Bengt Lidforss debuterade tidigt i tidningssammanhang. Han skrev om Darwin redan som femtonåring (1883), och året efter skrev han en på flera vis märklig in-sändare om Strindbergs Giftas i Lunds Weckoblad.116 Edvard Lidforss var tidnings-man under några år, och åren 1888–89 bidrog sonen med några artiklar i dennes konservativa tidning Morgonbladet, som gavs ut i Malmö. Under åren 1890–91 var han medarbetare i den då nystartade liberala Upsala Nya Tidning, som bättre mot-svarade hans med tiden allt mer markerade radikalism. Det var medarbetarskapet i Verdandis skriftserie som öppnade för denna inbrytning i Uppsala. Det finns ett drygt dussin artiklar i UNT, varav merparten är tillkomna under tidningens tre första månader. Två av dessa tidiga artiklar är recensioner av skönlitteratur, och typiskt nog gäller det diktsamlingar. Attribueringen av en osignerad tredje recen-sion, den av Heidenstams Hans Alienus i maj 1892, är trolig men inte helt säker.
Under Tysklandsåren fram mot mitten av årtiondet noterar man ett uppehåll på ett drygt år, men sedan flödar artiklarna tämligen ymnigt 1894–95. Dessa artik-lar producerades ofta under ekonomiskt betryck – det gällde att kartik-lara hyran och brödet för dagen. På Strindbergs inrådan var det nu främst Dagens Nyheter som uppvaktades med artiklar.117 Valet tyder på ambition, eftersom DN betraktades som Sveriges mest spridda tidning.118 Lidforss medverkade också sporadiskt i Soci-al-Demokraten och Arbetet, ibland var det DN-artiklarna som placerades ännu en 116 Den finns avtryckt hos Vendelfelt, s. 223–225. Den är märklig därför att den tycks utge sig för att vara samhällsbevarande och mot Strindberg, medan stilen och sättet att håna den kungliga svenska allmänheten bär tydliga tecken av att ha inspirerats – just av Strindberg! Vendelfelt frågar sig också på ett ställe om en viss passus verkligen kan vara skriven ”helt på god tro” (s. 44). Nils Beyer har också sina dubier. Han ser artikeln som en ”polemisk stilövning” och pe-kar på Det nya riket som en sannolik förebild (Beyer 1968, s. 40). Lidforss prövade liknande falsarier flera gånger senare i livet, men inte alltid med samma framgång.
117 DN träffade en överenskommelse med Lidforss, vilken gick ut på att denne skulle skicka två
artiklar i månaden. Honoraret blev då 25 kronor. Skrev han mera fick han tio öre raden för detta. (Beyer 1968, s. 132.)
118 DN hade haft en upplaga på 29 200 år 1890. Fem år senare noteras den för 24 200, men det var
vackert så. Lågprisalternativet Stockholms-Tidningen når dock 50 000 år 1895 och vid sekel-skiftet uppnås osannolika 100 000 exemplar. Svenska Dagbladets upplaga var cirka 10 000 år 1895. (Se vidare Per Rydén, Domedagar. Svensk litteraturkritik efter 1880, Lund 1987, s. 102ff)
Arbetet hade en upplaga på cirka 7000 år 1897, och ungefär på samma nivå låg Social-Demo-kraten.
gång. Artiklarna handlar om tyska förhållanden, och Lidforss framstår som en både skarpsynt och känslig flanör i det berlinska stadslandskapet. Det är kåseran-de stycken, och även om kåseran-det rör sig om verklighetsreportage är texterna ofta när-mast skönlitterära med rent prosalyriska inslag. Albert Bonnier var imponerad och beställde en Tysklandsbok, som dock aldrig blev färdig, eftersom ambitioner-na blev för stora.119 Lidforss gjorde sig bäst i det lilla formatet, och ett relativt stort antal av 90-talsartiklarna skulle i stället komma att ingå i Fragment och miniatyrer, som ju gavs ut på Bonniers hösten 1904. Under senare delen av 1890-talet sinade artikelflödet åter betydligt. Samarbetet med DN upprätthölls dock sporadiskt fram till början av 1898. Den samlade i tidningar tryckta produktionen fram till sekelskiftet uppgår till drygt åttio olika bidrag. Cirka hälften av dessa tidiga artik-lar tillkom under Tysklandsåren 1894–95.
