Det är av vikt att notera att Lidforss introducerades som Arbetets medarbetare re-dan av tidningens legendariske skapare, den sydsvenska arbetarrörelsens hövding, Axel Danielsson. Denne placerade Lidforss allra första texter på ledarplats och gjorde på så vis Lidforss delaktig av sin egen auktoritet. Bourdieu skulle säga att Danielsson konsekrerade, alltså bekräftade eller upphöjde, Lidforss. Denne förkla-rades därmed värdig att tolka redaktörens, tidningens och rentav partiets tankar eller känslor. I efterhand kan det synas som om Danielsson utsåg sig en tronföljare, och det känns därför fullt följdriktigt att Lidforss framträdde under sin egen parad-signatur – B.L. – just med en dikt som uttrycker sorgen över den fallne vännen och medkämpen. Symboliskt nog skedde detta i det nya seklets första nummer av Arbe-tet.45 De två stroferna flankerade Danielssons namn och porträtt, överst på andra sidan – första sidan var reserverad för annonser och föreningsnotiser. Undertill fanns August Nilssons nekrolog, vilken nära nog fyllde sidans sju spalter. På den kvarvarande platsen hade man placerat en minnesdikt skriven av Henrik Menan-der, som var Arbetets utrikesredaktör, men som mest var känd som en av den svens-ka arbetardiktens pionjärer. Det var Menander som hade skrivit texten till ”Arbe-tets söner” (1885) och det var han som senare skulle översätta ”Internationalen” (1902), något som han lär ha uppmanats till av Danielsson och Lidforss.46 Denna gång hamnar Menander dock i skymundan för Bengt Lidforss, som också talar för partiet, men inte på det inom arbetarrörelsen vanliga, deklamatoriska viset, utan från hjärtat och på ett enkelt och personligt sätt. Lidforss använder en för arbetar-rörelsen typisk bild när han preciserar tiden för vännens död till ”gryningstim-man”. Det är ännu bara gryning i Sverige, men när dagen kommer ska den bli en arbetarrörelsens dag. Trots den stora sorgen har man inte veknat, säger dikten, och inte tappat modet. Danielssons arbete ska fortsättas och fullbordas:
Sorg
30 December 1899
Ditt verk skall gro och spira som friska gräsen
och en gång rikt i vajande blomning gå. Men vildskogsfriska fläkten
från ditt väsen
skall aldrig mer vår kvalmtyngde ande nå. Ej har vårt sinne veknat,
ej modet brustit,
men nu i gryningstimman oss tycks ändå: som hade världen bleknat
och skiftat färgen
den dagen då ditt hjärta höll upp att slå.47
45Den aktuella sidan finns avbildad i Axel Uhlén, Arbetet 1887–1937. Minnesskrift, Malmö 1937, s. 117.
46Jan Svärd, Henrik Menander. Arbetets son. Skalden – Korkskäraren – Tidningsmannen –
Organi-satören, Malmö 1992, 106. Menander ska ha sjungit ”Internationalen” på franska under
Hjalmar Branting lät trycka av dikten i Social-Demokraten, liksom han tidigare tagit in de första Georg Jonathan-kåserierna. Lidforss rätt att tala å hela partiets vägnar erkändes av den svenske arbetarhövdingen, och därmed förstärktes också hans position på Arbetet. Inom arbetarrörelsen fick han dessutom rykte om sig att vara poet.48 Av Danielsson hade han introducerats som publicist för arbetarrörel-sen, och nu hade hans värdighet bekräftats av Branting. Arbetarrörelsens spalter stod därmed öppna för hans insatser. Frågan var bara hur han skulle utnyttja sin nyvunna position.
