Ferdinand Bobergs konstgalleri

«En svensk herrgård och orientaliskt tempel, med en morisk tystnad», så beskriver den före detta

museiintendenten Nina Öhman Thielska galleriet.154

Alla historiska uppgifter i detta avsnitt är hämtade från det vårdprogram som togs fram 2007 på uppdrag av Statens fastighetsverk för Thielska galleriet.155

Historia

Blockhusudden, som är Djurgårdens allra östligaste del, har sedan medeltiden haft en strategisk betydelse på grund av dess placering invid Stockholms inlopp. Udden har framförallt präglats av olika tullverksamheter men även sommarnöjen och boställen för Kungl Djurgårdens förvaltningspersonal. År 1904 godkände Oscar II den sista tomtupplåtelsen på Blockhusudden, en väl tilltagen tomt högst upp på den så kallade Eolskulle, och det var den mycket förmögna finansmannen Ernest Thiel som blev tomtens ägare. Thiel, som vid 1890-talets mitt räknades som en av de rikaste i landet, hade gjort sig en förmögenhet genom att förmedla ett lån till den svenska staten på 72 miljoner kronor. Ränteintäkterna gjorde honom till etablerad storbankir, och i och med finansmannens stora konstintresse blev han mecenat för flertalet svenska konstnärer. Konstnärer som ingick i Thiels vänskapskrets var Edvard Munch, Carl Larsson och Bruno Liljefors med flera. Mecenatskapet gick bland annat ut på att göra stora inköp av konst från respektive konstnär och väldigt snart blev tiorumslägenheten på Strandvägen i Stockholm för liten. Platsbristen, tillsammans med de stora ekonomiska

154 Brandel, Tobias, 2005.

155 R. Metelius, Anna, 2007. Huvudlitteraturen i övrigt är Brita Linde, Ernest Thiel och hans konstgalleri, 1969, samt Ulf Sörenson, Ferdinand Boverg: arkitekten som konstnär, 1992.

Bild 8: Thielska galleriets huvudfasad, Lund, Thielska galleriet.

tillgångarna, ledde till uppförandet av Thielska galleriet – en kombination av en stor privatbostad och ett galleri för hans konst.

Redan någon gång under 1902 tog Ernest Thiel kontakt med arkitekten Ferdinand Boberg, som vid den tiden var en eftertraktad arkitekt med flertalet villor och viktiga industriella byggnadsverk i sin repertoar. Thiel önskade sig ett hemtrevligt och konstfyllt hem med två stora glastäckta gallerisalar. Bygget satte igång i november 1904 och den stora gallerivillan placerades högst upp på tomten. Redan 1905, efter det att huvudbyggnaden uppförts, ritade Ferdinand Boberg en tillbyggnad i form av ytterligare ett galleri, den 150 kvadratmeter stora Munchsalen, som placerades i en rät vinkel mot de befintliga gallerisalarna. Året därpå adderades ytterligare två tillbyggnader, och 1907 tillkom ett fristående gårdshus som fungerade som bostad åt tjänstefolket.

Gestaltning

Thielska galleriets ursprungliga ritningar, daterade november 1904, skiljer sig mycket från hur huset tillslut kom att se ut, främst gällande storlek och disposition. Ferdinand Boberg initiala avsikt var en helt symmetrisk byggnad ungefär hälften så stor som den byggnad som står på platsen idag. Villan placerades på tomtens högsta punkt, på en hög sockel som med sin grova puts ger sken av att vara en del av berget. Murarna fick plana vita fasader med profilerade putsdekorationer och blanka klinkerband. Arkitekten lät tillsätta kimrök i kalkfärgen för att få till skinande vita fasader.

