Här ska jag ta upp uppsatser eller forskning som kommit på senare år och som enligt min mening på ett mer fruktbart sätt har fört diskussionerna vidare, vad gäller Lidforss insats som kritiker. I Författarnas litteraturhistoria skriver Carl-Henning Wijkmark (1978) en relativt kort men infallsrik essä om Lidforss. Också han är en avgjord beundrare av Beyers biografi, ”som hör till det bästa i vår bio-grafiska litteratur”, och han listar den rent av under samlingsbeteckningen ”veten-skapliga framställningar”.100 Det är Lidforss mångsidighet som imponerat på 96 Mayre Lehtilä-Olsson, K G Ossiannilsson och arbetarrörelsen. En studie i en ideologisk
konfron-tation, diss., Göteborg 1982, s. 87, 88, 100.
97 Birgitta Ahlmo-Nilsson, ”Mayre Lehtilä-Olsson, K G Ossiannilsson och arbetarrörelsen”,
Sam-laren 1983, s. 107.
98 ”På en punkt har dock Beyers bok inte varit tillräcklig som källa. Det gäller Lidforss litteratur-syn, som av Beyer beskrivs som ’apolitisk’. Lehtilä-Olsson övertar bergreppet och förutsätter enighet omkring dess betydelse.” (Ahlmo-Nilsson 1983, s. 109)
99 Lehtilä-Olsson 1982, s. 100. Sammanfattningen av Lidforss idévärld på denna sida visar stor släktskap med Aspelins recension.
Wijkmark. Han gör reflektionen att Lidforss verkar så bortglömd. ”Man kan und-ra varför socialdemokund-ratin gör så litet för att hålla denna stound-ra socialistiska kultur-insats levande.” Kanske beror det på att situationen är så annorlunda idag:
Men att klassutjämningen inte nått längre på alla dessa år skulle han ha svårt att för-stå, särskilt på det kulturella området, och där ligger den avgörande skillnaden mel-lan Bengt Lidforss socialdemokrati och vår egen. För Lidforss var kulturens frihet och blomstring den centrala målsättningen i politiken. Kampen för ekonomisk jäm-likhet, som han förde med så starkt patos, var ytterst en etapp på vägen mot ett kultu-rellt mål. Från den synpunkten, som för övrigt delades av Branting och andra social-demokrater på den tiden, skulle han protestera skarpt mot en rad företeelser som vuxit fram under det socialdemokratiska styret. Den yrkes- och inte bildningsinrik-tade utbildningen, avvecklingen av universitetet som kulturellt forum, toleransen mot skräplitteraturen.101
I avhandlingen Övertalning och underhållning behandlar Göran Hägg svensk essä-istik mellan åren 1890 och 1930. Lidforss ägnas kapitlet ”Vetenskapsmannen som polemiker”, vilket innehåller intressanta iakttagelser kring Lidforss tankevärld men vars huvudsyfte är att beskriva de formella sidorna av hans författarskap, allt-så hans val av ämne och hur han presenterar det samt hans språk och stil. ”För Lid-forss är essän ett medium för övertalning, för att framföra medvetna åsikter”, fin-ner Hägg. Detta gäller även de naturvetenskapliga kåserierna, vilka är skrivna i ”en polemisk bildarambition” där innehållet ofta är valt för att illustrera något som Lidforss vill belysa, exempelvis klasskampen.102
Liksom flera andra funderar Hägg över varför intresset för Lidforss litteratur-kritik har varit så svagt. Visserligen kunde det bero på vissa inslag i Lidforss tanke-värld, men hans insats var ju trots allt betydande. Han lanserade ”författare som Österling och Ekelund, och hans litterära omdömen visar sig också – i långt högre grad än t ex Levertins eller Bööks – förvånansvärt ofta stämma överens med senare tiders uppfattning och de behandlade författarnas fortsatta utveckling”.103 Hägg 100 Carl-Henning Wijkmark, ”Bengt Lidforss”, Författarnas LitteraturHistoria. De Svenska
För-fattarna. Den andra boken (trippelvolymen), (utan ort) Författarförlaget 1984, s. 251. 101 Wijkmark 1984, s. 249. En intressant bok i dessa sammanhang är idéhistorikern Bernt
Gus-tavssons Bildningens väg. Tre bildningsideal i svensk arbetarrörelse 1880–1930, diss. (Göteborg), Stockholm 1991. Tyvärr läste jag denna bok först när min egen avhandling redan befann sig på korrekturstadiet. Gustavsson behandlar främst Rickard Sandler, Oscar Olsson och Arthur Engberg och deras respektive syn på folkbildningsarbetet. Hans Larsson är också en viktig gestalt i framställningen. Bengt Lidforss figurerar i boken, men hans stora betydelse för Oscar Olssons och Arthur Engbergs tidiga utveckling blir inte utredd. Detta gäller särskilt i Eng-bergs fall. Denne var emellertid en stor beundrare av Lidforss. Han samlade dennes artiklar i sina klippsamlingar och som chefredaktör för Arbetet åren 1918–1924 arbetade han i hög grad i Lidforss anda (se Nils och Lars Beltzén, Arthur Engberg – publicist och politiker, Stockholm 1973, s. 49). I Bengt Lidforss. En minnesskrift (1923) bidrog han med den insiktsfulla uppsatsen ”Bengt Lidforss som journalist”. Med undantag av Fram diskuterar Gustavsson inte heller ar-betarpressens rimligtvis mycket stora betydelse för höjningen av medvetna arbetares bild-ningsnivå.
