Inga levande väsen (Heidenstam)

Bengt Lidforss beundrade aldrig Verner von Heidenstam på det nästan allt ursäk-tande sätt som han beundrade Strindberg, Fröding och Ola Hansson. Han såg visserligen skaldens förtjänster, men han fann dem överskattade. I boken Mitt gamla Lund omtalar Paul Rosenius ett tillfälle då man i Tua-kotteriet läste högt ur Hans Alienus, då nyss utkommen: ”Bengt syntes ej helt vara med i begeistringen. Han höll mera på Strindberg, som inte älskade Heidenstam. Men [Adolf ] Ström-stedt reste sig och sade: ’den skalden tömmer jag en bägare för. Två stora diktare finns det i gamla Sverige tak för under samma himmel!’”120 Men att försöka förso-na åttital och nittital var aldrig Lidforss linje. För den exakte förso-naturvetaren i ho-nom fanns det ofta alltför oskarpa konturer i nittitalets fantasiskildringar.

Vad Lidforss närmare hade att säga om Heidenstams Hans Alienus upplyser inte Rosenius om, men allt talar för att dennes synpunkter stod i samklang med de tankar som framfördes i Upsala Nya Tidnings osignerade recension av romanen i maj 1892.121 I själva verket är det troligt att det var Lidforss själv som skrev recensi-onen. Bland annat den karakteristiska stilen, visserligen ännu ej fullt utbildad, ta-lar för detta.122

Recensionen inleds med konstaterandet att Heidenstam i sina programskrifter med ”något stora och braskande ord” förkunnat ”annalkandet af en ny konst”. Realismen avfärdades som ”skomakarerealism”, men, sades det enligt vår recen-sent, ”nu skulle det bli ’was anders’ – en gladare konst var tidens lösen och den sto-ra omstöpande tanken”. Recensenten hade nu förväntat sig att Heidenstam i sin nya bok skulle uppfylla löftena om en ny konst, men han har blivit besviken. Om man ser närmare på invändningarna finner man att skribenten kräver realism ock-så i fantasiskildringarna, annars blir de inte övertygande. Ett exempel är kritiken av skildringen av Hans Alienus kärlek till två unga damer:

Mig synes denna skildring vara synnerligen svag; hur hans kärlek kommer och hur den går är fullkomligt oförklaradt och inte ger heller hjälten några tecken ifrån sig, som skulle kunna tyda på att hans tycken äro annat än af den allra efemeraste natur. Men det är tydligen ej författarens mening att så skall vara förhållandet.

Artikelförfattaren kräver klarhet och tankereda och kritiserar verket utifrån ett tämligen stelt och snusförnuftigt synsätt:

Inte heller i denna omgifning [det gamla Babylon osv] är nu Alienus fullt lycklig. Han är en främling hvart han kommer. Men häri ligger, så vidt jag kan förstå, en ofärdig eller motsägande tankegång, ty i första delen är framställningen sådan, att 120 Paul Rosenius, Mitt gamla Lund och andra minnen, Lund 1952, s. 35.

121 ”Böcker. Werner von Heidenstam: Hans Alienus”, UNT 1892-05-30.

122 Det var Nils Beyer som uppmärksammade Lidforss medarbetarskap i UNT (dec. 1890–nov. 1892). Han noterar den aktuella recensionen och menar att det ”möjligen” är Lidforss som skrivit också den (Beyer s. 442, not till s. 83). Lidforss brukade oftast signera sina artiklar, men i början av 1890-talet var det fortfarande vanligare att litteraturrecensioner var anonyma än att de var signerade. (Se Rydén 1987, s. 122f.) I det här fallet var det känsligt, och i sådana fall av-stod Lidforss ibland från signatur.

man ovillkorligen bibringas den tron, att den moderna tiden enligt författarens me-ning har skulden. Nu visar det sig sålunda ej vara fallet och det åsyftade intrycket försvagas eller uteblir.

Det är ett sorts logiskt vetenskapligt synsätt som tycks ligga bakom kritiken och detta märks ännu tydligare när recensenten uppehåller sig vid författarens negati-va syn på den moderna tiden och den moderna vetenskapen. Att dessa inte skulle kunna skänka individerna lycka är inte sant, ”ty om det förhåller sig så som förfat-taren menar, att vår lifs lycka [sic] är mera ofullkomlig nu än någonsin, så ligger skulden knappast hos vetenskapen”. Författaren tycks inte ”ha blick för mer än ett slags lycka, framför allt den vegetativa belåtenhetens”, sägs det, och han förbiser därvid att det kan finnas andra sorters lycka, exempelvis ”förklarandets eller vetan-dets lycka”.

