En regional litterär skola?

Att Skåne är en ovanligt särpräglad del av Sverige är väl de flesta överens om. His-torikern Sten Skansjö skriver i modern EU-anda om ”skånsk identitet och Skåne som historisk region” i sin bok Skånes historia (1997) och nämner därvid ”den regi-onala kulturens särdrag, det talade språkets egenart och en särpräglad historisk bakgrund”.9 Slätten i sig är kanske inte specifikt skånsk, men det skånska kultur-landskapet formades redan under den danska tiden, och det gjorde skåneslätten speciell i svenska ögon. Närheten till kontinenten är ett annat drag som har påver-kat det skånska. Att skriva och läsa skånsk historia känns alltså åter någorlunda rimligt och legitimt, och forskare vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund har samtidigt med Skansjö arbetat fram Skånes litteraturhistoria. Arbetet var inte helt okontroversiellt, och det fanns nog de som ifrågasatte värdet av en sådan inventering över huvud taget. En del av funderingarna runt projektet redovisar dess entusiastiska ledare, Louise Vinge, i en uppsats i boken Skånska läsningar (1999).10 I vår tid talar man allt mer om regioner i diverse sammanhang, och också inom konst och litteratur bör det kunna finnas ”lokala eller regionala traditioner, samband som inte blir synliga när man i en litteraturhistorisk framställning be-handlar nationen eller språkområdet som helhet”, menar Vinge.11 Det har exem-pelvis sedan länge stått klart att det finns ”inomskånska sammanhang, linjer och traditioner” som man kan följa inom

den iögonfallande lyriska traditionen från Ola Hansson och Albert Ulrik Bååth, över Vilhelm Ekelund, Anders Österling, Hjalmar Gullberg (för att bara nämna några enstaka namn i en stor mängd) fram till våra egna samtida, Göran Printz-Påhlson, Jacques Werup, Jesper Svenbro och en hel rad ännu yngre, där citat, uttryckliga refe-renser och andra former av dialog med de tidigare skåningarna är lätta att iaktta. Man förstår att projektet delvis kunde verka kontroversiellt också för medarbetar-na själva. ”Konstnärligt begåvade människor kan ha känslor för platser och bindelser med dem som kan verka nästan övernaturliga”, skriver Vinge och för-tydligar genom att säga att det är en poesi ”som handlar om poetens problematis-ka förhållande till en geografiskt avgränsad miljö”.12 Bengt Lidforss skulle ha beja-kat ett sådant resonemang, men på hans tid var föreställningen om regional sam-hörighet ofta grundad på en förment gemensam ras, eller gemensamt ”blod” som man sa, och dessutom på en förmodad samhörighet med själva marken där man vuxit upp, eller rent av med dess ”jordandar”. I negativa sammanhang samman-fattar vi sådana tankar i begreppet ”Blut und Boden”, vilket i sin tur får oss att tän-ka på de nazististän-ka lärorna. Självklart är det ändå en avgjord skillnad mellan Lid-forss tankegångar och de nutida. Vi tror inte längre att det finns ett gemensamt skånskt blod, eller ens gemensamma skånska gener, som gör den skånska rasen an-9 Sten Skansjö, Skånes historia, Lund 1997, s. 9.

10 Louise Vinge, ”Behöver vi regional litteraturhistoria?”, Skånska läsningar, Lund 1999. Jfr Må-nesköld-Öberg 1998, s. 87, som diskuterar dessa frågor utifrån en tidigare uppsats av Vinge.

11 Vinge 1999, s. 9.

norlunda än den uppsvenska. Vi tror inte heller att Oscar Levertin, vars judiska förfäder slog sig ned i Sverige och Stockholm redan i slutet av 1700-talet, stod främmande för vissa svenska författare därför att han i grunden var en främling i vårt land. Vi söker andra förklaringar.

