I tidigare forskning har Ingrid Lindell studerat den diskussion som fanns om vad det skulle bli av ungdomarna efter avslutad obligatorisk folkskola. Vad skulle man göra med de elever som slutade skolan under sin mest känsliga period i livet? En lösning blev en längre tid i skolan. Lindell har följt det drygt tio år långa arbete som ledde fram till 1918 års beslut om en praktisk ungdomsskolereform.69 År 1918 blev fortsättningsskolan obliga- torisk för de elever som inte gick vidare till högre skolor efter folkskolan. Fortsättningsskolan hade två huvudformer, en allmän och en yrkesbe- stämd. För de elever som avgått från skolan enligt paragraf 48 fanns det en undantagsform som kallades ersättningsskola.70
Införandet av en obligatorisk fortsättningsskola, som skulle vara förde- lad på två år, gick emellertid inte helt friktionsfritt. Saken komplicerades av att folkskolan som var sexårig, genom bestämmelse i folkskolestadgan 1920, kunde göras sjuårig på de platser som man så önskade. Problemet var då hur folkskolans klasser skulle harmonisera med fortsättnings- och ersättningsskolan: skulle folkskolan göras femårig eller skulle fortsätt- ningsskolan göras ettårig? Det ledde till olika lokala lösningar. I alla hän- delser blev fortsättningsskolan och ersättningsskolan en angelägenhet för städerna eftersom det var där som man bekymrade sig mest för sysslolösa ungdomar.
Som Lindell har visat bottnade tillkomsten av fortsättnings- och ersätt- ningsskolan i att folkundervisningskommittén oroade sig för industrialise- ringens konsekvenser. Dels i form av ökade klassmotsättningar, dels i att hemmets uppfostrande roll hade minskat. Det ansågs inte vara bra att bar- nen lämnade skolan under den tid då de fortfarande behövde moralisk och intellektuell fostran. Det uttrycktes påtagliga farhågor för vad som skulle hända med barnen efter avslutad folkskola. Kommittén satte upp två pri- mära mål för folkundervisningen. Det ena var att ersätta den fostran som gick förlorad i hemmen och på arbetsplatserna. Det andra var att möta de ställda behov som näringslivet och det demokratiska samhället efterfråga- de.71 Diskussionen kom att kretsa kring två teman – fostran och yrkesval. Att få eleverna en längre tid i skolan sågs som en betydande folkupp- fostringsfråga. En debattör menade redan 1911 att ingen skola kunde göra sina elever, varken i kunskapshänseende eller sedlig karaktärsdaning, fär- diga att gå ut i livet vid uppnådda 12 eller 13 års ålder – det var en peda- gogisk omöjlighet. Lösningen låg i, menade han, yrkesskolorna som kunde fostra och ta om hand om ungdom. Förutom att stävja klassmotsättningar- na och ”förvildningen”, kunde också en vördnad för religionen ingjutas.72
69 Lindell (1993) s 226. 70 Marklund (1980) s 9–10. 71 Lindell (1993) s 121–125. 72 Björkman (1911) s 375–376.
Också skolkommissionen från 1918 lyfte fram det tidiga förvärvsarbetets menliga inflytande.73 Att anse barnens utbildning som avslutad i och med genomgången folkskola var, menade folkskollärare Yngve Norinder, en olycklig villfarelse. Skolpliktens utsträckning från 1918 var ett sätt att råda bot på detta yrkesvalets kaos.74 Något som folkskolinspektör Nordlund i Stockholm kallade för ett av landets mest aktuella sociala problem.75 Som visades ovan ansågs de svagt begåvade eleverna vara svåra att på- verka via miljön. Detta förde med sig två sätt att resonera om folkskolan och elevernas utbildning. Å ena sidan hävdade exempelvis G. A. Jaeder- holm att det för vissa yrken var absolut nödvändigt för eleverna att komma ut i yrkeslivet så att de ordentligt skulle kunna växa in i yrket medan de ännu hade kvar förmågan att lära. Jaederholm hävdade att de hade som re- gel bara förmågan att lära kvar till en viss ålder. Slutsatsen av det blev att skol- och utbildningstiden inte skulle förlängas.76 Det var viktigt att i god tid få ut rätt människor i industrin och serviceyrken. Skolan utvecklade speciella sätt att arbeta, inte intelligens. Det senare var medfött och växte med åren. Såväl föräldrar som en del pedagoger invaggade sig gärna, en- ligt Jaederholm, i en orealistisk optimism angående barnens prestationer.77 Å andra sidan fanns det de som ansåg att yrkesvalet inte vara något man kunde göra allt för tidigt i livet, innan alla anlag var utvecklade. Fortsätt- ningsskolan sågs som ett sätt att flytta valet till en tidpunkt då detta gick att avgöra.78