Recensenten är kanske inte motståndare till Heidenstams litterära program som sådant. Här förekommer i alla händelser inget absolut avståndstagande från det nya och inget absolut vidhållande vid det gamla. Kritiken går i stället ut på att Hans Alienus, trots många levande partier, inte förmår uppfylla ”de löften, som programskriften på sätt och vis gaf oss”. Romanen håller inte som konstverk, ens om man bedömer den efter författarens eget program:

Hans Alienus är en filosofisk roman, en allegorisk roman, men när tankarne under-sökas, så äro de för underhaltiga, och när allegorien skall visa sitt innehåll, så finnes ej något sådant. Det är ett skal som intet innehåller och som till och med kunnat vara mera vackert än det är.

Även om Hans Alienus-recensionen är något kantigt och okänsligt skriven inne-håller den synpunkter som skulle återkomma i Lidforss mognare alster, och det är inte minst därför jag attribuerar den till honom. Den första signerade artikeln om Heidenstam är recensionen av Sanct Göran och draken i augusti 1900. Här tycks Lidforss försöka hålla en lämpligare nivå på argumenteringen, jämfört med vad han tillät sig under våren samma år. Dock spårar han ur på slutet.

Liksom den åtta år äldre artikeln i Upsala Nya Tidning inleds denna med ett resonemang utifrån Heidenstams stridsskrift Renässans. Författaren skrev där om den unge och lovande författaren Fotografman, som fick kritik för att gardeslöjt-nantens språkbruk i en av hans noveller långt ifrån var fångat på kornet. Kanske är denna kritik riktig, menade Heidenstam, men det förringar inte bokens värde som konst – det konstnärliga värdet ligger alltså i något annat än enbart fotogra-fisk trohet. ”Helt visst beror konstvärdet på något annat än blott fotografotogra-fisk tro-het”, medger Lidforss, men ändå ligger det mycket i kritiken mot herr Fotograf-mans gardeslöjtnant. Om man väljer att skildra en gardeslöjtnant, så bör man känna till en sådan så väl, att man inte låter honom ”svärja som en smålandsgym-nasist”. Och varför? Jo, annars kan publiken ”med fog draga per analogiam den slutsatsen, att författaren öfver hufvud icke behärskar sitt ämne, och att hans figu-rer icke äro lefvande väsen utan uppkonstruerade marionetter” (Lk, s. 32).

Lidforss finner att Heidenstam i detta fall tycks hysa ”samma liberala åsikter som för tio år sedan”: ”Hans människor äro icke normala väsen af kött och blod, utan verka som somnambula medier, hvilka alla suggererats att tänka och tala Heidenstamskt.” Betänkligt är detta redan när han skildrar unga studenter från

1830-talet, men ”rent af barock blir situationen, när man möter nyss utsluppna pensionsflickor, som på Heidenstams klangfulla och manliga språk förfäkta Hei-denstamska tänkesätt”. Vad Lidforss önskar är tydligen ett mer realistiskt skriv-sätt, för denna överdrivna uppfattning om den poetiska friheten, denna ”licentia plusquam-poetica”, som Lidforss får till det, ”vanställer i betänklig grad stora parti-er af Heidenstams senaste arbete”. Och recensenten beklagar detta då han annars ”till en viss grad” sympatiserar med ”den tendens, boken vill lancera” (Lk s. 33).

Att Lidforss talar om ”tendens” i Heidenstams bok tycks inte vara ironiskt me-nat. Tendensen i Sanct Göran och draken, som Lidforss har uppfattat boken, ligger på det erotiska planet och är tvåfaldig. Den första aspekten som Lidforss behand-lar är ”den gamla meningen att ingen kan tjäna två herrar, så att den som böjer knä för Eros därigenom gör sig omöjlig för högre värf ”. En av berättelserna handlar nämligen om en spåman som straffas då hans kärlek till en kvinna fått honom att svika sin mission som spåman. Förmodligen utan att förkasta tanken i sig finner Lidforss ”hela styckets tendens lida af en viss Ibsensk öfverspändhet. Goethe, Hei-ne, Byron och många andra ha ju haft åtskilligt med Eros att skaffa, men torde väl ändå ha funnit nåd för Apollons ögon” (Lk s. 34).

