Stockholms stadshus

Kommunhus

Arkitekt: Ragnar Östberg Färdigställande: 1923 Ägare: Stockholms kommun

Förvaltare: Fastighetskontoret, Stockholms stad

3.1.1 Ragnar Östbergs stadshus

Alla historiska uppgifter i detta avsnitt är hämtade från Stockholms stadsmuseums Byggnads-historiska rapport 2002:2:II.131

Historia

På midsommarafton år 1923, efter tolv års byggande, invigdes Stadshuset och

samlade alla, både dem som makten hade och dem som morrade, i festlig glans och glädje kring detta sköna och meningsfulla byggnadsverk132

Det var Hjalmar Branting som stod i talarstolen och pratade om solidaritet och medborgarskap, båda förkroppsligade i Stadshuset och dess uppförande. Som en av Sveriges mest prominenta byggnader finns Stadshuset väl dokumenterat i tryckta källor, och arkiv-materialet från byggnadens uppförande uppgår till ca 10 hyllmeter protokoll, räkenskaper, korrespondens med leverantörer och entreprenörer etc. Med detta sagt är Stadshuset och Ragnar Östbergs intentioner med byggnaden både välkända och väldokumenterade.

Innan Stadshuset togs i bruk var Stockholms myndigheter och beslutsfattande organ spridda över staden, vissa satt i Ryningska palatset på Stora Nygatan, andra i Börshuset. 1911 tog stadsfull-mäktige det slutgiltiga beslutet om att Stadshuset skulle uppföras efter Ragnar Östbergs ritningar på Eldkvarnstomten vid Riddarfjärdens strand, ett av stadens mest representativa lägen. Redan under hösten 1921 flyttade de första tjänstemännen in, men utsmyckningen av huset höll på ända in på 1930-talet.

131 Huvudlitteraturen i övrigt är böcker av Elias Cornell, Stockholms stadshus, 1992, samt Ann Katrin Pihl Atmer,

Stockholms stadshus och arkitekten Ragnar Östberg, 2011.

Under byggnadens uppförande deltog dåtidens främsta arkitekter, formgivare, konstnärer och hantverkare, och både gestaltningen och konstruktionen var modern för sin tid. På grund av de komplexa markförhållandena användes bland annat en modern pålningsteknik, simplex-pålning, och för Stora tornet med sin enorma tyngd och placering utanför strandkanten platsgöts åtta betongpelare, som hade en diameter på 4,8 meter, direkt på berggrunden. Ovanpå Stadshusets grundmurar restes sedan byggnadens stomme med hjälp av 7 miljoner specialtillverkade tegelstenar. De tekniska system som användes i Stadshuset var även dessa moderna för sin tid, och enligt arkitekten skulle de synas så lite som möjligt, och där de inte gick att dölja helt blev installationerna istället omsorgsfullt formgivna och en del av arkitekturen.

Gestaltning

Byggnaden fick på det hela fem våningar, och i det sydöstra hörnet placerades det 106 meter höga Stora tornet. Stora tornet var den del Ragnar Östberg lade mest arbete på, och inspiration kom från tornspiran på det nedbrunna slottet Tre Kronor. Stadshusets byggnadskroppar skapar tillsammans en sluten innergård, Borgargården. Ragnar Östberg hade som särskild avsikt att få den, tillsammans med hela den östra delen av byggnaden, att påminna om en medeltida borgbyggnad, tillkommen i olika byggfaser. Här hittas flertalet historiserande detaljer för att skapa en illusion av historiska lagerföljder. Kanslidelen, där även Blå hallen ligger, är avsedd att likna en tillbyggnad, och skiljer sig därför i karaktär och fönstersättning jämfört med de intilliggande fasaderna.

Stadshusets yttermurar bekläddes med 1 miljon handslagna fasadtegel. Tegelstenarna är murade med kalkbruk i munkförband. De flesta fasader fick en rik utsmyckning med många omsorgsfulla detaljer och konstnärlig utsmyckning, där konstverken är utförda av en mängd olika konstnärer. Den södra fasaden som vetter mot vattnet och Riddarfjärden är sluten, med en relativt låg pelargång som öppnas upp med arkader mot Borgargården. Arkaderna löper längs hela den södra fasaden. Kanslidelen mot väst har en strikt utformning med en sparsmakad utsmyckning. Stadshuset fasad som vettet mot Hantverkargatan, alltså den norra fasaden, är även den sluten och återhållsam. Det är från den norra fasaden som besökaren leds in till Borggården och byggnadens huvudentré. Fasaderna inne på gården är slutna och försedda med klassicistiska ornament som tegelpilastrar och nischer med porträttbyster. Mot väster hittas Norra och Södra koppartornen som flankerar den ståtliga huvudentrén. Fasaden utgörs av fem arkader med glasade portar, och ovanför finns nischer med fönster in mot Gyllene salen. Från Borgargården mot söder och Riddarfjärden finns en transparens och öppenhet mot vattnet och trädgården. Mellan byggnaden och vattnet ligger den långsträckta stadshusträdgården. Trädgården med alla dess delar utgör en viktig inramning av byggnaden,

och precis som byggnaden är trädgården fylld av omsorgsfulla detaljer och konstverk som bidrar till helhetsintrycket.