Den som formellt och i det praktiska vardagsarbetet kom att överta Axel Da-nielssons plats var dennes redaktionssekreterare August Nilsson, som riksdags-man senare känd som Kabbarp. Tidningens styrelse hade hoppats på ett mer känt namn på redaktörsstolen. Bland andra frågade man Hjalmar Branting och Hal-lands-Postens Viktor Larsson samt den borgerlige nationalekonomen och sociolo-gen Gustaf Steffen, som var knuten till Göteborgs Handels- och Sjöfarts- Tidning. Vidare kontaktades den namnkunnige borgerlige radikalen, docenten och seder-mera professorn i nationalekonomi, Knut Wicksell. August Nilsson påpekade själv i tidningen hur svårt det var att ersätta Axel Danielsson, då ju läsekretsen var van vid att deras redaktör var ”ett geni och en hjälte”. Själv var han intetdera, me-nade han. Det blev i stället Bengt Lidforss som fick ikläda sig dessa roller. Man kan säga att den position som Axel Danielsson skapat sig på det publicistiska fältet kom att fyllas av två personer, vilka sedan hade att utveckla den vidare. Lidforss blev ansiktet utåt och gavs uppseendeväckande stor frihet i Arbetets spalter, vilka emellertid administrerades och gavs vardagsfyllning av August Nilsson.
Då redaktören inte utnyttjade tidningens ledarplats alla dagar i veckan kom många av Lidforss artiklar, även recensioner, att tryckas på ledarplats, vilket natur-ligtvis gav dem extra auktoritet. Förfarandet skulle närmast institutionaliseras ge-nom åren, och därmed bekräftades det om och om igen att han skrev som företrä-dare för arbetarrörelsen. För övrigt avtrycktes hans artiklar – alternativt referera-des och citerareferera-des de – tämligen flitigt genom åren, inte bara i Social-Demokraten, utan också i exempelvis Ystads-Bladet Aurora och göteborgska Ny Tid. När Fredrik Ström startade Folket i januari 1906, lät han typiskt nog redan i andra numret på ledarplats trycka av en B.L.-artikel under rubriken ”Socialdemokrati och nationa-lism”.49
47 Tyvärr insmög sig två fel när dikten avtrycktes i den postuma volymen Socialistisk journalistik
ur Bengt Lidforss’ efterlämnade skrifter. Tredje delen. Från universitetslivet och lärdomsstaden,
Malmö 1923, s. 181. Ordet ”vajande” på tredje raden har där blivit ”svajande” och femte radens ”från” har blivit ”ifrån”.
48 I Fredrik Ströms Arbetardikt i kamptid, Stockholm 1941, tas Lidforss dikt självklart med (s. 26). Det var faktiskt inte oförtjänt. Svante Nordin noterar att dikten också hade gjort ett ”out-plånligt intryck” på den unge Fredrik Böök, då Vilhelm Ekelund en gång läste upp den ”vid ett blött samkväm”. (Svante Nordin, ”Bengt Lidforss och Fredrik Böök” i boken I idéhistoriens
virvlar. Festskrift till Rolf Lindborg, Kungshult-Eslöv 1991, s. 148.) Ännu fyrtio år senare kunde
Böök vid ett tillfälle skriva ned den ur minnet, påstår han. Att han fortfarande i sin minnesbok skriver just ur minnet är tydligt, eftersom man finner inte mindre än fem avvikelser från origi-nalet i hans egen version. Dock ingen som förändrar rytmen eller betydelsen. Böök genomför annars en fin liten analys av dikten. Se Fredrik Böök, Rannsakan, Stockholm 1953, s. 117-120.
49 Folket 1906-01-05. Samma dag avtrycktes en nyårsdikt av K. G. Ossian-Nilsson. Den 5 maj
publiceras en vårdikt av Emil Kléen, och den 11 maj trycker man av Bengt Lidforss Första maj-tal.
