Karin har bott hela sitt liv i ungefär samma bostadsområde men i flera olika lägenheter. Hon har gått 9-årig grundskola och gymnasium med inriktning mot ekonomi och språk. Som vuxen har hon ägnat sig åt kvällsstudier i språk och hantverk. Hon har många intresseområden som hon ägnar sig åt, t.ex. musik och teater, föreningsverksamhet, matlagning, motionsaktiviteter, resor samt vävning. Innan synskadan inträffade på 1970-talet arbetade hon som sekreterare på ett privat företag.
När jag ställer den inledande frågan till Karin blir hon lite förbryllad och undrar vad jag menar. Hon börjar relatera till att hon är en självständig person och att hon alltid har varit detta. Karin säger vidare att det hela tiden har hänt saker. ”Men, det ... det händer saker hela tiden som man gör. Men inga sådana där stora ...”. (K 96a s1). Istället nämner hon att hon ångrar saker som hon inte har gjort, t.ex. att åka till USA och arbeta. Hon påminner sig om när hon flyttade hemifrån, men inte heller detta var någon större utmaning som förändrade hennes liv. Den skilsmässa som hon på eget initiativ genomförde menar hon dock var en större utmaning.
Karin: Men det är klart. När jag bestämde mig för att skilja mig, det är
klart, det var ju en ganska … som synskadad också då … det var ju så att säga … ta tag i det, det var ju klart en ganska stor utmaning, det var det ju. Och driva igenom det och få det att fungera. Det är klart. (K 96a s3)
Hennes man var inte frisk och detta blev besvärligt i samband med att hennes syn försämrades, detta var dock inte orsak till skilsmässan. Denna händelse vill jag, med Karins egen terminologi, mer se som en utmaning än som en händelse som radikalt förändrade förutsättningarna för Karins fortsatta liv.
Brott i livet 165
Därefter följer en lång rad exempel på utmaningar som Karin kommer på att hon har utsatt sig för. Hon berättar långa episoder från semester-resor där hon och maken har rest tillsammans. Hans förflyttningsproblem har ibland ställt till problem i kombination med Karins dåliga syn. Skrattande berättar hon episoder där de skulle åka skoter utomlands, cykelresor i Sverige där de har kört vält, tillfällen då hon har blivit lämnad ensam på en strand, samt ett tillfälle då de nästan inte kom av flygplanet och Karin fick ta ansvar för att hjälpa maken att förflytta sig, hitta resväskorna på bagagebandet och slutligen hitta ut genom tullen.
Karin: … om du pratar om utmaningar och sånt, så är ju detta det alltså,
att ge sig iväg ut så här, vilket ju är fullkomligt vansinnigt egentligen, fullkomligt vansinnigt.
Inger: Tycker du det själv att det är det?
Karin: Ja, nu börjar jag tycka det men efter varje gång som jag har gjort
det så ja, ja, det gick ju bra denna gången också. (lite skratt) Ja. (K 96a s7)
Här börjar vi närma oss synskadan i vårt samtal. På något sätt glömmer Karin av sin synnedsättning, hon utgår ifrån att den finns men problematiserar den inte. Hela tiden fortsätter hon att utföra olika projekt och på något sätt lyckas hon klara av dem.
Inger: Men är du så här tuff överhuvudtaget nu med olika grejer så här,
massor som händer att du tar tag i det och verkligen ger dig in i det med hull och hår nästan låter det som?
Karin: Jag gör nog det, ja. Om jag så att säga ställs inför kalla fakta. Att
jag har att välja på att göra något eller inte göra något, så gör jag nog det (paus). Och det är klart då blir det ju en bisak det där att man ser dåligt, på något konstigt sätt.
Inger: Hur tänker du då?
Karin: Nej, jag menar att normalt borde jag ju tänkt, jag kan inte göra
detta för jag ser ju så dåligt eller ser nästan ingenting. Men det glömmer jag av. Sedan tänkte… ja jädrar (skratt) och när jag … jag ser ju inte det här, hur ska det här gå. Men då är det ju massa … då är jag ju mitt i det, då kan jag ju inte göra något åt det.
Inger: Du glömmer av att … du inte ser så bra?
Karin: Ja, på något sätt, ja, så gör jag nog det. (K 96a s11)
Karin fortsätter alltså att rikta sig mot världen och planera och utföra projekt, till stor del omedveten om huruvida synskadan innebär ett hinder i den aktuella aktiviteten eller ej. Frågan är då om synskadan har inneburit ett brott i Karins liv? Hon själv uttrycker det inte på det viset.
166 Resultat
Hon nämner olika aktiviteter som utifrån hennes synskada är jobbiga och som har blivit till utmaningar men hon nämner inte själva synskadan som en utmaning. Hur ska då detta förstås? När jag samtalade med Karin 1992 berättar hon om sin synskada på följande sätt:
Inger: Nu är det några år sedan du fick din synskada men upplevde du det
på något speciellt sätt då när du fick den eller hur kändes det?
