Som nämnts ovan är riksdagshuset inte ett byggnadsminne, även om det är av byggnadsminnesklass och i statens ägo. Enligt Riksdagsförvaltningens arkitekt David Nilsson
176 8 kap. §§ 13–18, Plan- och bygglagen.
så har Riksantikvarieämbetet vid upprepade tillfällen försökt få igenom en byggnadsminnesförklaring för byggnaden, och även uppmanat till att skyddsbestämmelser tas fram för huset, men utan framgång.178 Däremot har riksdagens övriga fastigheter179 varit statliga byggnadsminnen fram till 2018. Redan 1935 fattade regeringen ett beslut om att riksdagens fastigheter skulle utgöra byggnadsminne enligt kungörelsen (1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet. Denna skyddsbestämmelse motsvarar den nu gällande förordningen (1988:1229) om statliga byggnadsminnen m.m, det vill säga det som i regel betraktas som det starkaste kulturhistoriska skyddet för byggnader.
För statliga byggnadsminnen är det Riksantikvarieämbetet som har tillsyn, vilket betyder att alla beslut om ändringar som strider mot skyddsbestämmelserna måste godkännas av myndigheten. Riksantikvarieämbetet har således befogenhet över de beslut som tas gällande byggnadsminnet, och därav en viss makt över förvaltningen.
I början av 2000-talet föreslog Riksdagsförvaltningen Riksantikvarieämbetet att byggnads-minnesförklaringen av riksdagens fastigheter från 1935 skulle hävas. Skälen var främst juridiska, och Riksdagsförvaltningen menade att skyddsbestämmelserna stred mot grundlagen. I ett regeringsbeslut gällande denna hävning står det att läsa att riksdagens fastigheter inte kan vara statliga byggnadsminnen, eftersom regeringen inte kan besluta om förvaltningen av riksdagens fastigheter.180 Enligt regeringsformen, som är en av Sveriges fyra grundlagar, får regeringens föreskrifter inte avse riksdagen eller riksdagens myndigheter181. I maj 2018 beslutade därför regeringen att riksdagens fastigheter inte längre skulle utgöra statliga byggnadsminnen. Denna hävning kom inte att påverka förvaltningen av det östra riksdagshuset, och förvaltningen av riksdagens övriga fastigheter är i princip densamma efter hävningen av byggnadsminnet. Det som skiljer sig åt, enligt Oiva Isola på Riksantikvarieämbetet, är att Riksdagsförvaltningen inte längre måste förhålla sig till Riksantikvarieämbetets yttranden eller åsikter. Riksdagsförvaltningen är på så sätt inte bunden till andras beslut, och detta förenklar i vissa avseenden beslutsprocessen kring ändringar eller andra åtgärder i byggnaden.182 RAÄ har fortsatt möjlighet att ta en rådgivande roll, men råden kan aldrig vara tvingande. Istället är det Riksdagsförvaltningens egna sakkunniga eller för projektet anställda konsulter som rådgör vid antikvariska frågor.
178 Telefonsamtal med David Nilsson 2020.03.27.
179 Villa Bonnier, kv. Neptunus större 14, kv. Mercurius 12, Kanslihusets kolonnfasad, kv. Mars och Vulcanus 1 och kv. Cephalus.
180 Regeringsbeslut, Dnr: Ku2013/00934/KL
181 RF (1974:152) 8 kap. 7 §
Riksantikvarieämbetet har däremot rätt att yttra sig ifall förvaltningen av riksdagshuset eller någon annan av Riksdagsförvaltningens fastigheter skulle kunna komma att påverka intil-liggande bebyggelse av kulturhistoriskt värde. Detta var fallet i samband med ombyggnationen av det så kallade ledamotshuset (kanslihuset) på Mynttorget i Gamla stan, som påbörjades 2019. I och med att ombyggnationen stred mot detaljplan gav man RAÄ rätt att yttra sig före byggstart, och flera av besluten kring ledamotshuset har senare överklagats och gått vidare till domstol.183 Gällande domstolsbeslut är det till RAÄ man vänder sig för frågor rörande kulturarvet, och på så sätt kan RAÄ indirekt påverka Riksdagsförvaltningens beslut.
