Motsättningar och möjligheter

2.3.1 Intressekonflikter mellan lagstiftningar

Intressekonflikt 1

På samma sätt som vårt byggda kulturarv skyddas genom lag från att förvanskas, har myndigheterna skyldighet att tillgängliggöra kulturarvet för alla, oavsett förutsättning. Kulturmiljölagen fastställer att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturarvet, och att alla, såväl myndigheter som enskilda personer, ska visa hänsyn och respekt för kulturmiljön.98 De statliga myndigheterna har även ansvar för genom-förandet av funktionshinderspolitiken, vilket betyder att myndigheterna ska säkerhetsställa att personer med funktionshinder inte utestängs från kulturmiljön.99 Den senare sätter press på de förvaltande myndigheterna medan den förra försvårar ombyggnationer för ett mer tillgängligt kulturarv. Bestämmelserna står i konflikt till varandra men är formulerade på så sätt att de är öppna för tolkning. Riksantikvarieämbetet har tolkningsföreträde när det gäller kulturmiljölagen, men har samtidigt, som statlig myndighet, ansvar för att tillgängliggöra offentliga miljöer, såsom kulturarvet.

Intressekonflikt 2

Det finns ytterligare motsättningar gällande kulturmiljöarbetet och funktionshinderspolitiken. Ett exempel på detta är när plan- och bygglagen tillsammans med Boverkets föreskrifter sätts i relation till riksdagens politiska mål för arkitektur, form och design. I plan- och bygglagen finns övergripande krav på tillgänglighet som förtydligas i Boverkets byggregler (BBR). De krav som omnämns i BBR, och som byggherren har ansvaret att följa, innebär bland annat att alla enkelt avhjälpta hinder ska undanröjas i allmänna miljöer. Enkelt avhjälpta hinder innebär att till exempel mindre nivåskillnader undanröjs, där lösningen som regel är en ramp. De vanligaste ramperna är tillverkade i varmförzinkad gallerdurk eller annan typ av durkplåt i stål eller aluminium. Dessa ramper saknar oftast arkitektonisk kvalitet och upplevs som provisoriska och utan hänsyn till den befintliga byggnaden.Uppmaningen om enkelt avhjälpta

98 KML gäller ej för de statliga byggnadsminnena, som behandlas i en egen förordning, förordningen (2013:558) om statliga byggnadsminnen, men myndigheterna har ansvar för att tillgängliggöra de statligt ägda

byggnadsminnena på samma sätt som de icke statliga.

99 Prop. 1999/2000:79, s. 35. §KML § Skydda kulturarvet från förvanskning Motverka förändringar på kulturarvet Verka för tillgängliga offentliga miljöer Säkerhetsställa ett tillgängligt samhälle

§

Enkelt avhjälpta hinder

Varaktig miljö med arkitektonisk kvalitet Politik för gestaltad

livsmiljö

Tillfällig stålramp

BBR

hinder och dess genomförande står i kontrast till beslutet om den samlade politiken för gestaltade livsmiljöer.100 Utredningen hävdar att medborgarna har rätt till en vacker och varaktig livsmiljö, såväl enskilda som gemensamma. De framtida målen innebär även en helhetssyn präglad av kvalitet i formandet av en attraktivt gestaltad livsmiljö, och precis som arkitektonisk kvalitet ska premieras, ska även det offentliga agera som förebild för en stärkt kvalitet.101

Intressekonflikt 3

En tredje motsättning som uppdagas när de statliga ambitionerna läses samman är konflikten mellan de befintliga bestämmelserna och regeringens nya proposition Modernare byggregler från 2019.102 Regeringen lägger, enligt kulturmiljölagen, ansvar på länsstyrelsen att förvalta kulturarvet. Länsstyrelsen avskriver sig därefter ansvaret efter det att ett godkänt tillstånd givits åt byggherren, som för det mesta även är fastighetsägare. Byggnadsnämnden kräver enligt PBL, att det i byggherrens organisation, vid behov, finns en tillräcklig kompetens för att genomföra ändringar eller ombyggnationer. Kompetensen, en certifierad sakkunnig, ska kontrollera och verifiera om bygglagstiftningens krav på till exempel tillgänglighet eller kulturvärden uppfylls. Nu vill regeringen, genom utredningen Modernare byggregler, häva detta krav och modernisera plan- och bygglagen för att förenkla arbetet för byggherren. Då RAÄ hävdar att nyckeln till ett väl bevarat kulturarv är just kompetens, kan denna reglering komma att påverka kulturarvet.103

100 SOU 2015:88, Gestaltad livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design.

101 SOU 2015:88, s. 124.

102 SOU 2019:68

103 RAÄ 2018, Kulturvärden försvinner i byggprocessen, s. 25.

Krav på kompetens Slopa krav om certifierad sakkunnig Förenkling för byggherren MODERNARE BYGGREGLER §PBL

Nyckeln till ett bevarat kulturarv är kompetens ( )

Förklarande diagram över intressekonflikt 3. Förklarande diagram över intressekonflikt 2.

2.3.2 Processen: att ändra ett kulturarv

Olika myndigheter ansvarar för olika sorters kulturarv. Statens fastighetsverk ser över de statliga byggnadsminnena, länsstyrelsen ansvarar för de enskilda, och kommunerna ser över de övriga miljöerna med kulturhistoriska värden i respektive kommun. Processen kring att ändra dessa fastigheter ser olika ut beroende på vilken myndighet som är ansvarig samt även på vilket sorts skydd byggnaden besitter. Trots skillnader och avvikelser följer här ett försök till en övergripande förklaring och förståelse för processen kring att genomföra en ändring eller ombyggnation av en kulturhistorisk byggnad.

Den process som jag valt att studera rör de ändringar av byggnaden som står i strid mot skyddsbestämmelserna. Åtgärderna, ingreppen eller ändringarna kallas av Riksanti-kvarieämbetet för komplexa ändringar och är tillståndspliktiga. Exempel på komplexa ändringar är:

● Riva, flytta, bygga om eller bygga till

● Göra ingrepp i exteriören, t.ex byta dörrar eller fönster

● Ändra eller göra ingrepp i fast inredning, t.ex dörrar, trappor, räcken eller golvbeläggningar

● Ändra eller göra nya tekniska installationer

Att tillgänglighetsanpassa ett kulturarv är följaktligen en komplex ändring. All information om ändringsprocessen är hämtad från Riksantikvarieämbetets Vägledning för tillämpning av

förordningen om statliga byggnadsminnen.

Tillstånd krävs för de ändringar som strider mot skyddsbestämmelserna, vilket dock inte nödvändigtvis innebär ett hinder för ändringar. En grundregel är emellertid att om ändringen eller åtgärden påverkar kulturvärdet av den berörda byggnadsdelen så krävs ett tillstånd. Riksantikvarieämbetet har tagit fram en vägledning för tillämpning av förordningen om statliga byggnadsminnen. Syftet med dokumentet är bland annat att tydliggöra processen kring tillståndsprövningen för att ändra ett statligt byggnadsminne. Processen är i stort sett densamma för ändring av andra byggnadsminnen samt kulturhistoriskt särskilt värdefull bebyggelse. Enligt RAÄ består tillståndsprövningen, eller processen inför ett godkännande eller ett avslag av en ändring, av åtta steg.