De elever som inte alls borde få komma till folkskolan var idioterna och de imbecilla. Under den tidigare halvan av 1900-talet betraktades idioten och den imbecille som sinnesslöa.4 I tidigare forskning har Judith Areschoug påpekat att sinnesslöhet i viss mån definierades annorlunda än andra men- tala avvikelser som sinnessjukdom. Sinnesslöa var de med psykisk utveck- lingshämning, något medfött, de som från barndomen varit mindre vetande och aldrig ägt fullt förstånd. Sinnessjuka var de med psykisk avtrubbning och nedsatt aktivitet, de som förut ägt sitt förstånds fulla bruk, men nu för- lorat det.5 Därmed inte sagt att gränserna mellan dessa kategorier alltid var uppenbara för samtiden eller i diskussionen.
4 Se t ex Jaederholm I (1914) s 12, 101; Wigert (1924) s 81–93; Dahlberg I (1934) s 132–
133; SOU 1936:31 s 35.
Psykiatriprofessor Viktor Wigert definierade begreppen om de efter- blivna i början av 1920-talet. Wigert menade att idioten låg på en begåv- ningsnivå som var jämförbar med ett barn under 6–7-årsåldern. De lägsta formerna av idioti utmärktes, enligt Wigert, av en fullständig brist på and- liga egenskaper och ett känsloliv som var grovt och primitivt. Den imbecil- les andliga utveckling bedömdes däremot ligga i spannet mellan 6–7- åringens och 12-åringens. Här fanns det, enligt Wigert, möjlighet att ge- nom undervisning ge ett visst mått av kunskaper och utbildning. Han häv- dade att de imbecilla som regel karaktäriserades av slöhet och bristande uthållighet, att de etiska känslorna var lite utvecklade och kännetecknades av en ohejdad egoism. Därtill visade den imbecille benägenhet för prostitu- tion och luffarliv.6 Till skillnad från idioten, som ansågs vara obildbar, sågs den imbecille som i viss utsträckning bildbar.7
Att den psykiska hälsan inte hade uppmärksammats lika mycket som den kroppsliga, uppfattade Wigert som en stor brist eftersom sinnessjuk- domar representerade en av de mest hotande sjukdomar som uppträdde bland kulturfolken. Denna insikt krävde, enligt Wigert, att samhället arbe- tade förebyggande för att hindra groendet av psykiska sjukdomar, anpass- ningssvårigheter och abnorm karaktärsutveckling. Rädslan för att de sin- nessjukas antal skulle öka var påtaglig:
…de gå mitt ibland oss, vi ha dem i hemmen, i skolorna, på arbetsplatser- na, i affärerna, vid universiteten, i armén, i ämbetsverken, och alla skola de innan ett enda årtionde gått till ända ha funnit sin väg till sinnessjukhuset. Och hos en mängd av dem ha redan de första spåren av sjukdomen gjort sig gällande i from av säregna karaktärsdrag, anpassningssvårigheter o. dyl.8 Wigert antydde att sinnesslöhet i nästa generation kunde övergå i sinnes- sjukdom om inte rätt behandling och undervisning i god tid utformades. De med mera påtalig utvecklingshämning behövde, menade Wigert, en undervisning och fostran som krävde stor yrkesskicklighet och erfarenhet hos fostraren.9 Det var ett av skälen till att de sinnesslöa inte borde under- visas i den vanliga folkskolan.
De seminariesakkunniga från 1932 menade, i Åtgärder för särskild un-
dervisning och utbildning av psykiskt efterblivna i barn- och ungdomsåren
(SOU 1936:31), att det var svårt att dra gränser mellan de olika begåv- ningskategorierna, men att det var nödvändigt att göra det.10
6 Wigert (1924) s 81–89.
7 Dahlberg I (1934) s 132.
8 Wigert (1931) s 196–197, citat s 197. 9 Wigert (1924) s 100.
10 I det följande kommer jag att referera till denna utredning som de seminariesakkunniga
De psykiskt efterblivna brukar med hänsyn till graden av sin defekt uppde- las i tre grupper: idioter, imbecilla och debila. Gränsen mellan dessa äro gi- vetvis flytande, och uppdelningen har i främsta rummet praktiskt syfte. De olika grupperna kräva nämligen var för sig olika åtgärder med avseende på vård, undervisning och utbildning m. m. 11
Redan vid det första hjälpklassmötet i Stockholm 1910 hade det klagats på att sinnesslöa hamnade i hjälpklasserna. De sinnesslöa ansågs inte höra hemma i hjälpklasserna, men det fanns, som professor Frans von Schéele påpekade, inte någon laglig rätt att förvisa barn till idiotanstalt utan föräld- rarnas samtyckte. Han tillade också att lata och skolkande barn, liksom sedligt försummade barn, inte hörde hemma i hjälpklass.12
En anledning till att så många sinnesslöa barn hamnade i hjälpklass be- rodde, enligt skolläkaren Alfhild Tamm, på föräldrarnas motvilja mot att skicka iväg sina barn till anstalt.