3.3.4 Tidigare ändringar
Redan några år efter det att riksdagshuset färdigställts ansågs lokalerna otillräckliga för riksdagens behov. Till följd av detta inreddes delar av vinden, men framförallt togs andra byggnader i anspråk. Först i slutet av 1930-talet gjordes större förändringar i huset, där flertalet trapphus byggdes om, nya hissar installerades och restaurangen moderniserades. De flesta tillägg som gjordes anslöt sig stilmässigt till Aron Johanssons och nybarockens ideal.
På 1960-talet gjordes ett fåtal ändringar och parallellt med detta väcktes frågan om nya lokaler för riksbanken. Riksdagen visade snabbt intresse för att ta över riksbankshuset och lokalfrågan diskuterades fram och tillbaka under större delen av både 1960- och 70-talet. I samband med att man röstade för en övergång till enkammarsystem intensifierades utredningen om nya lokaler. Arkitektkontoret Ahlgren Olsson Silow utarbetade, på uppdrag av Byggnadsstyrelsen, en utredning där tre olika förslag presenterades; ombyggnad av det befintliga riksdagshuset, nybyggnad på Helgeandsholmen eller nybyggnad på Gustav Adolfs torg. Efter en nordisk arkitekttävling och mycket diskussion blev det tillslut samma kontor som arbetat fram den tidigare utredningen, Ahlgren Olsson Silow Arkitektkontor AB, som fick i uppdrag att rita ombyggnationen av riksbyggnaderna på Helgeandsholmen.
De största ändringarna gjordes i det gamla riksbankshuset, nuvarande Riksdagshuset Västra, där huset påbyggdes med två våningar för att inrymma plenisal och åhörarläktare, och den före detta banksalen omvandlades till entréhall. En av målsättningarna med ombyggnationen var att Riksdagshuset Östra skulle bevaras till det yttre, och de interiöra ändringar som tidigare gjorts skulle återställas till de ursprungliga.
Bild 16: Riksdagshuset Västra efter ombyggnaden mellan 1980 och 1983, Ankara, 2011.
För att säkerställa ett bra resultat av riksdagshusets restaurering så togs ett monumentvårds-program fram. I monumentvårds-programmet redogjordes bland annat för hur och med vilka material vissa arbeten skulle genomföras. Många gånger krävdes medverkan av konservatorer, stuckatörer, dekorationsmålare, förgyllare och finsnickare, och detta tillvägagångssätt innebar en viktig vändpunkt i synen på traditionella material vid restaurering av 1800-tals miljöer. Ombyg-gnationen av de båda byggnaderna fick 1983 Europa Nostras hedermedalj, en prestigefylld europeisk kulturarvsutmärkelse.
På grund av ekonomiska besparingar så ingick ingen av riksdagshusets två kammarsalar i monumentvårdsprogrammet. RAÄ uppmanade senare till att ompröva detta beslut, någonting som aldrig gjordes. Andrakammarsalen renoveras i mitten av 1980-talet, där nya fönster togs upp i både taklisten och på den södra och norra fasaden. Ytterligare en rad ombyggnader genomfördes interiört på 1990-talet, då framförallt plan 3 berördes. Ändringarna medförde håltagningar i murade väggar och i husets inre kärna.