102 Göran Hägg, Övertalning och underhållning. Den svenska essäistiken 1890–1930, Stockholm 1978, s. 114–116. Citaten från s. 114 respektive s. 115.
finner det ”påfallande” att Lidforss namn varit ”föga gångbart” ens bland arv-tagarna inom socialdemokratin. Liksom Wijkmark tänker han sig att detta delvis kan bero på hans rasism, vilken naturligtvis särskilt efter andra världskrigets fasor ”känts genanta – trots att hans rasism i någon mån överdrivits och dessutom var tidstypisk och knappast av det aggressiva slaget”.
I avhandlingen Vilhelm Ekelund och den problematiska författarrollen (1980) kommer Per Erik Ljung helt naturligt in på Bengt Lidforss betydelse för Ekelund, liksom Algot Werin gör det i sin biografi över författaren.104 Jag har nytta av bägge, men särskilt intressant ur mitt perspektiv är Ljungs uppsats ”Kring Vilhelm Eke-lund och arbetarrörelsen” från 1982. Han finner där att EkeEke-lund visserligen hade ett fåtal läsare, men att han trots allt fick läsare ”på märkliga vägar”.105 I uppsatsen koncentreras intresset på ”den märkliga och för mig till en början förvånande po-sition som Ekelund haft i den svenska arbetarrörelsen”.106 Ljung finner att Eke-lund tycks ha spelat en roll i den bildningskanon som ”utbildats bland bildnings-törstande unga människor i arbetarrörelsen”. I avdelningarna två och tre kommer jag att diskutera Ljungs tankar kring hur Ekelund kom att införlivas i en arbetar-rörelsens kanon, och jag lämnar därför denna diskussion här. I stället noterar jag avslutningsvis vad Ljung har att säga om Beyers bild av Bengt Lidforss som kriti-ker. Lidforss stödde Ekelund som dennes vän, men också ”som en intellektuell med sin estetiska och litterära förankring i det romantiskt-idealistiska arvet, en förankring som för Lidforss inte var oförenlig med den moderna, naturvetenskap-liga rationalismen”. Lidforss stödde Ekelund inte minst ”som polemisk kultur-journalist”, finner Ljung:
För Lidforss är det inte aktuellt att klassificera diktaren eller artisten som dekadent. Snarare är det de s k kulturbärande skikten i överklassen som är dekadenta: här finns inga andliga intressen och medborgerliga instinkter. Lidforss har en kultursyn som både ger plats för konsten som ett fält för ideal-bildning och för ett slags förståelse för dess sociala grundvalar (och som gör det lite befängt att som Nils Beyer klyva Lid-forss i en agitator och en ren l’art pour l’art-kritiker).107
Ljung diskuterar i detta sammanhang just den tidigare nämnda uppsatsen ”Socia-lismen och konsten”, där Lidforss liknar tidens konstnärer vid proletärer, som är fattiga och exploaterade av ”kapitalistiska profitjägare”. Han konstaterar: ”Lid-forss’ skepsis inför borgerlighetens ambitioner kan så samsas med en snarast soci-ologisk syn på konstnärerna och en mer romantisk syn på genierna och deras ide-albildande kraft.”108
I den fylliga boken Domedagar. Svensk litteraturkritik efter 1880 skriver Per Ry-dén bland annat att Lidforss ”är långt mer omtalad än läst”.109 Fenomenet är inte ovanligt, men desto ovanligare är ”att många tycker sig ha en bild av honom utan 104 Per Erik Ljung, Vilhelm Ekelund och den problematiska författarrollen, diss., Lund 1980, samt
Algot Werin, Vilhelm Ekelund 1880–1908, Lund 1960.
