Enligt Stockholms folkskolas årsberättelse 1907 var det viktigt att avskilja ”dåliga element” för att bevara en allmän god atmosfär.21 Denna avskilj- ning syftade i första hand på de elever som borde placeras i hjälpklass. Men vilka var egentligen att betrakta som ”hjälpklassmässiga”? Eller som en deltagare vid första hjälpklassmötet i Stockholm 1910 uttryckte det: ”Vad mena vi med hjälpklasser? En mening i Stockholm, en i Göteborg
16 Jungner (1945) s 22. 17 SOU 1943:29 s 97, 99. 18 SFS 1944 No 477 1 §.
19 Ohlander (1945) nr 49 s 24; se även SOU 1936:31 s 39–40; Brander (1937) s 89; Nyman
(1942) s 54; Jonsson & Larsson (1947) s 106.
20 Se t ex Wigert (1924) s 101.
och en annan i Örebro. Vilka barn höra egentligen till hjälpklasserna?”22 Det var inte lätt att veta av vilka orsaker, hur många, vid vilken tidpunkt eller vid vilken ålder som eleverna borde avskiljas till hjälpklass. Ett för- sök att bringa klarhet i de olika frågorna var att inhämta information om hur man i andra länder hade löst dessa problem. I Tyskland hade, enligt uppgift, 1 till 1 1/2 procent av skoleleverna placerats i hjälpklass och från Köpenhamn meddelades att den lämpliga tidpunkten för övergången borde vara efter två år i skolans normalklasser.23
Folkskoledirektionen i Stockholm initierade en undersökning för att klargöra vilka barn som borde placeras i hjälpklass. Uppgiften tilldelades läkaren Alfhild Tamm. Hon menade, efter att ha genomfört en undersök- ning i folkskolorna, att över hälften av 50 hjälpklassbarn var två eller tre år efter i sin intellektuella utveckling, sju stycken endast ett år efter och de övrig fyra år eller mer. Dessa resultat stämde, med några få undantag, bra överens med lärarinnornas uppfattning om eleverna.24 I och med Tamms undersökning blev det klarlagt att de elever som hjälpklasserna främst var till för var de intellektuellt efterblivna.
Som en del i att utveckla och förbättra situationen för de sinnesslöa och debila barnen hölls återkommande träffar. Vid Förhandlingarna vid sjätte
allmänna svenska mötet med representanter och intresserade för vården om de sinnesslöa i Stockholm 1915, tog Tamm upp några punkter som hon
ansåg vara nödvändiga för att resultatet med hjälpklasserna skulle bli det önskade. En punkt var att en skolläkare, med psykiatrisk utbildning, borde anställas i de städer där detta var möjligt. Vidare att anmälan till hjälpklass skulle göras skriftligt av lärare, lärarinna eller barnets målsman hos överlä- raren. Denne skulle sedan tillsammans med skolans undersökningsläkare bestämma närmare prövningar. Om det rådde oenighet skulle folkskolein- spektören fälla avgörandet. Tamm påpekade att det inte skulle finnas några yttre skillnader mellan klasserna som pekade ut hjälpklassbarnen på något särskilt sätt från de övriga folkskolebarnen.25
Vid samma möte lyfte inspektören för undervisning vid sinnesslöanstal- ter, Nils Lundahl, fram svårigheterna med en enhetlig uttagning till hjälp- klasser och menade att bestämmelser för hur barn togs ut skiftade beroende på ort. Det borde, menade Lundahl, klargöras att hjälpklasserna inte var till för blinda, döva eller ”egentliga idioter”. De skulle istället vara till för de som ”stå idiotens gräns nära och visa sig hava ytterst svårt att tillägna sig
22 Protokoll med bilagor för första svenska hjälpklassmötet i Stockholm 7–8 augusti 1910,
Bil. 9, Handlingar rörande hjälpklasser FIIIg3:1, SF, StS.
23 Protokoll med bilagor för första svenska hjälpklassmötet i Stockholm 7–8 augusti 1910,
Bil. 9, Handlingar rörande hjälpklasser FIIIg3:1, SF, StS.
24 Tamm, Skolhygieniska undersökningar 1906–1918 FIVe:1 s 15, SF, StS. 25 Tamm (1915) s 72–74.
skolkunskaper i allmänhet”.26 Om bara avskiljningen skedde med passande finkänslighet borde inte något missnöje uppstå från de barn som placerades i hjälpklass. Lundahl ansåg att hjälpklasserna rätt skötta var en god inrätt- ning, men det fick inte fördärvas genom att sinnesslöa placerades jämte de relativt normala barnen.27 Alla var dock inte nöjda med att bli placerade i hjälpklass och en del föräldrar och lärare menade att det kunde vara stig- matiserande. Folkskoleinspektör K. G. A. Nordlander hade i mitten av 1910-talet noterat dessa klagomål, men menade att detta berodde på ”falsk blygsel”, det vill säga att föräldrarna tyckte att det var genant att deras barn placerades i hjälpklasser. Nordlander menade att goda resultat i hjälpsko- lan hade varit användbara mot fördomsfulla föräldrar.28 Det sågs som cent- ralt att de debila kom till hjälpklass, men föräldrarnas missnöje skulle bli ett återkommande tema.