Entréer

Stadshusets huvudentré nås via Borgargården och används vid stora tillställningar och även för besökare under sommarhalvåret. I övrigt har byggnaden ytterligare 13 stycken entréer, varav många används dagligen. Brukare till huset använder främst den norra entrén från Ragnar Östbergs plan, där receptionen finns. Besökare till Rådsalens åhörarläktare hänvisas till Borgargården och ingången mittemot huvudentrén. Trots det stora antalet entréer in till Stadshuset menade Ragnar Östberg att den via Borgargården var den viktigaste: «Alla dess

Stadshusets lokaliteter når man från Borgargården, dit således i första hand allmänheten går för att taga sig vidare fram, i vardagslag eller vid stora fester.»133 Cornell, arkitekturhistoriker som skrivit flertalet böcker om Ragnar Östberg och hans stadshus, menar att ingen av entréerna var viktigare än den andra, och därför saknar huvudentrén en överordnad inställning.

Det hör till den ceremoniella huvudvägens natur att man icke här[huvudentrén på Borgargården] skall träda in. Salarna för festens höjdpunkt står endast att nå på

omvägar. Man beger sig vidare mot södra längan och in under den dubbla Södra portiken med dess trefaldiga arkader på granitkolonner.134

Däremot framgår det i programmet Stockholms stadshus – öppet för alla! att huvudingången från Borgargården är byggnadens mest använda ingång och på så vis har betydelse för tillgängligheten. Programmet hävdar vidare att om tillgängligheten förbättras här kan alla besökare, oavsett funktionshinder eller inte, använda byggnadens mest centrala och värdiga ingång. Frågan om Stadshusets entréer och ifall huvudingången har en central betydelse är därigenom delad.

3.1.2 Kulturhistoriska värden

Enligt det vårdprogram som togs fram för Stadshuset 2012, på uppdrag av fastighetskontoret, Stockholms stad, är följande kulturhistoriska värden av stor vikt för byggnaden.

Stockholms stadshus tillsammans med Borgargården och Stadshusträdgården utgör en miljö med utomordentligt stora kulturhistoriska värden och är därav ett nationalmonument. Ett

133 Östberg, Ragnar, 1929.

nationalmonument är en typ av minnesmärke av särskild symbolisk betydelse för nationen, men epitetet utgör inget juridiskt skydd.

Ragnar Östberg fick i uppdrag att rita ett rådhus på den plats där Stadshuset ligger idag, men istället togs beslutet att uppföra ett stadshus. Den långa planerings- och uppbyggnadsperioden om 12 år bidrog till att Stadshuset präglas av både nationalromantiska strömningar och 20-tals klassicism. Den moderna gestaltningen och de nytänkande konstruktionsteknikerna, till-sammans med de varsamt utformade detaljerna och utsmyckningen, medför att Stadshuset besitter arkitektonisk, konstnärlig och teknisk fulländad helhet, och byggnaden har därav ett mycket högt arkitektoniskt värde.

Stockholms stadshus är nationellt som internationellt känt som byggnad, då den årliga nobelfesten hålls i två av de stora praktrummen, Blå hallen och Gyllene salen. Nobelfirandet, som började firas redan 1930, står för bland annat demokrati, vetenskap och forskning, och

symbolvärdetför byggnaden är därav mycket högt.

Stadshuset har bevarat sin ursprungliga funktion som den lokala representativa demokratins ansikte utåt. I lokalerna samsas politik, representation och även en senare tillkommen besöks-näring. Detta innebär att ytterligare kulturhistoriska värden är kontinuitetsvärde, brukarvärde och upplevelsevärde.

I den kulturhistoriska konsekvensbeskrivning135 som utfördes i samband med att Stadshuset entrétrappa skulle tillgängliggöras omkring 2009 betonas vikten av byggnadens national-romantiska karaktär, där detta bland annat kännetecknas av:

● enkelhet och konstruktiv ärlighet

● äkta material, som har bearbetats av hantverkare i enlighet med materialets natur ● användningen av flera olika material som kontrasterar mot varandra

● inspirationen från historiska byggnader

3.1.3 Kulturhistoriskt skydd

Stockholms stadshus ägs av Stockholms stad och är därför en kommunalt ägd fastighet. För de kommunalt ägda och förvaltade fastigheter bedöms de kulturhistoriska värdena och hur dessa ska omhändertas av det regionala museet, vilket i Stockholms fall är Stadsmuseet. Stadshuset är

blåmarkerad på Stadsmuseets klassificeringskarta och betecknas därför som kulturhistoriskt synnerligen värdefullt. Stadsmuseets klassificeringskarta används som ett kunskapsunderlag och saknar rättslig verkan, men i och med att byggnaden besitter kulturhistoriska värden står den under plan- och bygglagens varsamhetskrav och förvanskningsförbud.

