Anhållan om yttrande. Här ska fastighetsförvaltaren skicka in handlingar som på ett översiktligt sätt beskriver projektet, detta för att få ett yttrande från det beslutsfattande

organet kring projektets lämplighet och förutsättningar för att få ett ja. Den beslutsfattande myndigheten, till exempel Riksantikvarieämbetet, har på så sätt tillfälle att lämna synpunkter på förslaget, och kan precisera krav för den kommande tillståndsprövningen angående detaljnivå eller utförande.

4. Yttrande. Dessa synpunkter, eller yttranden, ger förvaltaren tillfälle att komma fram till ett reviderat förslag, eller utforma handlingarna med högre detaljnivå för att ha större chans till ett godkänt tillstånd. Det är även här möjligt för den beslutsfattande myndigheten att avstyrka förslaget om det som helhet inte är lämpligt utifrån en kulturhistorisk synpunkt.

5. Ansökan om tillstånd. Ansökan görs oftast via en blankett eller ett formulär som ska innehålla all väsentlig information. Historik, en nulägesanalys och de föreslagna åtgärderna ska vara tydligt presenterade. Särskilda skäl ska motiveras, och det är även viktigt att förklara hur ändringarna strider mot skyddsbestämmelserna, samt hur de kulturhistoriska värdena kommer att påverkas. Komplexa åtgärder ställer höga krav på handlingarna och kräver oftast expertkompetens såsom byggnadsantikvarier eller konservator.

6. Beslut. Därefter fattas ett beslut av den ansvariga myndigheten (oftast RAÄ eller länsstyrelsen). Beslutet innefattar både lämpligheten av de föreslagna ändringarna och hur dessa ändringar ska genomföras. En avvägning görs mellan de särskilda skälen för ändringen och åtgärdernas påverkan på kulturvärdena. Ansökan kan därefter beviljas i sin helhet, beviljas med villkor, eller avslås i sin helhet.

7. Dokumentation. Gällande byggnadsminnen, eller byggnader med kulturhistoriskt värde, är det av stor betydelse att kontinuerligt dokumentera byggnaden, speciellt i samband med förändring. Det är krav från myndigheternas sida att dokumentation utförs, och det är förvaltarens ansvar att korrekt utföra den. Byggnadshistoriska spår kommer många gånger fram under ändringsarbeten, och det är av stor vikt att dokumentera dessa. Här finns som regel även krav på antikvarisk medverkan. Det framgår i beslutet vilka bestämmelser som fastighetsförvaltaren ska förhålla sig till. 8. Slutrapport. Efter att arbetet avslutats ska förvaltaren lämna in en antikvarisk

slutrapport över de utförda ändringarna och de nya fakta som tillkommit under arbetets gång. För att uppnå det bästa resultatet vid en ändring av en kulturhistorisk byggnad så är det betydelsefullt att antikvarisk expertis medverkar under hela processen. Redan i den preliminära ansökan ska det anges vem, eller vilken organisation som ska utföra uppdraget. Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna ställer höga krav på den antikvariska experten gällande utbildning, kompetens och erfarenhet. Ibland kan flera olika kompetenser behövas under genomförandet av ändringen, till exempel konservator, ingenjör eller byggnadsarkeolog.

I Stockholms stad är det fastighetskontoret som tillsammans med Stadsmuseet upprättar vårdprogram och andra skyddsföreskrifter för de, ur kulturmiljösynpunkt, synnerligen värdefulla byggnaderna. Samråd med Stadsmuseets antikvariska experter är krav vid ändring av dessa byggnader, och Stadsmuseet tar vid behov kontakt med länsstyrelsen för ytterligare expertis. Detta gäller för de byggnader som inte är byggnadsminnesförklarade. Det är Stadsmuseet, ibland tillsammans med länsstyrelsen, som tar det slutgiltiga beslutet om huruvida en ändring får genomföras.

Enligt plan- och bygglagen och förordningen om statliga byggnadsminnen är en tillståndspliktig åtgärd som regel även bygglovspliktig och prövas därför av kommunens byggnadsnämnd. Kommunens stadsbyggnadskontor tar hänsyn till RAÄ:s beslut eller yttrande inför prövning av bygglov.