Det var alltså ingen nybörjare som dolde sig bakom signaturen ”Georg Jonat-han”, när den första gången dök upp i Arbetet i oktober 1899. Denna signatur, vil-ken kom att förknippas med kvicka och ofta elaka kåserier, hade hämtats från ro-manen Trætte Mænd, skriven av en av det moderna genombrottets män, Arne Gar-borg.120 Romankaraktären beskrivs av Nils Beyer som ”en kylig skeptiker och in-telligensaristokrat, blottad på alla känslor”.121 Man bör notera att Georg Jonat-hans kåserier inte trycktes om under Lidforss livstid. Tydligtvis ville han framstå som en alltigenom seriös skribent i sina böcker. Tidigare hade han företrädesvis signerat sig med det likaledes ironiskt självkarakteriserande namnet ”Botvid” i Arbetet, och denna signatur hade också förekommit under vissa av artiklarna i UNT. Som Ragnhild Karlsson påpekat torde även ”Botvid” gå tillbaka på en skön-litterär karaktär. Det är nämligen namnet på hjälten i novellen ”Utveckling” i Strindbergs Svenska öden och äventyr, vilken känner sig ”som sonen af två tide-hvarf ”.122
I den mån Bengt Lidforss verkligen var känd som publicist före sekelskiftet var det emellertid under den genomskinliga paradsignaturen ”B.L.”.123 Den hade vis-serligen förekommit tidigt, bl.a. i Arbetet och UNT, men den var knappast etable-rad innan han började medarbeta i DN 1894. Efter ett mellanspel med några artik-lar signerade ”B.L-ss” återkommer signaturen ”B.L.” så pass ofta i DN, och då nästan alltid under rubriken ”Bref från Berlin” eller liknande, att den har blivit ett begrepp för uppmärksamma läsare, vilket Albert Bonniers reaktion visar. Upp-märksamma fick de nog vara, eftersom resebreven oftast återfinns inklämda nå-gonstans i de stora och täta textmassorna på andra eller tredje sidan i den visserli-gen endast fyrsidiga tidninvisserli-gen. Det är fascinerande att tänka sig att dessa resebrev tio år senare skulle utgöra stommen i en bok som upplevdes som en litterär sensa-tion och fick omdömen som: ”’En samling konstverk. – Den starkaste prosa vi för närvarande äga på svenskt tungomål.’ (Lunds Dagblad) / ’En härlig stämma. – Ren 119 Beyer 1968, s. 150ff.
120 Emil Sommarin, Studenter och arbetare. Minnen av skånsk arbetarrörelse och lundensisk
radika-lism, Lund 1947, s. 125. 121 Beyer 1968, s. 182.
122 Ragnhild Karlsson 1983, s. 49. Enligt Gunnar Ahlström handlar novellen om ”den asketiske Botvids omvändelse till världen och kärleken” (Det moderna genombrottet i Nordens litteratur, Stockholm 1947, s. 213).
123 Symptomatiskt härvidlag är att Erik Vendelfelt under sitt avhandlingsarbete inte hade känne-dom om Lidforss användning av signaturen ”Botvid”.
och ädel i linjer och proportioner.’ (Malmötidningen) / ’Personlig form och ett väckande, eggande innehåll.’ (Ruben G:son Berg i Göteborgs-posten).”124
Men på sätt och vis blev det ändå fråga om en nystart för publicisten Lidforss i Arbetet hösten 1899, inte minst med tanke på att han dittills främst hade publice-rat sig i uppsvenska tidningar. I Skåne var han mest känd som radikal studentpo-litiker och rabulist. Att han hade kallat Karl XII för ett ”löjtnantsgeni” hade stötts och blötts av tidningar runt om i landet, men denna och andra ungdomssynder låg nu ganska långt bak i tiden. I Lund var han emellertid fortsatt en fruktad mot-ståndare i muntliga debatter, för han var slagfärdig och elak som få – han hade en farlig talang att finna glåpord, som Johan Thyrén en gång uttryckte saken.125 Som Axel Danielssons vän var han känd inom den sydsvenska arbetarrörelsen. Men som så ofta var det ett tvetydigt rykte. Axel Danielssons vänner ansåg att han var dennes onda genius, medan Lidforss vänner och anförvanter hävdade det motsat-ta. Själva ansåg de att alkoholen snarast höjde deras intellektuella skärpa. Någon dekadans ville de inte erkänna.
Efter sekelskiftet gör Lidforss insatser på flera nivåer inom ett mycket brett publicistiskt fält. Den i bokform publicerade produktionen består av kåserier och lokala krönikor, de unika naturvetenskapliga kåserierna och övriga populärveten-skapliga artiklar, religionskritik, debattinlägg och kulturartiklar av varierande innehåll samt slutligen litteraturkritiken. Verksamheten utvidgades hösten 1904, i och med att han börjar publicera sig i bokform. Vid samma tid startades Arbetets i huvudsak skönlitterärt inriktade söndagstidning Framtiden, över vilken han ver-kar ha haft mycket stort principiellt inflytande. När Framtidens bokförlag skapades 1908 skedde detta på Lidforss initiativ.126 Mer om dessa projekt i avdelning fyra.
