Innan Veronica valde att utbilda sig till förskollärare hade hon genomgått grundskola, lantbruksskola och barnskötarutbildning. Som vuxen har hon läst samhällskunskap och matematik via Kommunala Vuxenskolan. Hennes uppväxt- och tonårstid vet jag inte så mycket om, förutom att hon har bott på lite olika platser i landet och utomlands. Hennes stora intresse är hundar och att vara ute i skog och mark. Hon är dagligen ute och promenerar i flera timmar med sin ledarhund. Innan hon fick sin synnedsättning var hon även intresserad av att måla porslin, handarbeta och rita egna mönster samt att hon stickade tröjor på beställning.
När vi börjar vårt samtal är Veronica från början lite undrande inför min frågeställning och ber mig flera gånger förtydliga vad jag menar. Efter en stund säger hon: ”Men då kan du skriva en egen bok om bara mig om jag ska berätta det (skratt).” (V 96a s2). Här blir det uppenbart att jag på motsvarande sätt som för Sigvard, möter något som jag tidigare inte visste något om. Veronica säger att det som tidigare hänt är så stort och så komplext att det skulle ta oerhört mycket tid att gå igenom allt. Dessutom önskar hon inte detta. Det är hennes egen privata livshistoria. Hon har haft tankar på att skriva en bok, men har ännu inte påbörjat detta projekt. Så småningom går vi vidare i intervjun.
Det oberättade har dock gett återverkningar på i stort sett hela hennes liv och även på det sätt som hon hanterat synskadan. Innehållsmässigt innefattas en tidigare svår period i livet. För att kunna ta sig ur och
för-Brott i livet 157
ändra denna situation fick hon hjälp av en terapeut. Det arbete de till-sammans utförde liknar Veronica vid att de gemensamt lade det pussel som var hennes liv.
Veronica: Hon (pang) slog näven i bordet och sa att där ligger ett pussel,
sa hon, och det är du. Alla bitar utspridda i kaos, trasigt. Här, mitt jobb, sa hon, det är att försöka sätta bitarna på plats. Och jag tycker det var en ganska bra beskrivning för så känns det efteråt. Hur man bit för bit pusslar ihop en trasig själ eller det som är trasigt, och det är ungefär vad hon har gjort. (V 96a s14)
Denna person har varit så viktig för Veronica att hon säger: ”Hon har förändrat mitt liv i alla fall” (V 96a s13). Hon till och med ifrågasätter om hon hade levt idag om hon inte hade träffat denna kvinna. Så småningom kommer Veronica in på synskadan och blir plötsligt varse dess betydelse för hennes liv.
Veronica: Man vet ju ingenting. Och jag hade inte planerat synskadan
heller. Synskadan förändrade ju mitt liv. Det var den största händelsen
som har hänt, om man ska se något som förändrade hela min livs-situation så var det ju faktiskt synskadan. (V 96a s3)
På något sätt är synskadan integrerad i hennes liv på ett sådant sätt att hon först inte kommer att tänka på den. Den verkar ha blivit förgivettagen. Samtidigt är hon medveten om att synskadan kräver ett annat sätt att hantera livet på. Veronicas synnedsättning började när hon var 28 år. Det året genomfördes de första laserbehandlingarna i ena ögat. I det läget berättar hon förstod hon inte riktigt vad det hela handlade om. Hon trodde att doktorn skulle ”fixa” hennes syn. Hon körde bil till behandlingen. När hon skulle köra hem igen var det regnigt och disigt och hon såg knappt en meter framför sig. Hon var tvungen att stanna bilen. Den sommaren gjordes den första ögonoperationen. Hon ville inte operera ögat och vred tillbaka visarna på klockan i ett försök att förhala det som skulle ske. När hon låg på operationsbordet grät hon, samtidigt som hon visste att det var hennes enda chans att få behålla något av synen. När hon vaknade upp hade hon värk i hela kroppen efter den anspänning som operationen hade inneburit. Synen var sämre men när hon efter en månad miste synen på det andra ögat såg hon plötsligt mycket på det opererade ögat. Det var denna syn som hon använde under projekttiden för att kunna läsa de förstorade bokstäverna på datorskärmen.
158 Resultat
När synnedsättningen inträffade var Veronica inte riktigt medveten om vad det skulle komma att innebära eller vågade inte tänkta på det. På något sätt blev bilen en symbol för att hon skulle bli bra, men den stod bara still tills den slutligen rostade sönder. Även hon talar utifrån ett ”man”-perspektiv när hon berör det som har varit svårt för henne. ”Jag tror inte man vågade tänka så långt just då.” (V 96a s18).
Åren efter operationen klarade sig Veronica ganska bra, hon använde sina synrester och var inte alltför begränsad i sina dagliga aktiviteter. Hon vande sig undan för undan. Den allra största omställningen kom när nästan all hennes syn försvann och då hon till stor del blev begränsad i sina dagliga aktiviteter. Detta skedde mot slutet av projekttiden.