2.4 Byggnadsrestaurering: ett historiskt perspektiv

Att restaurera innebär, enligt Nationalencyklopedin, att inom arkitekturen återställa en byggnad i ett tidigare skick.104 Inte sällan kopplas ordet ihop med monumentvård, eller

kulturmiljöarbete, och ger associationer till att återställa en byggnad till sin forna glans, ta fram

det undangömda eller rekonstruera. Restaurering innebär dock, enligt Torun Hammar, kulturarvsspecialist på Statens fastighetsverk och tidigare gästprofessor i restaureringskonst vid KKH, sällan ett återställande till det ursprungliga då merparten av de byggnader som restaureras idag saknade både el, vatten och tillgänglighet vid tiden då de uppfördes.105 Vidare menar Hammar att restaurering handlar om bevarande, i samklang med förändring och komplement, och framförallt handlar restaurering om att adressera den befintliga miljön.

Skapandet är kanske också det moment som skiljer restaureringen mest från det rena bevarandet. Det är en handling som inte bara innebär, men också syftar mot, en förändring. Att återställa. Precis som all arkitektur måste restaureringen lösa sitt problem – en bättre logistik, full tillgänglighet, bättre energivärden, en begripligare gestaltning, ett tillvaratagande av underliggande kvaliteter, en värdigare tillvaro för byggnad och brukare.106

Enligt Fredric Bedoire, arkitekturhistoriker, innebär restaurering en ambition att lyfta fram och förhålla sig till historien. Han menar att alla byggnader åldras och förändras; de råkar ut för

104www.ne.se (2020.02.22).

105 Hammar, Torun: Restaurering är ett uttryck för sin tid, 2018

106 Hammar, 2018

Tidslinje över utvecklingen av restaureringskonsten.

ANASTYLOSIS

Sent 1700-tal

Titusbågen

”Fullända byggnaden”

Vurm för gotisk byggnadskonst/ medeltiden Viollet-le-Duc Helgo Zettervall

STILRESTAURERING

1850-tal ”Resa upp vad som fallit”

Rekonstruktion med nya material Kontrast gammalt - nytt

Lunds domkyrka

”Restaurering = bedrägeri”

Romantisering av ruinen Art and Crafts John Ruskin

ROMANTISK RESTAURERING

Sent 1800-tal

”Undvik förnyelse”

Respekt för tidigare förändringar och patina Romkongressen (1883) Sigurd Curman

HISTORISK RESTAURERING

1900-tal

”En gammal byggnad utan patina är som en blomma utan doft”

Vreta klosterkyrka

Sigurd Curman

”Levandegör kulturarvet!”

Nya metoder och material godkänns, bland annat armerad betong Athenkongressen (1931)

VETENSKAPLIG RESTAURERING

1930-tal

”Tillåt konstnärlig gestaltning”

Byggnaden som levande väsen, positiv till modernisering Likheter med stilrestaurering Erik Lundberg

KRITISK RESTAURERING

1950-tal

”Att restaurera är att återställa en byggnad till funktionsduglighet”

Erik Lundberg

Västerås domkyrka Helt nytt sätt att restaurera Moderna element adderas i orörda ruiner

SMAKRESTAURERING

1960-tal

Carlo Scarpa

Reaktion mot den stora rivningsvågen Autencitet i centrum där äldre tekniker och material föredras Respekt för patina och ”årsringar” Ove Hidemark MODERNISTISK RESTAURERING 1970/80-tal SENMODERNISTISK RESTAURERING 1990-tal Skokloster Brukaren/besökaren sätts i fokus Tillgänglighet och säkerhet prioriteras Tillfälliga reversibla lösningar

DELAKTIG RESTAURERING

2000-tal

Rekonstruktion av äldre ideal Stora ingripanden med moderna tekniker material och formspråk Carlo Scarpas filosofi stort inflytande Arkitekten ges stor gestaltande frihet

Vadstena slott

Nationalmuseum Cangrandestatyn

slitage, förfall, ombyggnader och tillbyggnader. Restaureringsarkitektens roll är att värdera

olika tidsskikt och skapa en konstnärlig helhet.107

Synsättet på restaurering har förändrats över tid, och utvecklingen har handlat om såväl ställningstagande och stilideal som ny teknik och kunskap. För att begripa vår samtid är det av vikt att se till historien, och på så sätt, eventuellt, förstå vart vi är på väg. Det som i huvudsak kommer studeras är hur det den svenska restaureringskonsten utvecklats.