När vi ändå ser skillnader mellan individer, grupper och hela regioner förklarar vi dessa utifrån tankefiguren konstruktion. Vinge tänker i sådana banor, när hon påpekar

att de som skriver alltid är beroende av den näromgivning de formas och verkar i, såväl vad gäller intellektuellt och kulturellt liv som ekonomiska och sociala förhål-landen. Skolor, universitet, tidningsredaktioner, teatrar, boklådor, umgängeskretsar, kommunikationer till och från omvärlden och liknande företeelser bildar mer eller mindre fruktbara förutsättningar för begåvningens utveckling. Lokala och sociala normer och värderingar kan också uppmuntra eller slå ner talanger. Att till exempel entusiasmerande gymnasielärare i svenska eller studentgäng med litterära intressen vid ett universitet kan bilda konstnärliga drivbänkar är klart, likaväl som strikta fa-miljekrav och fasta konventioner kan verka i motsatt riktning.13

Det är då inte underligt, skriver Vinge, att ”städer eller landskap med goda förut-sättningar inte bara gång på gång producerar enskilda författare, utan även att det kring och mellan dem utvecklas en särkultur av förebilder, föregångare, personliga kontakter och valfrändskaper”. Inom denna särkultur odlas ”kunskaper, minnen och anekdoter”, och den upplevda gemenskapen kan leda till ”modellbildning, genretraditioner och andra former av lojaliteter, men förstås också revolter, ut-brytningar och uppbrott”.14

Det som Vinge här beskriver är över huvud taget ytterst träffande vad gäller Lidforss, men jag vill kanske särskilt betona det sista, ”revolter, utbrytningar och uppbrott” – alltså kampen inom det regionala litterära fältet. Det är nämligen tyd-ligt att den skånska skolan stod i motsats, inte bara till den uppsvenska litteratu-ren, utan också i hög grad till annan litteratur som producerades och uppskattades i Skåne. Den skånska publiken var heller inte så genomgående positiv till vare sig Ola Hansson eller Vilhelm Ekelund, något som Lidforss påpekar i recensionen av Ernst Norlinds tidskrift Från Skåne. Det vore på tiden, menar han,

att Skånepubliken själf började intressera sig en smula för sina konstnärer och dikta-re. Allt sedan Ola Hanssons debut har den skånska allmänheten på sitt samvete kul-turella underlåtenhetssynder, som borde komma den att rodna upp öfver öronen af skam; det är på tiden, att sådana skandaler som inträffat med Ola Hanssons Nottur-no och Hans Larssons Intuition, ej mera få upprepas.15

Som man ser räckte inte Lidforss rasteorier till för att förklara den komplicerade verkligheten. Om den skånska skolan verkligen hade kunnat förklaras utifrån den gemensamma skånska rasen, så borde skåningarna inte tveka att ta den till sig. 13Vinge 1999, s. 10.

14Vinge 1999, s. 10f.

15Bengt Lidforss, ”Från Skåne”, Arbetet 1903-05-09. Omtryckt i Lidforss, Barbarskogens skald, Malmö 1908. Citatet återfinns på s. 31.

Kanske är det för att ta sig ur detta dilemma som han betonar att det är allmänhe-ten själv som måste engagera sig. Pressen kunde nog också åstadkomma en hel del, menar han, ”ehuru det naturligtvis är fullkomligt uteslutet, att bildningsför-därfvare sådana som Sydsvenskans herr Hans Emil Larsson o.s.v. någonsin skulle omvända och förbättra sig”. Sagde herr Larsson var nu alls inte någon bildnings-fördärvare i andras ögon, tvärt om. Men han hyllade den uppsvenska nittitalisti-ska litteraturen på bekostnad av den skånnittitalisti-ska skolan och han var dessutom medar-betare i Ord och Bild, och sådant såg Lidforss numera nästan som rena förräderiet. Anders Österling debuterade i Från Skåne, och Lidforss spår honom en framtid som en skald av rang.16 Under en tid kom Lidforss och den unge skalden att stå varandra nära, och bland de bevarade breven finns en del handskrivna dikter som Österling skickat honom.17 Men Österlings framgångar med debutsamlingen Preludier tycks ha gjort Lidforss betänksam. Om Lidforss upptäckte Österling så var han nämligen också tidig att kritisera honom. Hans anmälan av Preludier (1904-06-25) är tämligen snål, vilket kan bero på att Lidforss och Vilhelm Ekelund redan hade börjat uppfatta Österling som en allvarlig konkurrent. Österling sägs rent av imitera Ekelund.18 De tydligen djupt personliga aspekterna gör recensio-nen mindre intressant i ett principiellt sammanhang, men man kan notera att det som den uppsvenska kritiken sägs beundra hos skalden är ”de mindre tilltalande sidorna” av hans diktning (Lk s. 124f ).