Hur snabbt Lidforss blivit etablerad som arbetarledare framgår av Fredrik Ströms memoarer. Denne blev ju själv en betydande politiker – på 1910-talet var han partisekreterare hos socialdemokraterna, för att senare bli en av de ledande inom Sveriges Kommunistiska Parti. Liksom Zeth Höglund bröt han dock med kommunismen och återvände till SAP. Men han var också författare och en fram-trädande kulturpersonlighet inom arbetarrörelsen, och inte minst därför har kon-takterna med Lidforss sitt särskilda intresse.50 Han var tidigt en varm beundrare av Lidforss. Som ung student i Göteborg 1902 tillhörde han den radikala flygeln i den frisinnade föreningen vid Högskolan. Han och Zeth Höglund fann dock snart att ”liberalismen låg i själatåget”, som han skriver, och menade att ”den nya revolutionen måste bli en arbetarnas sociala revolution”. Det var August Palm, Hjalmar Branting och Bengt Lidforss som ”var den nya revolutionens ledare i vårt land”, ansåg de bägge vännerna.51 Ström brevväxlade faktiskt med Lidforss under denna tid. Först tycks det ha gällt upprättande av radikala studiecirklar. Ett samar-bete kom till stånd med D.Y.G., och sedan spreds samarsamar-betet, så att Ström anser sig kunna tala om ”en ringa föregångare till A.B.F.”.52 Ström fick också med sig Bengt Lidforss och D.Y.G. för en insats i den uppmärksammade ”flädieaffären”.53
Lidforss höll ett föredrag i Arbetareföreningen i Göteborg den 15 februari 1903. Redan då bör Ström och han ha träffats, och man kan förmoda att det var dessa kontakter som föranledde Ström att söka plats på Arbetets redaktion vårvintern 1903. Platsen gick dock till Henrik Bergh, en ung Lundaakademiker som tillhörde Lidforss litterära krets.54
Lidforss var den som definitivt fäste arbetarrörelsens ögon på Ström och Hög-lund. Det skedde i samband med att de tre talade vid Första maj-demonstratio-nerna i Göteborg 1903, och detta var en dag som Ström och Höglund aldrig glöm-de. I Arbetet hyllade Lidforss dem efteråt som en ”tapper ungdom, utan fraser och patos, men med en vilja af stål och i ögat ett stänk af diktarens fjärrblick”.55 I sina memoarer skriver Höglund: ”Med detta betyg på fickan av guden B.L. kände vi oss redo att kunna trotsa världen.”56 Fredrik Ström minns samkvämet med Lid-forss och de lokala arbetarledarna samma kväll: ”Bengt LidLid-forss höll här stående på ett bord ett lysande tal för den sociala revolutionen. Han omfamnade de få stu-denter, som gått med i tåget, och läste dikter av Ola Hansson”.57 Det var just vid denna tid som Socialdemokratiska ungdomsförbundet hade bildats, och till Frams första nummer (1 maj 1903) hade Ström lämnat ett bidrag, som Lidforss observe-rat. Under pseudonymen Fredrik Brand hade Ström dessutom med en dikt i par-50Om Fredrik Ström kan man läsa i Håkan Bengtssons avhandling Konfrontation och försoning.
En studie i Fredrik Ströms romanserie Rebellerna, diss., Göteborg 1992. Bengtsson behandlar
dock inte Ströms relationer till Lidforss.
51Fredrik Ström, Min ungdoms strider, Stockholm 1940, s. 107.
52Ström 1940, s. 108.
53Ström 1940, s. 114: ”En frisinnad bonde, Carlsson i Flädie, hade vägrat låta sina barn undervi-sas i ’den schartuanska religionen’ i skolan, de tvingades med våld härtill och på grund av olika förhållanden (böter m.m.) såldes Carlssons hemman exekutivt på auktion till underpris.”
54Uhlén 1937, s. 134.
55Georg Jonathan, ”Intryck från Göteborg”, Arbetet 1903-05-09. Också avtryckt i Ny Tid.