Karin: Ja, det gjorde jag väl. Det var väl som när en chock … Ja, det tog
väl ett tag, jag var sjukskriven fyra år. Ja. Men jag mådde inte dåligt i fyra år det gjorde jag inte, utan jag anpassade mig väl ganska snabbt. Det fortsatte i alla fall, jag åkte faktiskt till fjällen och åkte skidor fast jag hade fått blödningarna i ögat veckan innan. Det gjorde vi. [---] Men jag upplevde det ju väldigt jobbigt, det gjorde jag ju. Jag mådde jättedåligt. Men jag fortsatte nog hela tiden att försöka göra saker. Nu när jag tänker på det i alla fall, även om jag mådde väldigt dåligt. Och jag ville ju inte tala om att jag såg dåligt. Jag vägrade ha min vita käpp framme. (K 92 s10)
Under några års tid försämrades Karins synförmåga. Det började mycket plötsligt när hon satt i soffan och vävde flamskt, då brast det första blod-kärlet i ögat. Karin var då 26 år. I det läget hade hon inte alls tänkt att något sådant skulle kunna hända. Synen kom och gick på det ögat i ett halvår. När en nära väninna till henne dog samma år sprack det första kärlet i andra ögat. ”Ja det var jobbigt. Det tog nästan över då synskadan ett tag där.” (K 96a s20). Under fyra års tid var Karin periodvis sjuk-skriven samt att hon genomgick ett antal ögonoperationer. Ett öga opererades flera gånger men synen gick inte att rädda. Det som hon själv tror har räddat något av synen på det andra ögat är den THX-behandling som hon under en period fick tillgång till.
För att återgå till frågan om synnedsättningen har orsakat ett brott i Karins biografi eller menar jag att den ännu inte har gjort detta. Ett argu-ment för detta ställningstagande är att Karin fortfarande vid intervju-tillfället har viss syn kvar och att hon inte är helt hindrad i utförandet av dagliga aktiviteter. För de andra deltagarna har ju brottet oftast upplevts i samband med att synförmågan helt har försvunnit. För det andra verkar inte Karin uppleva synnedsättningen som någon genomgripande för-ändring av livet. Hon har hela tiden fortsatt att genomföra aktiviteter och har också lyckats med detta. Synskadan har dock inneburit kroppsliga, fysiska och sociala hinder. Därutöver finns det även en annan aspekt i Karins livsberättelse. På något vis har hon hela livet hastat vidare mot nya utmaningar. Hon verkar inte riktigt ha stannat upp när olika saker har hänt henne. Detta kan också vara en orsak till att hon inte uppmärksammar några genomgripande förändringar. På flera ställen i
Brott i livet 167
intervjun nämner hon även själv att hon tränger bort jobbiga saker som händer. Jag vill se det på så sätt att Karins synskada ännu inte har blivit så allvarlig att hon har blivit tvungen att sakta ner farten. I intervjun 1992 nämner hon även att själva aktiviteterna är ett sätt för henne att inte behöva tvingas att tänka.
Inger: Vad betyder det för dig att ha fritidsintressen?
Karin: Jättemycket. Väldigt stimulerande och då hinner man inte känna
efter för man har ju lite krämpor här och var lite sånt där. Men det har man inte tid med då när man har något annat. (K 92 s5)
Hennes sätt att förhålla sig till världen ska dock inte ses som något som enbart har samband med hennes synskada. Karins synskada kan också ses som en del av ett större sammanhang, där den diabetes som hon haft sedan sex års ålder spelar en viktig roll.
Ingemar
Ingemar har varit synskadad sedan tonåren. Han kom med i dator-projektet något senare än de andra till följd av att en av de ursprungliga projektdeltagarna avled under projektperioden. Att han var intresserad av datorer visste jag eftersom han deltagit i ett EU-projekt (Berndtsson, Reeves & Darby, 1994). Ingemar fick sin dator i april 1993, ett år senare än de andra.
Beskrivning av intervjusituationen
När jag kommer in i Ingemars hem möts jag som vanligt av de många inramade diplomen som hänger längs väggarna i hallen. Han har även en utmärkelse som är undertecknad av Prins Bertil. Jag hälsar på Ingemar och hans hustru och vi pratar lite allmänt om hälsan och hur vi har det. Hustrun är just på väg ut ett ärende och Ingemar och jag slår oss ner i soffgruppen i vardagsrummet. Vi pratar lite allmänt och jag plockar fram bandspelaren. Just när vi ska börja själva intervjun ringer telefonen. Eftersom frun har gått ut tar Ingemar själv samtalet. Det är en kvinna som vill ha hjälp med att skicka e-post. Ingemar tar den bärbara telefonen, går igenom hallen och fram till datorn. Med van hand sätter han på datorsystemet och plockar fram funktionen för e-post. Efter diktamen skriver han en födelsedagsvers och meddelandet skickas iväg.
168 Resultat
Ingemar är mycket stolt över att ha hjälpt en ”seende” person att skicka e-post.19 Vi går tillbaka till vardagsrummet och påbörjar intervjun.
Mot slutet av mitt besök ringer dottern. Hon vill ha hjälp med en sak men hustrun är ännu inte hemma. I detta läge, berättar Ingemar, känner han sin oförmåga. Han skulle vilja sätta sig i bilen och köra iväg och ordna det som dottern önskar hjälp med. Överhuvudtaget relaterar Ingemar ofta till att han inte kan köra bil.
Innan jag går iväg vill Ingemar visa mig hur han via sin dator kan nå stadsbibliotekets katalog. Detta har han dock inte använt lika frekvent som övriga funktioner och han tvekar inför något kommando. Han visar mig hur han kan söka efter talböcker och tar fram de av Alice Millers böcker som finns som talböcker. Ingemar visar mig även ett dokument där han berättar om sina erfarenheter av att springa maraton. Artikeln publicerades i en sporttidning tillsammans med ett foto där Ingemar springer tillsammans med ledsagare. Båda håller med var sin hand runt ett band. Vid långa distanser har Ingemar annars en väst på sig för att markera för bakomspringande medtävlare att han inte ser. Risken är annars stor för kollisioner.
När jag är på väg att gå säger Ingemar att det har varit en trevlig prat-stund. Jag lämnar lägenheten och går ut i blåsten igen. Det har börjat skymma.