Anna bor ensam i en lägenhet. Hon är folkpensionär sedan några år till-baka från det heltidsarbete hon haft sedan 20-årsåldern. Hon har inte varit gift och har inga barn. Däremot har hon en mycket stor umgängeskrets och flera av de grupper som hon regelbundet träffar har umgåtts sedan årtionden tillbaka. Symötet med kvinnliga skolkamrater är ett exempel, de har träffats regelbundet i nästan 50 år. Anna är intresserad av musik. I bokhyllan har hon ett fint musiklexikon, vilket hon dessvärre inte kan läsa. Hon tycker annars om att läsa böcker22 och
21 Källa: Fältanteckningar 961024.
Brott i livet 173
sjunga i kör men är inte någon utpräglad föreningsmänniska. Hon uppskattar även att gå i affärer och se på kläder.
Anna är 64 år. Hon växte upp på 30- och 40-talet och har gått i 7-årig folkskola. Den enda ytterligare utbildning som hon har förutom skolan är en två månaders diktafonkurs. För att lära sig att hantera synskadan har hon gått tre år på Hantverksskolan för blinda kvinnor (Månsson, 1995).
När vi börjar samtalet och jag introducerar ingångsfrågan ber hon mig plötsligt att stänga av bandspelaren. Hon blir nästan lite förtvivlad och säger: ”Jag kan inte komma på något” (A 96a s1). Hon är mån om att kunna besvara mina frågor korrekt men nu vet hon inte vad hon ska säga.
Anna: Det har ju alltid seglat i medvind för mig. Inger: Det har det?
Anna: Jaja, det låter inte klokt men det har det faktiskt gjort. Och i och
med att jag var så ung när jag blev synskadad, man tänkte inte på samma sätt som man gör när man blir äldre, när man råkar ut för en sådan händelse. Det var precis som det var naturligt allting. Jag har aldrig funderat över det.
Inger: Nej.
Anna: Men annars, jag vet inte (lite paus). Jobbet har det aldrig varit
någonting heller, så att det fungerar (paus). Nej, jaha (lite skratt).
Inger: Men är det så tror du att det inte … att det inte har hänt någonting
eller är det så att du inte, ja, även om det skulle ha hänt något så har du inte tagit det så allvarligt?
Anna: (lite paus) Nej, jag vet inte. Det har inte hänt något allvarligt alltså,
för då borde jag ju ha kommit på det nu.
Inger: Ja, jo.
Anna: Nej, det har det inte gjort (lite paus) faktiskt (paus). Nej, det har
det inte, varken på arbete eller fritid. Det låter inte klokt men ... (A 96a s2)
Detta utdrag är kännetecknande för hela Annas livsberättelse. Hon är oerhört positiv, levnadsglad och nyfiken på livet. En stor del av detta hänför hon till den familj hon vuxit upp i: mor, far och två systrar. De har haft en fin sammanhållning både inom familjen och släkten och stöttat varandra på olika sätt. Från sin uppväxt berättar hon att de satt på kvällarna och spelade loppspel och plockepinn. ”Vi bodde i en villa och där hade vi två rum och kök och vi var då mor och far och så jag och två systrar till. Ja, vi kom så nära varandra.” (A 96a s21). De enda gånger som hon upplevt att det har varit jobbigt är när någon nära person har dött. Då har hon i vissa fall legat paralyserad i flera dagar. Det som ändå
174 Resultat
har löst upp situationen har varit att hon har kunnat prata om det som har hänt, pratat och gråtit.
När Anna börjar ta in synskadan i sin berättelse gör hon detta på ett för henne karaktäristiskt sätt. Hon lyfter fram det positiva även i denna händelse och berättar om hur roligt det var på sjukhuset. Hon träffade många nya människor och flera av dem har hon fortfarande kontakt med. Hon mutade sina föräldrar med att hon ville ha en lodenrock för att hon skulle följa med hem. Anna var hemma endast i tre veckor innan det var dags att åka till hantverksskolan, där hon sedan tillbringade tre år. Hon trivdes mycket bra och under en period ville hon att hela familjen skulle flytta dit.