56Zeth Höglund, Minnen i fackelsken. Härliga tider 1900–1911, Stockholm 1951, s. 35. Höglund skriver bland annat följande om Lidforss: ”Han var som ett sprakande fyrverkeri. Hans djärva konversation, hans anspråkslösa och vänskapsfulla hållning försatte oss i ett glädjerus.” (ibid)
titidningen Första Maj detta år.58 Lidforss tycks i fortsättningen ha fungerat som Ströms mellanhand eller rådgivare, att döma av följande passus:
I [Frams] första nummer hade jag skrivit en kampsång. Bengt Lidforss omfamnade mig nu under kollationen tre gånger för denna enkla dikts skull och bad mig fortsät-ta att skriva. Under signaturen St. George publicerades också en del stämningsdikter i Fram, och Lidforss sände till tack kort med allehanda lundasignaturer. Men då jag skrev en artikel om K. G. Nilsson, bad han mig ”vänta och se”. K. G. Ossian-Nilsson vart dock snart en av ledarna för det nya ungdomsförbundet.59
Just i maj 1903 råkade Lidforss i konflikt med skalden angående den skånska kon-sten och litteraturen, och det kan vara misstämningen efter denna våldsamma konfrontation som avspeglas i brev till Ström. Man observerar annars att Lidforss har uppmuntrat Ström att fortsätta att skriva, och det framgår också i memoare-rna att Lidforss berömde den planerade diktsamlingen Mosaik, vilken dock refu-serades både av Bonniers och Ljus förlag. I stället gavs den så småningom ut på Frams förlag.60
Lidforss var förvisso inte socialdemokrat när han började sin karriär i Arbetet runt år 1900. Han blev medlem först hösten 1902, och många av hans tidiga bi-drag har inte någon uttalad socialistisk tendens utan är snarare fortsatt radikala eller allmänt förargelseväckande, vilket i mångas ögon kunde vara samma sak. Men detta förringar inte betydelsen av hans första år som medarbetare i Arbetet. Medarbetarskapet i en arbetartidning gav en tydlig indikation på var hans sympa-tier stod att finna, och när han så småningom framträdde som mer uttalat socialis-tisk skribent, senast hösten 1902, var han därför redan etablerad som socialdemo-kratisk publicist. Viktigast för partiet var säkert hans position som känd radikal vetenskapsman och docent vid universitetet. Här var det Lidforss som kunde dela med sig av auktoritet och skänka värde åt partiet. Hans medarbetarskap i sig, men naturligtvis också hans alltid välformulerade artiklar, blev under dessa första år en tydlig bekräftelse på arbetartidningen Arbetets värde som publikation. Beyer ger en livfull beskrivning av situationen:
När [August Nilsson] lät Bengt Lidforss härja som han ville i spalterna hade han fullt klart för sig, att dennes medarbetarskap skänkte tidningen en glans och ett läsvärde, som hans egen torra och nyktra penna inte kunde ge den, och var tacksam över detta medarbetarskap. Han visste också vad det betydde för arbetarnas självkänsla att en berömd vetenskapsman skrev i deras tidning. Man glömde inte på redaktionen att sätta ut titeln docent, när Bengt Lidforss’ namn förekom i en notis.61
Från 1903 kom en del av Arbetets politiska ledare att skrivas av Värner Rydén, och signaturerna B.L. och V.R. var därefter de som syntes oftast på ledarplats under denna Arbetets definitiva storhetstid.62
58 Fredrik Brand, ”En sång om folket på – folkets dag”, Första Maj 1903, s. 13.
59 Ström 1940, s. 120.
60 Ström 1940, s. 178f.
61 Beyer 1968 s. 189f.
62 Axel Uhlén, Arbetet 1887-1937. Minnesskrift, Malmö 1937, s. 145. Se också Ulf Larsson, Värner
Arbetet redovisade med stolthet sina stigande prenumerationssiffror under åren 1900–08, och eftersom man var inne i en kraftigt stigande upplagespiral fanns rimligtvis ingen anledning att överdriva – siffrorna var talande i sig. Vid tiden för Axel Danielssons död trycktes 6 800 exemplar. I en annons den 15 maj 1901 utro-pas stolt: Arbetet ”utgår dagligen i 8 500 exemplar!”63 Redan den 4 juli redovisas siffran 9 000 prenumeranter, och den 1 oktober sägs upplagan vara uppe i 9500 ex-emplar. Tidningen är nu näst störst i Skåne. Endast billighetstidningen Skånska
Dagbladet är större.64 Den 20 januari 1902 sägs upplagan vara över 10 000. Ett