Den andra aspekten kan enligt Lidforss ”formuleras som en protest mot den erotiska anarkism, enligt hvilken varje vaknande kärleksdrift är helig och bör få löpa linan ut utan afseende på om etiska eller sociala magter därvid kränkas” (Lk s. 33). Radikalen Lidforss förordar knappast den fria kärleken, men han förordar inte heller avhållsamhet. Bägge dessa extremer, den fria kärleken som livsfilosofi men också asketismen som livsstil, tycks väcka mycket starka, ja närmast hatiska känslor hos honom. I berättelsen ”Sanct Göran och draken” sviker en av personer-na sin vän och begår äktenskapsbrott med dennes hustru, vilken tydligen är med på noterna. Detta ser Lidforss som exempel på fri kärlek. En annan berättelse handlar om en man, Erik, som inte kunnat gifta sig med den kvinna han älskat, eftersom hon är förlovad och sedan gifter sig med hans bror. Han har aldrig avslö-jat sin kärlek för henne, men på äldre dagar har han ständigt bordet dukat även för henne. När han har vänner hemma håller han till och med tal till den tomma sto-len. Detta finner Lidforss ”icke blott omanligt, det är narraktigt” (Lk s. 38).

När Lidforss fortsätter recensionen får man ett starkt intryck av att han kom-mit i obalans och att han tappat spåret. Tidigt i artikeln skrev han ju att han ”till en viss grad” sympatiserade med bokens tendens, men det tycks han nu ha glömt, och resultatet blir att han återigen faller ur ramen och skriver saker som man abso-lut inte förväntar sig i en recension. Och återigen gäller det Oscar Levertin. Lid-forss hatfyllda angrepp på denne är inte vackra, men de måste inte desto mindre analyseras och förklaras. Recensionens slutavsnitt bör läsas i sin helhet:

Boken är tillegnad herr Oscar Levertin. Denna tillegnan får utan tvifvel sin rätta be-lysning, om man erinrar sig, att äfven herr Levertin är en ifrig knäböjare för den kär-lek, hvilken endast existerar som dröm. I sina Nya dikter besjunger han denna sin drömda kärleksidyll, och han nöjer sig icke som hr Heidenstams hjälte med en tom plats vid middagsbordet, han drömmer äfven om deras sängkammare, som ”är ett riktigt litet brudgemak med öfverfyllda blomsterkorgar på väggarne och två ljusblå slingor, som man ser hvart man blickar. Vid taket, öfver de hvita herrgårdsmöblerna, ända till spegelramen, öfveralt slingra dig de två ljusblå linierna, förfölja hvarandra, mötas och famnas”.

Hvilken skär symbolik!

Och i hvilken praktfull bengalisk belysning te sig icke dessa skära drömmerier, då herr Levertin slutligen utbrister:

”Och dock, du verklighetens egen nyckfulla och nödbjudna lycka, gå icke min dörr förbi. Det är blott därför att du icke kommer och jag är ensam, som jag leker med bilder och syner och med dem söker besticka min längtan.”

Ja, högt ärade herr Erik Heidenstamsson, är det inte så? –

Den ”fria” kärleken, sådan den där och var florerar med vänsvek, hundflirt och preventiv är en vidrig ting. Och dock, är den i grunden stort vidrigare än denna pla-toniska räf- och rönnbärs-erotik, som redan länge haft sin diktare i herr Levertin, men hvars fana nu äfven höjts af en Werner von Heidenstam?123

Visst är det Heidenstams dedikation av boken till Levertin som är anledningen till att recensionen över huvud taget kommit att skrivas,124 men formuleringarna är så våldsamma och till synes så oförklarliga, att man lockas att spekulera i vilka mörka skuggor i Lidforss omedvetna det kan ha varit som gav sig till känna på detta egen-domliga sätt. En sannolik delförklaring är att boken rört vid de fortfarande öppna såren efter den misslyckade relationen med Dagny Juel (1893), som ju mycket rik-tigt hade gift sig med en annan, nämligen poeten Stanislaw Przybyszewski.125

