Merleau-Ponty vänder sig mot den tidigare så vanliga uppdelning av människan i kropp och själ, där kroppen endast anses ha materiella egenskaper.19 Istället menar han att det är just kroppen som måste tas som utgångspunkt, och inte vilken kropp som helst utan den levda kroppen,
den kropp som inte bara finns i, utan som bebor världen. ”We must
therefore avoid saying that our body is in space, or in time. It inhabits
space and time.” (Merleau-Ponty, 1995, s. 139). Det är alltså den egna levda kroppen som ska förstås som subjekt. Vi är genom vår kropp
situerade i världen. Kroppen utgör på detta sätt en fysisk förankring i
världen varifrån alla våra sinnesförnimmelser utgår, samtidigt som vi via vårt medvetande har tillgång till förgången tid, samtid och framtid. På detta sätt bebor människan rum och tid. ”The ambiguity of
19 Se t.ex. Lübcke (1991, s. 106–111) om Descartes’ (1596–1650) filosofi som främst kännetecknas av att vara en dualism där medvetandet (res cogitans) och den materiella världen (res extensa) skildes åt. Kroppen och själen kom på så sätt att tillhöra olika världar.
20 En livsvärldsgrund
world is translated by that of the body, and this is understood through that of time.” (Merleau-Ponty, 1995, s. 85).
Kroppen är inte ett objekt vilket som helst. Inför andra objekt kan vi anta olika perspektiv, vi kan t.ex. fysiskt förflytta oss för att se ett föremål ur ett annat perspektiv. Den egna kroppen kan vi däremot inte anta ett liknande förhållningssätt gentemot. Kroppen är alltid med oss och vi kan inte ”stiga ur den” för att betrakta den från ett annat håll. Ryggen kan vi exempelvis aldrig se, om vi inte använder hjälpmedel såsom en spegel. Men även i detta fall ser vi från ett visst perspektiv. Vi kan aldrig betrakta vårt eget agerande på avstånd, vi är vårt handlande, det är kroppen som är aktör.
Kroppen kan dock vara både subjekt och objekt. Ett klassiskt exempel är när man med den egna handen omfattar en annan kroppsdel. När jag med min vänstra hand fattar om min högra arm är handen subjekt och armen objekt. Men i samma ögonblick som armen blir gripen blir den också själv subjekt, dvs. den känner att handen griper om den, och istället blir handen objekt. Detta samspel är ett uttryck för kroppen som både subjekt och objekt, dvs. kroppen som subjekt–objekt.20 Ett annat exempel som Merleau-Ponty ger på detta förhållande är fantomlemmen, dvs. att man fortfarande känner en kroppsdel som är amputerad. Detta kan varken förstås som ett fysiologiskt eller ett psykologiskt problem. Upplevelsen av fantomlemmen är en ambivalent presentation, den finns samtidigt där på samma gång som den är borta. Det som vägrar att erkänna att armen är amputerad är ett jag som är aktivt engagerad i en
fysisk och mellanmänsklig värld, en värld som man fortsatt är riktad mot och där den amputerade kroppsdelen fyller en funktion i det man är riktad mot. Att ha en fantomlem är att fortsatt vara riktad mot de aktiviteter som kroppsdelen var kapabel att genomföra, framför allt via våra vanor. Att inte engagera sig i projekt med den förlorade lemmen blir då att slippa upptäcka att kroppsdelen inte finns. Merleau-Ponty skiljer här mellan en ”vane-kropp” (habit-body) som fortsätter att rikta sig mot världen och en ”nu-kropp” (the body at this moment).21 Det som gör att vi blir varse våra begränsningar är deltagandet i olika projekt, det är världen som uppenbarar våra brister för oss eftersom medvetandet om
20 Jfr ”Detta [en invigning och öppning till en taktil värld] kan inte ske med mindre än att min hand, samtidigt som den avkänns inifrån, också är åtkomlig utifrån och själv kan förnimmas med känseln, till exempel av min andra hand, om den tar plats bland de ting den berör, på sätt och vis blir ett av dem, kort sagt öppnar sig mot ett med känseln förnimbart vara som den också ingår i.” (Merleau-Ponty, 1985, s. 66).