halvår senare (1 juli) redovisar man en upplaga på 11 000. Ökningen fortsätter och måndagen den 5 december 1904 redovisas i en lång tabell över utlämningsställen att Arbetets upplaga numera överstiger 18 000 exemplar. Då har man nyligen sänkt priset kraftigt och dessutom startat söndagsbilagan Framtiden, vilken ingår i pri-set. I slutet av 1905 ligger man nära 20 000 och 1907 når man 28 000. Toppnote-ringen 30 000 redovisas kring årsskiftet 1907–08, och sedan upprepas denna siffra faktiskt under hela 1908, 1909 och in i 1910, samtidigt som man slutar precisera hur många exemplar som skickas till olika orter. Man ska alltid vara försiktig med upplagesiffror, särskilt om de är hämtade från tidningen själv. Vid jämförbara tid-punkter stämmer de länge mycket bra med Sven Tollins siffror, vilka redovisas i tabell 1, men när arbetarrörelsen under åren 1908 och 1909 råkade i allt större svå-righeter rasade upplagan uppenbarligen. Att antalet exemplar skulle ha legat så högt som 30 000 ännu i början av 1910 är inte riktigt. I Axel Uhléns jubileumsbok från 1937 noteras tvärt om en nedgång från 28 000 till 24 000 redan i början av 1909. Och för slutet av detta år, efter storstrejken, anger Uhlén den mycket låga siffran 19 300.65
Men fram till 1908 var det alltså en typiskt uppåtgående spiral: ökande publik-intresse gav ökad upplaga som gav tillströmning av annonser, så att man allt oftare fick komplettera den fyrsidiga tidningen med ett så kallat B-nummer. Därmed fick man allt bättre finanser och kunde sänka prenumerationspriset. Under perio-den 1899 till 1905 nära nog halverades prenumerationskostnaperio-den för Arbetet.66
Dessutom lyckades man göra sig fri från alla lån och blev i stället långivare till an-dra, exempelvis till Ny Tid (Göteborg), Smålands Folkblad (Jönköping) och Ystads-Bladet Aurora. Man lånade ut pengar till fackföreningar och kooperativa föreningar. Andra låntagare var Malmö arbetarkommun samt Folkets hus, både i Malmö och på Limhamn. Vid ett tillfälle hjälpte man Brunnsviks folkhögskola med lån. Man gav dessutom bidrag till vissa verksamheter, bland annat till lantar-betarnas organisationer, som växte fram med starkt stöd i Arbetets spalter och dess månadsbilaga Lantarbetarbladet, startad i mars 1908.67 Självklart stödde man de socialdemokratiska kvinnoklubbarna och även ungdomsförbundet.68
Publicistparet August Nilsson och Bengt Lidforss hade gett Arbetet en nytänd-ning, men exakt vad de betydde för försäljningsframgångarna är vanskligt att av-63Siffrorna i texten är alltså hämtade direkt ur Arbetets spalter, till skillnad mot siffrorna i
tabel-len.
64Rydén 1987, s. 103.
65Uhlén 1937, s. 130f.
66Uhlén 1937, s. 131.
67Pär-Erik Back, ”Sekelskiftets tidning som kampanjorgan”, En verklig folktidning. Arbetet
1887-1962, Malmö 1887-1962, s. 82.
göra, inte minst eftersom åren efter sekelskiftet över huvud taget var en framgång-ens tid för arbetarrörelsen. Antalet partimedlemmar var endast 7.000 år 1894, men cirka 28.000 redan år 1897, 44.000 vid sekelskiftet och över 70.000 våren 1906, alltså en tiodubbling på tolv år.69 Särskilt i Skåne var partiet mycket starkt, och det var också i Skåne som den våldsamt expanderande ungdomsrörelsen ännu hade sitt naturliga centrum, då såväl riksstyrelsen för ungdomsförbundet som re-daktionen för dess månadstidning Fram satt i Malmö. I själva verket tycks det ha varit en vanlig uppfattning att Malmö, där rörelsen ursprungligen startade, var den svenska arbetarrörelsens egentliga centrum. Arbetet gynnades givetvis av allt detta och framgången för tidningen ledde i sin tur till ytterligare framgång för rö-relsen, eftersom den nådde ut allt bättre. Arbetet lästes för övrigt också ivrigt av många studenter och lärare vid universitetet. Lidforss uppmärksammade kam-panjer verkade som en stark magnet på läsarna, och en förvånande stor mängd exemplar fick sändas till andra orter.70 Expansionen gick snabbt. År 1903 hade man 55 utlämningsexpeditioner på andra platser än Malmö. Tre år senare hade man inte mindre än 149, av vilka den mest avlägsna låg i Härnösand.71 Men
natur-Tidning / År 1900 1905 1907 1910 1915 1920
Arbetet (Malmö) 8 000 19 900 28 000 22 400 17 450 24 500
Soc. Dem. (Stockholm) 7 700 14 000 18 900 28 000 26 000
Ny Tid (Göteborg) (1904) 8 500 (1917) 18 400 Aurora (Ystad) (1904) 4 000 4 500 4 500 Sk. Socd. (H-borg) (1908) 4 500 Fram (månadstidning) 17 000 40 000 20 000 SDS (Malmö) (1906) 6 000 (1909) 8 600 (1918) 18 000 20 000 Sv. D. (Stockholm) 32 000 (1908) 40 000 56 000 DN (Stockholm) 20 000 22 000 38 000 62 000 69 000 Tabell 1
Några tidningars upplageutveckling under perioden 1900–1920. Alla siffror hämtade från Sven Tollin, Svensk dagspress 1900–1967, Stockholm 1967, utom den för Arbetet 1907, som hämtats från Uhlén, och siffrorna för Socialdemokratiska ungdoms-förbundets månadstidning Fram, vilka hämtats från Bengt Brundins artikel i Litteratur och samhälle. I vissa fall har siffror från ett närliggande år fått anges.