Att bli synskadad är inte enbart något individuellt. Veronica nämner vid flera tillfällen att speciellt hennes son påverkades av det som hände. Under den jobbigaste perioden valde också hon och hennes sambo att under en tid bo skilda åt. Att hon blev synskadad var dock inte något oväntat. Hon är diabetiker och visste att detta förr eller senare skulle kunna hända henne. Redan tidigt i skolåldern var hon även intresserad av andra synskadade skolkamrater men hon vågade inte riktigt ta kontakt med dem. Egentligen har hon mycket metodiskt förberett sig inför den synskada hon nu har, t.ex. märkte hon kryddburkar och skivor med punktskrift medan hon fortfarande såg.
Veronica har haft många jobbiga år då synen gradvis har försämrats. Hon uttrycker också att hon har varit arg på sin situation många gånger och är fortfarande ibland, samt relaterar till den ”myt” som finns, dvs. att livet blir bättre när synen försvinner helt.
Veronica: Men visst tycker jag att detta är mycket, mycket tråkigare idag
än vad det var då. Att det gör ju, bara det den lilla synförändringen som var då, det är ju jättestort, ja, det är ju … från att ha kunnat läsa sin post till att inte kunna göra det. Det var mycket, mycket större än vad jag någonsin skulle trott. Och det var ju många, många som har sagt till mig innan att dom har tyckt att det var så skönt när synen äntligen försvann helt och man kunde koncentrera sig på det. Dom här synresterna dom var störande. Jag kan inte fatta det, för jag tror att det är en lögn. Det måste vara en … som jag tänker så är det en lögn som man sätter upp för sig själv för att skydda sig. Man måste tänka så för man har ju inget att välja på. Och då kanske det går lättare att gå vidare, så slipper man ju … Jag vet inte, men jag tänker så. För nog sjutton underlättade det för mig när jag såg bra. (V 96a s20)
I Veronicas berättelse, som den berättades för mig, är det väsentligen ett
brott som framträder och det är när hennes sista synrester försvinner. Den första synnedsättningen finner jag inte alls lika genomgripande.
Brott i livet 159
Utifrån det som hon väljer att inte berätta, men som ändå finns som ett tidigare stort problemkomplex, antar jag att det också döljer sig någon form av ”brott” eller liknande. Detta väljer dock Veronica att hålla utanför intervjun och därför har detta eventuella brott inte aktualitet för livsberättelsen i den form som den har berättats.
Claes
Claes har på motsvarande sätt som Veronica fått sin synnedsättning till följd av diabetes. Under projekttiden var han den som deltog minst aktivt i våra gemensamma sammankomster. Via arbetet hade han redan upparbetade kontakter med datorkunniga personer. Vi försökte samordna våra olika kontakter men det visade sig inte vara möjligt. Datainsamlingen har dock utförts på motsvarande sätt som för de andra deltagarna.
Beskrivning av intervjusituationen
Det som skiljer intervjuerna med Claes från de andra intervjuerna är att de under de sista åren har utförts på hans arbetsplats. Visserligen har jag också varit på de andras arbetsplatser men intervjuerna har alltid utförts i deras hem. Redan 1992 säger Claes: ”Jobbet och familjen är två saker som är precis lika viktiga och ena dagen är det familjen och nästa dag så är det bara föreningen. Så att det, det varierar fram och tillbaka men det är dom två tyngsta bitarna i tillvaron.” (C 92 s3–4). Med tiden verkar det dock som om föreningen ibland överväger.
Nu är jag på väg till Claes’ arbetsplats, det är lite längre resväg dit än till den tidigare bostaden. Claes har också alldeles nyligen flyttat. Han berättade att han har sålt sitt hus och bor nu i lägenhet med den yngste sonen, den äldste har flyttat hemifrån. Det är en dimmig morgon och ganska mycket trafik på vägen. Min vana trogen svänger jag vid busshållplatsen och åker ner till Claes’ arbetsplats. När jag går upp till andra våningen hör jag Claes’ röst i korridoren. Han beklagar sig över att han är så trött, igår kväll hade han varit på jobbet till midnatt. Claes sitter med fötterna utsträckta på skrivbordet. Som vanligt är han klädd i jeansskjorta med reklamtryck. Idrottsmiljön sätter sin prägel på hela hans arbetsrum med en stor väggkarta över regionens planer och kartonger med träningströjor. Det som ändå dominerar rummet är datorutrustningen. Den är placerad på ett vinklat skrivbord. Claes och
160 Resultat
jag hälsar och relaterar till när vi sist träffades. Han uppträder verkligen med pondus i den här miljön. Vi sätter oss vid bordet och Claes lägger in snus. Innan vi börjar intervjun går Claes igenom dagens post med hjälp av en anställd. Att jag ibland kommer dit och talar med Claes verkar också röna intresse bland arbetskamraterna, det är alltid någon som vill sitta med och lyssna.
Hela tiden under intervjun talar Claes mycket rakt och direkt. Han har mycket bestämda åsikter om det mesta vi talar om. Han utstrålar också ett självklart självförtroende i den här miljön. Detta kommer, säger han själv, från hans tid som domare. Datorn gör sig också påmind, oregelbundet två gånger per timma läses aktuell tid.
Intervjun är utförd vid två olika tillfällen. Vid det senare tillfället genomför Claes dialys under samtalets gång. Detta gör han fyra gånger per dag. Sjuksköterskorna var inledningsvis mycket oroliga för hur han skulle klara av att hantera alla slangar. Detta sköter han dock galant.