Avskiljningen från folkskolan av de elever som ansågs sämre begåvade formaliserades allt mer under 1920-talet.135 Ett exempel på formalisering- en var de förtryckta formulär som lärarna i Stockholm kunde använda sig av när de skulle ansöka om hjälpklass för elever som inte kunde följa med i undervisningen. Dessa formulär, som hade sin förlaga hos Binets special- protokoll, skulle rapportera om förhållanden i hemmen, som fattigdom el- ler vanvård, den ungefärliga graden av efterblivenhet i förhållande till lev- nadsåldern, skolgång, sjukdomar, lyten, talförmåga, lynne, sinnesstämning, uppförande, uppmärksamhet, läsfärdighet, skrivfärdighet, räknefärdighet, minne och förmågan att reda sig. Därtill skulle anges huruvida orsaken till anmälan var intelligensdefekt eller annan abnormitet. Anmälan avslutades med rubriken ”övriga förhållanden av betydelse”.136 Folkskoleinspektör Nordlander skrev att frågorna i formulären alltid var så formulerade, att de gav lärarna anledning till ständigt upprepade observationer.137
Den ökade professionaliseringen och formaliseringen av uttagningen till hjälpklass kan ses som ett sätt att möta motståndet mot avskiljningarna. Men de förtryckta formulär som lärarna använde när de anmälde barnen till hjälpklass kunde också få den effekten, att för många elever anmäldes.
133 Peters (1917) s 15–16.
134 Se t ex Buhler (1939) s 99–103. 135 Se t ex SOU 1936:31 s 14.
136 Se t ex Handlingar angående, blinda synsvaga, dövstumma lomhörda, samt sinnesslöa
barn FIVh:1, SF, StS.
Tvärtemot vad Tamm tidigare hävdat menade hon i början av 1920-talet att lärarna hade varit allt för frikostiga med sina anmälningar och att det fanns en hel del fall som var tveksamma. Dessa fall konfererade Tamm med re- spektive lärare, överlärare och mödrar.138 Att det fanns en del tveksamhe- ter berodde, enligt Tamm, på de nyss införda formulären som hade miss- förståtts i början, men som under det senaste året blivet bättre.139
I Göteborg hade hjälpklasslärarna, åtminstone under 1940-talet, ett formulär som de varje år skulle fylla i med en kortfattad redogörelse över hjälpklasseleven. Om eleven sedan flyttade till en annan skola skulle följe- sedeln skickas dit. Följesedelns funktion var att den skulle tjäna som led- ning vid yrkesrådgivning och upplysning. Det poängterades att den inte skulle komma i obehöriga händer och varken barn eller föräldrar skulle kunna läsa den.140 I flyttningsbevis rapporterades även om barnen åtnjöt fattigunderstöd – som fria böcker, fri tandvård, fri barnbespisning – och om så var fallet, i vilken form.141 En unik omständighet när barnen anmäl- des till hjälpklass i Göteborg var att det noterades om de var av så kallad tattarsläkt. Klasslärarna anmälde barnen till hjälpklass och i anmälan, eller följesedeln, skulle upplysningar om familjen och hemmet redovisas, bland annat om familjen var av tattarsläkt. Det var överlärare Ohlander som in- telligenstestade de anmälda eleverna och beslutade om dessa skulle till hjälpklass. När elever från hjälpklasser bytte skola följde det med följebe- vis där tattarhärkomst, utseende och IQ noterades. Också tveksamma fall rapporterades. Så kunde det till exempel stå om en elev att dennes ”mor har tattarutseende”.142
En teknik som gränsade till formulären, som anmälningar och följesed- lar, var förandet av personakter. Akten kunde användas för att få en bättre överblick över de undersökta eleverna och deras omgivning.143 I Sverige var Tamm en pionjär när det gällde förandet av personakter och i sin un- dersökning av hjälpklasseleverna 1910 sammanställde hon nogsamt upp- gifter om intelligens, fysik, hemförhållanden och moral i personakter. Bar- nens utveckling från födseln och framåt beskrevs. Så noterades till exem- pel om barnen hade varit ”flaskbarn” eller ”uppfödda med bröstet”, när de hade börjat tala och så vidare.144 Tamm gav exempel på hur hemmen kun- de se ut. Ett illustrativt exempel var Karin 13 år.