Hos Thielska galleriets huvudbyggnad kan flertalet stilinfluenser påträffas, men den har framförallt ett unikt uttryck, där Ferdinand Bobergs egna utställningsarkitektur troligtvis var den största inspirationskällan. Bobergs utsällningsbyggnader var ofta påtagligt vita och fick samspela med omgivande grönska, samtidigt som arkitekturen var rationell och modern. Inspirationen var hämtad från olika platser och epoker, såsom orientalisk och bysantinsk arkitektur, Palladios renässansvillor och den moderna Wienskolan. Just wienerjugend präglar hela huvudbyggnaden, och framgår extra tydligt på huvudfasaden, där byggnadens form består av horisontalt präglade kubiska former som kontrasterar mot det kraftfulla, vertikala och kupoltäckta tornet. Thielska galleriets fasadutsmyckning är sparsam men tydlig; en kupol med ärggrönt glaserat taktegel, en kraftig tandsnittsgesims och färggrann kakelornamentik. Den omgärdande parkens olika träd, som Boberg med stor medvetenhet lät plantera, ger effektfulla skuggor och en ytterligare dimension till fasaderna.

Inspiration från svensk herrgårdsarkitektur går även tydligt att skönja i både byggnadens fasaduttryck och interiör. Gårdsfasadens två flyglar under mansardtak, liksom planlösningen, anspelar på herrgårdarna från karolinsk och gustaviansk tid. Paralleller kan också dras till de övriga privatpalats som Boberg ritade på Djurgården under ungefär samma tid, där Boberg hade som främsta mål att ge sina villor «ett samlat uttryck av rofull vila i naturens sköte»156, där stor omsorg lades på hur byggnaderna mötte terrängen.

Vid gestaltningen av byggnadens interiöra delar gjordes noga avvägningar av allt: rumsindelning, ljusinsläpp, materialval, färgsättning och tekniska detaljer såsom belysnings-armaturer och ventilationsdon. Det var huvudsakligen konsten som fick agera utgångspunkt, men familjens trivsel och bekvämlighet satt även den högt på agendan, där Thiel eftersträvade ett modernt hem präglat av det främsta inom de rådande idealen.

Praktiska aspekter som att all Thiels konst skulle rymmas under samma tak påverkade planlösningen. De två tillbyggnader som utfördes 1905–1907 tvingade Boberg att frångå det symmetriska uttrycket, och den inre planlösningen blev bestämmande över byggnadens yttre form. Av stor betydelse för Thiel var ljusinsläppet och hur det på bästa sätt skulle framhäva den vägghängda konsten. Den bästa tavelbelysningen ansågs vara överljus, och man valde därför att förse de tre gallerierna med stora lanterniner med glastak. På så sätt lyckades man troligtvis skapa samma ljus som i de atelier där målningarna och skulpturerna hade skapats.

De flesta rum var sparsamt dekorerade för att på bästa sätt framhäva konsten, men det centrala trapphuset fick en takmålning föreställande flygande örnar, signerad Bruno Liljefors. Attikan

över huvudtrappan utfördes i en mycket konstnärlig gipsstuckatur av konstnären J.A.G Acke, och många av husets inredningsdetaljer är gjorda av dåtidens främsta konstnärer och utförda med stor precision. Byggnadens tekniska system, såsom värme och ventilation, var för tiden mycket modernt, med importerade fabrikstillverkade ventilationsgaller till det nymodiga kalorifersystemet157. Det fanns även elektrisk belysning.

Den avstyckade tomten på Eolskulle bestod före Thiels tillträde av naturmark med gran, tall och ek. Som insynsskydd lät man resa en vitkalkad mur som omgärdade hela fastigheten, och olika sorters träd och växter, såsom fruktträd, thujor och vildvin planterades för att skapa en dynamik i den skulpturpark som Thiel planerade för.

Entréer

I den vitkalkade muren som omger tomten finns fyra stycken öppningar, där gångstigar leder fram till byggnadens olika entréer. Gångstigarna är grusade och väl anpassade efter tomtens terräng. Marken närmast byggnaderna är till största del täckt med grus, förutom ytan framför annexbyggnadens garageinfart som är belagd med gatsten. Thielska galleriets huvudbyggnad har fyra entréer; en i huvudfasaden, en i gårdsfasaden och två stycken på kortsidan som vetter mot norr. Huvudentrén, som är den entré som används av besökare är förlagd till gårds-fasaden. Denna entré nås via en granittrappa om nio steg. På byggnadens huvudfasad, som vetter mot söder och trädgården, är entrén indragen under mittornet och upphöjd på en halvcirkelformad putsad terrassmur. Denna trädgårdentré nås via en dubbeltrappa, också av granit. Entréerna på kortsidan går till museiintendentens bostad respektive källaren och nås via en trappa i betong. På den södra kortsidan finns en vitmålad brandtrappa i stål som leder upp till ett ombyggt fönster på första våningen.