Anna: Och jag var ju bara hemma någon månad eller tre veckor från
sjukhuset, så hamnade jag ju i [X] på direkten, och gick där i tre år. Och då var det ju likadant. Jag åkte hem på allt vad lov hette, det var jag ju, det kände jag mig piskad nästan att göra. Men var loven för långa på sommaren och julen, ja, då längtade jag tillbaka för då tyckte jag också att jag hade mina kamrater där. Och på mina lov hemma då träffade man ju bara familjen och släkten, inga kamrater direkt. (A 96a s8)
På motsvarande sätt som i Ingemars berättelse är det kamraterna som blir viktiga. Inte någonstans kan spåras att denna omställning var besvärlig för Anna. Hon pratar ibland om att hon var så ung och att man då inte reagerar på samma sätt som vuxna gör. Ändå var det ju ett steg att åka ifrån den trygga gemenskapen i hemmet till något nytt och okänt. Men Anna hade lätt för att anpassa sig, hon skaffade snabbt nya kamrater och hade en förmåga att finna sig tillrätta. I intervjun 1992 ger hon en motsvarande redogörelse för händelseförloppet och avslutar denna med en reflektion om skoltiden. ”Jag ville inte därifrån. Jag trivdes, jag tänkte aldrig över synskadan, jag accepterade att det var så. Om det var åldern eller vad det var. Det var inget bekymmer, bekymren fanns nog hemma.” (A 92 s6).
Trots att Anna inte själv beskriver blindheten som något traumatiskt vill jag ändå betrakta den som ett slags brott i hennes liv. Hon fick också sin synnedsättning mycket plötsligt. ”Ja den gick ju på direkten nästan.” (A 96a s11). Till följd av att hon blev blind fick hon resa iväg och på så sätt blev det en stor omställning i hennes liv. Hon var dessutom tvungen att lära sig nya saker för att klara sitt dagliga liv. Det är dock ändå skillnad på detta brott och det brott som beskrivs av de som fått synskadan i vuxen ålder. På något vis stannar inte livet upp helt och fullt någon längre period, istället går det vidare i brottet.
Brott i livet 175
Inger: Men ja, men det låter … du berättar så här, det låter inte … det var
inget riktigt så här genomgripande för dig, när det här hände då?
Anna: Nej.
Inger: Det var inte det?
Anna: Nej, jag tänkte aldrig på det. Och så när man då kom till
[ort-namn], där var ju alla lika på den tiden. Då var man blind och det var inte mer med det. Men idag är det ju mer konstigt om en människa är helt blind. [---] För man kände väl sig väldigt hemma bland dessa män-niskorna. (A 96a s10)
Här säger Anna något väsentligt som kan ge ledtrådar till hur brottet ska förstås. Det som kommer i förgrunden är relationen till andra. Det verkar som om hon inte upplevde något omfattande eller traumatiskt brott på grund av att de flesta andra på skolan också var synskadade eller blinda. I den miljön var det ”naturligt” att inte se, det var det ”normala”. Här betraktades inte Anna som annorlunda för att hon inte såg. Motsvarande gäller för hennes hem där hon betraktades som en av de andra systrarna, det gjordes ingen skillnad på Anna för att hon var blind. De nära personer som fanns runt Anna i samband med att hon blev blind förändrade alltså inte sitt sätt att se på samt relatera till henne. På detta sätt kunde Anna fortsätta att vara den hon tidigare varit trots att hon hade blivit blind. ”Det var så naturligt allting, det bara flöt. Det var inte tal om att någonting var besvärligt utan man fick den hjälp som man behövde.” (A 92 s7). Följande citat förtydligar vad Anna avser med denna naturlighet. ”Ja, men det har aldrig varit något medömkande, utan det har varit hurtigt och käckt och lite skämtsamt och roligt, men ändå allvarligt. Det har varit naturligt.” (A 96a s59).