Att artiklarna publicerades i bokform hade sin avgjorda betydelse. Han nådde en bredare och delvis ny publik, och dessutom gav en bok publicerad på Bonniers, det ledande prestigeförlaget, redan i sig en avsevärd förstärkning av det kulturella kapitalet. Förstlingsboken blev ju en klar kritikersuccé, och hela upplagan om 1200 exemplar såldes slut på några månader. Inför nästa bok, den omdebatterade Socia-listisk journalistik (1907), ökade Bonnier upplagan till 2 000 exemplar. Dessa böck-er samt de högt skattade volymböck-erna Naturvetenskapliga kåsböck-eriböck-er I–III (1908–13) grundmurade hans position som en av samtidens allra främsta svenska publicister. De naturvetenskapliga kåserierna publicerades emellertid inte på Bonniers, utan på Framtiden. Om Bonnier med sitt namn hade gett prestige åt debutboken, så gav Lidforss namn prestige åt arbetarrörelsens nya bokförlag! Naturvetenskapliga kåse-rier var förlagets första bok och man hade djärvheten att trycka en upplaga om 10 000 exemplar, vilket säger en del om tilltron till Lidforss som säljande namn.127
124 Jag citerar baksidestexten på hans nästföljande bok, Socialistisk journalistik, Stockholm 1907.
125 Beyer 1968, s. 75. Thyrén var studentkårens ordförande i Lidforss ungdom och de var person-liga vänner hela livet. Thyrén var professor i straffrätt 1894–1926. Han blev invald i riksdagen 1908 (efter det att Lidforss lockat honom att ställa upp som borgerlig kandidat). Men han var politiskt svårplacerad och framstod så småningom som s.k. politisk vilde. Det var i hög grad Thyréns förtjänst att den svenska straffrätten moderniserades. Han var rektor för Lunds Uni-versitet 1916–26. Åren 1926–28 var han justitieminister. (NE)
126 P. A. Johansson, ”Bengt Lidforss och hans förläggare”, Bengt Lidforss. En minnesskrift, Malmö 1923, s. 149. Jfr Beyer 1968, s. 356.
127 Lidforss fick 1750 kronor för förlagsrätten, vilket var en mycket stor summa. (Beyer 1968, s. 356)
Vissa av hans böcker var bitvis mycket utmanande och förstärkte hans närmast de-moniska nimbus som samhällskritiker och socialist. Förutom boken Socialistisk journalistik kan man i detta sammanhang nämna Onda makter och goda (1909) och Kristendomen förr och nu (1911). Enligt Johan Svedjedal kan bokförlaget Framtidens egenart fångas med ”orden Lidforss, Skåne och lyrik”.128
Överraskande nog är den rena litteraturkritiken inte särskilt omfattande, och den är inte heller väl företrädd i de böcker som Lidforss själv hann redigera. Artik-larna samlades i stället i den postumt utgivna Litteraturkritik (1916), vilken omfat-tar 34 bidrag. I första upplagan av Fragment och miniatyrer (1904) återfanns ett par tidiga artiklar om Ola Hansson respektive August Strindberg samt tre recensioner av Vilhelm Ekelunds diktning, men i andra upplagan (1912) hade samtliga littera-turartiklar avlägsnats. De infördes sedan i Litteraturkritik. Ekelund-artiklarna hade uttalat uteslutits ur andraupplagan av Fragment och miniatyrer därför att de ”numera – på grund av sin ofullständighet – skulle vara missvisande”.129 Lidforss hade inte recenserat Ekelunds senare böcker och menade uppenbarligen att mate-rialet inte längre fångade författarskapets egenart. Samma resonemang kan tänkas gälla Hansson-artikeln. Den lustiga men i grunden kritiska artikeln om Strind-berg som naturvetare ville Lidforss kanske inte i onödan fästa den läsande allmän-hetens uppmärksamhet på, nu efter Strindbergsfejdens hårda polarisering. Men i själva verket kan resonemanget om ofullständighet tillämpas på nästan hela det aktuella materialet. Även om många av Lidforss recensioner innehåller insiktsfulla tillbakablickar på författarskapen, kan de lätt uppfattas som enstaka, sporadiska och rentav godtyckliga punktnedslag i bokfloden, och jag förmodar att det främst var därför han inte lät trycka om dem. I min undersökning vill jag visa att de i stäl-let ingår i ett vida större sammanhang, att de ska uppfattas som en integrerad del i den samlade socialistiska publicistiken.
Ändå hade ytterligare några av artiklarna publicerats i bokform redan före voly-men Litteraturkritik. I Utkast och silhuetter (1909) ingår runan över Oscar Levertin och recensionen av Emil Kléens postuma Valda dikter, och i Polemiska inlägg (1913) återfinns kritiska artiklar om Karl Warburg och Per Hallström samt den viktiga avslutande insatsen: ”Ola Hansson och åttiotalet” (1913). Av särskilt intres-se är dessutom de tre intres-separata broschyrerna i litterära ämnen, nämligen Barbarsko-gens skald (1908), som innehåller de samlade artiklarna om och kring trätobrodern Ossian-Nilsson, samt de uppmärksammade inläggen i Strindbergsfejden: August Strindberg och den litterära nittiotalsreklamen och Levertinkultens apologet (bägge 1910). Broschyren om Ossian-Nilsson har särskilt intresse i de sammanhang jag lyfter fram i avhandlingen, och den ägnas därför en egen omfångsrik avdelning.