21 I den svenska översättningen (Merleau-Ponty, 1999, s. 32) är dessa begrepp över-satta som ”den habituella kroppen” och ”den aktuella kroppen”.
Ontologiska utgångspunkter 21
kroppen erhålls via världen, uttryckt av Merleau-Ponty (1995) som ”I am conscious of the world through the medium of my body.” (s. 82). På detta sätt inser vi också att en förändring av kroppen innebär en förändring av världen eftersom världen gestaltas utifrån ett kroppsligt perspektiv. Aktiviteter är dock inte bara en källa till att bli varse sina begränsningar, när en person med ett funktionshinder kan utföra olika aktiviteter visar detta på en helhet av att vara i världen.
Kroppen som Merleau-Ponty ser den är alltså en fysisk-psykisk enhet i det att det fysiologiska och det psykiska är beroende av varandra, de är integrerade i den levda kroppen och riktade mot en intentional pol eller värld. Merleau-Ponty (1995) beskriver också medvetandet som grundat i en intentional båge vilken innesluter vår tidigare historia, vår framtid, vår
miljö, vår fysiska, ideologiska och moraliska situation i en enhet. Det är också denna intentionala båge som förenar de olika sinnena, intelligensen, känslan och rörelse. I sina undersökningar exemplifierar Merleau-Ponty ofta med sjukdomar eller funktionshinder. Vid sjukdom eller funktionshinder beskriver han att det är just denna intentionala båge som blir slapp eller kraftlös. ”And it is this [the intentional arc] which ’goes limp’ in illness.” (s. 136).22
Det är den levda kroppen som i sig integrerar det fysiska och det
psykiska, som är det kroppsbegrepp som ligger till grund för studien. Utifrån det formulerade problemet skulle även alternativa ställningstaganden ha kunnat väljas, exempelvis ett medicinskt eller ett klassiskt psykologiskt kroppsbegrepp. En medicinsk utgångspunkt hade framför allt inneburit fokus på ögat och själva synförsämringen. Det finns en tendens att inom medicinen betrakta sjukdom enbart som en biologisk dysfunktion vilket innebär att den människa som har en sjukdom eller skada får träda i bakgrunden. Detta synsätt grundar sig på den mekanistiska modellen vilket innebär att sjukdom betraktas som ”ett fel i ’den biologiska maskinen’”. (Wulff, Pedersen & Rosenberg, 1992, s. 67)23. Även i den klassiska psykologin menar Merleau-Ponty att kroppen har en tendens att betraktas enbart som ett objekt, vilket han anser är att
22 Jag kommer att återkomma till begreppet den intentionala bågen i samband med analysen av den empiriska studien.
23 I Medicinens filosofi (Wulff, Pedersen & Rosenberg, 1992, kap. 9) kritiserar förfat-tarna den biologiska teorin som grund för sjukdomsbegreppet och förespråkar istället att hälsa och sjukdom ska ses i ett bredare perspektiv. De för in den herme-neutiska traditionen och menar att människans natur måste studeras i ett vidare per-spektiv, där man visserligen inte bortser från att människan är en biologisk meka-nism, men där man framför allt betonar människan som en reflekterande och handlande varelse som strävar efter att förstå och tolka sin situation.
22 En livsvärldsgrund
sluta analysen alltför tidigt. Det som måste observeras är kroppens
permanens, att kroppen alltid finns med mig och att det är via denna kropp
som jag kan närma eller fjärma mig från andra objekt. Kroppen kan därför inte jämställas med andra objekt. Det är via kroppen som vi erfar världen, den är centrum för våra erfarenheter.
Inget av dessa nämnda alternativ hade dock kunnat innebära en fokusering på världen, eftersom båda kännetecknas av ett synsätt där kropp och själ är skilda åt. Att däremot utgå från den levda kroppen innebär en möjlighet att fokusera både människan som fysisk-psykisk enhet och världen. Den levda kroppen innebär en utgångspunkt som
öppnar för en förståelse av synskadades livssituation på ett helt annat sätt än ett perspektiv som enbart fokuserar psyket eller den fysiskt objektiva kroppen.24