Carl David af Wirsén kontra Ellen Key

I ett kåseri den 30 augusti 1900 tog Lidforss ställning till den kontrovers som upp-kommit mellan Carl David af Wirsén och Ellen Key. Angrepp på Wirsén var legio vid denna tid, och som framgått hade Lidforss tidigare under året ironiserat över invalen till Svenska Akademien. Angreppen var viktiga eftersom de så att säga in-gick i definitionen av Lidforss position i det litterära fältet.

Wirsén hade publicerat en uppmärksammad skrift med titeln Ellen Key’s lifså-skådning och verksamhet som författarinna, där han förärade henne epitet som ”pa-tentfjolla” och ”väderhöna”. I denna tvekamp var det Ellen Key som hade Lidforss 140 Fredrik Böök, ”Verner von Heidenstam. En diktarprofil”, Illustrerad Svensk Tidskrift.

öra. I kåseriet som är signerat Georg Jonathan möter vi åter en verbal motsvarig-het till skämttidningarnas karikatyrer. Lidforss beundrar Ellen Keys orädda och entusiastiska radikalism och ser henne framför sig som en upptäcktsresande i idé-ernas värld, svävande ”fram genom den fria tankens blånande rymder” i luftbal-long, ”då och då med kraftig stämma varskoende verkligheten om hvad hon skå-dar däruppifrån”. Här följer ett porträtt som lyser av beundran för denna märkliga kvinna:

Hon eger något af den dådkraftiga entusiasm och den sangviniska oförvägenhet, som utmärkt nordpolsexpeditören Andrée, och i sin ärliga, blossande lidelsefullhet minner hon stundom om den ryske hjälten,

som kysste och som slog ihjäl med samma varma själ.

Hennes varma hängifvenhet för den sak hon kämpar för och hennes renhjärtade hat till lumpenhet och dumhet äro båda utstrålningar från en inre värme, den själs-värme och medelpunkt, som enligt Göthe måste glöda i människans bröst, om icke Apollons blick skall glida henne kall förbi. Medan för det stora flertalet skribenter alla teorier äro grå, eger Ellen Key hvad man skulle vilja kalla filosofiskt färgsinne: för henne är tankens värld ej en färglös skuggvärld, utan ett i tusen nyanser skiftande spel, där lifvets friska färger bjärt sticka af mot det utlefdas kraftlösa blekhet.141 Akademiens ständige sekreterare, herr Wirsén, hade Lidforss inte mycket till övers för, utom möjligen för psalmdiktaren: ”Det är endast när han diktar salmer, som hr Wirséns ande, ren och skär som en dufva, höjer sig till de himmelska boningar-ne”. Annars är Wirsén nog så jordbunden, menar Lidforss.

Wirsén uppfattades av många som en förföljare av den moderna litteraturen, men dennes meningsfränder såg situationen från andra hållet – de menade att det var Wirsén som var den förföljde. Sådana tankar var tacksamma att raljera över, och också här sker det i karikatyrbildernas anda:

Medlemmarne af franska akademien, hvilken en gång varit ett mönster för vår svens-ka inrättning för snille och smak, föra som besvens-kant hederstiteln De odödlige. Det svens-kan dock ifrågasättas, huruvida någon af de franska akademikerna verkligen gjort sig för-tjänt af epitetet odödlig i den grad, som vår egen utmärkte akademiker hr Wirsén. Det är snart tjugo år sedan han korsfästes af Strindberg i Nya Riket, och hvilka lidan-den har han sedan icke fått utstå på sin via dolorosa! Omhvärfd af ett ständigt sten-rägn från den frisinnade pressen har han hudflängts af Arvid Ahnfelt, kindpustats av hr Hjalmar Söderberg, knifskurits af hr Levertin, spottats i ansiktet af hr Alkman och försvarats af hr Wetterlund. Man kan dö för mindre.142

Lidforss tar avstånd från Wirsén med allra största tydlighet, men däremot kan man knappast säga att han är helt glasklar i sitt ställningstagande till Ellen Key. I valet mellan de två kombattanterna finns i och för sig inget tvivel, för det är tydligt att han anser att Key är överlägsen i alla avseenden. I kåseriets avslutning anar man 141 Bengt Lidforss, ”C.D.W. contra Ellen Key”, omtryckt i Socialistisk Journalistik. Tredje delen.

Från universitetslivet och lärdomsstaden, Malmö 1923, s. 100f. 142 Lidforss 1923, s. 98.

ändå att han har invändningar mot hennes resonemang i vissa fall. Wirsén kan inte hota Ellen Key, men om det trädde fram en radikal ung ”äfventyrare utan hänsyn och pietet” men med ”sinne för det logiska tänkandets estetik”, och i den händelse ”denne unge slyngel finge lust att pröfva sina krafter mot en del af de Ellen Key’ska tankeslottens grundvalar – då skulle möjligen en olycka kunna in-träffa”, skriver Lidforss.