105 Per Erik Ljung, ”Kring Vilhelm Ekelund och arbetarrörelsen”, Vetenskapssocietetens i Lund
årsbok 1982, s. 103. 106 Ljung 1982, s. 104.
107 Ljung 1982, s. 106.
108 Ljung 1982, s. 107.
att ha läst en rad av honom”. Isolerar man hans litteraturkritik och läser den utan att se till helheten i hans gärning, som hans motståndare ofta gjorde, då blir man kanske besviken, menar Rydén, som finner att livsgärningen ”var kort och nästan ohjälpligt sammanslingrad med hans leverne”. Därtill kom att hans ”position skymdes av att han verkade i en landsortstidning och i en ny och omstridd rörelses tjänst. Det var inte bokköparna som var hans främsta läsare, och den uppmärk-samhet han väckte var ofta den som utgick från motståndarnas polemik.” Påfal-lande ofta gick Lidforss till verket snarare för att ”ta ställning till andras bedöm-ningar […]. Det var nästan alltid för att åt den egna tidningen erövra en plats i debatten som han gjorde det.”110
Den hittills mest omfattande redovisningen av Bengt Lidforss litteraturkritik finner man i Inger Månesköld-Öbergs spännande och i mitt sammanhang ytterst nyttiga bok Ola Hanssons livsdikt.111 Här diskuteras dels författarens mottagande i hemlandet, dels hans sena författarskap, som märkligt nog kom att stå i arbetarrö-relsens tecken. Det var inom arbetarrörelsen man efter sekelskiftet vårdade Ola Hansson som en betydande samtida författare och det var arbetarförlag som tryckte hans verk. Bakom detta kan man se Lidforss inflytande. Med Olle Holm-bergs ord: ”Bengt Lidforss fick på sin tid uppskattningen av Ola Hansson införd som en av de oskrivna punkterna i det socialdemokratiska partiprogrammet.”112
Romanen Rustgården (1910) kom på Framtidens förlag i Malmö. Men dessförin-nan hade både den och flera av hans tidigare publicerade romaner och noveller gått som följetong antingen i Arbetet eller i Arbetets söndagstidning Framtiden. När novellerna i samlingen Parias äntligen publicerades på svenska var det just i Arbetet. Den första boken som gavs ut på partiförlaget Tiden var Ola Hanssons Folkens visor. De samlade skrifterna gavs ut av Tiden åren omkring 1920.
Det var Bengt Lidforss som i samtiden intensivast propagerade för hela Ola Hanssons produktion, inte bara ungdomsskrifterna, och det är därför naturligt att Månesköld-Öberg ägnar honom stort intresse. Lidforss förekommer i stort sett i hela boken men får dessutom en grundligare behandling på cirka trettiofem sidor. Lidforss som kritiker i allmänhet ägnas tjugo sidor, medan de resterande femton sidorna ägnas hans syn på Ola Hansson. En träffande iakttagelse är exem-pelvis att Lidforss recensioner ofta är uppbyggda som lösningar på ett problem av följande typ: ”Nu säger kritikern X si och så om diktaren Y. Har han rätt?” Detta ger en polemisk utgångspunkt och stämmer bra med tanken att Lidforss slåss för en position i fältet. Han definierar sin position genom att angripa andras. Denna typ av recension innehåller därefter en prövning och bevisföring, ”med utförliga citat och referat, ironiska kommentarer och slutsatser grundade på framlagt mate-rial”.113 I den fråga som diskuteras här konstaterar Månesköld-Öberg: ”Lidforss anser att konst och moral inte hör ihop och uttalar sig tydligt mot ’tendens’ i litte-raturen, något ju Hansson med eftertryck gjorde redan 1886 och följde upp i sin produktion”. Så långt är det skenbart samma bild som Nils Beyer gav i sin biografi, men därefter kommer en viktig nyansering som saknas hos Beyer: ”men i kritisk praxis möter man hos Lidforss stundtals ideologiska krav”.114
110 Rydén 1987, s. 170.
111 Inger Månesköld-Öberg, Ola Hanssons livsdikt. Om mottagandet i Sverige och det sena
förfat-tarskapet, Stockholm 1998.