Först 2008 tillgänglighetsanpassas riksdagens huvudentré, som sedan ombyggnationen på 1980-talet nås från det västra riksdagshuset. Ingen av byggnaderna har genomgått större förändringar för att specifikt göras tillgängliga för funktionshindrade, utan mindre
förändringar har kontinuerligt skett i riksdagshuset. Till exempel tillgängliggjordes första och andra kammarsalen för rullstolsburna 2010–2011.184
3.3.5. Framtidens riksdagshus
Under hösten 2019 gick riksdagen ut med informationen om att riksdagens fastigheter ska renoveras och utvecklas. Ambitionen är att renovera husen under en utsträckt period på 15–20 år, för att verksamheten ska kunna fortsätta som vanligt under tiden. Målsättningen, enligt Riksdagsförvaltningen, är att modernisera byggnaderna och att krav på miljö, säkerhet och tillgänglighet ska tas hänsyn till. Först ut var renoveringen av ledamotshuset, där byggnationerna startade under 2019. Ombyggnaden av ledamotshuset har mött kritik från både media och Riksantikvarieämbetet, där man varit rädd att de kulturhistoriska värdena på intilliggande byggnader påverkas. Beslut har överklagats och gått upp i domstol.
Även det östra riksdagshuset kommer att renoveras och uppdateras för att möta framtidens och myndigheternas krav. Än så länge är projektet för riksdagshuset i startsskedet och inga gestaltande beslut har fattats, men enligt David Nilsson, arkitekt på Riksdagsförvaltningen kommer den före detta huvudentrén från Riksplan att göras tillgänglig, och åtgärder kommer att göras för att «återupprätta den ursprungliga huvudentrén». Riksdagsförvaltningens arkitekt påstår vidare att samtliga krav gällande tillgänglighet kommer att uppfyllas, och att de även har för avsikt att gå ännu längre än myndigheternas krav för att möta framtidens krav på tillgänglighet.185
I och med att riksdagens fastigheter är säkerhetsklassade som skyddsobjekt finns inga förslag eller andra handlingar gällande den kommande ombyggnationen åtkomliga för allmänheten. Inte heller de tidigare förslag som tagits fram gällande tillgänglighet är offentliga.
184 Telefonsamtal med David Nilsson 2020.03.27.
4. RESULTAT OCH ANALYS
Genom att granska tillgänglighetsåtgärder i kulturhistoriskt värdefulla byggnader kan man utröna brister i processen kring att göra ändringar i kulturarvet. De föreslagna åtgärderna kan även vittna om hierarkier i metoder och förhållningssätt för att bevara de kulturhistoriska värdena.
4.1 Stadshuset
Vilka brister i processen kring att modernisera kulturarvet kan utrönas genom att granska Stadshusets tillgänglighetsåtgärder? Kan även de föreslagna åtgärderna indikera eventuella hierarkier i metoder och förhållningssätt för att bevara de kulturhistoriska värdena?
4.1.1 Bromsklossar och vikten av gruppdynamik
I samband med millennieskiftet så bestämde sig Stockholms stad för att, inom en tioårsperiod, bli världens mest tillgängliga huvudstad. Tillgängligheten i Stockholms stadshus fanns på agendan för projektet, då det hus som betecknades som «den lokala representativa demo-kratins ansikte utåt» borde vara tillgängligt för alla stadens invånare, oavsett förmåga. Det var även av vikt att underlätta framkomligheten för den ökade besöksnäringen.
2002 togs programmet “Stadshuset – öppet för alla!” fram, på uppdrag av Gatu- och fastighetskontoret, för att inventera vilka hinder som enkelt kunde avröjas, samt vilka större ändringar som skulle genomföras inom ramen för stadens tillgänglighetsprojekt. I programmet konstaterar man att stadshuset huvudentré via Borgargården inte är tillgänglig på ett värdigt sätt; det vill säga beroende på rörelseförmåga kan besökare inte ta sig upp till byggnadens entré på ett likvärdigt sätt. Det framgår även i programmet att många mindre nivåskillnader inom husets väggar hade, under tiden då dokumentet formades, lösts med undermåliga ramper av tillfällig karaktär. Åtgärdsprogrammet menar att dessa ramper bör ersättas med permanenta lösningar som uppfyller kraven på tillgänglighet. Vidare beskrivs åtskilliga brister i tillgäng-lighet gällande toaletter och horisontell och vertikal framkomtillgäng-lighet.