I samband med att våra historiska byggnader tillgängliggörs och anpassas till moderna behov, tas många gånger den ursprungliga huvudentrén ur bruk. Anledningen till detta är inte endast en följd av tillgänglighet, utan kan också ha att göra med säkerhet eller en effektivisering av byggnadens flöden.
De ideal som varit rådande under de senaste 200 åren har givetvis skiljt sig åt, men man kan ändock dra slutsatsen att arkitekten ofta har strävat mot att tydliggöra, för besökaren, byggnadens huvudentré. Detta är extra tydligt i monumental arkitektur, vanligen tillämpat på
maktens byggnader, det vill säga många av de byggnader som idag utgör vårt byggda kulturarv.
När huvudentrén tas ur bruk och förflyttas till en annan, kanske mindre tydlig plats, kan man resonera som: «åh så bra att den pampiga huvudentrén fick bevara sitt ursprungliga utseende», men man kan också ställa sig frågan: hur påverkar huvudentréns förlorade funktion byggnadens kulturhistoriska värde?
Vanligt förekommande i de skyddsbestämmelser och vårdprogram som tas fram för byggnader står det att läsa att byggnadens exteriöra uttryck inte får ändras, inga ingrepp får göras i fasaden. Den verksamhet som försiggår inom husets väggar ska bestå, men varför värnar ingen om huvudfasadens verksamhet? Framsida blir till baksida, och kulturarvet blir till en kuliss av en svunnen tid.
För att undvika att trampa någon på tårna, varken byggnaden eller besökaren, plomberar vi den stora ekporten och låter alla ta bakvägen istället. Vi får på så sätt både äta och behålla kakan, det vill säga en bevarad huvudfasad och en värdig, eller iallafall jämställd besöksentré.
6. SLUTSATS
I den svenska lagstiftningen finns det tydliga motsättningar i vad som sägs angående bevarandet av kulturarvet och kravet på tillgängliga miljöer. De bestämmelser som finns behöver förtydligas, framförallt behöver styrdokument för hur de olika lagstiftningarna förhåller sig till varandra tas fram.
Vidare är lagar omotiverade ifall det inte finns incitament att följa dem. Hanteringen av kulturarvet i plan- och byggprocessen samt i förvaltningen sker ofta i strid med lagstiftningen. Denna företeelse problematiseras sällan då bevarandet av kulturvärden ofta ses som konservativt och bakåtsträvande. Det krävs åtgärder i processen som leder till en mer tillmötesgående inställning gentemot kulturvärden och dess bevarande.
Arbetet med att värna om kulturvärden försvåras ytterligare då processen att göra ändringar i kulturarvet innebär ett komplext och ineffektivt samarbete mellan olika offentliga instanser. Samarbetet innebär många gånger snarare motsättningar än lagarbete, med intressekonflikter och maktkamp som resultat.
Det krävs åtgärder för att popularisera och lyfta intresset för omhändertagandet av kulturarvet redan på utbildningsnivå. På arkitektutbildningar runt om i landet är vurmen för omhänder-tagandet av kulturarvet föga intressant, där restaureringsarkitekten har en betydligt lägre status i förhållande till den gestaltande arkitekten. Det bristande engagemanget beror förmodligen inte på studenterna utan från ledningen. Det har under den senaste tiden funnits ett växande intresse för hållbarhet, som enkelt kan kopplas till bevarandefrågan, men detta är ingenting som har gjorts i större utsträckning hos arkitekturskolorna. Anledningen till detta kan tänkas vara ett resultat av att de styrande myndigheterna (RAÄ och SFV) ensidigt har satsat på KKH:s utbildningar och inte på arkitektutbildningarna.
Detta problematiseras ytterligare då det under den senare tiden växt fram ett starkt ideellt motstånd mot mycket av det som byggs idag. Ett tydligt exempel på detta är arkitekturupproret, en ideell förening som verkar för klassisk arkitekturtradition och som fått stor medial uppmärksamhet för sin kritik riktad mot samtida arkitektur. Inte sällan är förespråkarna för dessa äldre tillvägagångssätt och ideal negativt inställda till all förändring. Tyvärr dras även ibland liknelser mellan ett bevarat kulturarv och ett bevarat Sverige, där det svenska kulturarvet används som retorik för att sprida främlingsfientliga idéer. Omhändertagandet av kulturarvet måste således ges en högre status, där fler arkitekter
intresserar sig för möjligheter och nytänkande lösningar, och viljan att använda kulturarvet som en tillgång istället för en stötesten.
