältet. Det gamla oscarianska samhällets ideologi måste bort. I sådana sam-manhang kändes inte alls åttitalets krav på ljus och luft som förlegade.
De konservativa och kungatrogna oscarianerna innehade de officiella posterna och utövade sitt inflytande i det traditionstyngda svenska samhället, vars grundval var en gammaldags och ofta strängt uppfattad kristendom. Oscar II var definitivt en faktor att räkna med inom politik och riksstyrelse. Kungen avgjorde fortfarande vem som skulle få bli statsminister, och ännu den unge Gustaf V gjorde sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för liberalen Karl Staaff. Kyrkans män hade fortsatt stort inflytande, orimligt stort ansåg man inom vänstern. Lundabiskopen och hovpre-dikanten Gottfrid Billing var en mycket inflytelserik konservativ riksdagsman, och som universitetets prokansler hade han dessutom avgörande inflytande över tjäns-tetillsättningar och fördelning av docentstipendier osv. Han blev dessutom invald i Svenska Akademien strax efter sekelskiftet.42 Billing ska en gång ha yttrat att man dyrkade en avgud vid universitetet i Lund, nämligen vetenskapen!43 Vänstern å sin sida krävde att universiteten skulle vara fria från allt yttre inflytande. Till sist kan nämnas att utvecklingslärans konsekvenser ännu inte hade genomsyrat det all-männa tänkandet, inte ens vid universitetet. I allmänhet ville man dock tro att den var förenlig med den bibliska världsbilden, om man nu alls brydde sig om den.