Inger Månesköld-Öberg finner i sin undersökning av Lidforss kritik att oppo-sitionen germanskt–icke-germanskt delvis glider över i skånskt–uppsvenskt, och detta främst beroende på Levertins starka ställning.19 När man läser Lidforss reso-nemang kring skånskt och uppsvenskt får man i själva verket intrycket att han håller sig med en sorts dubbel bokföring, att han tillämpar rasresonemangen en-dast om det passar hans syften. I polemikens hetta sker detta förmodligen helt omedvetet, men resultatet blir stundom ganska märkligt. Skåningar som flyttat till Stockholm och hävdar nittitalistiska värderingar kallar han ”naturaliserade uppsvenskar”, men hur är en sådan omstöpning möjlig utifrån ett rasresone-mang? Man byter inte ras genom att flytta. Andra gånger hävdar han tvärt om att Levertin, svensk i femte generationen, är främling och inte kan förstå och bedöma svensk litteratur. Själv är Lidforss första generationens skåning – född av uppsven-ska föräldrar, även om farmodern uppsven-ska ha varit skånuppsven-ska – men han tar sig ändå den självklara rätten att tala för den skånska litteraturen och beskylla andra skåningar för att inte förstå den.

Den skånska skolan intresserade endast en minoritet av den bildade skånska allmänheten, och redan därför är det fel att se den regionala samhörigheten som utslagsgivande i sig. Inte heller var man så särdeles eniga inbördes. Ekelund var i hög grad en ensamvarg, och Per Erik Ljung beskriver i stället den sammanhållan-de kraften som ”ett komplicerat med- och motspel med sammanhållan-det litterära livet uppåt landet och nere på kontinenten”.20 Men förmodligen bottnar förvirringen kring 16 Lidforss, Barbarskogens skald, s. 29f.

17 Breven och dikterna finns i ”Samling Lidforss, Bengt” på LUB.

18 Recensionen finns omtryckt i Litteraturkritik 1916. Anklagelsen finns på s. 128f. Hädanefter hänvisas till denna bok direkt i texten (i detta fall Lk, s. 128f ).

19 Se Månesköld-Öberg 1998, s. 101ff.

20 Per Erik Ljung i Skånes litteraturhistoria I, s. 75. (Vilka medarbetarna är och vem som skrivit vad kan utläsas i a.a., s. 277.)

det förment skånska i den skånska skolan i hög grad i Lidforss egen självförståelse, alltså i hans egendomliga rasisitiska argumentation. Enligt honom var skåningar och uppsvenskar av delvis olika ras, om ändå germaner.21 De hade olika kynne, och det var därför de inte förstod varandras intentioner. Delvis är det fråga om retoriska förenklingar, men Lidforss såg gärna världen i svart och vitt. Faktum är ändå att den ”uppsvenska” kritik som han så gärna angrep i själva verket var starkt representerad också bland skåningarna. För tydlighetens skull undviker jag därför begreppet ”den uppsvenska kritiken” utan benämner motståndarna efter det del-fält de närmast tillhör, alltså ”nittitalskritiken” respektive ”oscarianerna”. Bland skåningar räknas då exempelvis Hans Emil Larsson och Fredrik Böök till nittitals-kritiken, medan Fredrik Vetterlund räknas till oscarianerna.