Expansionen av hjälpklasser under 1900-talets inledande decennier för- de med sig att flera frågor angående hjälpskolan behövde utredas mer grundligt vilket gjordes av de seminariesakkunniga från 1932. I utredning- en menade man att det fanns stora skillnader mellan barnen i intelligens- hänseende. Hjälpklasserna var till för dem som hade bristande fattnings- förmåga, de som inte kunde följa med i det vanliga skolarbetet. Deras när- varo i normalklasserna medförde stora olägenheter för de normalt utrusta- de eleverna. Men framförallt ansågs hjälpklasserna ha betydelse för de ef- terblivna själva eftersom de där fick en undervisning som var anpassad ef- ter deras förmåga. De seminariesakkunniga menade att de invändningar som hade rests mot hjälpklasser berodde på bristande insikt och missriktad föräldraambition.29 De sakkunniga, som också hävdade att de psykiskt ef- terblivna barnen ofta var sämre fysiskt utvecklade än de normala, menade att hjälpklasserna var avsedda för elever som hade en intelligenskvot mel- lan 70–80. De rekommenderade att överflyttning till hjälpklass skulle ske utan något stort väsen och att detta borde ske vid låg ålder.30
Psykiatriprofessor Wigert kallade de debila för en övergångsform mel- lan imbecilla och normalt utvecklade, och menade att deras högre intellek- tuella funktioner var defekta och att kombinationsförmågan liksom det högre omdömet var bristfälligt utvecklat. I likhet med imbecillitet fram- trädde debilitet i skolåldern. De debila följde inte med i undervisningen el- ler i lekar med jämnåriga kamrater. Deras bristande förmågor kunde ofta, hävdade Wigert, leda till att de utan stöd sjönk till samhällets botten.31
26 Lundahl (1915) s 85–86, citat s 86. 27 Lundahl (1915) s 86–88.
28 Nordlander (1918) s 35.
29 SOU 1936:31 s 10, 12; se även Dahlberg I (1934) s 160. 30 SOU 1936:31 s 34–43.
Utöver svårigheterna med gränsdragningen framställdes bristen på hjälpklasser som ett problem. I början av 1940-talet påstod en skribent att endast 28 procent av de psykiskt efterblivna eleverna hade tillgång till hjälpklass.32 Ett antal år senare hävdade inspektör Ragnhild Jungner att många hjälpklassbarn och bildbara sinnesslöa befann sig i normalklasser- na. Hon påpekade att det bara fanns hjälpklasser i 117 av landets 2 460 skoldistrikt och att bara en procent av skolbarnen fanns i hjälpklasserna. Hon fortsatte med att det, förutom lärarbrist och lokalbrist, fanns en bristande förståelse och felaktig inställning bland föräldrar och lärare som menade att det var synd om barnen som placerades i hjälpklass. Här be- hövdes, enligt Jungner, upplysning och åter upplysning.33
Hur barnen själva reagerade på att placeras i hjälpklass sågs som en ömtålig och omstridd fråga. Reaktionerna var blandade. En av de frågor som i korthet diskuterades i en artikel i tidskriften Hjälpskolan var om de var medvetna om sin undermålighet. Den övergripande frågan i artikeln var vilka glada eller sorgliga upplevelser som barnen särskilt mindes. Un- der rubriken ”Strödda orsaker till sorg” diskuterades huruvida eleverna uppfattade sin placering i hjälpklass som deklassering och om de i så fall led av det? Artikelförfattaren var inte helt på det klara med svaret och me- nade att rakt motsatta ståndpunkter fanns i ämnet. Å ena sidan framfördes att det kunde vara deprimerande för hjälpklassbarnen att gå i normalklass, eftersom deras tillkortakommande blev så mycket tydligare där. Å andra sidan kunde eleverna känna sig prickade och ta skada av att vara i hjälp- klass. Han menade att undersökningen visserligen kunde tas till intäkt för att barnen inte var medvetna om sin mindervärdighet, men på det skulle man inte bygga mer vittgående slutsatser.34
I en ledare i Svensk Skoltidning beklagades att inte samma tvång som gällde de sinnesslöa också gällde de hjälpklassmässiga. Författningarna angående hjälpundervisningen var inte tvingande utan använde orden ”bör” och ”må”. I en sann demokrati borde alla ha den utbildning som pas- sade. Förutom föräldrarnas, barnens och en del lärares motvilja mot att placera barn i hjälpklasser, hördes också klagomål på bristande utbildning för hjälpklasslärarna. Det sågs som svårt att få de resurser som krävdes, inte minst med tanke på en del av de ”normala” kollegornas kompakta ovilja.35 Och även om det fanns bristande förståelse från lärarhåll ansågs det vara ännu svårare att komma till rätta med de förtalskampanjer som fortgick bland allmänheten.36 I Ungdomsvårdskommitténs betänkande