Bild 8: Thielska galleriets huvudentré, Cargelius, 2020.

3.2.2 Kulturhistoriska värden

Thielska galleriets kulturhistoriska värden står sammanfattade i det vårdprogram som upprättades för fastigheten 2007. Vårdprogrammet är ett styrande dokument, och när ändringar av fastigheten planeras så ska hänsyn tas till de kulturhistoriska värden som står beskrivna här.

Det statliga byggnadsminnet med byggnader, park och omgärdande mur är, enligt vårdprogrammet, en unik miljö med värden som är av betydelse ur rumsligt, estetiskt,

kulturhistoriskt och informativt perspektiv.

Museet kan ses som ett väl sammansatt tidsdokument från sekelskiftet 1900, där intellektuella, kulturella och ekonomiska strömningar förenas med en unik men tidsenlig arkitektur, konst och inredning. Den omfattande tavel- och skulptursamlingen är unik i sitt slag på grund av sin enhetliga karaktär och ger därav en samlad bild av Sveriges internationellt mest kända konstepok.

Inte bara konstsamlingen utan även Ferdinand Bobergs representativa exempel på

internationella influenser gällande arkitektur finns tydligt representerad, och den inredning

och den konstnärliga utsmyckning som pryder galleriet är verk av några av tidens främsta konstnärer och hantverkare. Privatpalatset på Blockhusudden representerar på så sätt de enorma ekonomiska tillgångar ett fåtal personer lyckades skapa sig i industrialiseringens andra fas, och blir också ett persondokument över en av Sveriges mest kända konstmecenater – Ernest Thiel.

Galleriets tämligen svåråtkomliga läge längst ut på Djurgården, högt placerat som ett blickfång i Saltsjöns inlopp, bidrar till en miljö av stort värde. Arkitekturen på platsen är högklassig och väl anpassad till sitt ursprungliga syfte, och byggnadens omsorgsfullt detaljerade fasader bidrar till en monumentalitet och en ovanlig karaktär. Inuti byggnaden hittas flera kvaliteter av högt värde, där de anslående rumsvolymerna i gallerisalarna är en av dem. Här är ljusinsläppet speciellt noggrant utarbetat och de tjänstgör än idag för sitt ursprungliga syfte; att exponera konst. Detta innebär även ett stort värde för den konst som finns utställd i salarna, då besökaren erbjuds betrakta en unik konstsamling slags ljusinsläpp som verken troligtvis skapats i.

I rumssambandet mellan huvudentré, huvudtrappa och gallerivåning i huvudbyggnaden finns en av landets mest påkostade och omsorgsfullt utformade interiörer i en privatbostad från

1900-talets början. Detta, tillsammans med den oförändrade planlösningen och helhetsintrycket gör att Thielska galleriet besitter höga arkitektoniska värden.

Till sist har byggnaden ett teknikhistoriskt intresse. Kalorifersystemet, med radiatorer i en värmekammare i källaren som värmer upp tilluften, kan enligt vårdprogrammet vara det enda i landet som idag finns i bruk. De ursprungliga lanterninernas stommar ovan gallerisalarna är även de original och av högt intresse.

3.2.3 Kulturhistoriskt skydd

I samband med första världskrigets utbrott förlorade Thiel större delen av sin förmögenhet, och i början av 1920-talet var motgångarna så stora att han 1924 sålde sin fastighet på Blockhusudden till staten. I priset ingick konstsamlingen, alla inventarier samt mycket av inredningen, och kort därefter inrättades ett museum i Thiels privatpalats. Fastigheten, tillsammans med byggnader, inventarier och konst, har således från 1924 ägts av staten. Byggnaderna och parken förvaltas av Statens fastighetsverk, medan inventarier och konstsamlingen förvaltas av Stiftelsen Thielska galleriet som bildades i samband med statens förvärv av egendomen. Stiftelsen Thielska galleriet hyr hela fastigheten av Statens fastighetsverk och driver museet Thielska galleriet.