Under en kortare period efter deras giftermål tycks Lidforss till och med ha levat tillsammans med dem i ett uppslitande ”ménage à trois”.126 Denna och andra misslyckade kärleksupplevelser kan förklara hans upprördhet i recensionen. Han har utifrån egna erfarenheter identifierat sig med personerna i boken och skrivit av sig sin smärta. Den kärleksolycka som drabbade honom i sextonårsåldern kom, både enligt syskonens och hans egen uppfattning, att inverka på hela hans fortsat-ta liv. Efter att Signe Laurell sagt nej till förlovningen slöt han sig till sina manliga kamrater. Så småningom upptäckte han att han inte bara attraherades av vackra och intelligenta kvinnor utan också av dito unga män. Lidforss förälskelser tycks i hög grad vara självbespeglande. Märkligt därvid är att han vid läsning tycks ha kunnat förälska sig i en ung poet enbart genom läsupplevelsen, alltså utan att ens ha hunnit träffa honom. Den första olyckliga kärlekshistorien utspelade sig i Värmland, och han associerade den faktiskt själv med värmlänningen Frödings olyckliga öde. Det sker i ett brev till vännen Karl Petrén sommaren 1894, endast ett halvår efter brytningen med Dagny Juel: ”Ett stort hål i Frödings lif tycks vara att han aldrig haft någon besvarad kärlek… Det är nog också anledningen till att

123 Litteraturkritik s. 38f. Jämför Lönnroth/Delblanc del IV s. 72.

124 Beyer 1968, s. 190.

125 Om denna uppslitande tid kan man läsa hos Erik Vendelfelt. Dagny Juel Przybyszewska har ägnats en biografi av den polska författarinnan Ewa K. Kossak: Irrande stjärna. Berättelsen om

den legendariska Dagny Juel, Stockholm 1978. Vad gäller relationerna mellan Dagny Juel och

Bengt Lidforss följer hon emellertid i stort sett Erik Vendelfelts avhandling om den unge Lid-forss.

126 Intressant nog är triangeldramat ett tema som ständigt återkommer i Dagny Juel Przyby-szewskas fyra bevarade dramer. Antingen är det två kvinnor som älskar samme man, eller en kvinna som dras till två män. Läs exempelvis Anne Birgitte Rønnings avsnitt i kapitlet ”Bohe-men som kvinna. Om Dagny Juel Przybyszewska och Anna Munch” i Nordisk

kvinnolittera-turhistoria, del 3, s. 60ff. Temat går igen också i maken, Stanislaw Przybyszewskis melodram

Das grosse Glück, där Lidforss anses ha stått modell för karaktären Karl Beck. (Beyer 1968, s.

mitt lif blifvit snedvridet, och att det aldrig kommer att bli hvad det annars kun-nat blifva.”127

Levertins Nya dikter, där den i Heidenstamrecensionen citerade texten ingår, publicerades just under den period (1894) då känslorna till Dagny Juel Przybys-zewska fortfarande var labila och minnena av Signe Laurell alltså åter dök upp. Det är därför möjligt att Lidforss ursprungligen läste Levertins Nya dikter i sam-ma upprivna sinnesstämning, som nu kommit över honom vid läsningen av Hei-denstams bok, och att den arme Levertin i sak var helt oskyldig har inte hindrat Lidforss från att avreagera sig på honom under skrivandet av recensionen. Lid-forss arbetssätt var ofta sådant att han hade en artikels huvudinnehåll klart för sig i huvudet när han började skriva. Han skrev sedan artikeln rakt igenom och utan att ändra mycket i efterhand.128 Risken med detta skrivsätt var att oväntade associ-ationer kunde leda honom på delvis nya spår, men i efterhand kan detta tvärt om synas lyckligt för forskaren, som då kan följa tanken i själva dess födelseögonblick. Beyer skriver att vissa av Lidforss litteraturrecensioner kan uppfattas som ”ka-mouflerade självbekännelser”, och innebörden torde vara att Lidforss i sådana fall helt enkelt övergick till ett skrivande av skönlitterär karaktär: ”All den livsleda och ensamhetskänsla, som han dolde för världen, och som aldrig kom till synes i hans radikala journalistik, fick utlopp i hans litterära uppsatser.”129 Det kan ändå tyckas föga genomtänkt att Lidforss hänvisar till en så pass inaktuell diktsamling, när han vill angripa Levertins bild av kärleken. Denne var nämligen änkling när dikt-samlingen skrevs, men han hade gift om sig just året 1899. Ur erotisk synpunkt var dock det nya äktenskapet synnerligen olyckligt,130 varför Lidforss analys av den uppgivne erotikern Levertin ändå kan sägas ha varit träffande. Det är ett egen-domligt och, som jag tror, utomordentligt betydelsefullt drag hos Lidforss att han i sina angrepp på Levertin gärna tycks associera till dennes kärlekslyrik. Här fanns tydligen en öm punkt.131