Att barnen borde stanna en längre tid i skolan sågs också som en mora- lisk fråga. Det var, enligt Yngve Norinder, en bildningskris som gjorde 1918 års reform nödvändig. Tidigare – i de gamla hantverkaryrkena – hade företagen själva utbildat och fostrat sina lärlingar till att bli arbetsdugliga och moraliska. Nu – i fabrikerna – hade företagen slutat med detta och No- rinder menade att ungdomarna i sin ömtåligaste ålder hjälplöst lämnades till de moraliska risker som fabriksarbete medförde. Dessutom krävde den moderna demokratin medborgare som genomgått en djupare politisk folk- bildning.79
Liksom fostran skulle vara en central del av folkskolan var den en del av fortsättningsskolan. Författningens lydelse var att:
Fortsättningsskolan har till uppgift att såsom praktisk ungdomsskola grund- lägga och förbereda de ungas utbildning för deras levnadsyrke och befordra
73 SK 1:1922 s 40–41. 74 Norinder (1925) s 9, 12–13. 75 Nordlund (1924) s 3. 76 Jaederholm (1916) s 21–22. 77 Jaederholm (1916) s 27–28. 78 Helle (1925) s 24; Norinder (1926) s 12. 79 Norinder (1926) s 2.
deras framtida medborgerliga duglighet, allt under det den syftar till att vidga deras allmänna bildning och främja deras sedliga utveckling.80
I reglementen till fortsättningsskolan stod det att skolan förväntade av var- je elev, att han fogligt och utan invändningar mottog sina lärares föreskrif- ter, förmaningar eller bestraffningar. Därtill förväntades eleven komma till skolan i rätt tid, ren och snygg. Det genomfördes en årlig prövning som avgjorde om eleven fick flytta upp till nästa årskurs.81 En bit in på 1920- talet blev det svårare för folkskoleleverna i Stockholm att slippa fortsätt- ningsskolan och de elever som inte infann sig anmäldes av sin klassföre- ståndare.82 Detsamma gällde ersättningsskolan. En möjlighet att slippa er- sättningsskolan var att visa på att man hade ett arbete. Ett annat skäl för att befrias från fortsatt skolgång var låg intelligens. Exempelvis kunde ett lä- karintyg med omdömet höggradig intellektuellt efterbliven leda till att överläraren tillstyrkte befrielse från undervisning i ersättningsskolan.83 Fortsättnings- och ersättningsskolan sågs som ett steg i rätt riktning för att leda ungdomarna på rätt väg, men var, enligt folkskollärare Vilhelm Helle, inte tillräckligt. Efter ett studiebesök i England skrev han att hjälp- klassbarnen behövde särskild hjälp vid yrkesvalet. De skulle ju helt och hållet gå under i konkurrensen om levebrödet och många gånger bli en samhällsfara, om de inte fick stöd och hjälp.84 Helle hävdade att myndig- heterna inte hade gjort nog för att hjälpa de unga i yrkesvalet, inte ens i Stockholm, där man annars hade gjort mest.85 Folkskolan förväntades i större utsträckning ta ansvar för yrkesvägledningen under skoltiden, men också efter.
Under 1940-talet kunde hjälpklasseleverna i de större städerna få hjälp av en kurator med att hitta arbete. I 1940 års skolutredning lyftes det fram vilken betydelse som kuratorerna hade fått för de unga. I Stockholm hade kuratorerna arbetsåret 1944/1945 varje vecka haft mottagning för målsmän och elever för samråd rörande de ungas angelägenheter, särskilt deras till- tänkta levnadsbanor och arbetsanställningar. Samma år hade Göteborg med anledning av det goda resultatet av kuratorsverksamheten utökat verk- samheten till att också omfatta elever i den egentliga folkskolan. Det fanns dock skillnader. Medan arbetet för kuratorerna i hjälpskolan mest bestod i eftervårdande verksamhet, var kuratorernas verksamhet i den egentliga
80 SFS 1918 No 1001 § 1.
81 1920 Reglemente § 18 FIIId:1 s 11-13, SF, StS.