32 Norman (1942) s 72. 33 Jungner (1947) s 81–82. 34 Holmberg (1945) s 43, 60–61.
35 Svensk Skoltidning (1945) ”Hjälpskolan en pedagogisksocial nödvändighet”, nr 49 s 2–3;
se även Hallgren (1949) s 12.
1947 menade man att ett förslag från läraren att flytta barnet till hjälpklass kunde mötas med sådant motstånd, att läraren övertalades eller nästan tvingades att ge efter och behålla barnet, kanske i uppenbar strid med bar- nets eget intresse. Alla tillfällen måste därför tas, menade man i kommit- tén, för att påverka den allmänna opinionen.37
En beskrivning av de svagt begåvade var att de inte klarade av att lösa teoretiska problem, de tillskrevs klent minne och en dåligt utvecklad ab- strakt förmåga.38 En folkskollärare i Göteborg hänvisade till välkända ex- periment som utförts på apor och i viss utsträckning på förskolebarn, för att förstå den praktiska begåvningens struktur. Hon menade att högt kvali- ficerat arbete som fordrade symbolbearbetning och abstraktioner inte var att tänka på för hjälpklassbarn.39
Hur många debila man kunde förvänta sig att finna i ett land och var gränserna skulle sättas var uppgifter som förändrades. Den amerikanske psykologen Lewis M. Terman uppskattade att fem procent av skoleleverna hade en IQ mellan 70–80. Han menade att dessa elever erbjöd störst pro- blem i utbildningssystemet eftersom de varken passade på institution eller i normalklasserna.40 I Sverige menade de seminariesakkunniga från 1932 att antalet debila som borde överföras till hjälpklass i allmänhet var två till tre procent av de skolpliktiga barnen.41
Folkskollärarinnan Gunvor Stenberg menade, i en artikel i mitten av 1940-talet, att Skolöverstyrelsens riktmärke på tre procent var riktigt, men att det var baserat på den gamla metoden att bara pröva de anmälda barnen till hjälpklass, vilket skedde under devisen ”hellre fria än fälla”. Det fanns, enligt Stenberg, anledning att tro att det procenttalet kunde fördubblas.42 Trots att antalet hjälpklassbarn ökade framfördes vid flera tillfällen att fler procent borde tillhöra hjälpklasserna. Antalet skiftade också i relation till geografi och från en del skoldistrikt uppgavs att upp mot 9–10 procent av eleverna skulle vara debila och imbecilla.43
Trots olika synsätt på vilka elever som hjälpklasserna var avsedda för var det många som, i likhet med Manne Ohlander, menade att klasserna var till för de barn som var konstitutionellt efterblivna eller permanent ut- vecklingshämmade.44 Det innebar elever som var två eller tre år efter i sin
37 SOU 1947:17 s 13–14. 38 Se t ex Ohlander (1947) s 353. 39 Björsjö (1952) s 4–7.
40 Terman (1921) s 130.
41 SOU 1936:31 s 21. Att antalet hjälpklassmässiga barn skulle vara runt tre procent av det
totala antalet folkskolebarn var en återkommande uppgift, se t ex Dahlberg I (1934) s 135; Jonsson (1945) s 30–31; Ramer (1945) nr 49 s 8; Haage (1944) s 100.
42 Stenberg (1945) nr 49 s 32.
43 Stenberg (1946) nr 4 s 119–123; SOU 1947:17 s 40–49; Junger (1947) s 81; Jonsson &
Larsson (1947) s 107; Hallgren (1949) s 13.
intellektuella utveckling. De elever som endast var ett år efter sin intellek- tuella utveckling borde inte höra hemma i hjälpklass, men samtidigt passa- de de inte in i skolans normalklasser. Detta väckte önskemål om att ytterli- gare en begåvningsnivå infördes i skolan. Med tanke på normalkurvan fanns det de som hävdade att det borde införas en kategori för de lätt efter- blivna i gränslandet mellan de normala och debila.