Var nu Sanct Göran och draken en så dålig bok? Samtiden tyckte inte det, och efter Karolinerna hade ett nytt Heidenstam-intresse börjat märkas. Detta medförde efterfrågan också på hans äldre böcker, så att Bonnier nu sålde slut på den första upplagan av Vallfart och vandringsår. Det hade tagit tolv år att sälja 1 500 exemplar.132

I Nordisk Tidskrift skrev Lennart Hennings (Ruben G:son Berg) en femsidig beund-rande artikel om Sanct Göran och draken, vilken avslutas med att boken sägs vara ”rik på stolta och gripande scener. Den är af en betydelsefullare och större gestalt-ning än flertalet af dagens arbeten och den erinrar genom sin majestätiska och likväl 127 Beyer 1968, s. 155.

128 Det är naturvetaren Robert Larsson som berättar om detta i ”Bengt Lidforss som naturveten-skaplig kåsör”, Bengt Lidforss. En minnesskrift, s. 114. Bland papperen i ”Samling Lidforss, Bengt” på LUB finns dock några bevarade fragment av manuskript, och här förekommer verkligen ändringar och bearbetningar, men så tycks det också i två fall av tre vara fråga om artiklar som inte kom i tryck. Lidforss har tydligen fastnat eller av någon anledning inte brytt sig om att avsluta sitt arbete.

129 Beyer 1968, s. 269.

130 Se kapitlet ”Resignation” i Björn Julén, Hjärtats landsflykt. En Levertin-studie, Stockholm

1961, s. 186ff.

131 Dessa egendomliga drag hos Lidforss diskuteras mer ingående i avsnittet ”Kritiken av Lever-tin” i avdelning tre, kapitel 5.

glödande kraft om den konst, som vi med vördnad ge epitetet klassisk.”133 I en ännu fylligare artikel i Ord och Bild beklagar Hellen Lindgren kritikerns tunga uppgift i detta fall, eftersom ”de begreppsmässiga orden och formlerna äro alldeles otillräck-liga att återberätta det intryck boken ger af samlad kraft och enkelt patos”.134 Även Oscar Levertin beundrade Sanct Göran och draken, och Björn Julén menar i boken Hjärtats landsflykt att dess motiv, motsättningen ”mellan känsla och tanke, mellan sinnlighetens sfär och det andliga livets distans”, var ytterst vanligt hos tidens förfat-tare. Han nämner förutom Heidenstam också Tor Hedberg, Hjalmar Söderberg och August Strindberg. Hos Fröding och Karlfeldt tog sig motsättningen andra ut-tryck, men den fanns där, konstaterar Julén.135 Intressant är att Hellen Lindgren säger sig ha noterat ”att på vissa håll den nya boken ’Sankt Göran och draken’ be-traktas som ett kätteri mot den sinnliga kärleken och som affall af författaren från en mera konstnärlig, det är uttydt: en mera frisinnad uppfattning”. Tydligen var det en bok som berörde många och som mötte många skilda reaktioner.

En som var synnerligen entusiastisk över Sanct Göran och draken var den sjut-tonårige Fredrik Böök, som en dryg månad före Lidforss hade recenserat boken i

Nyaste Kristianstadsbladet.136 Böök, som sedan länge var en stor beundrare av

Hei-denstam och Levertin,137 hade inte ord nog att uttrycka sin begeistring över den nya boken. Han finner inledningsvis att Heidenstam är ”de stora tankarnas, de stora ordens man”. Recensionen är naturligtvis ärligt menad, även om den kan tyckas panegyrisk i överkant, men den kan samtidigt uppfattas som en stort upp-lagd insats av en ung pretendent, som vill göra sig bemärkt inom den litterära fäl-tet. Den realistiskt sinnade Böök fann det lämpligt att skicka artikeln direkt till Heidenstam. Den beundrade skalden, som ju hade stora tankar om sig själv och sin produktion, fann sig utmärkt i lovsången, och därmed inleddes en vänskap som fick vidsträckta och svåröverskådliga följder, både för Böök personligen och för det svenska litterära fältets utveckling under de följande decennierna.138

Böök beundrade nittitalisterna, medan Lidforss åtminstone officiellt hade väl-digt lite till övers för dem, med Fröding som klart lysande undantag. Böök å sin sida satte Heidenstam före Fröding.139 Det är för övrigt väl känt att Levertin och Heidenstam såg Fröding som alltför folklig i sin framtoning, och det var