138 Tamm (1923b) s 53–54.
139 Tamm (1923b) s 57.
140 Följesedel i GAS, 1940-talet Manne Ohlanders handlingar Ö:1, RSG. 141 Flyttningsbevis i GAS, Hjälpklassundersökningar ca, 1940-1960 Ö:2, RSG. 142 Följesedel Flyttningsbevis i GAS, Hjälpklassundersökningar Ö:2., RSG.
143 Personakter kallades ibland för personalakter, men för att undvika missförstånd väljer
jag att konsekvent kalla det för personakter, såvida det inte är frågan om citat. Se även SOU 1947:17 s 54.
Far och morfar alkoholister. Mor vensterhändt. Hade under graviditeten svåra bekymmer och måste mycket anstränga sig. Flickan uppfödd övervä- gande med flaska. Hem i allra högsta grad slarfigt. Flickan kommer mycket oregelbundet till skolan. […] Enligt Binet-Simons står hon på en 6-årings ståndpunkt. Hör till de sämsta i klassen. Kan ej läsa eller skrifa. Något bätt- re i räkning. Hon kan tydligen föga tillgodogöra sig undervisningen. Passar i skolan för sinnesslöa. Särskilt som hemförhållandena är under all kri- tik.145
Tamm föreläste också om hur personakterna kunde ligga till grund för en rad olika bedömningar. Genom att föra personakter skulle läraren mer noggrant observera barnets psykiska egenheter. Dessutom kunde personak- terna vara till god hjälp vid yrkesval eller vid bedömandet av en brottslings handlingar. Fanns det en tydlig intelligensdefekt hos den som begått brottet var detta en förmildrande omständighet.146
När de seminariesakkunniga från 1932 lyfte fram Stockholm som ett gott exempel på hur hjälpklasserna kunde organiseras påpekade de att de var särskilt nöjda med de synnerligen instruktiva anvisningar för hjälp- klasslärarna som utarbetat av Tamm. I Stockholm förde hjälpklasslärarna noggranna och fortlöpande anteckningar om de undersökningar som gjor- des på hjälpklassbarnen.147 Det sågs som viktigt att tidigt uppmärksamma problematiska barn. I en artikel i Svensk Lärartidning 1937 hänvisades till psykiatriprofessor Olov Kinberg som hävdade att samhället inte kunde to- lerera eller stå ut med en befolkning som var psykologiskt anonym. Han påstod att man oftast ingenting visste om de människor som begärde social hjälp, vilket förde med sig att hjälpen många gånger var bortkastad, sam- hällets pengar förspillda, den hjälpsökandes chans minskad och risken för social missanpassning ökad. Det var därför, menade Kinberg, nödvändigt med en psykologisk kartläggning av befolkningen och den borde börja re- dan i folkskolan.148 Det restes också förslag på att akter borde föras över alla barn. Doktor Alice Hellström skrev i början av 1940-talet att:
Den s.k. personalakten är som bekant ett aktstycke som avser att psykolo- giskt belysa hela barnets personlighet. Meningen med att vi skriver den är att vi ska lära känna barnet så väl som möjligt, få en inblick i dess väsen och reaktionssätt, så att vi ska förstå att behandla det rätt. Själva utarbetan- det av personalakten har det goda med sig att vi föranledas att försöka att tränga in i barnets själsliv och lära känna det. Men det är också av betydel-
145 Tamm, Skolhygieniska undersökningar FIVe:1 s 24, SF, StS.
146 Undervisningsplaner, Handlingar rörande hjälpklasser 1919–1934 FIIIg3:2, SF, StS;
Till GAS från Ada Johansson, Inez Andersson och Märta Eliasson. Reseberättelser från stipendiater 1921–1927 FIIIe:1, RSG.
