Inom tidigare forskning finns det studier som primärt har syftat till att utvärdera eller utveckla olika rehabiliteringsprogram (Dahlin Ivanoff, 2000; Nilsson, 1990). Därutöver finns det forskning som gjorts i anslut-ning till att lära sig nya färdigheter. Det som jag specifikt väljer att lyfta fram är forskning i anslutning till området orientering och förflyttning samt anhörigas delaktighet i rehabiliteringsprocessen.75
Att lära sig använda teknikkäpp är något som de flesta blinda personer gör. Att också faktiskt använda sin käpp är dock någonting annat. Endast
hälften av de personer som deltagit i Dellgrens (1974) studie använder den vita käppen (jfr Berndtsson, 1990). Att de inte använder den tolkas enligt följande: ”Min tolkning av deras förhållningssätt är att de fruktar att ’bli blinda’. Om de kommer med käpp, ’dömer’ omgivningen dem till blindhet. Därför undviker de den vita käppen.” (s. 59). En liknande tolkning framförs av Johansson (1974). Han diskuterar också att den vita käppen gör att den person som använder den kommer att definieras som tillhörande en viss grupp och till viss del berövad sin individualitet. För den nyblinde, skriver Johansson, framstår då den vita käppen som symbol för förlusten av de individuella drag som finns i den bild som andra har av honom. Till samma slutsats kom Berndtsson (1997c, 1999c) i en analys av den vita käppen som tekniskt hjälpmedel. Wainapel (1989) fann i en studie av attityder till användning av den vita käppen att personer som använt käpp en längre tid hade intagit en mer positiv eller pragmatisk inställning till den vita käppen. Higgins (1999) framför också resultat där den vita käppen upplevs som stigmatiserande.76
Forskning har även utförts om hur blinda personer utför självständig orientering och förflyttning (Karlsson, 1999; Karlsson & Magnusson, 1994). I denna studie har författarna kommit fram till ett antal samver-kande faktorer. Grundläggande är att personen besitter en orienterings-uppfattning. Därefter har de gjort en uppdelning mellan subjekt- och objektsida, samt bestämt karaktären på omgivningen i vilken förflyttning sker. Till subjektsidan räknas bl.a. jagets riktadhet mot olika objekt, upp-märksamhetsnivå, sinnesupplevelser och kognitiva processer. Till objekt-sidan räknas bl.a. orienteringsmärkenas karaktär och stabilitet.
75 Observera att termen ”rehabilitering” både kan åsyfta den process som synska-dade personer genomgår samt de insatser som genomförs inom rehabiliterande verksamheter.
76 En intressant jämförelse kan här göras med att börja använda rullstol (Bates, Spencer, Young & Hopins Rintala, 1993). Författarna identifierade både en pragma-tisk respektive en emotionell adaptationsprocess i relation till användning av rullstol.
Synnedsättning, kropp och lärande 85
De psykosociala aspekterna i samband med orientering och förflyttning har betonats av flera författare (Schulz, 1972; Welsh, 1997), samt att känslomässiga aspekter särskilt har betonats av Beggs (1992).
Avseende den teori om lärande som förs fram i relation till området förespråkas antingen ett beteendemässigt eller ett kognitivt lärande (Jacobson & Bradley, 1997). De modeller som föreslås är att lära sig via guidning eller att själv upptäcka. Johansson (1974) däremot påpekar att den synskadade måste pröva sina gränser för att veta vilken kapacitet han har, detta kan endast göras genom att själv pröva på. Detta kan dock vara ångestfyllt. Istället för att försöka hitta sina gränser blir alternativet att bli helt passiv och därmed försöka undgå att upptäcka de egna begränsningarna. Att försöka fly kan enligt Johansson uttryckas på följande sätt: som febril aktivitet, passivitet, att passivt underordna sig andras vilja eller via bakåtblickande.
Att familjen även har betydelse för och bör involveras i rehabilitering har framförts av Welsh och Blash (1983, kap. 8) och av Moore (1984).
Det kan noteras att ingen av de nämnda studierna haft en ambition att studera synskadade personers lärande utifrån ett livsvärldsperspektiv, vilket betyder att min egen studie bör bidra med ny kunskap inom området.
Konklusion
Den relaterade forskningen avseende anpassning, coping och adaptation är främst utförd inom psykologi eller socialpsykologi med fokus på indi-viden, även om sociala aspekter och interaktion också behandlas. Denna forskning har huvudsakligen studerat hur personer psykologiskt kan adaptera till en ny situation och följaktligen inte fokuserat pedagogiska frågeställningar. Här finns ett behov av att fördjupa kunskapen om hur en förändrad livssituation hanteras utifrån ett pedagogiskt perspektiv. Forskning inom arbetsterapi fokuserar visserligen utförandet av aktiviteter i det dagliga livet men inte heller denna forskningsinriktning har nämnvärt gripit sig an de pedagogiska frågorna.77
77 Jfr Whalley Hammell (1995): ”Rehabilitation has been defined as the process of learning to live with a disability in one’s own environment. Learning is at the core of successful rehabilitation yet principles of adult learning have rarely been employed in therapy practice.” (s. 34). De pedagogiska frågorna poängteras dock av Mosey (1986) som menar att den lärandes perspektiv bör tas hänsyn till vid planering och utförande av ”undervisning”.
86 Forskningsfält
Det finns inom pedagogisk forskning idag flera forskare som intres-serar sig för lärandets funktion i relation till en förändring av livet (Alheit, Bron-Wojciechowska, Brugger & Dominicé, 1995). Denna forskning berör dock inte lärandets funktion i anslutning till sjukdom, skada eller omfattande funktions- eller aktivitetsnedsättning. Att studera hur lärande kan relateras till människors liv och förändrade livssituation i relation till synnedsättning har därmed möjligheter att bidra med ny kunskap inom området biografi och lärande.
De förändringar som studerats inom den pedagogiska forskningen, och hur dessa har hanterats, har inte berört direkt kroppsliga fenomen. Att utgå från den levda kroppen blir dock mer och mer framträdande inom forskning och diskuteras som en möjlighet för att belysa och öka förståelsen av medicinska problem, sjukdomstillstånd, upplevelser av hälsa etc. (Baron, 1992; Bullington, 1999; Leder 1990, 1992; Toombs, 1992) samt för att belysa relationen mellan kropp och samhälle (Csordas, 1994b; Crossley, 1995). Här befinner sig studien i en mer omfattande pågående rörelse inom olika discipliner. Att utgå från ett biologiskt kroppsbegrepp visade sig däremot vara alltför begränsande och eventuellt hindra den kunskap som är möjlig att nå.
För att sammanfatta menar jag att den studie som här presenteras har möjlighet att bidra med ny kunskap eftersom processer som personer genomgår i samband med uttalad synedsättning eller blindhet inte tidigare studerats utifrån varken en pedagogisk eller en livsvärldsfenomenologisk utgångspunkt.78
78 Flera forskare uttrycker också behov av denna typ av kvalitativa studier eller behovet av att belysa komplexitet alt. utveckla teori (Bury, 1991; Conrad, 1987, 1990; Rosenqvist, 1995). Bouman (1962) understryker att det är väsentligt att ytterligare utforska synskadade personers värld, t.ex. för att därmed öka förståelsen för blinda personers problem och behov och Good (1997) menar att det är viktigt att fokusera människors levda erfarenheter, både avseende empiri och toeri. ”I have suggested we focus on how dimensions of the percieved world are ’unmade,’ broken down or altered, as a result of serious illness, as well as on the restitutive processes of the ’remaking’ of the world.” (s. 131).