Aron Johanssons riksdagshus

Följande avsnitt handlar om riksdagshuset på Helgeandsholmen. Efter det att riksdagen tog över Riksbankens intilliggande lokaler benämns de två byggnadskropparna som Riksdagshuset Östra respektive Riksdagshuset Västra. Denna text behandlar framförallt Riksdagshuset Östra, det vill säga den byggnad på Helgeandsholmen som ursprungligen var tillägnad riksdagen, och med riksdagshuset menas därför nedan, om ingenting annat anges, Riksdagshuset Östra. Alla historiska fakta som följer är tagna från vårdprogrammetför Riksdagshuset Östra framtaget på uppdrag av Riksdagsförvaltningen 2011.171

Historia

1866 infördes tvåkammarriksdagen i Sverige, och riksdagshuset på Riddarholmen blev olämpligt för det nya systemet. Det fanns redan planer på att uppföra en ny byggnad åt Riksbanken på Helgeandsholmen, och efter en livlig debatt bestämdes det att även det nya riksdagshuset skulle förläggas på holmen med det Kungliga slottet som granne.

En av de ivrigaste förespråkarna för upprättandet av riksbyggnaderna på Helgeandsholmen var överintendenten Helgo Zettervall, som utlyste en nationell pristävling. Inget av förslagen ansågs bra nog, så Zettervall började utveckla sitt eget förslag. Till sin hjälp tog han den unga och lovande arkitekten Aron Johansson. Det framlagda förslaget möttes av stark kritik, där många ansåg att en monumental byggnad riskerade att utmanövrera slottet och dess prakt, och att den upplåtna tomten var alldeles för liten för att rymma både riksbank och riksdagshus. Helgo Zettervall tröttnade tillslut på att behöva omarbeta sina förslag och avgick, och Aron

171 Vårdprogram, Riksdagshuset Östra, Riksdagsförvaltningen, 2011. I övrigt är huvudlitteraturen Johan Knutson,

Riksdagshusets exteriör, som den planerades och blev, uppsats vid konstvetenskapliga instutitionen, Stockholms

Bild 13: Riksdagshuset sett från Strömgatan, Stockholms stadsmuseum.

Johansson fick ensam arbeta vidare på projektet. 1894 fastställdes förslaget och grundstenen till det nya riksdagshuset lades 1897 av kung Oscar II.

Redan 1901 var riksdagshuset till det yttre nästan helt färdigt, men det dröjde till januari 1905 innan riksgäldsfullmäktige äntligen invigde byggnaden, efter det att interiören färdigställts. Som kronan på verket anlades en stram formträdgård framför riksdagshuset, som betonade huvudentréns monumentalitet.

Gestaltning

Det färdiga byggnadskomplexet – riksdagshuset och riksbankshuset – utfördes i påkostade material och utförandet var av hög kvalitet. De båda byggnadskropparna sammankopplades med två triumfbågar som sträckte sig över Drottninggatans förlängning, och eftersom det arkitektoniska utförandet samspelar upplevs de två volymerna som en och samma byggnad. Aron Johanssons arkitektur och utformande av riksdagshuset beskrivs ofta som klassicerande nybarock, som under sent 1800-tal var en mycket vanlig stil att tillämpa när representativa byggnader restes runt om Europa. Den unge arkitekten blev ombedd att ta sig ned i Europa för att söka inspiration och kunskap om riksdagsbyggen i de betydelsefulla huvudstäderna. Den tyska klassicerande barocken eller nybarocken blev förmodligen en stor inspirationskälla, och den stora platsen framför byggnaden som lämnats obebyggd är ett tidstypiskt karaktärsdrag för gestaltning av den officiella arkitekturen ute i Europa under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet.

Bild 16: Den stora trapphallen

Bild 14: Riksdagshusets trapphall, AIX Arkitekter.

Riksdagshuset fasaddekor utformades helt i natursten, i huvudsak rosafärgad granit från Roslagen, och byggnaden är utvändigt rikt utsmyckad. Väldiga pilastrar och kolonner tillsammans med fasadens symmetri tillför en tydlig monumentalitet. Byggnadens kolonnprydda huvudvåning vilar på en kraftigt, rusticerad sockel, som avslutas med en kraftig taklist försedd med balustrad. På taket restes obelisker och klotformade krön, och särskild omsorg lades på att ornamentera huvudentrén mot Riksdagsplan, där riksvapen, sköldar och bronsreliefer tävlar om betraktarens uppmärksamhet.

Byggnadens interiörer fick en monumental karaktär av hög kvalitet och konstnärlig klass. Till skillnad från fasadens barocka influenser är det jugend som dominerade när inredningen gestaltades. En av byggnadens mest påkostade interiörer är den stora trapphallen som är placerad i byggnadens mitt, med marmorerade arkader och ornament i stucco lustro av den kända stuckatören Domenico Inganni.