112 Citerat efter Månesköld-Öberg 1998, s. 117.
6. Om forskningsmaterialet
För mitt arbete har jag framför allt sökt i den samtida pressen och gått igenom material i arbetarrörelsens arkiv i Lund, Malmö och Stockholm samt Universitets-biblioteket i Lund och Kungliga Biblioteket i Stockholm. Vidare har jag konsulte-rat biografier och undersökningar kring de viktigaste av de övriga aktörerna, främst då Wirsén, Strindberg, Heidenstam, Levertin, Hansson, Ekelund, Ossian-Nilsson och Böök. Jag har också orienterat mig i det skönlitterära materialet. Men mitt forskningsmaterial är först och främst Lidforss egna publicerade texter. Det är deras budskap jag vill vaska fram.
Det antyds ibland att Bengt Lidforss skulle ha skjutits åt sidan av efterkom-mande generationer socialdemokrater. Kanske ligger det något i detta, men orsa-ken är möjligen också att han långt fram i tiden var så känd bland de ledande inom arbetarrörelsen och så pass mycket läst också i följande generationer, att man inte behövde orda så mycket om honom. Ungdomar som han personligen påverkade kunde vara verksamma inom arbetarrörelsen ännu fram mot mitten av 1900-talet.
Förvaltarna
Lidforss-arvet hade ändå sina medvetna förvaltare, särskilt då i Lund och Malmö förstås och inte minst på tidningen Arbetet. Lidforss dyker naturligen upp i tid-ningens jubileumsskrifter. Vännerna gav ut en sällsynt omväxlande minnesbok redan 1923, och av Tage Erlanders memoarer framgår att Lidforss var i högsta grad aktuell för de radikala akademikerna i D.Y.G. under 1920-talet, liksom han var det för clartéisterna och kretsen kring den radikala tidskriften Atheneum på 1930-talet. Här figurerar då också namn som Nils Beyer och Gunnar Aspelin.115 Man får inte glömma att Lidforss beundrades också av vänstersocialister och kommunister som Fredrik Ström och Zeth Höglund, vilka dock åter var socialdemokrater när de publicerade sina minnen.
Ingen vet hur många artiklar eller texter Lidforss skrev i tidningar, även om det viktigaste publicerades i böcker med början redan under hans livstid. Arbetet att omtrycka texterna slutfördes av Framtidens förlag i början av 1920-talet, då de er-bjöds allmänheten samlade i åtta tjocka band. Detta urval har blivit det egentliga Lidforss-arvet, och det – som det visar sig – ganska stora antal texter som inte kom med där har fått vila ostörda i tidningsläggen sedan dess, trots att Alvar Alsterdal och Ove Sandell gav ut ett pocketurval 1965 och Rolf Lindborg så sent som 1990 gjorde ytterligare en sammanställning under titeln Att slåss för en god sak. Nils Bey-er hade rimligtvis ambitionen att i tidningsläggen gå igenom den samlade pro-duktionen, och han citerar och refererar också en del av det ej omtryckta materia-let, men det är trots allt ett begränsat antal texter som nämns i hans bok. För att forskningen ska komma vidare har det därför tyckts mig nödvändigt att genomfö-ra en så fullständig inventering som möjligt.
114 Månesköld-Öberg 1998, s. 106f.
115 För en kortfattad presentation av dessa kretsar, se avsnittet ”Det radikala Lund” i Skånes
I bilaga förtecknas de av mig nu kända artiklarna i kronologisk ordning. Där anges förutom datum också ursprunglig tidning, använd signatur samt vilket år artikeln publicerades i vilken bok. För artiklar publicerade i Arbetet anges också längre artiklars längd i antal spalter och i förekommande fall deras placering på ledarplats. Tyvärr gör förekomsten av osignerade texter att osäkerheten delvis kvarstår. Jag har valt att inte ta med Lidforss rent vetenskapliga texter, utan här hänvisar jag i stället till förteckningen i Ragnhild Karlssons bok. Själv trodde jag länge att de allra flesta texterna faktiskt hade publicerats i bokform och att det i stort sett bara gällde att datera dem. Det totala antalet texter skulle vara mellan fyra och fem hundra, föreställde jag mig. I stället har antalet sprungit upp till när-mare 800. Här ska avslutningsvis sägas något om artikelbeståndet.