Det vore alltså för alla parter fördelaktigt, om materialet kunde siktas bättre och de sämsta afskiljas. För närvarande ser jag dock ingen utväg att för- verkliga detta önskemål. Ty man kan naturligtvis icke tvinga föräldrarna att lämna sina barn till skolan för sinnesslöa. Ofta lupa de en stor förskräckelse för "idiotskolan", som de kalla den och vilja ej ha sina barn där. Ej sällan hänga föräldrarna, särskilt mödrarna, fast vid sina undermåliga barn med en ovanlig tillgifenhet, utvägen att kunna få behålla dem hemma och låta dem gå i hjälpklass, är därför synnerligen välkommen.13
Eftersom de sinnesslöas undervisning inte med tvång var knuten till dessa anstalter fick hjälpklasserna fortsätta att ta emot dessa barn, trots att de be- traktades som ett avsevärt hinder för det arbetet som pågick där. De semi- nariesakkunniga från 1932 gjorde bedömningen att det inte var bra att ha sinnesslöa i hjälpklasserna, men att det var bättre att ha dem där än i nor- malklasserna. De menade dock att detta var synd eftersom det redan fanns tillräckligt med alternativ för att lösa de sinnesslöas situation.14
I och med lagen om obligatorisk skolplikt för de bildbara sinnesslöa 1944, fick problemet med sinnesslöa i hjälpklasserna delvis sin lösning.15 Lagen innebar ett större mått av tvång för de sinnesslöa och det blev betyd- ligt svårare för föräldrarna att vägra skicka sina barn till anstalt. Inspektö- ren för sinnesslövården, Ragnhild Jungner, konstaterade att:
11 SOU 1936:31 s 35.
12 Protokoll med bilagor för första svenska hjälpklassmötet i Stockholm 7–8 augusti 1910.
Bil. 9, Handlingar rörande hjälpklasser FIIIg3:1, SF, StS.
13 Tamm, Skolhygieniska undersökningar 1906–1918 FIVe:1, s 26, SF, StS; se även Elgen-
ström-Borgström (1930) s 71–85.
14 SOU 1936:31 s 36.
Hädanefter får inga sinnesslöa barn bli sittande kvar i våra folkskolor på landsbygden eller i städernas hjälpklasser. Vi har alltså hädanefter rätt att även mot föräldrars och målsmäns vilja omhänderta de sinnesslöa barnen – såframt de äro bildbara – för att vid speciella skolor och anstalter ge dem en efter deras utveckling avpassad undervisning och uppfostran.16
I betänkandet Sinnesslövårdens organisation 1943 rekommenderades att skolläkaren skulle ha sin uppmärksamhet riktad mot att sinnesslöa inte stannade kvar i normalskolan och att skolläkarna själva skulle ta initiativ till undersökning om inte lärarna gjorde det.17
I lagen definierades den sinnesslöe som den ”som på grund av bristande förståndsutveckling icke kan tillgodogöra sig folkskolans vanliga under- visning eller hjälpundervisning”.18 Definitionen av den sinnesslöe i lagen var allmänt hållen och det kriterium som ofta kom att användas vid av- skiljning var intelligenskvoten. Överlärare Manne Ohlander i Göteborg menade att de barn som hade IQ under 45 var obildbara, medan de barn som hade IQ mellan 45 och 55 var gränsfall och de som hade IQ mellan 55 och 70 var bildbara. Vilken intelligenskvot de olika kategorierna tillskrevs kunde dock variera något över tid och mellan olika professionella.19
Under hela den undersökta perioden sågs det som viktigt att göra ele- verna till goda samhällsmedlemmar och att i största möjliga mån begränsa de skador de orsakade samhället. En förutsättning för att lyckas med det arbetet var att anpassa undervisning och uppfostran efter elevernas förmå- ga. Idioterna och de imbecilla borde därför sorteras bort från folkskolan. Däremot kunde elever med den lindrigaste formen av intellektuell defekt, de debila, enligt professor Wigert, gå kvar i folkskolan om de fick en an- passad undervisning.20