69 Siffrorna hämtade ur Hjalmar Branting, Socialdemokratiens århundrade II, faksimilupplaga, Stockholm 1988 (originalupplaga 1906), s. 483.
70 Enligt uppgifterna i Arbetet den 5 december 1904 var alltså den samlade upplagan över 18 000 exemplar. Man hade 1198 enskilda postprenumeranter, förmodligen tidningsredaktioner och prenumeranter på orter som saknade utdelningsställen, som Göteborg och Stockholm osv. I Malmö sägs upplagan överstiga 8 000. På expeditionen i Lund delar man ut 1175 och i Helsing-borg 969. Till medelstora skånska orter, som Eslöv, Lomma och Kristianstad, skickar man till utdelningsstället 329, 276 respektive 271 exemplar, allt noga angivet. Några exempel utanför Skåne: till Karlskrona skickas 249, Halmstad 172, Kalmar 127, Huskvarna 79 och Örebro 40 exemplar.
ligtvis hämmades denna utveckling i längden genom etableringen av allt fler loka-la arbetartidningar runt om i loka-landet. Arbetarna uppmanades att stödja sin lokaloka-la arbetartidning.
Arbetet var arbetarrörelsens största och mest spridda tidning, men tidningens stigande upplagesiffror berodde alltså i hög grad också på yttre omständigheter. Inte minst märks sambandet då arbetarrörelsen började få motgångar. Fackfören-ingsrörelsen fick ökade svårigheter i kampen mot de allt bättre organiserade ar-betsgivarna, som oftast hade regering och myndigheter bakom ryggen, och på grund av den hårdnande attityden från borgerligheten – man noterar bland annat ett ökande antal tryckfrihetsåtal från 1907 – började arbetarrörelsen att tappa medlemmar och sympatisörer från och med 1908. Storstrejken följande år accele-rerade denna tillbakagång. I efterverkningarna av denna sjönk de fackligt organi-serades antal nästan till hälften mot 1907. Det socialdemokratiska partiet förlora-de mer än så, då 78 000 av 133 000 medlemmar försvann. För Malmö arbetarkom-mun var det ännu värre. Antalet medlemmar sjönk från 14 000 år 1907 till 4 415
”Carl Davids sista strid”, enligt Edvard Forsström i Puck 1907-02-28. Heidenstam i karo-linermundering tycks vara den självklare ledaren. Strindberg svänger en knölpåk. (Se vidare i Michanek 1986, s. 147f.)
två år senare. Alltså försvann två partimedlemmar av tre! För Arbetets vidkomman-de såg vidkomman-det trots allt betydligt bättre ut. Upplagan sjönk visserligen från 28 000 till 18 000 (1912), men på många håll var det värre. Bottennoteringen kom 1915 med en upplaga på 16 800. Rekordårens siffror nådde man inte åter förrän 1932.72
Kulturkritikern
Mycket av det som Lidforss skrev skulle kunna kallas kulturkritik i vid mening. Han diskuterade och populariserade många sorters naturvetenskap, men därvid diskuterade han också livs- och världsåskådning liksom samhällsfrågor. Dessutom gav han sig frejdigt in i specialiserade ämnesområden som filosofi, litteratur och