Claes är vid intervjutillfället 47 år. Han har gått sex år i folkskola och tre år i realskola. Därefter har han utbildat sig till mätningstekniker per korrespondens och skaffat B-behörighet på elsidan. Han är uppväxt inom det området där han nu bor och har både bröder och föräldrar inom nära avstånd. Innan han blev synskadad arbetade han i familjens företag, ett arbete som han senare inte kunde fortsätta med. Claes är allmänt händig och hans största intressen är idrott och fotboll. Han är även utbildad fotbollsdomare.
När jag ställer min inledande fråga säger Claes att han inte brukar se tillbaka på sitt liv. Han tycker att varje dag är en ny dag. Detta genomsyrar sedan hela samtalet, hans praktiska inställning och hans kanske något rationella sätt att hantera saker och ting. Claes’ sätt att berätta om hur han reagerade hos doktorn när han fick veta att njurfunktionen var försämrad är ett exempel på hans sätt att hantera världen och sin egen kropp.
Claes: ... antingen så uppstår det saker som måste lösas eller också skiter
jag i det. Låter mig inte stressas av olika saker och så här. Jag blir väl i och för sig lite deprimerad och småförbannad när jag var hos läkaren sist och det var … började prata om dialys och att det är nära nu, så att säga. Men, när jag väl kom hem så har jag lagt det åt sidan. Man får väl ta varje dag som den kommer. Och se tillbaka att man skulle ha gjort det eller gjort detta så kanske inte det hade varit så nu, och så där, det är meningslöst för det är ju som det är. [---] Ja, det finns ingen anledning
Brott i livet 161 att titta tillbaka och fundera i dom banorna. Då skulle man fan bli dum i huvudet. Du kan ju ändå inte ändra någonting. (C 96a s2)
Vid fortsättningen av samtalet berättar Claes om hur de på föreningen relaterar till hans synskada och hur han har lärt dem att ta hänsyn till hans synnedsättning. När jag på nytt återknyter till den ursprungliga frågan säger Claes att det största som hänt hittills är hans synnedsättning. På något sätt har han pratat ganska länge om den men ändå inte direkt lyft fram den som en förändring av livet. Detta kan ses som ett uttryck för att hans vara-till-världen utgår från den kropp som han nu har och att han inte så mycket ser tillbaka och reflekterar över sitt liv. Han tar dagen som den kommer. Trots allt har dock synskadan ändå inneburit en stor förändring för honom.
Inger: När det har hänt grejer, du har inte reflekterat över det så mycket
utan du har bara tagit tag i saker …?
Claes: Ja, det största som har hänt hittills det är ju att synen gick åt
hel-vete. Och då var jag ju så att säga, jag har ju fått precis vid rätta tillfällen egentligen har jag fått rätt … rätt stöd om man säger. För när det gick upp för folket i föreningen här, styr… dåvarande styrelsen och att fan att du inte ser och med det jobbet dom visste att jag hade. Vad fan ska du göra nu då? Ingen aning. Ja, men fan pröva på att gå på kansliet här, och på den vägen är det ju så att säga. Sedan har det utvecklats allt eftersom. Så att det var väl inte, det var väl egentligen den enda tanken jag hade. Vad fan ska jag leva av nu då? Med familj och med hela köret. Men det löste ju sig. Det är faktiskt ganska positivt. (C 96a s9)
Claes hade innan synskadan inträffade i slutet av 1984 mycket kontakt med idrottsföreningen som tränare för ett ungdomslag och som fotbolls-domare. När synen försämrades vid 35 års ålder kunde han inte fortsätta att arbeta inom familjens företag, istället blev det föreningen som blev hans stöd och framtida försörjningskälla. Det verkar inom idrotten finnas ett självklart sätt att ställa upp och hjälpa till när det blir svårt för någon. Och i den miljön har Claes stannat kvar. Han blev så småningom anställd som kansliansvarig och har via sin dator utvecklat föreningens kanslifunktioner och upparbetat effektiva rutiner för medlemsregister, bokning av spel- och träningstider, bokning av planen, ekonomi etc. Hans tidigare fritidsintresse blev på så sätt hans nuvarande arbete. I vårt samtal är det också föreningen som han oftast relaterar till, kanske mer än till sin familj.
På samma sätt som Veronica har Claes genomgått operationer som ett försök att förbättra och rädda synen. Första operationen genomfördes i mars 1985. Under den våren gjordes tre operationer på samma öga men
162 Resultat
synen kunde inte räddas. I det andra ögat fick han en stor blödning i sep-tember samma år. Åtta operationer genomfördes men utan positivt bestående resultat. Under två års tid genomgick han regelbundet ögon-operationer och varje gång trodde han att läkaren skulle ”fixa” det. Synförmågan försvann någon gång under 1987–1988. Idag kan Claes knappt uppfatta ljus.
Enda gången det märks att Claes har lagt av sin annars tuffa attityd är när han berättar om en händelse som inträffade på ögonkliniken när hustrun och barnen kom och hälsade på. Han nämner denna händelse i flera olika intervjuer.