Var den skånska skolan då inte alls en regional litterär skola? Delvis var den naturligtvis det. Den verkade i Skåne – eller på kontinenten – och medlemmarna uppfattade sig som skåningar och var stolta över detta. Dessutom pågick den sed-vanliga och i grunden paradoxala kampen mellan centrum och periferi: i regionen ville man stå fri från huvudstadens överförmyndarskap, samtidigt som man inte nöjde sig förrän man fått dess godkännande.22 Saken är särskilt komplicerad i det-ta fall, för även om nittidet-talskritiken i mångt och mycket stod för en annan litterär smak än den Lidforss representerade kom även den att värdera den skånska kon-sten. Det provinsiella blev nämligen modernt. I det provinsiellas namn uppskatta-des de vemodiga skånska naturskildringarna, slätten, pilarna, dimman, bok-skogen, de blånande åsarna vid horisonten osv, men därmed tenderade man att uppfatta Skåne och den skånska litteraturen som en provins bland andra provin-ser i det litterära nittitalet. Skalderna Hansson, Ekelund och Österling betrakta-des av nittitalskritiken främst som kongeniala skildrare av sin hembygd, i likhet med Lagerlöf, Karlfeldt, Fröding – och till och med Söderberg och Bo Bergman! Nästan i all välvilja, tycks det, försökte nittitalskritiken bortse från det som var av-vikande i det nya, men därigenom tenderade den att stöpa all den nya litteraturen i samma form. Lidforss, däremot, opponerade sig mot denna tendens till konfor-mism på det litterära fältet, och det han uppskattade hos den skånska skolan var i huvudsak något helt annat än det som nittitalskritiken sade sig gilla. Han betrak-tade inte de skånska skalderna som hembygdsskildrare i första hand utan som moderna europeiska diktare. De var främst skildrare av den moderna människan och hennes omtumlande livsvillkor under det förra sekelskiftets brytningstid. Konstnärligt sett var de väl närmast symbolister med dekadenta inslag – två redan i sig svårdefinierade kategorier. Här får Lidforss ändå skylla sig själv, när han inte blir förstådd, för han blir aldrig särskilt klar i sina utläggningar, och han definierar sin position mer genom att skälla på andra än genom att tala om sitt eget. Och när han ändå gör det skymmer den rasteoretiska retoriken och skallet mot det upp-svenska att det ändå främst rör sig om inomlitterära divergenser.

Det som nittitalet stod för litteraturteoretiskt och litteraturpolitiskt hade Lid-forss alltså svårt att acceptera. Ändå kunde han uppskatta en del av nittitalsförfat-tarnas skönlitterära verk, även om man inte får det intrycket när man läser hans 21Många ansåg att Skåne i själva verket var germanernas ursprungliga hem, varifrån de hade ut-vandrat, olyckligtvis för att på andra håll blandas upp med andra raser. Skåningarna skulle allt-så vara de minst utblandade germanerna.

tidiga recensioner. Men som ofta hos honom handlar det om retorik, och man får därför akta sig för att ta hans tillspetsade uttalanden som rena förkastelsedomar. Mot slutet av sin verksamhet var han själv mån om att framhålla detta. Heiden-stam var inte alls dålig, men han kunde inte sättas över Strindberg. Tor Hedberg hade inte förnyat det svenska dramat, som vissa påstod, utan det var återigen den föraktade Strindberg som var föregångare och mästare. Fröding var självklart stör-re än Levertin, och såväl Ola Hansson som Vilhelm Ekelund hörde till de stora svenska skalderna. Men även Levertin och Heidenstam hörde till de värdefulla, trots begränsningar. Så handlar det till slut inte om att förkasta hela författarskap utan om att korrigera kanon och justera den gängse rangordningen mellan förfat-tarna. Och som läsaren redan noterat är det i hög grad Lidforss rangordning som har stått sig, inte oscarianernas och inte heller nittitalskritikens.