82 Frånvarorapporter läsåren 1926–1927, 1927–1928. FIIb1:2; Skolförsummelser 1925–
1926, FIIb2:2, SF, StS
83 Förteckning över ansökningar om befrielse från skolplikt 1920–1928 DIIIb:1, SF, StS 84 Helle (1925) s 71.
folkskolan oftast på hjälp och stöd åt eleverna under deras skoltid.86 Också i Ungdomsvårdskommitténs betänkande från 1947 diskuterades kuratorns uppgift. Under rubriken ”Nyanser i kuratorsfrågan”, uppmärksammades två olika tankegångar som funnits om ett kuratel för hjälpklassbarnen. Å enda sidan fanns det de som menade att kurators uppgift var att hålla bar- nen under övervakning och tillsyn och att de skulle stå under uppsikt. Å andra sidan fanns det de som menade att kuratorn skulle ses som vårdare eller hjälpare. Kommitténs förslag anknöt till det sistnämnda synsättet.87 I ett betänkande till skolutredningen undersökte Ejnar Neymark, chef för arbetsmarknadskommissionens sektion för ungdomsförmedling och yr- kesvägledning, förhållandet mellan arbetsmarknad och skolelever. Mycket av diskussionen kom att gälla hur skolungdomen skulle vägledas till rätt utbildning och yrke. Neymark menade att det i allmänhet var svårt att säga något om en ung människas förmåga före puberteten. Och när detta var möjligt att avgöra var det centralt att såväl eleverna som målsmännen fick realistiska uppfattningar om vad de kunde göra. Det handlade om att få målsmännen att inse vad som var huvudsak och bisak och vad som var bäst för den unges behov och intressen. Neymark menade också att det i vissa fall var motiverat med efterkontroll och eftervård, att inte släppa den unge förrän man fått vissa garantier för att utvecklingen gått i rätt riktning.88 Skolan kunde, enligt Ungdomsvårdskommittén från 1947, inte nöja sig med att förebygga brottslighet och asocialitet hos de efterblivna ungdo- marna. Målsättningen borde vara att ge dem hela det stöd som betingades av deras svagare förmåga att själv forma sina liv. Motivet var att de skulle bli så goda människor och medborgare som deras anlag och förutsättningar tillät. Förutom de humanitära motiven bakom denna målsättning fanns det också socialekonomiska skäl enligt kommittén. Nationens dåliga befolk- ningsutveckling gjorde det nödvändigt att tillvarata varje människas pro- duktionskraft på bästa möjliga sätt.89
Enligt kommittén innebar det också att elever som avgick från folksko- lan enligt paragraf 47 eller 48 borde nyttjas bättre. Ett problem var hur pa- ragraf 47 eller 48 skulle markeras i betygen. Det fanns en risk att betygen kunde inverka menligt när dessa elever sökte arbete. Vid statliga verk som statens järnvägar och posten krävdes att personalen hade avgått enligt pa- ragraf 47. De ungdomar som hade avgått enligt paragraf 48 prövades inte och stängdes därmed ute från dessa arbeten. I Ungdomsvårdskommittén menade man att detta var olyckligt, bristande intelligens kunde många gånger vägas upp av andra goda egenskaper som uthållighet i enformigt arbete, pålitlighet, gott humör och hjälpsamhet. Dessutom menade kom-
86 SOU 1947:11 s 36, 38. 87 SOU 1947:17 s 75–79. 88 SOU 1945:43 s 55, 184, 207. 89 SOU 1947:17 s 11.
mittén att många lärare och föräldrar missförstod paragraf 48, att det skulle gälla som ett allmänt förbud mot att anställa före detta hjälpklasselever i statlig tjänst. I alla händelser såg kommittén detta som orättvist och före- slog att punkten om avgång enligt paragraf 47 ströks ur respektive verks antagningbestämmelser.90
Också Siver Hallgren menade att det kunde vara pinsamt och att det kunde hindra anställning att sluta skolan enligt paragraf 47 eller 48. Hall- gren uttryckte en ambivalens för hur betygen från hjälpskolan skulle redo- visas. Å ena sidan var det onödigt att belasta hjälpskolebarnen med obehag och den blankett som fanns för avgång från hjälpskolan var diskret, men å andra sidan var det tveksamt om det verkligen var riktigt att dölja att bety- get var utfärdat från hjälpskolan.91 Statens Järnvägar meddelade år 1952 att de, med tanke på rekryteringssvårigheter, kunde tänka sig, enligt vissa förutsättningar, att anta elever som avgått enligt paragraf 48. Tills vidare skulle dessa dock inte få tilldelas arbetsuppgifter som hade med trafiksä- kerheten att göra. Däremot ansågs mindre kvalificerade arbeten som om- lastningsarbeten eller banarbeten att passa hjälpklasseleverna väl.92 Genomgående var det de praktiska yrkena som stod till buds, eftersom hjälpklassbarn ansågs vara starkt konstitutionellt begränsade på det teore- tiska området.93 Även för svagklassbarnen var det praktiska yrken som fö- respråkades. Att hitta ett yrke som passade med förmågan borde skolan hjälpa till med.