Kritiken

Redan i samband med beslutet om det nya riksdagshusets placering 1888 höjdes kritiska röster inom både arkitekt- och konstnärskåren. Stadsbyggnadsfrågor hade en framträdande roll i tidens debatt och många ansåg att Helgeandsholmen var för liten till storleken för att rymma båda riksbyggena. Dessutom menade man att ett riksdagshus borde ha en karaktär av självständighet och värdighet, någonting som den begränsade Helgeandsholmen omöjlig-gjorde. Samtidigt var man rädd för att det Kungliga slottet skulle utkonkurreras i

monument-alitet. Såväl riksdagshuset som det samtida operahuset uppfattades som kontroversiella byggnadsprojekt.

Riksdagshuset tillkom i en arkitektonisk brytningstid och Aron Johanssons gestaltning uppfattades som omodern redan under uppförandet. Arkitekten var själv medveten om den kritik som riktades mot honom och försvarade sig bland annat med att framföra att:

Resultatet skulle tillfredsställa icke dagens kameleontartade smak eller ‘mode’ utan en smak, som närd af gamla traditioner visat sig ägnad som kultursymbol för många kommande släkten.172

I samband med de takreparationer som genomfördes på 1920-talet frågade man Aron Johansson om han samtyckte till att avlägsna många av de utsmyckningar som fanns på taket. Arkitekten samtyckte och obeliskerna och de så kallade riksäpplena173 togs bort tillsammans med de flesta skulpterade detaljerna längs taklinjen. Detta sågs som ett sätt att reducera riksdagshusets dominans i den känsliga miljön invid slottet.

Den obebyggda platsen framför riksdagshuset, Riksplan, tillkom strax efter byggnadens uppförande, men dess gestaltning ansågs som tillfällig. En nämnd tillsattes 1919 för att utreda Helgeandsholmens utförande, och den utlyste en nationell arkitekttävling. Tio år senare tillsattes Helgeandskommittén, men inga beslut om platsens utformning togs. 1938 uppkom en diskussion om planen framför byggnaden skulle sänkas eller behålla sitt ursprungliga höjdläge. Andra världskriget kom emellan, men diskussionerna togs upp på nytt efter krigsslutet. 1978 påbörjades en utgrävning av Riksplan för att möjliggöra anläggningen av ett parkeringsgarage under jord. Platsen visade sig vara full av fornfynd där resterna från bland annat en medeltida stadsmur påträffades. Man beslöt sig för att avbryta planerna på ett garage och behålla den ursprungliga marknivån och det mer eller mindre ursprungliga utseendet. Istället tillkom Medeltidsmuseet där resterna från stadsmuren visas upp för intresserade. Således har Riksplan kvar sitt från början tillfälliga men ändock ursprungliga utseende.

Entréer

I samband med att riksdagen tog över det intilliggande riksbankshuset efter det att båda byggnaderna genomgått omfattande ombyggnader mellan 1980 och 1983, slutade man

172 Vårdprogram, Riksdagshuset Östra, Riksdagsförvaltningen, kap. 6, s. 7, 2011.

173 Skulptur av sten i form av ett riksäpple formgiven av Aron Johansson. 20 exemplar utfördes och sattes upp på riksdagsbyggnadernas tak. Under en renovering på 1920-talet togs 14 av dem ned och placerades ut runtom i Sverige.

Bild 17: Nuvarande huvudentré med tillgänglig ingång till höger

Bild 15: Riksdagshusets trapphall, Cargelius, 2020.

använda den pampiga huvudentrén från Riksplan. Istället förlades riksdagens huvudentré till den andra byggnadskroppen, i det förra riksbankshuset på Riksgatan 1. Viktiga funktioner som plenisalen placerades i den västra byggnadskroppen, och den blev därför av naturliga skäl riksdagens huvudbyggnad.

Än idag är detta huvudentrén in till riksdagen, och 2008 gjordes stora åtgärder för att tillgängliggöra denna. Bland annat gjordes en håltagning i yttermuren, där ett befintligt fönster intill entrén gjordes om till dörr och ett lyftbord installerades. Ombyggnaden gestaltades av AIX Arkitekter, och förutom tillgänglighet lades även stort fokus på säkerheten i entrén. Innan huvudentrén var tillgänglig hänvisades rullstolsburna till besöksentrén, allmänhetens entré, som ligger i anslutning till den norra triumfbågen.