Riksintresse

Stadshuset och dess park är utpekat som riksintresse. En kulturmiljö som utgör riksintresse ska enligt miljöbalken så långt som möjligt skyddas från åtgärder som påtagligt kan skada den. Det är länsstyrelsen som är tillståndsmyndighet för riksintressen. Stadshuset är inte byggnads-minnesförklarat och saknar därför skyddsföreskrifter enligt kulturmiljölagen.

Vårdprogram

År 2012 togs det fram ett vårdprogram för Stadshuset, på uppdrag av Fastighetskontoret, som gäller än idag. Syftet med programmet är framförallt allt skapa goda möjligheter för att de kulturhistoriska värdena inte går förlorade vid ändringar och allmän förvaltning. Vårdprogrammet har ingen rättslig status men ligger som grund för de beslut som tas när behov av ändring uppstår. Målsättningen, enligt vårdprogrammet, är att Stadshuset med omgivning ska bevaras, vårdas och förvaltas så att det kulturhistoriska värdet inte minskar. Traditionella material och metoder ska användas vid förvaltning, och de som ansvarar för fastigheten ska ha stor kunskap om byggnaden och nära kontakt med antikvarisk kompetens. Stadshusets användningsområde med kontor och lokaler för stadens representation ska bibehållas, och hänsyn ska tas till att byggnaden över tid blivit ett populärt besöksmål med över 350 000 besökande turister per år. Stomme, rumssamband och ytskikt ska bevara sitt nuvarande utseende. Om tillgänglighet står följande att läsa i vårdprogrammet:

Stadshuset var tänkt som, och ska utgöra, den lokala representativa demokratins ansikte utåt, en plats tillgänglig för Stockholmarna. Tillgänglighet ska finnas för stadens invånare och för turister, inklusive besökare med funktionshinder. Speciell omsorg krävs emellertid hur man löser framkomligheten och tillgängligheten för funktionshindrade i en anläggning med så solid och enhetlig karaktär. Anpassningar som underlättar tillgängligheten måste utföras med särskild omtanke om anläggningens ursprungliga karaktär både vad avser trädgård och byggnad.136

Enligt vårdprogrammet ska ansvarig antikvarie på Stadsmuseet underrättas långt i förväg om planerade ändringar och åtgärder. För att bedömning ska kunna göras kring lämpligheten av

ett större ingrepp krävs en antikvarisk förundersökning och en konsekvensbeskrivning av ändringens påverkan på kulturvärdet.

Om ändringar utförs på Stadshuset bör utgångspunkten vara, enligt vårdprogrammet, Ragnar Östbergs intentioner. Patina och slitage av gedigna, tillsammans med traditionella material besitter ett värde i sig.137 Ifall tillägg eller ändringar blir nödvändiga ska de vara tydliga, av god kvalitet och bör också vara reversibla. Vissa utrymmen, såsom rummen i Råds- och Statvåningarna, ska helt bevaras och inga ändringar får göras. Praktrummen omfattar Blå hallen, Gyllene salen, salen Tre kronor, Prinsens galleri, De Hundrades valv och Rådsalen.

3.1.4 Tidigare ändringar

I samband med uppförandet av Stadshuset utarbetades en arbetsbeskrivning med anvisningar angående material och de enskilda rummens utförande. Beskrivningen är noggrant utförd, men på grund av den utdragna arbetsprocessen hann mycket ändras, och det slutgiltiga resultatet saknar skriftlig handling. Vad som förändrats under de senaste 100 åren är därför inte helt lätt att känna till. Handlingar finns i flertalet arkiv, bland annat Stadsarkivet, Trafikkontoret, Fastighetskontoret och hos byggnadsnämnden. De flesta handlingar är kortfattade och rör endast arbeten som målning och uppförande av mellanväggar. Vid slutet av 1950-talet genomgick Stadshuset en större ombyggnation, men endast enstaka ritningar finns kvar från denna period. Vad som gäller för merparten av de ändringar som genomförts är höga ambitioner, där snickerier och andra detaljer utförts som kopior av originalet och av skickliga hantverkare. Detta är ytterligare ett skäl till varför det är svårt att idag se vad som är original och vad som är senare tillfört.138

Stadshusets är på det stora hela bevarat i sin ursprungliga utformning. Flest ändringar har skett i kontorsvåningarna där politiker och tjänstemän har sina arbetsplatser. Rumssambanden har här kontinuerligt ändrats för att passa verksamhetens behov. Vissa ändringen genomfördes redan på 1920-talet, och den lätta väggkonstruktionen medförde att ingrepp i stommen har kunnat undvikas. Restaurangköken har även vid upprepade tillfällen genomgått förändringar för att anpassas till moderna behov, och serveringshissarna till Gyllene salen byggdes om på 1970-talet. Sedan början av 2000-talet har Stadshuset allteftersom gjorts mer och mer tillgängligt för funktionshindrade personer, där toaletter och hissar byggt om och ramper och trappliftar installerats.

137 Stockholms stadshus, Vårdprogram 2012, s. 48.