För att skolan skulle lyckas med sitt fostransuppdrag krävdes en längre tid i skolan. I ett betänkande 1935 angående skolpliktens förlängning me- nade de sakkunniga att det fanns tungt vägande psykologiska skäl att göra skoltiden längre. Barnen var i hög grad beroende av en målmedveten led- ning och fostran under den känsliga övergångsåldern. Samhällsförhållan- denas omgestaltning förde det med sig att hemmets betydelse som uppfost- ringsfaktor minskade medan ansvaret i långt större utsträckning än tidigare kom att vila på skolan. Skoltidens längd måste därför, menade man in be- tänkandet, förlängas så att det fostrade inflytandet i folkskolan kunde ut- övas till dess att eleverna kunde tas emot i yrkesverksamhet.94
I yrkesanpassningen av folkskoleleverna var fortsättnings- och ersätt- ningsskolan central. För hjälpklassbarnen, de som hade avgått från folk- skolan enligt paragraf 48 eller från mindre folkskola, var det ersättnings- skolan som gällde. Dessa skolformer hade sin topp i början av 1930-talet för att sedan gå ner i takt med att den obligatoriska folkskolan blev läng-
90 SOU 1947:17 s 15. 91 Hallgren (1950) s 4–5.
92 Hjälpskolan (1952) ”Hjälpklasselever vinner anställning vid S. J.” s 85–87. 93 Hjälpskolan (1952) ”Citat och glimtar”, s 57; Se även Börjesson (1952) s 83. 94 SOU 1935:58 s 54–55.
re.95 År 1936 beslutade riksdagen att en sjuårig folkskola skulle bli obliga- torisk i hela landet, reformen skulle genomföras under tolv år. I samband med införandet av den sjuåriga folkskolan minskade fortsättningsskolan och ersättningsskolan.96
I ett betänkande till skolutredning av 1940 klagade man på att fortsätt- ningsskolan hade ungdomarna i skolan för få timmar. Detta gjorde det svårt att behålla ledning och kontroll över dem eftersom de i övrig var le- diga eller förvärvsarbetade och därmed redan självförsörjande. I utredning menade man därför att:
Tydligt är, att en förlängd folkskola, som tar ungdomens tid mera helt i an- språk, har vida större möjligheter att fylla den stödjande och fostrande upp- gift, som särskilt i samhällen med starkt utvecklad nöjesindustri visat sig så maktpåliggande.97
Skolans uppgifter blev under 1900-talet allt mer omfattande. Det handlade inte enbart om att upptäcka och behandla problem under skoltiden, utan också följa upp dem efter skoltiden. Särskilt de elever som på olika sätt uppfattades som problematiska skulle följas upp. Det var inte nog att hind- ra asocial och brottsliga tendenser hos eleverna de skulle också bidra till produktionen. I det sammanhanget kunde det vara nödvändigt att övertyga såväl elever som målsmän om vad som var rätt plats. Ett sätt att leda ele- verna på rätt väg i de större städerna var inrättandet av fortsättnings- och ersättningsskolar, ett annat sätt var att göra skoltiden längre.
Det uttrycktes en oro för att det var för många dåligt och medelmåttigt begåvade som läste vidare vid högre skolor, när de i stället borde ha gått till någon av de mer praktisk inriktade skolorna. Som vi ska se i nästa av- snitt var det allt för många som påstods ha orealistiska uppfattningar och för höga ambitioner i förhållande till sina anlag och förmågor. Det väckte frågor om hur vissa elever skulle hindras från att läsa vidare. De kunde vara mindre begåvade och medelmåttiga eleverna från folkskolans, men också de elever som gått i svagklasser och avgått enligt paragraf 47. Det sågs som orimligt att elever från extra-, B- och svagklasser skulle läsa vi- dare vid högre skolor. Istället borde de inrikta sig mot folkskolans mer praktiskt inriktade fortsättningsskolor. Skälen var flera: det var för elevens bästa, som inte behövde utstå nesan av att bli utkuggad, det var för statens och samhällets bästa, i form av minskade kostnader och undvikande av att allt för många läste till intellektuella yrken. Samhällsnyttan innebar att få rätt man på rätt plats. Det finns därför skäl att nedan utveckla diskussionen om hur uttagning till de högre skolorna skulle gå till.
95 Historisk statistik (1960) tab. 195; tab. 196. 96 PM från SCB 1974:5 s 23; SFS 1936: nr 305 § 1. 97 SOU 1945:60 s 18–19, citat s 19.