För att ta sig in i det östra riksdagshuset används framförallt två entréer; dels entrén från Riksgatan, placerad mittemot byggnadens huvudentré, dels via den södra triumfbågen som sammanlänkar de båda byggnaderna ovan mark. Riksdagshusets före detta huvudentré från Riksplan används, enligt David Nilsson, arkitekt på Riksdagsförvaltningen, ca 60 gånger per år. Ett exempel på detta är vid riksmötets öppnande174. Den gamla huvudentrén är i dagsläget inte möjlig att använda för en rullstolsburen.

174 Årlig ceremoni som officiellt inleder ett nytt riksmöte i riksdagen, som markerar början av Sveriges riksdags arbetsår efter sommaruppehållet.

Förutom entrén från Riksgatan har det östra riksdagshuset två andra ingångar som nås från Riksplan. Dessa entréer används mer sällan och framförallt när kammarsalarna används av externa verksamheter.

3.3.2 Kulturhistoriska värden

Vid ändringar och ombyggnader av riksdagshuset ska byggnadens kulturhistoriska värden respekteras och i möjligaste mån bevaras. Enligt vårdprogrammet som togs fram på uppdrag av Riksdagsförvaltningen finns ett antal kulturhistoriska värden beskrivna som ska respekteras och i största utsträckning inte förvanskas.

Riksdagshuset, det östra och västra tillsammans, representerar landets högsta symbolvärde. Tillsammans utgör byggnaderna en symbol för Sverige, svensk parlamentarism, demokrati och statsskick. Platsen och byggnaden har även ett stort miljövärde för stadsbilden och den front mot vattnet som byggnaden utgör. Detta bidrar även till ett värde för stadens turism. Vattnet, broar, stensatta kajer och de intilliggande historiska miljöerna bidrar till stora identitetsvärden som många identifierar med Stockholm och Sverige.

Byggnaderna, riksdagshuset och gamla riksbankshuset, har en anslående monumental arkitektur, där material och exteriör utsmyckning bidrar till ett arkitektoniskt upplevelsevärde. Riksdagen har, med undantag för ett fåtal år under 1970- och 80-talet, varit brukare av riksdagshuset. Byggnaden har utvecklats i överensstämmelse med moderniseringen av statsskicket, och bruket av byggnaden har varit konstant. Denna beständiga användning innebär att ett stort antal betydelsefulla personer för svensk historia har verkat i byggnaden och att det inom husets väggar fattats viktiga beslut som påverkat Sverige som nation. Detta ger byggnaden ett samhällshistorisk- och traditionsvärde.

Byggnaden besitter höga äkthets- och autenticitetsvärden, dels beroende på den bibehållna planlösningen, helt i enlighet med samtida institutionsbyggnader, dels även på grund av den genomarbetade interiören av hög konstnärlig kvalitet. Den välbevarade centrala trapphallen har en viktig rumslig, arkitektonisk och konstnärlig betydelse med bibehållna och tillvaratagna ursprungliga ytskikt.

Till följd av att byggnaden uppfördes i en för sin tid omodern byggnadsstil, ledde tillkomsten av byggnaden till en viktig samhälls- och arkitekturdebatt. Husets konsekventa byggnadsstil,

klassicerande nybarock, kan tydligt följas i material som finns bevarat i riksdagens arkiv, och byggnaden bidrar således till ett arkitekturhistoriskt dokumentvärde.

Slutligen har riksdagshuset tydliga årsringar; de två tydligaste från byggnadens tillkomst samt från den stora ombyggnationen på talet. Den senare årsringen representerar svensk 1980-talsarkitektur när den var som bäst, och tilläggen håller mycket hög kvalitet gällande utformning, material och inredning. Restaureringen som genomfördes i samband med ombyggnationen, var en föregångare när det gäller varsamhet och användande av traditionella färgtyper. Byggnaden har därför ett arkitekturhistoriskt och samtidshistoriskt värde.

I riksdagshusets vårdprogram framgår det tydligt att stora delar av det kulturhistoriska värdet sitter i byggnadens verksamhet, och arkitekturen är ett uttryck för detta. Därför är det av största vikt att huset bevarar sin funktion, och «verksamheten har därav en överordnad

betydelse i sammanhanget»175.

3.3.3 Kulturhistoriskt skydd

Riksdagshuset ägs sedan dess uppförande av staten. Även då byggnaden är statligt ägd och besitter höga kulturhistoriska värden förvaltas den, tillsammans med de övriga fastigheterna där riksdagens verksamheter bedrivs, av Riksdagsförvaltningen (RDF), och inte av Statens fastighetsverk. Före fastighetsreformen på 1990-talet hade Byggnadsstyrelsen visst överinseende över förvaltningen, men i och med dess avvecklande kom riksdagens fastigheter att förvaltas av RDF.