Textstället är utomordentligt intressant, för här tycks man bokstavligen kunna följa Lidforss tankar i spåren. Vem den ”unge slyngeln” är behöver man inte tvivla om. Det är naturligtvis Lidforss själv. Vilka hans invändningar skulle kunna vara får man dock aldrig veta, för plötsligt tycks kåsören inse att det, i det inflammera-de inflammera-debattläge som råinflammera-der, varken kan gynna inflammera-den radikala saken eller honom själv att ifrågasätta Ellen Key. Han slår därför till reträtt, och trots att han gjort sig känd och ökänd för sin ofta svidande slutkläm avrundar han kåseriet om Ellen Key på följande tämligen avslagna sätt: ”Men utsikterna för att en sådan ung äfventyrare skulle uppstå bland vår svenska ungdom äro ju för närvarande mycket ringa.”

I detta kåseri definierade Lidforss sig alltså som motståndare till en bakåtsträva-re som Wirsén men som anhängabakåtsträva-re av en framtidskvinna som Ellen Key. Det var viktigt. Men Wirsén kan inte uppfattas som Lidforss huvudfiende efter sekelskif-tet, utan det var Oscar Levertin som nu utsattes för de allvarligaste och mest frek-venta angreppen. Däremot var Wirsén även i fortsättning huvudfiende för nittita-listerna, något som ju striden mellan Wirsén och Ellen Key tydligt illustrerar.143

Just Oscar Levertin var den mest aktive i kampen mot Wirsén och Akademien, och en vecka före Lidforss kåseri hade han i en stort upplagd essä granskat Wirséns pamflett mot Key.144 Detta var ett effektivt sätt för Svenska Dagbladets ledande kri-tiker att stärka sin egen position i fältet. I själva verket tar Levertin och nittitalet definitivt över dominansen inom fältet under dessa år. Akademien kommer man skenbart ännu inte åt, men samtidigt som dess officiella symbolvärde står kvar minskar dess betydelse för den litterära utvecklingen allt mer.

Den position som Lidforss var på väg att bygga upp till vänster i fältet stod alltså inte bara i motsats till den gamla skolan, till Posttidningen och Vårt Land, utan den motsatte sig allt tydligare också den nya, den som verkade i Svenska Dagbladet, Handelstidningen och Ord och Bild. Ibland kunde insatserna i kampen sammanfal-la, som i detta fall, men trots att hans kåseri om Ellen Key definitivt kunde uppfat-tas som ett stöd för Levertins position bryr sig Lidforss inte ens om att nämna den-nes insats. I andra sammanhang brukade han i sådana fall anknyta till sina me-ningsfränder, och att han inte gör det i fallet Levertin tyder åter på att han inte vill inordna sig inom dennes del av fältet utan vill skapa sig en självständig position. En man som tydligen kände ytterst stort behov att markera avståndstagande mot Wirsén var den unge Fredrik Böök, som i en i sammanhanget ganska sen artikel (1902-01-04), skriven med anledning av att Wirsén låtit ge ut sina Kritiker, i stort sett upprepar de flesta negativa synpunkter som förekommit mot denne under de senaste åren.145 Därav flera som man också återfinner hos Lidforss. Böök markerar 143 I skämtpressen gjorde man mycket väsen av denna strid. Se Michanek, Svenska Akademien i

skämtbilder, s. 28ff.

144 Se Per Rydén, En kritikers värderingar. Studier i Oscar Levertins litteraturkritik 1897–1906, Lund 1977, s. 91ff.

till att börja med sitt suveräna förakt för Wirsén genom att helt frankt deklarera att han inte läst hela den tjocka boken, men detta inte av kvantitativa skäl utan av kvalitativa. Han tror för övrigt inte, ”att någon sant ärlig mänska vill ge sig sken af att ha läst allt hvad där står tryckt. Ty där står mycket.” Man orkar helt enkelt inte läsa allt eftersom Wirsén är ”en i alla afseenden klen skriftställare”. Det principiellt viktigaste avsnittet tar upp samma tema som Lidforss gjorde ovan, nämligen ”den förföljde Wirsén”. Man kan för övrigt tycka att Böök resonerar i sant Bourdieusk anda:

Man talar stundom om Wirséns ärlighet och oräddhet, och jag får erkänna, att man någon gång är villig tro på dessa egenskaper hos honom. Egendomligt är i alla fall, att hans beprisade oräddhet alltid är af ofarligaste slag och att hans personliga ideal med ängslig noggrannhet sammanfalla med de härskande principer, som vi sam-manfatta med orden ”Kungliga majestätet”. Det skulle vara uppbyggligt att se Wir-sén som oppositionsman om också bara beträffande en detalj. Han berömmer sig och berömmes som opponent och martyr, men att opponera mot oppositionen och att vara den rikligt understödda punkt inom en väl kringbonad majoritet, mot hvil-ken minoriteten riktar sina angrepp, det förefaller åtminstone mig vara en måttligt svår uppgift.146