147 SOU 1936:31 s 15.
se att vi får till stånd ett aktstycke som vi i framtiden kan gå tillbaka till för jämförelser eller som kan följa barnet vid omflyttning eller ev. senare i li- vet tjäna till belysning av barnets utveckling, om av någon anledning – sjukdom, kriminalitet e. d. – en utredning behöver göras. Sådana akter bor-
de skrivas på alla barn i alla skolor.149
Hellström menade att sinnesslövården varit ett föredöme när det gällde att föra anteckningar om barnen. Dessa barn var mer än andra i behov av hjälp och det var därför nödvändigt att studera dem särskilt. Hon framhöll också Tamms utarbetade formulär med fasta rubriker för hjälpklasserna som ett utomordentligt gott exempel på hur arbete med de mindre begåvade kunde gå till. Hellströms första fordring på en personakt var att den skulle vara sann. För att uppfylla det var det viktigt att hålla sig till enkla omdömen som för säkerhetskull borde exemplifieras. Var man osäker på den rätta in- nebörden av elevens beteende var det bättre att nöja sig med att bara pro- tokollföra saken, det vill säga skriva upp händelsen för att sedan låta en expert tolka innebörden.150 Också i ungdomsvårdskommitténs betänkande från 1947 framfördes förhoppningar om att personakter på sikt skulle kun- na införas i normalklasserna. Kommittén föreslog att personakter för hjälp- klasselever borde vara obligatoriska. De fortlöpande iakttagelserna om barnets framsteg, dess uppförande i klassrummet och kontakterna med fa- miljen, hade visat sig vara av oskattbart värde, menade man i kommit- tén.151
Förandet av personakterna ansågs ha det fördelaktiga med sig att vilken lärare som helst med hjälp av goda instruktioner kunde föra dem. Det var inte nödvändigtvis protokollföraren som tolkade resultaten och bedömde barnen, utan det kunde lämnas över till en kompetent expert. Att en del elever flyttade och bytte skola spelade då mindre roll eftersom personakten följde med till den nya skolan. Akten behandlade inte bara skoltiden, utan hela livsförloppet kartlades, i första hand gällde det de barn som på olika sätt avvek. Akten kunde också användas senare i livet för att belysa något av barnets utveckling i samband med till exempel sjukdom eller kriminali- tet. Att föra personakter kan ses som ett sätt att rikta uppmärksamheten mot vissa grupper i samhället som hade benägenhet att visa asociala ten- denser. Detta var således inget som bara gällde den enskilde eleven utan hela dennes omgivning.
Hur viktig omgivningen ansågs vara kan återigen illustreras med en av Tamms undersökningar från 1910. När hjälpklasselevernas hemförhållan- den studerades var både materiell standard och olika släktförhållanden vik-
149 Hellström (1942) s 52–53.
150 Hellström (1942) s 53–55. Hellström skissade vilka kapitelrubriker som en personakt
borde innehålla, s 59.
tiga. Ett exempel var Karl, 11 år. I Karls omgivning fanns en morbror som var dövstum. Av Karls elva syskon var sex i livet. Av de tre äldsta, vilka var flickor, hade två normal intelligens även om de var klena. Två av dem var dessutom nervösa och odugliga till arbete efter var sitt obetydligt olycksfall. De två bröderna var efterblivna till sin intelligens. Karl själv var en blek och mager gosse med stort huvud och en framåtbuktande panna. Tamms undersökning visade att pojken i intelligenshänseende låg fyra år efter sin ålder. Tamm ansåg därför att Karl borde få specialundervisning men också, om det var möjligt, skiljas från hemmet.152
Via en elev kunde hela familjen eller släkten kartläggas, vilka sjukdo- mar som fanns i släkten, hur syskonen betedde sig och hur dessa klarade sig i och efter skolan. De olika formulären, anmälningarna och följesedlar- na hade många likheter, dels med varandra, dels med personakten. Funk- tionen var att ha en del barn och grupper som uppfattades som problema- tiska under särskild uppsikt, men också att kartlägga befolkningen. Exemp- let ovan från Göteborg om tattarna antyder att det fanns en rashygienisk aspekt i denna uppmärksamhet mot vissa människor i samhället. Detta ämne återkommer jag till i nästa kapitel. Överhuvudtaget var det många nationer som runt sekelskiftet oroade sig för den fysiska kvalitén på be- folkningen. Inte minst i skolan var detta tydligt och många undersökningar uppmärksammade också barnens fysik.