Slutligen så leder den aldrig sinande bostadsbristen till viljan att förenkla byggprocessen och på så sätt göra ändringar i plan- och bygglagen. Detta leder i sin tur till att kulturarvet kan komma att råka i kläm. Kulturarvet ses många gånger som ett hinder, där tak över huvudet är viktigare än att kungens gamla betesmarker lämnas orörda. Denna inställning, kriget mellan stadsplanerarande politiker och kulturarvspredikare, måste omvandlas till lagarbete och potential.
7. REFERENSER
7.1 Otryckta källor
AIX Arkitekter AB: Vårdprogram, Riksdagshuset Östra, Riksdagsförvaltningen, 2011. Ekdahl, Tomas, AIX: AB190 Thielska galleriet, Ombyggnad för tillgänglighet, kalkylunderlag, Stockholm 2013.05.31.
Gatu- och fastighetskontoret, tjänsteutlåtande: Stockholms Stadshus – program för bättre
tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionshinder, Stockholm 2002.09.24. Dnr:
02-770-1570.
Gatu- och fastighetskontoret: Stockholms Stadshus – öppet för alla!, Stockholm 2002. Johnson, Marianne: Kulturhistorisk konsekvensbeskrivning, förslag till värdig entré via
huvudtrappan till Stadshuset i Stockholm, Stockholm, 2009.05.05.
Klaesson, Lennart: Liljevalchs konsthall, projekt värdig entré, Stockholm 2010.
Kulturdepartementet, regeringsbeslut 1:6: Hävande av byggnadsminnesförklaring, Dnr: Ku2013/00934/KL, Stockholm, 2018.
Lagerheim, Anne, AIX: AB190 Thielska galleriet, Inventering av publika delar,
sakkunnigutlåtande och inventeringsprotokoll, Stockholm 2010.
Lorentzon, Maria, Wedman, Stina: Stockholms stadshus, Vårdprogram 2012, Stockholms stad, 2012.
Metelius R., Anna: Vårdprogram, Thielska galleriet AB190, Statens fastighetsverk 2007.
Regeringsbeslut 1993.11.04 nr.3: Skyddsföreskrifter för Thielska galleriet, Djurgården 1:1, Södra
Djurgården, Stockholms kommun och län.
Riksantikvarieämbetet: Vision för kulturmiljöarbete 2030, rapport 2016:15, 2016. Rådet till skydd för Stockholms skönhet: Ang. Eldkvarn 1, Värdig entré-projektet - ny
Stadshusets gatumark: Ombyggnad för bättre tillgänglighet hösten 2003 - våren 2004, Gatu- och fastighetskontoret 2003.
Stadsledningskontoret, tjänsteutlåtande: Förslag till underhållsplan för fastigheten Stockholms
Stadshus. Drn: 3/3-1609/2002
Stadsmuseet, remissvar, Dnr: 4.2/1140/2015: Eldkvarnen 1, Ragnar Östbergs Plan 1. Stadshuset.
Ny ramp på Borgargården. Stockholm, 2015.
Statens fastighetsverk, Verksamhetsstrategi 2019-2020.
Statens fastighetsverk: Thielska galleriet, ombyggnad för tillgänglighet, Alt. A, Förslag på
nollbudget, Stockholm 2012.
Statens fastighetsverk: Thielska galleriet, Tillgänglighetsåtgärder, Stockholm 2016.
Stockholms stad, Kommunstyrelsen, Dnr: 326-728/2009, Motion av Ylva Wahlström (MP) och
Stefan Nilsson (MP) om åtgärdsplan för att göra Stadshuset tillgängligt för alla, Stockholm 2009.
Stockholms stad, remiss från Länsstyrelsen i Stockholms län, Dnr: 313-494/2010: Förslag till
byggnadsminnesförklaring av Stockholms stadsbibliotek, Stockholm 2010.
Stockholms Stadsmuseum, svar till Trafikkontoret: Eldkvarnen 1, Stadshuset: Värdig entré, Stockholm 2008.06.10.
Trafikkontoret, tjänsteutlåtande, Dnr: T2009-000-01042:1, Om åtgärdsplan för att göra
Stadshuset tillgängligt för alla, motion 2009:15, svar på remiss. Stockholm, 2009.