Lars
Lars är den ende av deltagarna som är blind sedan barndomen. Detta faktum är i sig inte orsak till att han deltog i projektet. Det var mer hans intresse för datorer och tidigare datorvana som inverkade på detta val. Att han ändock kom att delta i studien ger nu istället möjlighet att kontrastera vad det innebär att bli synskadad eller blind som vuxen mot att alltid ha varit blind.
176 Resultat
Beskrivning av intervjusituationen
När jag närmar mig bostadshuset där Lars bor ser jag på håll att hans hustru står utanför porten. Vi pratar en stund. Hon står och väntar på färdtjänst för att åka till en kurs. Även hon är blind sedan barndomen. På så sätt har hon och Lars liknande bakgrund och uppväxtvillkor.
Jag går in i entrén, uppför trapporna och fram till lägenheten. Jag ringer på dörrklockan. Lars öppnar och som vanligt är det alldeles mörkt i lägenheten. Jag tänder ljuset i hallen. Ganska snart går vi in och sätter oss i sofforna i vardagsrummet. Lars rör sig snabbt och väjer obehindrat för möbler längs vägen. Jag noterar att det inte längre finns någon dator-utrustning i sovrummet, istället är den nu placerad i vardagsrummet. Helst skulle Lars vilja ha ett eget rum till alla sina olika apparater. På ett stort avlångt bord står nu all utrustning: dator, tre olika sorters talsynteser, skanner, två olika skrivare, varav en för punktskrift etc. Lars kommenterar att det är nästan fullt på hårddisken och att han får ta bort program när han vill testa något nytt. Jag kan inte låta bli att påminna mig om när vi under projekttiden en vinterkväll besökte Lars. Hans dator hade då kraschat och det var akututryckning med teknikern. Enda flyttbara lampan vi hittade var parets adventsljusstake som plockades ner från ett skåp i köket. Idag klarar Lars sin utrustning själv.
Så småningom kommer Lars igång med att prata. Han har mycket åsikter om olika saker och det märks att han har tänkt. Han formulerar sig genom träffsäkra argument. Hans tal är bitvis som hämtat från en lärobok i aktuell specialpedagogik trots att jag vet att han inte har läst någon sådan litteratur. Bitvis kändes det som att sitta och lyssna till en plädering för integrering och ett icke särskiljande av människor i samhället.
Lars lever i en slags paradox: Han vet inte vad det är att se men ändå blir han behandlad på ett visst sätt just för att han inte ser.
Under vårt samtal hörs klockornas regelbundna slag, både den nya skeppsklockan och det mer traditionella vägguret. När vi har avslutat livsberättelseintervjun fortsätter Lars att prata. Han kommer nu in på omvänd segregering och tar upp hur synskadade personer, och då fram-för allt barndomsblinda, behandlar seende. Han säger till mig att om jag kommer till ett möte för synskadade är det inte självklart att jag är väl-kommen att slå mig ner var som helst. Eventuellt kan jag mötas av frågan: Hur mycket ser du?23 Han tar också exempel från ledsagarservice
23 Här påminner jag mig om när jag 1984 började arbeta som arbetsterapeut inom synområdet och hamnade på ett styrelsemöte med enbart blinda män. När de
Brott i livet 177
och menar att han har förståelse för att det kan bli fel ibland när någon ska hjälpa både honom och hustrun. Detta menar han att synskadade personer oftast inte har förståelse för. Vissa kräver allt av seende och
dessutom ska de vara till någon slags nytta. I synskadesammanhang blir seende ofta utnyttjade till att ordna olika praktiska saker som att gå och hämta matvagnen, något som en synskadad person kan göra lika lätt, menar Lars.