Claes: Första riktiga grejen det var väl när jag förstod att vänsterögat
skulle sticka att det inte skulle bli bättre så jag inte skulle kunna se något. Och satt på sängkanten på sjukhuset och fick besök utav två pojkar, mina pojkar och min fru. Då fällde jag ett par tårar men det är första och sista och enda gången. (C 92 s10)
Att synskadan inte bara drabbar den som själv blir synskadad är tydligt i Claes fall. Detta märks redan i en intervju jag gör 1990 (Berndtsson, 1990) och hur Claes då relaterar till hustru och barn. ”Jag skäms inte för att jag inte ser, för det är ju inget jag kan hjälpa i princip men det är utan tvekan så har det ställt till med problem i familjen.” (C 90 s8). Bland annat nämner han sin oförmåga att hjälpa till med läxläsning. Ett annat exempel han ger är när frun läser tidningen vid köksbordet och att hon inte förstår att han är nyfiken när hon bläddrar i tidningen. Detta ska också ses i relation till att Claes är en man som aldrig tidigare litade på någon och som nu i mycket måste förlita sig på andra. Vid livsberättelseintervjun tar han på nytt upp samma tema. Är det något Claes är kritisk mot så är det att inte hela familjen fick hjälp när hans livssituation förändrades så radikalt. I det läget hade hela familjen behövt stöd, menar Claes. Så småningom separerade Claes och hans hustru.
För att sammanfatta finns det i Claes liv ett brott som inträder när han förlorar sin syn. Detta medför stora förändringar avseende hans fysiska kropp och relationer till familjen, intressen och arbetet. Claes nämner dock inte sin diabetes som han haft sedan 7 års ålder som någon förändring. Inte heller nämns den försämrade njurfunktionen som någon ytterligare genomgripande förändring av livet.
Brott i livet 163
Karin
Den tredje personen som fått sin synskada som komplikation till diabetes är Karin. På motsvarande sätt som Claes och Veronica har synnedsättningen kommit gradvis. Det som däremot skiljer Karin från de båda andra är att hon har en något bättre synförmåga. Vid tiden för intervjuerna kan hon fortfarande uppfatta handrörelser framför ögat.
Beskrivning av intervjusituationen
Det är en kall dag och det viner lite i tallarna. Jag går uppför trappan och ringer på ringklockan. Som alltid möts jag av en skrattande Karin. Nästan innan jag hunnit innanför dörren ber hon mig om råd när det gäller färger på några nyinköpta kläder. Expediten och ledsagaren hade inte riktigt varit överens om vad som passade ihop och hon önskar nu ytterligare synpunkter. I hallen står en smörkärna där hon har sina olika käppar.
Vi går in i köket och jag beundrar de nya gardinerna. Karin däremot har svårt att förstå att de båda tygerna är snygga ihop. Det hon minns från den tid hon såg är att man aldrig blandade små och stora rutmönster. Hennes kök är annars ett exempel på det framtida moderna köket. Det är fullt av hushållsapparater och på köksbordet ligger ett datortangentbord. Med hjälp av detta läser hon dagens tidning och sina matrecept. Det finns en högtalare monterad på tangentbordet ur vilken det ljuder en manlig stämma, något monoton visserligen men fullt begriplig. Sladden från tangentbordet leder in till rummet bredvid. Här har Karin sin datorutrustning, sitt förstorande TV-system och faxapparat. Tidigare hade hon två datorer, en för tidningen och en för övriga funktioner, nu däremot har hon allt i samma dator. På skrivbordet ligger pärmar där hon skrivit text med mycket stora bokstäver. De innehåller adresser och telefonnummer och var det enda registersystem Karin använde innan hon fick sin hemdator. Hon kan fortfarande läsa denna text om hon håller den tillräckligt nära ögat och med starkt riktad belysning. Mitt i rummet står hennes strykbräda.
Vi går in i vardagsrummet och sätter oss vid matsalsbordet. I detta rum hänger flera tavlor som Karin själv har tillverkat, t.ex. flamskvävnader som hon gjorde innan hennes syn försämrades. De senaste åren har hon istället ägnat sig åt vanlig vävning och tennsmide. Jag beundrar några vackra tennstop som hon har tillverkat. Karin är dock lite besviken över att hon inte kunde utföra alla detaljer själv. De
164 Resultat
tennhjärtan som hänger i granen har hon däremot tillverkat helt själv. De är mycket dekorativa där de hänger med sina röda band. Det har varit viktigt för Karin att fortsätta med sina skapande aktiviteter. Vi diskuterar även tillvägagångssätt för att renovera den braskudde som ligger framför TV:n. Hon använder den när hon ska försöka se något på TV-skärmen. Karin jämför kudden med lejonhuvudet i nyårsprogrammet ”Grevinnan och betjänten” och skrattar hjärtligt. Genomgående i våra samtal skrattar Karin mycket och länge och det är lätt att smittas av hennes skratt.